Myten om bra mammor och snälla barn

Under späd- och småbarnstiden är det vanligt att känna sig bedömd och prata om sig själv (och kanske andra) i termer som "då kände jag mig som en bra/dålig mamma..." *

Bra mammor får snälla bebisar, en snäll bebis måste ju ha en bra mamma. Och omvänt, en bebis som är besvärlig är ju också ett resultat av moderskapet och måste ju ha en dålig mamma. Enligt den logiken är man en dålig mamma om ens barn vaknar ofta på nätterna, ammar ofta, är krävande osv. Beteenden som i själva verket är helt normala.

Ett sätt kvinnor tar till för att få sina barn att bli snälla, eller åtminstone snällare, är att sluta amma dem så att de äter mer sällan. Det kan få effekten att barnet blir snällt, eller åtminstone snällare. Men mammorna är fortfarande "dåliga" eftersom alla vet att "bra mammor" ammar under det första halvåret och "dåliga mammor" ger flaska. Det går med andra ord inte att bli "en bra mamma" enligt detta synsätt, annat än för en mycket liten skara kvinnor. Man kan ha "en snäll bebis" som flaskmatas och därmed vara en "dålig mamma" eller man kan ha "en besvärlig bebis" som ammas eftersom normalt spädbarnsbeteende inte är socialt accepterat - och därmed också vara en "dålig mamma".

Ett vanligt råd till ammande mammor vid allehanda frågeställningar är att glesa ut på amningarna, bara erbjuda bröstet när barnet är tillräckligt hungrigt, när det har gått en viss tid sedan förra amningen eller på vissa signaler, när "inget annat hjälper". Pratar man med mammor säger de saker som "jag vet att jag inte ska amma mitt barn till sömns, sova med mitt barn, amma stup i kvarten" etc. De säger det med en skuldmedveten ton, det är som om de bekänner något hemskt och förväntar sig bestraffning. Sorgligt nog får de ofta också bestraffningar i form av negativa kommentarer och blir bemötta med ogillande, inte bara från sin omgivning utan också från vården. Dessa mammor frågar också saker som "Hur ofta ska jag amma honom nu?" för att få reda på hur de ska göra för att det ska bli "rätt" och för att de ska kunna vara "bra mammor".

Både som vårdpersonal och privatperson kan det hjälpa att fundera över om de råd vi ger underblåser de kulturella - ofta orimliga - förväntningarna på "snälla barn" eftersom råden många gånger kan göra livet svårare för mamman genom att sänka hennes självförtroende eller bädda för misslyckande.

Tänk om barnkunskapen i nian, vårdutbildningar, föräldrautbildningar på MVC och BVC, böcker och tidningar kunde acceptera och föra ut kunskap om normalt spädbarnsbeteende - dvs att vakna till flera gånger per natt, att vilja amma ofta, en gång i timmen eller mer, att vilja ha kroppskontakt osv. Så att vi kommer ifrån den osynliga norm som stämplar oss mammor som otillräckliga, hur vi än gör. 

*Hittills har det mest varit kvinnor som uttryckt sig så, men kanske spiller det också över på de män som bevistar bvc:s föräldragrupper, öppna förskolor och föräldrafora på nätet. Man kan förstås också hoppas, om män generellt sett har en mer icke-dömande inställning till sitt föräldraskap, att det ska spilla över på kvinnorna.

Tack till Karleen Gribble som stora delar av texten ursprungligen kommer ifrån och som ger en föreläsning vid namn "The Mythical Good Mother" hemma i Australien.