Omsorgsbehov, föräldrars behov och barns behov

Småbarnstiden är en intensiv period. De flesta barn börjar på dagis någon gång i ett och ett halvtårsåldern och för föräldrarna vidtar då ekorrhjulet med jobb, hämtning, handling, matlagning, bolibompa, läggning, allt interpunkterat med konflikter barn sinsemellan och mellan barn och vuxen och sen tvätt, disk, räkningar och allt annat som ska klaras av innan det är morgon igen och allt börjar om på nytt.

Jag saknade också de tysta stunderna av ensamhet, då man kunde stänga av sändaren och lyssna inåt, på sina egna tankar och känslor. Göra något snabbt och effektivt, för en gångs skull. Så jag kan förstå föräldrar som smiter in om affären och handlar middag innan de hämtar på dagis, trots att matinköp vanligtvis inte räknas med i omsorgsbehovet. Till en viss del kan jag förstå det Men den förstående delen av mig krymper ju mer man tänjer på begreppet. Är det OK att jogga en runda innan man hämtar? Åka på vuxensemester och låta mormor och morfar sköta dagishämtning och -lämning?

Det här är en känslig fråga, som kan ses ur många perspektiv. De flesta som läser det här har föräldraperspektivet. Känslan av att det är skönt att göra så blandas kanske med dåligt samvete gentemot barnet och förskolepersonalen och en grumlig skuldkänsla.

Man kan också se det ur personalens synvinkel. De som lever i det vet hur intensivt det är att vara många timmar på dagis. De vill hålla sig väl med föräldrarna och kan inte gärna anmärka på att föräldern hämtar för sent. De får säga till barnet att pappa inte kommer klockan fyra som avtalat utan senare och möta barnets besvikelse.

En barnskötare berättar om barn som har tio timmars "arbetsdag" på dagis. Hon berättar om hur det känns att ringa en förälders jobb för att meddela att barnet blivit sjukt och behöver hämtas - och mötas av ett "nää hon är inte här, hon är ledig idag". Eller andra gånger när det dröjer och dröjer och dröjer innan föräldern som utlovat kommer.

- Jag skulle vilja säga till föräldrarna: Barnen har det bättre hos er! Men det kan jag ju inte, säger hon. Inget fackförbund driver heller aktivt frågan om barns tider på dagis när när föräldrarna är lediga. Barnskötarna är organiserade i Kommunal, förskollärarna i Lärarförbundet. Ingetdera tycks driva frågan om vistelsetider i förskolan (men om någon kan peka på motsatsen - lämna din kommentar!).

Och vad tycker barnen själva. Jesper Juul brukar säga att det är skillnad på vad barn har lust med och vad de behöver. Det är väl detsamma med oss vuxna egentligen. Jag tror människor är barn så länge för att det är så mycket de behöver lära sig för att klara sig i vuxenlivet. Och lär sig gör de som små genom att delta i vardagslivet, först som observerande från förälderns famn och senare som ivriga och nyfikna deltagare. Kanske kan det underlätta att tänka att man visar sitt barn hur det går till här i världen när man drar med det från dagis till mataffären. Kanske de för stunden inte vill avbryta leken men att det i det långa loppet ger mer att vara tillsammans med föräldrarna och göra det mest grundläggande - söka föda.

Tomas Ljungberg, som bl a skrivit "Vad är naturligt för mitt barn?" brukar påtala att i den miljö som människan är utvecklad för, människans EEA (environment of evolutionary adaptedness) hade barnet få och djupa relationer med vårdare de första åren, kanske en tre-fyra stycken allt som allt. Moderna barn, med dagis, aktiviteter och familjer som ombildas kan möta mångdubbelt fler. Personer som de skapar relationer till men som sedan kanske plötsligt försvinner igen.I vårt komplicerade och folkrika samhälle kanske barnen behöver föräldrarnas värme och trygghet mer än någonsin?

Kanske det rentav är därför föräldrarna dignar under bördan?

Och vad kan vi göra åt det?