Råshult - en kärleksförklaring

Det bästa och sämsta med Linnés Råshult är att det ligger så nära järnvägen, södra stambanan mellan Malmö och Stockholm. Det är jobbigt med de ständigt återkommande hastiga järnvägsdånen när man är där. Jag vet att tåg är bland de bättre sätten att ta sig fram och jag vet att det finns osynlig miljöförstöring som är värre men just när man står där och ett evighetslångt godståg larmar förbi ... då vill jag ändå att illusionen ska vara total. Det hade varit så skönt att få vila från nuet då och då, utan att bli störd.

Det bästa med att järnvägen går där förbi är att man ser Råshult från tågfönstret. Det är enklast söderifrån. Man åker förbi Älmhult och sjön Möckeln. Sen tassar man över gången och väntar. Där - ängsmark, lövträd i dungar, den knuttimrade ängsladan. Betande får på ängarna där vi strövade i somras. Sen, som ett pärlband uppe på en höjd intill rälsen, logen, svinhuset, boningshuset, hembygdsmuseet. Jordkällaren som man möter när man kommer gående. Parkeringen. Och sen slut. Symboliskt nog byts lövskogen mot en spirande granplantering. Mitt hjärta slår långsammare igen och jag går tillbaks till min plats på andra sidan gången.

Jag förstår inte riktigt varför jag är så fäst vid Råshult som jag är. Något är det ju om gör att jag längtar så och att jag så ivrigt spanar efter gården varje gång jag åker förbi med tåget.

Kanske har det med människans roll i naturen att göra. Att det är så tydligt att människan är här på naturens villkor. Harmonin i landskapet som hänger samman med en ödmjukhet inför livet självt. De hävdade ängarna och de hamlade träden.

Jag ser en relation.

Mellan människan och naturen.

Mellan människan och Gud.

Råshult är mitt Eden.

Jag vet ju att det är en illusion. Bondeslitet på Råshult var ju det som mötte människorna när de jagats ut ur Eden, eller när jägarna och samlarna blev bönder, om man så vill. Med jordägandet kom tanken om överflöd snarare än balans, förtryck i stället för jämlikhet. När människan började bruka metallen smidde hon både plogbillar och svärd. Men med industrialismen och informationssamhället är det som om vi har kommit ännu längre ifrån vårt ursprung. Att längta hela vägen tillbaka blir för långt. Råshult är så långt jag kan tänka mig.

I min känsla blir Råshult det Eden som jag inte når där jag svischar förbi inuti tåget. Som jag kan besöka som i en dröm någon gång på semestern, men som jag inte hör till. Men

Den drömmen som aldrig besannats

Som dröm var den vacker att få

För den som ur Eden förbannats

är Eden ett Eden ändå