"Små barn ser bara benen på de vuxna"

Jag hade nyligen förmånen att få samtala med en samisk kvinna om hur det var att vara barn på den tiden då samer fortfarande bodde i kåtor i Sverige.

- Nu för tiden ser barnen bara benen på föräldrarna, sa hon bland annat.

- När vi bodde i kåta levde vi nära golvet.

Jag har tänkt så mycket på det. I en e-postlista läste jag en gång om en familj som hade tagit bort stolarna ur sitt hem. Sympatiskt och säkert bra för kroppen tänkte jag. Men om man lever i kåta går man ett steg längre och har inga arbetsbänkar i stå-höjd heller. Hushållsarbete, matlagning, sömnad, umgänge, allt sker på golvet. I barns höjd.

Vad innebär det för små barn att de inte har denna nära kontakt med större barn och vuxnas mimik och kroppsspråk? I ABC nättidning läser jag om olika ansiktsuttryck och jag tänker på att ansiktet är så viktigt i mellanmänsklig kommunikation. Det är ju så viktigt för oss att stiliserade ansiktsuttryck t o m infogas på internetfora eller om det inte finns, formas av kolon, parenteser och andra tecken.

Men min fråga står kvar:

Hade vi varit annorlunda om vi varit mer på samma höjd som de vuxna under våra första år?