Vi behöver mer kärlek, inte mindre

Jämställdheten bor inte i den praktiska fördelningen av sysslorna utan i känslorna, konstaterar Malena Rydell i en artikel i Sydsvenskan. Hur jämställd man än trodde man var inser många förr eller senare, ofta i samband med att man får barn, att man inte är det. Malena Rydell hänvisar till en doktorsavhandling av Anna G Jonasdóttir, vars tes är just att ojämställdheten bor i känslorna - i kärleken. Rydell citerar också Unni Drougge: "det ideologiska förtrycket av moderna kvinnor går under täcknamnet Kärlek".

Jag tror de har rätt. Att känslan av ojämställdhet kan leva kvar även om man är aldrig så millimeterrättvis. Därmed inte sagt att det skulle vara bättre att mura in sig i förment traditionella könsroller. Men kanske har vi en överdriven tro på att ytliga förändringar, som arbetsfördelningen i hushållet eller på arbetsmarknaden eller könsneutrala kläder till småbarn (var hittar man könsneutrala kläder i stl 152 eller 164 cl???) ska förändra oss i grunden.

Vi lever i en tid där individualisering är eftersträvansvärt. Jag vet inte om Drougge m fl vill avskaffa kärleken helt. Jag hoppas inte det, för då tror jag vi går under.

Är det den västerländska rädslan för att "binda barnen för hårt till föräldrarna" som, parad med barncentrering, gör att vi några år senare går in i omöjliga parförhållanden med orimliga förväntningar på någon slags Nirvana där vi äntligen  ska leva lyckliga i alla våra dagar?

Jag tror att vi behöver MER kärlek. Fler hållbara, djupa, långvariga, kärleksfulla förhållanden. Då kanske belastningen och förväntningarna på parförhållandet inte blir så överväldigande - och kanske orealistiska.

Kärlek är som bekant nära släkt med frihet. Där tvång kommer in, går kärleken ut. Vi som har döttrar har en stor utmaning i att skänka dem en känsla av frihet – frihet att vara den man vill, göra vad man vill. Och att vi älskar dem precis så som de är.