En by för att uppfostra ett barn

"Det krävs en by för att uppfostra ett barn" är ett sånt där citat som man inte riktigt vet var det kommer ifrån . Jag har läst det och glömt det. Viktigare än vem som sa det är att det är väldigt sant. Gamla och unga i byn, män och kvinnor, kan bidra med olika erfarenheter och gemensamt har de att barnet är en av dem, en som de bryr sig om.

I sin bok Hold on to your kids påpekar Gordon Neufeld att många av oss som i dag är föräldrar hade en fungerande by omkring oss när vi var små. Det har jag aldrig tänkt på, kanske för att byn drastiskt avfolkades under mina sena tonår på 1980-talet. En by var det likafullt, med lite skiftande befolkning genom åren, bestående av släktingar, grannar och vänner till familjen.

De första åren var det vad vi i vanligt tal menar med by, en samling hus och bondgårdar med sina invånare, mer eller mindre samlade runt en kyrka. Hade man inget att göra en eftermiddag kunde man cykla hem till någon tant eller någons farmor och bli bjuden på saft och kakor. Sen satt man där och stoppade i sig av goda hembakade grejor medan någon lyssnade på vad man hade att säga. Bara sådär. En annan gång hjälpte samma tant mig att såga med den värdelösa sågen ur en snickarlåda från leksaksaffären och jag blev imponerad över att hon, som såg så skröplig ut, kunde såga.

I 1970-talets villasamhälle fanns också utrymme för en by kring mig, bestående av släktingar, grannar och kompisars föräldrar. Till skillnad från i byn var det en större övervikt av kvinnor bland villorna. I byn under mina första år var papporna lantbrukare, grannarna var lantbrukare och man följde med till smed, elektriker och andra småföretagare som servade lantbruket. Men vi gick ut och in i villorna och lärde oss mycket om andra människors vanor och ovanor.

Nu är det ju inte så att min uppväxt var en ren idyll. Våld, missbruk och mänsklig tragik fanns där också. Allt var inte bättre förr, men allt var inte heller sämre förr! Det är ingen slump att uttrycket om en by för att uppfostra ett barn uppstått nu på senare år för nu saknar många barn byar omkring sig. Man behöver inte formulera det som är självklart i en kultur, men när man upptäcker att det är borta saknar man det och undrar vad som har hänt.

Jag funderar över vilka byar det kan finnas runt mina barn. Det jag ser är att de har väl både släktingar, grannar och kompisars föräldrar, men att träfftillfällena blir glesare, tiden knappare. Dels för att folk, särskilt kvinnor, arbetar mer utanför hemmet. Men även vuxenstyrda aktiviteter stjäl av barns tid. Är då inte fotbollstränare, ridlärare och scoutledare den nya tidens by för ett barn? Kanske, kanske inte, skulle jag vilja säga. Det beror på vilken relation barnet har till ledaren, om det känns som om ledaren ser barnet för den det är. Eller om träffarna enbart går ut på att förkovra barnet i sport, eller vad det nu kan vara.