Stå där du gräver

I femton års tid drömde jag om att "göra något av" mitt trädgårdsintresse, utan att komma på vad. Skulle jag odla ekologisk vitlök och sälja? Skulle jag ha nån slags matbutik? Guidade trädgårdsvisingar? Kafé, som barnen föreslog efter att vi besökt Peter Englanders medelhavsträdgård i  Simrishamn?

De som förverkligar sina drömmar får ofta göra alltihop. Mandelmanns på Österlen lyckas med detta. De jobbar massvis under hela odlingssäsongen även på barnens sommarlov.

Jag har gjort några tassande försök, jag har sålt basilika till en presentaffär, och jag har stått på höstmarknad och sålt lite av överflödet. Men nu är barnen större och strax på väg in i tonåren. De äter mer och överflödets tid är förbi.

Ingen kan göra allt. Om jag skulle satsa på produkter från svarta vinbär, hur skulle jag då hinna plocka och frysa in gröna bönor för egen del? Och om jag odlade gröna bönor professionellt - hur skulle jag då hinna göra svart vinbärssaft till familjen?

Och när skulle jag sitta i grönsaksraderna med rensjärn i hand och fundera på svåra saker, i sjaviga shorts och fläckigt linne, utan att bli avbruten av någon i en bil som vill titta lite? Utan att bli irriterad?

Så småningom insåg jag att det inte var min grej. Jag behöver inte imitera någon annan. Jag duger som jag är. Jag vill odla till mig själv, stå mitt i de trädgårdsland jag gräver om varje vår. Min trädgård ska inte vara öppen för visning. Mina grönsaker ska inte säljas. De ska ätas upp av oss själva. Vill någon ha hjälp att komma igång och odla själv hjälper jag gärna till, men jag behöver inte bevisa något. Jag kan odla min trädgård för mig och jobba med vanliga jobbsaker.

Kanske har jag blivit vuxen.