Sensmoralen är att pappan/berättaren ångrar att han nånsin avslöjade vad det var han tittade på , där i New York där det inte syntes något särskilt alls. Hade han fått leva om den stunden i sitt liv hade han tigit om sanningen för sin son.
Med i köket sitter min egen nioåring.
- Hör du vad de pratar om? Vet du vad det är det handlar om?
Han nickar och vet mer än vad om sagts i radio:
- Var det inte där kaparna tog självmord?
Vad tror du om det pappan berättar?
Han gör en min och en omisskännlig gest med ett snurrande pekfinger mot tinningen.
Jag känner igen krönikörens situation, att behöva berätta om hemskheter som man helst ville att ens barn skulle slippa konfronteras med. För några år sedan hörde han som är nio år talas om Estonia. Om och om igen ville han höra om stormnatten, om svårigheterna med att få livbåtarna i sjön, om ytbärgarna och alla som dog. Att alla i Sverige kände någon som kände någon som var med på Estonia. Han lyssnar med vidöppna sinnen och tycker det är lite småläskigt att åka färja till Gotland sen.
Det var, kanske ironiskt, i samband med den 11 september 2001, som jag lärde mig den hårda vägen att jag måste berätta hemska saker för mina barn. Min nioåring har en storebror som då var tre år. På dagis deltog han, liksom alla andra, i tre tysta minuter till minnet av offren i World Trade Center. Jag hade verkligen inte berättat för honom vad som hade hänt. Efteråt var han rädd att det skulle flyga in ett flygplan i det fyravåningshus i en skånsk småstad där hans kusiner bodde. Jag tycker fortfarande det var idiotiskt att treåringar skulle delta i tre tysta minuter.
Så tunga nyheter bör, enligt min mening, föräldern berätta för barnet . Det är en tung uppgift i föräldraskapet, men nödvändig. Det är bättre att barnen hör det från oss, hör att vi vet vad som har hänt, kanske att vi är ledsna och att vi gör vårt bästa för att skydda barnet från ont. Det blir bara värre om barnet blir utelämnat åt medias, kompisars och sina egna fantasiers versioner.
1 kommentarer:
Något som jag förundras över är att man gärna håller barnen från att delta på exempelvis begravningar och andra känslomässiga tillfällen samt från att ta del av vad som händer i världen, men gladeligen låter dem spela våldsspel på dator/TV...det är ju inte "riktigt" blod så det är ju inte farligt....
Sen tror jag att vi många gånger underskattar våra barn. Bland det vackraste jag varit med om var när vi var på ålderdomshemmet, hela familjen, och tog ett sista avsked av barnens farfar. Min man var skeptisk till att låta dem vara med, men efteråt tyckte också han att det varit en helt underbar stund. Och barnen tyckte inte det var "läskigt" utan sorgligt, såklart, men också vackert.
Världen är grym och vi som föräldrar har väl någon slags roll att lotsa barnen igenom det där grymma...vi kan ju tyvärr inte förändra världen(inte över en dag iaf).
Skicka en kommentar