Filmtips: Tid för glädje, tid för sorg

I somras visades Bollywoodfilmen Tid av glädje, tid av sorg, (Kabhie Khushi, Kabhie Gham eller rätt och slätt K3G) på SVT. Det var dottern som väldigt gärna ville se den och jag mer okej då. Den var tre och en halv timme lång, men vi såg den första timmen och bandade resten. Resten av kvällarna den veckan såg vi ett avsnitt av den filmen per kväll. Jag blev förtjust.

Jag har inte sett mycket Bollywoodfilm, två stycken närmare bestämt hittills, och jag vet inte hur representativ K3G är för genren så följande är med förbehåll för att jag drar helt felaktiga slutsatser. Men det som gjorde mig så förtjust är det som jag upptäckte att jag saknade i västerländsk film. Jag är trött på tuffa coolingar och coola tuffingar som går omkring och är sura och skjuter varann. K3G innehåller inget våld, däremot en omisskännlig kärlek till människan. Den lyckas göra ett familjedrama där sensmoralen - familjen är viktigast -  inte känns smetigt påklistrad utan äkta. 

Dansnumren var speciella, surrealistiska är ett ord som dyker upp i huvudet när jag ska beskriva dem. Danserna visar drömmar, önskningar och inre tillstånd för karaktärerna, men för också handlingen framåt. Den vackraste dansscenen av dem alla är Suraj hua maddham, där Rahul (Shah Rukh Khan) och Anjali (Kajol) dansar bland Egyptens pyramider. Dansen visar hur deras kärlek befästs och den är också otroligt erotisk med tanke på hur påklädda de hela tiden är. Dansnumren är glada - alla är glada! - och det finns hela tiden något nytt att titta på. Jag brukar bli uttråkad av västerländska dansnummer, men här kommer hela tiden något nytt. I Say shava shava får man massor av information om de ledande karaktärernas inbördes relationer. Inte en chans att man sitter och tröttnar bara för att det inte är någon talad dialog.

Jag blev också helt förtrollad av färgrikedomen i scenografi och kläder, och hur filmen använder använder ljud- och bildeffekter som i en västerlännings begreppsvärld ter sig banala: När Rahuls rika pappa grälar på honom för att han valt en enklare flicka, Anjali, än den flicka av klass som pappan utsett åt honom, åskar det. När Rohan påtalar att Pooja har två omaka skor kommer ett waaaah-ljud för att förstärka hur bortgjord hon är. Enkelt och liksom rejält. Jag köper det rakt av.

Men det är mest på grund av karaktärerna som jag är så såld på indisk film, eller K3G i alla fall. Anjali är en glad och galen tjej med ganska kort stubin som inte så lite påminner om mig själv, med att babbla iväg i fel situationer. Hon är så o-cool man bara kan bli och jag älskar henne trots att hon egentligen är ganska rasistisk och menar att män som inte bär kurta inte går att lita på. Hm.

Männen i filmen är en upplevelse. Alla huvudkarkaktärerna gråter så tårarna skvalar (det gör de kvinnliga också, men det är vi kanske aningens mer vana vid), far och son omfamnar varandra liksom de två bröderna. Mellan bröderna utväxlas t o m en puss. Klippet ligger med på YouTube som ett uttryck för "manlig kärlek" och det är verkligen ovanligt att se män pussas utan att det är en homosexuell kontext. 

Filmens ledord är "It's all about loving your parents" men jag tycker det är lika mycket om att älska sina barn som sina föräldrar. Intrigen är som följer: Rahul adopteras som späd av de stormrika Yash och Nandini Raichand. Rahuls far utser Naina till hans blivande maka, men Rahul bli alltså kär i Anjali som är av betydligt lägre klass än han själv. Yash förskjuter Rahul, som flyttar till London med Anjali och hennes lillasyster Poojah. Tio år senare söker Rahuls lillebror Rohan upp honom och förmår så småningom far och son att försonas. Medan eftertexterna rullar gifter Rohan sig med Poojah. 

En annan sak som är kul med filmen är att man får göra upp med lite västerländska fördomar om genus i andra kulturer än vår egen. I Yeh Ladka Hai Allah får Anjali för första gången se Rahul i indiska kläder (kanske en kurta, vad vet jag): Man ser Rahul, man ser hur Anjali verkligen betraktar honom och nästa klipp är filmat med subjektiv kamera hur Anjali betraktar honom nerifrån och upp. Snacka om att återge en ung kvinnas sexuella uppvaknande! Länken går till en Youtubefilm. Kolla!!

Och så gillar jag de närvarande fäder som finns i filmen. Jag vet ju inte hur mycket önskedröm det är från regissörens sida, men jag tycker fäderna i filmen skildras på ett annat sätt än fäder i mycket västerländsk film. De är närvarande, både för sina söner och döttrar och den far  som förblindas av sitt ego går det dåligt för.

Jag har köpt filmen på DVD nu och till min förvåning var det inga problem med regionkoden. 

Skulle vara kul att få kontakt med fler i Sverige som gillar Bollywoodfilm och tips på andra bra filmer.

Vad används åkermark till - egentligen?

Nu går den verkliga innebörden i uttrycket "ändlig resurs" och "ingenting försvinner - allting sprids" upp för dem som sätter den politiska agendan. Olja utvinns nu på platser som sågs som olönsamma för kort tid sedan. Av olja vi förbränner blir det koldioxid och det allt tätare koldioxidtäcket kring Jorden kan misstänkas åstadkomma ännu en sjukt varm vinter. 

För första gången har jag sett ringblommor och rosor blomma omlott med vintergäck. Vackert i rabatterna, men läskigt.

EU:s klimatplan gör det något mer konkret att det är dags att dra i bromsen och ställa om till förnyelsebara resurser. MEN ska vi odla bränsle till den rika världen i stället för mat till den fattga delen? "Mat eller bränsle - bioenergins etiska dilemma" skriver Klimatfakta, som ni får googla er fram till tills jag får kläm på hur man länkar. Klimatfakta hänvisar f ö  i sin tur till en bok, "Förändringens vindar - en bok om vårt nya klimat" av Petter Hedberg.

Den boken blir man ju nyfiken på. Jag ska hålla utkik efter den. Jag undrar om den tar upp möjligheten att vi kan åstadkomma en win/win-situation - att vi BÅDE minskar utsläppen av växthusgaser OCH utrotar svälten.

Det är inte så enkelt att all åkermark används till mat. Ser man sig omkring händer det mycket annat med åkermark.

1. Åkermark exploateras till vägar, blir industrimark och bostadsområden. Levande matjord, som brukats i hundra- eller tusentals år blir fyllnadsmassa i  nån bullervall.
2. Eller så blir den bevuxen med gräs i monokultur i ytterligare en golfbana. Med överflödiga bönder som greenkeepers.
3. Det finns 300 000 hästar i Sverige, lika många som mjölkkorna enligt www.horsetrading.se . De allra flesta är till för fritidsnöjen. Odlingen av hästfoder i Sverige upptar 185 000 hektar.
4. Det är inte ens säkert att grödorna på fälten blir till mat. Tillverkningen bara av Absolut Vodka förbrukar 100 000 ton skånsk vete årligen och det är bara en spritsort bland flera. Är det OK att människor svälter för att vi i den rika världen ska dricka sprit? 
5. Och hur är det med öl, som har korn som råvara? Och socker - sockrad mat och dryck är en av de viktigaste orsakerna till i-världens överviktsproblem.

Jag vet att både golf, ridning, mat och dryck höjer livskvalitén för många människor. Och att alla vi människor måste ha någonstans att bo. Och så är jag övertygad om att det teoretiskt sett går att spara, både på olja och mat. Men det är mycket som står på spel och dilemmat om mat mot drivmedel kanske blir något mindre om man försöker bredda perspektivet.

Om att bli väckt

I tre nätter har jag blivit väckt flera gånger per natt. Det är inte mest synd om mig, jag är frisk men lillebror i familjen,, 7 år, är sjuk. Han vaknar stekhet och plågad av feber, huvudvärk och halsont. Han vill att jag ska gå med honom och kissa eller dricka och det gör jag såklart.

Jag känner hur hårt jag har sovit och hur vakenheten stiger inom mig obevekligt som som en luftbubbla långt nerifrån sömnens mörka, stilla djup. Lillebror tackar nej till en halv panodil och vi går och lägger oss. Jag ligger på skarven mellan hans och min säng och smeker honom över ryggen och snart hör jag på hans andetag att han sover. Då är det min tur att hitta en sval fläck i sängen och försöka somna. Det går.

Sen vaknar han igen. Och igen. Nästa gång jag frågar går han med på att ta en halv panodil. Och äntligen somnar han och sover sammanhängande till halv åtta på morgonen. Men nu har min hjärna vaknat och börjat tänka på personer jag träffat och samtal jag fört dagen innan. Mitt medvetande flyter som en kork och har så svårt att komma ner i sömn igen.

Det blir tydligt vilken skillnad det är på den här sortens uppvaknande och nattamning.

När jag väl hade gett upp idén att äldsta dottern skulle sova för sig själv i vaggan och jag hade fått kläm på att ligga och amma flöt nattamningen av tre barn på, tekniskt sett.

Med äldsta dottern behövde jag aldrig anpassa min sömn, hon sov och jag sov och det var inte mer med det. Sen kom första sonen och han var lite mer aktiv på nätterna. det var med honom dt blev nödvändigt att lära sig amma i mörker. För att inte störa make och dotter sov jag och han ett tag i ett annat rum. Det var fullmåne och varje gång vi vaknade till stod skuggorna lite annorlunda.

Jag försökte trycka i honom mat på kvällarna med förhoppningen att det skulle få honom att sova men det märktes ingen skillnad. "Blir det ett barn till blir det femminutersmetoden med det" tänkte jag. 

Så föddes nästa barn och när jag låg och vilade ut med honom dagarna efter förlossningen läste jag boken Kontinuumbegreppet av Jean Liedloff. Den fick mig att förstå hur genuint mänskligt behovet av kroppskontakt och amning är. Från hans första dag tog jag altid med mig honom. Sov han när jag vaknade på morgonen tog jag med honom, skulle jag gå på toa tog jag med honom. 

Det FANNS bara inte att utsätta barnen för metoder!

Lillebror vaknade också på nätterna, minst lika ofta som sin bror. Han är yngst i barnaskaran och till skillnad från de två andra har han inte tvångsavvants från nattamningen p g a att mamman var trött och gravid och öm i brösten. Han vaknade otaliga gånger om nätterna i flera år. Jag skriver otaliga för jag vågade inte räkna. Men fem amningar var anmärkningsvärt lite och en fantastiskt bra sömnnatt.

En tid för bävade jag lätt inför läggdags och för att gå på nattskiftet efter dagskiftet.

Ändå hade jag inte tillräckligt med motivation för att sluta med nattamningen. Jag låg på sjukhus två nätter när lillebror var 1 år och 10 månader. Då kunde vi ha slutat nattamma, redan andra natten sov han ganska sammanhängande. Men vi körde på.

Så här såg mina nätter ut: Jag gick och lade mig senast kl 22. sov, väcktes, ammade, somnade om, sov en stund, väcktes, ammade somnade om ... till klockan sex när barnen vaknade och var pigga. Min snälle make gick då upp med barnen och gjorde frukost åt dem. Alltid, varje dag de två första åren med tre barn. Jag fick två timmars ostörd sömn fram till klockan 8. De två timmarnas ostörd sömn räddade mina dagar. Många många nätter var det den längsta sammanhängande sömnen jag fick.

Ibland blev det bara för mycket. Då föste jag över lillebroren till min make och sa: Nu står jag inte ut mer! Nu måste jag få SOVA! Då gick maken och lillebroren och lade sig på soffan, eller t o m utomhus. Jag minns inte vilken årstid det var, men det var i alla fall inte sommar. I en period hade maken sin sovsäck och ett liggunderlag beredda innanför trädgårdsdörren och bäddade åt sig och sonen på altanen när det behövdes. En natt, berättade maken, ropade sonen "Mamma!" men så tittade han upp på stjärnhimlen och somnade om.

När lillebroren blev en tre-fyra år började nattamningarna långsamt glesas ut. När han var fem år var vi nere i 3-4 amningar per natt, helt acceptabelt och lätt. 

Det har inte varit alldeles enkelt för mig att lära mig sova intill mina barn. Jag är själv inte van vid att sova bredvid en vuxen. vi hade gemensamt sovrum när jag var liten, men egen säng. Jag ser mig själv som en bryt-generaton. Jag reclaimar närheten mellan föräldrar och barn. Det har varit jobbigt, ja, men det är värt det. 

Vad jag också ville komma fram till med denna blogg var att även om jag blev väckt galet många gånger om nätterna så var det alltid lätt att somna om. Nu när jag märker att jag blir väckt när jag sover djupt kan jag inse hur mycket hjälp man har av att del sömncykler med sitt barn: när barnet vaknar till och vill ammas har man själv också stigit i vakenhet - om man sover tillräckligt nära varandra. Jag har t o m märkt att jag och sonen har andats i takt. 

Det hade också blivit mycket enklare att greja nätterna om det inte var en sån press på en att vara i topptrim dagarna i ända. Om det hade gått att dåsa bort några minuter under en dagamning då och då. Mitt liv såg inte ut så då och jag är inte överens med metodkramarna om att det nödvändigtvis är sömnen som måste rätta sig efter vakentiden och inte tvärt om.

 

Vem tar ansvar?

Var fjärde kvinna slutar amma tidigare än hon tänkt sig, berättar DN i en stort uppslagen artikelserie om amning. Men varför det blir så får läsaren aldrig veta.

I intervjun med specialistbarnmorskan Kristin Svensson lyfter reportern Emma Lofors aldrig blicken från enskilda vårdanställda och de mammor de möter. Hon ser inte att vårdpersonal ochmammor ingår i en hierarkisk struktur där de BVC-sjuksköterskor och barnmorskor som möter mammorna har att rätta sig efter läkare, vårdutvecklare, experter och nationella myndigheter. De befinner sig själva i botten av hierarkin tillsammans med kvinnorna de är satta för att hjälpa. Kanske handlar många amningsproblem om att vårdpersonal inte ställer "rätt" frågor till ammande mammor, som det står i bildtexten. Men vem ska ta ansvar för att det är så?

Ansvar och skuld är centrala frågor när det gäller amning. Beslutsfattare och myndigheter gömmer sig bakom påståenden som "Man ska inte skuldbelägga mammor som inte kan amma". Genom att inte intressera sig och inte ta ansvar för för att mammor får det stöd och den information om amning de behöver vidmakthåller de bilden av amning som något privat, som är upp till var och en. Skulden ligger i botten av hierarkin.

Svenska myndigheters engagemang i amningsfrågor har avvecklats sedan 1990-talet. År 2003 skrotades projektet amningsvänliga sjukhus. Samtidigt ser man på amningsstatistiken från de senaste åren att allt färre ammar. Fler börjar med tillägg tidigare och slutar amma tidigare. Fler har sorgsna, vanmäktiga och ilskna berättelser om både amningshets och anti-amningshets.

Kanske är det dags för ett förbehåll i amningsrekommendationen om helamning i sex månader och delamning till ett års ålder eller längre: "Det här gäller bara er som har stöd från omgivningen. Er andra struntar vi i. Det är ändå så många som ammar i Sverige."

Julgodisrestkaka

Jag köpte färska dadlar till mellansonen som julgodis men han tyckte de var FÖR SÖTA! Så nu får jag försöka vara kreativ med 700 gram färska dadlar. Kan man koka sirap på dem som man kan på sockerbetor?

Ett av lagren i dadelasken har jag använt till ett recept på en mumsig kaka/efterrätt från Mellanöstern. Man skulle ta vad man hade hemma av julgodis, dadlar, fikon, valnötter, mandelmassa och så köra det till en jämn smet i matberedaren tillsammans med choklad. 

Man ska nog hacka ner de torra ingredienserna med matberedarkniven innan man fyller på med dadlar (hade inga fikon) för det fastnade bara och knivarna gick i tomma luften. 

Nästa hinder var att jag aldrig har använt filodeg. Jag hade ett paket i frysen men när jag tog upp det såg det mest ut som papper som gått igenom en dokumentförstörare. 

Jag lappade ihop vad jag kunde och virade in julgodiset i det, med olja mellan lagren och så pudrade över lite florsocker ... 

* * *

Nu är de ute ur ugnen så u tänker jag inte sitta här längre!!!