Stöd till Felicia Feldt

Nej, jag fick inte ihop garantierna i Barnaboken med verkligheten med mitt eget barn, så jag lämnade igen mitt lånade exemplar med en axelryckning. Jag prövade faktiskt att amma enligt den så kallade standardmodellen men när mitt barn efter alla konstens regler borde vara proppmätt och sova som en stock var hon klarvaken och ville amma mer. Att standardmodellen inte höll särskilt hög standard framgick också av boken eftersom författaren själv skrev att hon aldrig hade lyckats amma mer än sex-åtta veckor eller vad det var.

Genomgången i Barnaboken av hur barn skulle vara år för år fann jag rent löjlig. Att någon som kunde skriva något så amatörmässigt tvärsäkert kunde tas på så stort allvar av så många var och är för mig helt obegripligt. Men säkert är det som min nu 15-åriga dotter påpekade - att den som verkar säker på sin sak inger förtroende.

De av mina vänner som haft stöd av Barnaboken lyckades aldrig förklara vad det var som var så bra, så att jag förstod. I stället slutade det i ursäkter för att Anna Wahlgren själv hade behövt strikta rutiner för sin snabbt växande barnaskara. Min invändning tillbaka att det i så fall inte har någon betydelse för vanliga fåbarnsfamiljer försvann liksom i ett vinddrag.

Sen slog jag ihjäl tid på ett vikariat med tidvis lite att göra med att läsa några delar i Anna Wahlgrens memoarböcker. De lämnade efter sig en oro för hur uppväxten hos denna påstådda expertmamma egentligen hade varit. Oron växte mer ju mer jag läste på. Jag har förresten tilloch med intervjuat Anna Wahlgren en gång. Hon var jätteglad över att få uttala sig. Det blev också en del i det Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt kallar för sin mammas monolog under fyra decennier om sitt familjeliv, t ex i P1.

Så jag är väldigt tacksam nu för att Felicia nu ger sin version av sin offentliga barndom. Av det jag har läst i artiklar och bokutdrag verkar min oro ha varit mer än befogad. Jag känner starkt för Felicia. Det måste ha varit oerhört frustrerande att få sin barndom utmålad som mönsterexemel, samtidigt som man själv har en helt annan, mycket mörkare och trasigare, mer isolerad och mer alkoholluktande upplevelse.

Felicia, du är inte ensam om att inte känna igen din förälders verklighetsbeskrivning! Du är inte ensam om att tycka (om du tycker det) att hela världen är förvrängd, och alla andra tycks tro att det din förälder säger är rätt och sant. Vi är en del som har anat att det fanns något annat bakom fasaden, oklart dock vad. Men jag har känt mig illa berörd av att Barnaboken med sina föråldrade, ovetenskapliga och rent av farliga råd (även om det var vad BVC lärde ut på typ 60-talet) har fortsätt komma ut i nya upplagor, helt baserad som den är på en enda persons erfarenheter och formuleringsförmåga. Och jag har känt mig illa berörd av den sektstämning som verkar ha uppstått bland en del föräldrar. Halleluja! hörde jag själv en sommarpratare utropa om mötet med Anna Wahlgren.

Jag tycker det är oändligt tråkigt att det måste gå så långt som till att du måste skriva din bok för att en annan bild än den hittillsvarande skulle slå igenom i media. Samtidigt förstår jag om du tycker att du samtycker om du tiger. För det du berättar om din uppväxt i intervjuer och bokutdrag är inte okej. Det finns inga ursäkter.