Tuffa tag

Barn i Sverige av idag har det bra på det stora hela. Det finns en vilja att lyssna på barnen, de flesta har det gott ställt materiellt (men inte alla) och de har goda möjligheter att utveckla olika sidor av sig själva inom skola, idrott och kultur. Men ibland tycker jag ändå synd om barn generellt. Dels på grund av stressen. Barns dagar och veckor är ofta uppstyckade och inrutade, precis som vuxnas. Bundenheten till klockan och kalendern går ut över frihetskänslan och innebär ofta en hel dle bilåkande. De organiserade aktiviteterna tar tid från den fria leken. Områden som tidigare använts till lek byggs om, ofta till parkeringsplatser. Och bildskärmarna tar också tid från den fysiska leken.

Det är mossigt att vara negativ till barns användning av datorer och spel. De lär sig mycket under tiden de spelar och de sitter ofta flera tillsammans även om det bara är en som spelar, vilket främjar samarbete. Och visst ser jag fördelarna.

Stress, bilåkning, styrda aktiviteter, inomhusvistelse och skärmar hjälps åt att tränga ut en viktig sorts lek - den fysiska bråk- och krigsleken. I bråklek och krigslek kan man i lekens trygghet prova på farliga känslor och på så sätt öva sig inför kommande tillfällen när det kan vara skarpt läge. Barn såväl som vuxna tar intryck av hemska händelser ute i världen, senast i Libyen, Syrien och Norge.

I bråklek tränar man sin kropp och sin smidighet, skriver Birgitta Knutsdotter Olofsson i boken I lekens värld. "När man brottas på lek uppelver man med hela kroppen sin inre kraft i kamp med en annan kropp. Det är skäönt att ta i, att pröva sin styrka. - - Viljestyrka, envishet och uthållighet sätts på prov." , men man lär sig pockså hur det känns att få ont, vad som är schyst och inte schyst.

Flickor slutar bråkleka tidigare än pojkar, Kvinnor, som är enormt överrepresenterade inom förskolan och skolans lägre år, är traditionellt dåliga på att bråkleka. Birgitta Knutsdotter Olofsson uppmanar alla "tanter" att bråkleka mer och uppmuntra bråklek.

Krigslek är ännu mer kontroversiellt. Men världen ser ut osm den gör och med tv, radio och andra medier gör den sig påmind hemma hos oss alla. Barn går inte heller säkra för krigets härjnrningar. Att leka krig är inte att träna krig, det är snarare ett sätt att skaffa sig ett förhållningssätt och lära sig hantera farliga känslor. Aggressivitet är en av dem. mne det är lekt aggressivitet, inte trakasserier, mobbning elelr våld "på riktgit". Och det behövs en trygg miljö, tid och bra kompisar för att våga ge sig in en en så riskabel lek. Det är skillnad på att skrika "sluta!" i leken och säga det på riktigt, utanför leken. Barn som är vbana att leka hör skillanden direkt.

Birgitta Knutsdotter Olofsson påpekar att moderna barn lever i en madrasserad värld. Det finns säkerhetsgrejor för allt, som Bamses kompis Skalman säger. Det finns också en stark tro på att prata om problem, att lösa konflikter. "Men prat har en tendens att gå barnen förbi, särskilt om det har moraliserande inslag. Kanske är det bästa sättet att vara med i barnens lekar och se till att de kpompromissar sig frma till lösningar, som är godtagbara för alla", skriver Knutsdotter Olofsson. Det är dock stor skillnad på att komma fram till kompromisser inom ramen för krigslek och att snabbt sluta fred och göra en stor fest, gäran med låtsasmat, vilket är vad som ofta sker när (kvinnlig) förskolepersonal känner sig manad att gå in och styra upp "stökig" lek.

Både bråklek och krigslek är nödvändiga och ska inte försummas. Bägge är fysiska till sin karaktär. I krigslek är det ofta mycket springande. I debatten om barn och genus lyfts ofta fram vikten av att (små) barn får klä sig könsneutralt eller överskridande visavi de traditionella könsrollerna. Högre upp i åldrarna uppmuntras flickor att spela fotboll och bilda rockband. Det finns stor efterfrågan på pappor som tar större del i omvårdnaden.

Det är jättebra alltihop, men vi får inte glömma bort att vi kvinnor också får ta större del i utmaningarna, i spänningen, i brottningen och i jagalekarna.