Jag har faktiskt slängt en hel del, trots allt. Och jag har gett till Pingstkyrkan här i stan. Men efter att bägge mina föräldrar har dött med några års mellanrum och jag har fått tömma två hus (nja jag var inte helt ensam, men ändå) så är det ändå fullt både på vinden och i uthus. Tur att vi har mycket hus att sätta grejor i.
Jagh har ett komplicerat förhållande till saker. Jag inser att jag lägger alldeles för mycket tid på saker, att köpa dem, underhålla dem, rengöra dem, plocka undan dem, få dem ur huset igen på ett eller annat sätt. Men mycket är ju faktiskt bra att ha. Min mammas utsprättade gamla blixtlås och knappar till exempel. När blixtlåsen pajade i barnensw jackor och overaller _(varför är just blixtlåsen så dåliga???) kunde jag ofta bara plocka fram ett blixtlås i rätt längd och sy på. Eller min pappas grensax som man kan klippa ner små träd med om man vill.
Annat är inte särskilt bra att ha men det tar ändå emot att slänga. Svensk ardennerårsbok 1919-1929 till exempel. För att inte tala om allmogekistor, tramporglar och pianon. De passar inte i moderna hem, de är för stora, bökiga och opraktiska. Fina pianon skänks bort.
När hembygdsmuseet här intill stängdes och de sista sakerna auktionerades ut kördes de sista allmogekistorna och tramporglarna på tippen. Då hade församlingen verkligen gjort allt som kunde tänkas för att hitta nya ägare till sakerna men INGEN ville ta hand om dem. Inte jag heller, jag har nog med de tre kistor och det piano som vi redan har. På något sätt ska de väl komma till användning. Vi har ju andra saker som kan ligga i kistorna. Saker som förvarar saker. Ja jösses.
Jag har goda vänner som lever med lätt packning. De vill vara lättrörliga och inte låta sig tyngas ner av saker. Allt du vill äga det äger dig sjunger ju Stefan Sundström. Jag kan beundra dem, liksom jag beundrar det av mina barn som glatt slänger eller ger bort efter hand. Samtidigt känner jag att det inte är något för mig. Jag ska inte flytta omkring och plats har jag. Jag tycker inte om att shoppa. Jag har inte så mycket pengar att shoppa för heller, för den delen. I stället letar jag på vinden eller i ett skåp och hittar ofta något som går att använda i stället. Och sparar tid, energi, pengar och miljö. Och om (när?) den där katastrofen kommer som gör att vår civilisation rasar samman, då behöver jag i alla fall inte gå med trasigt blixtklås i jackan.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar