Jag tänker på sten.
Jag bor i en trakt där det inte är särskilt mycket sten i jorden, inte så att man kan bygga kilometervis med kallmur, som på andra håll.
Jag bor i samma trakt som många generationer före mig. Ända bak mot 1600-talet. tanken hisnar. Ju äldre jag själv blir desto mer spejsat känns det. Särskilt märkbart är det nu när bägge mina föräldrar är döda.
Min farfars mor, mina barns morfars farmor, kom från grannbyn från en släkt av fiskare och bönder. Jag har inte mycket gemensamt med de människorna, men byarna låg där de fortfarande ligger. Några av kyrkorna var sig lika. Stendösarna var gamla redan på deras tid.
Jag ser på hennes namn som är inhugget på en gravsten. Ser på alla de andra bekanta gravstenarna på bykyrkogårdarna häromkring, min farfar och farmor. Min farfars ogifta syskon. Tänker på deras livsöden. Mina föräldrars gravstenar på var sin kyrkogård, eftersom de var skilda.
Jag tänker på min mormors och morfars gravsten i Stockholm. Jag har vairt där en enda gång, för nästna 20 år sedan. Skulle jag hitta dit igen om jag försökte? Varför blir det inte av att försöka trots att jag har varit i Stockholm så många gånger de senaste åren?
Jag tänker på hur det är att bo där man har sina rötter, en länk bakåt i tiden. undrar hur det är att bo på en plats där man inte har den förankringen. Tänker på hur lite värd den förankringen är i dagens samhälle. Världen över ska man flytta till jobben. Världen över lämnar bönder och fiskare sin hembygd och blir en del i det moderna, samhället, kuggar i den globala byns maskineri. Ibland frivilligt, ibland motvilligt, ibland för att överleva. Alienationen är en omättlig människoätare.
Jag tänker på hur det skulle vara om jag hade slagit mig ner för gott på en främmande plats. Det som var så lockande när jag var 19 blir jag mer och mer likgiltig inför. När fan blir gammal blir han religiös. Och hemkär.
Men jag tänker också på stenpartier. Låga kullar med spännande formade stenar är vanliga på i böndernas trädgårdar här i trakten. En stor sten i mitten på kullens topp. Mindrer stenar runt omkring. säreget formade stenar. Särskilt är en storts sten vanlig. Den är svart - eller mörkgrå, snarare, och har liksom tvärgående räfflor. Står det inte en sån i stenpartiet kan det stå en sån i en hörna av trädgården eller som grinstolpe vid infarten till gården. Det finns en inmurad i kyrkogårdsmuren här i byn.
Jag ärvde en sån sten efter min far.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar