Frihet och tillit

Det börjar bli gott om mobiler bland mina barns jämnåriga. Ett av mina barn har också en mobil. Den stod högst på önskelistan och används väl som en leksak mest. Fast en gång glömde jag att han slutade skolan en timme tidigare och hämtade honom inte som överenskommet så då ringde han och undrade var jag blev av. Så visst är det praktiskt och smidigt med mobiler ibland.

Men jag märker att mobilerna också används för att hålla koll på barnen. Man ringer på mobilen och säger när de ska hem och påminner om man tycker barnet stannar borta för länge. "Kvällen var så fin så vi ringde inte hem barnen förrän klockan tio" hörde min man någon säga på radion.

Bra använd är mobilen en livräddare, eller en behändig lösning i alla fall. Men mobilen kan också vara ett sätt att detaljstyra sina barn, och ta både inititiativförmåga och beslutsfattande ifrån dem. Jag kommer att tänka på en del fotbollspappor (och -tränare, vilket ofta sammanfaller) som man kan se om man ser på knattefotboll, de som vill regissera hela spelet från sidan av planen och exakt styra vilken spelare som ska springa vart.

I en bok jag läste om renskötande samer konstaterade en kvinna att när hennes man var borta med renarna kunde det dröja många dagar innan han kom hem igen. Fram tills nyligen fanns inga möjligheter att hålla kontakt under tiden. Man fick helt enkelt lita på att han kom hem igen. Det slå mig att ju fler och bättre tekniska hjälpmedel vi får att hålla oss nåbara, desto mindre får vi möjlighet att öva upp vår tillit. Desto mer ökar vår oro och kanske misstänksamhet. Kanske mobiler gör oss mer oroliga snarare än tryggare? När han nu kan ringa, varför gör han det inte?

Min nioåring cyklar ett ärende åt sin morfar. Rätt som det är ringer morfar: Han är här nu.

Eh, ja? Vad ska jag säga? Är vägen han har cyklat så förenad med livsfara att jag lättat ska pusta ut över att han tillryggalagt den utan en skråma? Nej. Han har cyklat på lugna småvägar och cykelvägar. Och vilka signaler skickar morfars samtal ut till nioåringen? Att det hans uppdrag egentligen är väldigt farligt? Eller att morfar har blivit lite sjåpig på äldre dar, jämfört med när jag själv var nio år? Jag hoppas det senare.

Jag tycker själv det är skönt att gå och cykla, gärna på okända vägar och gärna ensam i fred med mina tankar. Då vill jag inte bli störd av en pipande mobil. Och jag vill inte att mina barn ska ha ha ansvar för en dyrbar sak som kan tappas eller bli blöt - inte om de inte uttryckligen har bett om en i alla fall.

Jag tycker också det har ett egenvärde att lära sig att passa tider och att komma överens om saker. Därför säger jag Gå hem kvart i sex för klockan sex ska vi äta. Jag gör hellre det än lagar maten när det faller mig in och ringer när den börjar bli klar.

Dagens barn mår i regel bra, men är mer stressade än tidigare genrationer, brukar det stå i sammanfattningar. Låt dem få lite andrum nu när det är sommarlov. Tvinga inte dem att ha med mobilerna jämt för att du ska veta var de är. Våga ge dem förtroendet att klara sig själva och komma hem enligt vad ni har kommit överens om. Och försäkra dig om att de tycker att det är skönt att komma hem.