Maktlöshet och belöningar

Ibland när man går i affärer hör man dialoger mellan föräldrar och deras små barn som handlar om att barnet vill ha en sak. Vid en del tillfällen kan man höra att föräldern då börjar köpslå med barnet: 

Då måste du skärpa dig. Du måste gå fint mellan oss vuxna och du får inte springa iväg. Du får vara lydig. Du får inte gnälla, du får inte tjata om att bli buren. 

Barnet: Ja, ja, ja, ja! 

Föräldern igen, efter en kort paus: Och du får lova att äta upp allt på tallriken.

Eller så här: 

Mamma du LOVADE!

Jag står ett par hyllgångar bort och hör det hela mycket tydligt. Det höga tonläget gör att jag inte kan missa det, trots att det är genant att höra.

Jag lovade inte alls!

Jo det gjorde du visst!

Jag lovade att du skulle få den om du gick med på att prova mössor. Gör du det då?

Ja!

Då går vi och provar mössor nu då!

Vid bägge de här tillfällena hade jag med mig min 10-årige son. Vi blev illa berörda båda två. Det första tillfället ägde rum i en leksaksaffär och min son tyckte att barnet då inte skulle nöja sig med den ganska lilla sak diskussionen gällde, utan kräva en av de största och dyraste leksakerna i affären för att gå med på alla krav.

Vid det andra tillfället sa jag till honom att jag skulle gå fram till mamman och högt säga: Om du slutar tjafsa med sin dotter så högt att alla hör det så ska jag köpa en ask choklad åt dig. Gör det inte bad han, och nej, absolut inte. Det skulle förstås bara göra saken värre. Men efter ett par dagar tog han spontant upp det igen. Han hade tänkt på flickan som blev så högljutt tillsagd och utskämd i butiken. Det kanske inte var en så dum idé att köpa mamman med en chokladask ändå, tyckte han.

Belöningssystem verkar vara inne, förstår jag när jag googlar mig fram. Jag förstår att det kan vara en hjälp för föräldrar att klara vardagen men det gör mig ändå beklämd att så många anser att de behövs - och att det hjälper. Att de är det enda som hjälper.

Och ännu mer beklämd blir jag över att föräldrar är så utelämnade åt saker för att få barnet att bete sig på önskvärt sätt. Hur maktlösa måtte föräldrarna i mina exempel inte känna sig. Jag kände ju maktlöshet sippra över till mig.

Var rädd om nattningarna!

Jag är inte den som stoppar om barnen, pussar godnatt, vänder på klacken och går.

Jag kryper ner i sängen bredvid barnet och stannar tills de somnar. Ja nu behöver jag kanske inte det när två har börjat på mellanstadiet, men länge gjorde jag det.

Nattningen är en ovärderlig stund på dagen.

Ibland kan man se att föräldrar varnas för att amma sina barn till sömns. Jag ser ingen fara i det, tvärt om har det i alla år varit en njutning att kunna ligga där och läsa en god bok och stänga av småbarnsstojet en stund och amma den minste. När skulle jag annars läsa?!

Även efter amningsperioden kan nattningen vara en värdefull stund. När man ligger bredvid varandra, i mörker eller med bara lite belysning, är det lätt att bli förtrolig. Frågor som "Hur har du haft det idag?" och "Är det något du vill berätta?" och lugn väntan kan få barnt att glänta på porten. En del saker kan vara smärtsamma att berätta, som elaka saker någon sagt åt en i skolan, eller att man är rädd för något fast man förväntas vara så cool. Är det någon gång ens skolbarn vågar yppa ett förtroende så är det när han eller hon ligger på ens arm, och det är släckt och tyst runt omkring.

Barn behöver vuxna som lyssnar utan att döma. Min erfarenhet är att man överträffar sig själv i konsten att lyssna just under nattningen.

God natt och sov så gott. Tänk på att du är välkommen in till mig när som helst på natten!

Råshult - en kärleksförklaring

Det bästa och sämsta med Linnés Råshult är att det ligger så nära järnvägen, södra stambanan mellan Malmö och Stockholm. Det är jobbigt med de ständigt återkommande hastiga järnvägsdånen när man är där. Jag vet att tåg är bland de bättre sätten att ta sig fram och jag vet att det finns osynlig miljöförstöring som är värre men just när man står där och ett evighetslångt godståg larmar förbi ... då vill jag ändå att illusionen ska vara total. Det hade varit så skönt att få vila från nuet då och då, utan att bli störd.

Det bästa med att järnvägen går där förbi är att man ser Råshult från tågfönstret. Det är enklast söderifrån. Man åker förbi Älmhult och sjön Möckeln. Sen tassar man över gången och väntar. Där - ängsmark, lövträd i dungar, den knuttimrade ängsladan. Betande får på ängarna där vi strövade i somras. Sen, som ett pärlband uppe på en höjd intill rälsen, logen, svinhuset, boningshuset, hembygdsmuseet. Jordkällaren som man möter när man kommer gående. Parkeringen. Och sen slut. Symboliskt nog byts lövskogen mot en spirande granplantering. Mitt hjärta slår långsammare igen och jag går tillbaks till min plats på andra sidan gången.

Jag förstår inte riktigt varför jag är så fäst vid Råshult som jag är. Något är det ju om gör att jag längtar så och att jag så ivrigt spanar efter gården varje gång jag åker förbi med tåget.

Kanske har det med människans roll i naturen att göra. Att det är så tydligt att människan är här på naturens villkor. Harmonin i landskapet som hänger samman med en ödmjukhet inför livet självt. De hävdade ängarna och de hamlade träden.

Jag ser en relation.

Mellan människan och naturen.

Mellan människan och Gud.

Råshult är mitt Eden.

Jag vet ju att det är en illusion. Bondeslitet på Råshult var ju det som mötte människorna när de jagats ut ur Eden, eller när jägarna och samlarna blev bönder, om man så vill. Med jordägandet kom tanken om överflöd snarare än balans, förtryck i stället för jämlikhet. När människan började bruka metallen smidde hon både plogbillar och svärd. Men med industrialismen och informationssamhället är det som om vi har kommit ännu längre ifrån vårt ursprung. Att längta hela vägen tillbaka blir för långt. Råshult är så långt jag kan tänka mig.

I min känsla blir Råshult det Eden som jag inte når där jag svischar förbi inuti tåget. Som jag kan besöka som i en dröm någon gång på semestern, men som jag inte hör till. Men

Den drömmen som aldrig besannats

Som dröm var den vacker att få

För den som ur Eden förbannats

är Eden ett Eden ändå

 

Tankar kring en grönsakssoppa

Visst är det livets under att små små frön kan växa upp och bli de mest skiftande växter.

I går sken höstsolen över slätten. Jag grävde blivande vitlökslandet, och bönderna plöjde eller tog upp betor på fälten runt omkring.

När solen började gå ner plockade jag ihop en soppa - majrovor, kvarglömda morötter som inte hade spruckit, purjolök tjock som en barnarm, palsternacka, rotselleri (som såddes först, i början av februari, och har de minsta fröna av alla), jordärtskocka och vitlök. Ja de två sistnämnda kommer ju inte från frö, men de får vara med ändå.

Och jag känner sån tacksamhet.

Tack för att jag får leva i fred och odla min jord.

Tack för att jag får vara med om detta livets under gång på gång.