tisdagen den 21:e februari 2012

Nällad på nässlor




Att vara nällad är skånska och betyder rent konkret att ha bränt sig på nässlor. Men att vara nällad har också en överförd betydelse. Det är att vara ivrig, taggad. Och nu i februari, när de första rosa nässelskotten inte ens syns, inte ens längs söderväggar, hittar jag en teburk ovanpå kylen märkt Brännässla 110501.


Jag har plockat nässlor, torkat dem, lagt dem i en burk och glömt alltihop. Tills de behövdes som bäst.

Nässlor är rena vitaminbomberna. Stefan Sundström lovordar nässlan i sin fantastiska bok Stefans lilla gröna. Enligt Stefan har nässlor tre gånger så högt näringsvärde som spenat och innehåller massor med klorofyll (jag vet inte vad det är bra för näringsmässigt), kisel, järn och C-vitamin.

Visst bränner man sig på fingrarna när man plockar dem och sköljer dem, men det är inte så farligt och man kan ha handskar. Ska man torka nässlorna kan man centrifugera dem i en salladsslunga efter att man har sköljt dem för de små skotten kan vara ganska jordiga. Eller pröva att låta dem rinna av på papper eller en handduk på ett ugnsgaller.

Så nu när vi går här trötta och vinterglåmiga så tar jag en nypa torkade nässlor och smular ner i bröddegen. I degen ingår också filmjölk som passerat bäst föredatum men är alldeles prima, jäst, salt, rågmjöl, vetemjöl, lite hampamjöl och en skvätt mörk sirap. Hela familjen älskar det.

Nästa dag gör jag om det och tar i mer nässlor.

(Förutom nässlor är det ramslök i baljan på bilden. Den växer hejdlöst i "parken" på vår ena gård. ("Parken" är alltså en del av en trädgård på en skånsk bondgård där det växer höga träd.) Det känns lite lustigt att gå på finkrogen i grannbyn och äta ramslöksoppa som en delikatess för dyra pengar. Men god var den.)

fredagen den 10:e februari 2012

Pinsamt, DN, pinsamt Åsa!

Nu har jag läst Åsa Mobergs försvar i DN av snöskottningskompisen Anna Wahlgren. Hon skriver om en bok hon inte har läst, Felicia försvann förstås, och hon ställer en fråga i DN som besvaras i boken - var Felicias pappa egentligen höll hus.

Detta är dubbelt pinsant, dels att Åsa har mage att skriva en lång artikel för att försvara sin kompis, och dels att DN tar in det.

Jag har velat tro att de som får komma till tals i DN och andra riksmedia gör det för att det är kvalitet på det de skriver, Jag har inte velat tro på journalistskvaller om att de som känner varann håller varandra om ryggen. Jag trodde att debaclet kring Liza Marklunds påstått sanna historier om "Mia" i boken Gömda var en engångshändelse. Jag inser nu att jag har haft fel.

För övrigt är det tur att Åsa Moberg inte jobbar på en myndighet som har hand om barn som far illa eller familjetvister. Där hoppas jag fortfarande att insikten är större om att en prydlig och trevlig yta inte nödvändigtvis tyder på att personen fungerar som förälder. Alkoholistbarn kan mycket väl vara de mest utåt sett välartade, eftersom de tvingas bli vuxna i förtid och lever under otrygghet och hot. Precis som Felicias berättelse visar.

Så till sist lite om Jan Myrdals bok om sin uppväxt med sina berömda men för Jan dysfunktionella föräldrar, Alva och Gunnar. Åsa Moberg vet genom hörsägen att Alva Myrdal var en fantastisk mamma till Jans ena lillasyster. För övrigt nämner Åsa överhuvud taget inte Gunnar Myrdals egenskaper som pappa, är inte det konstigt? Jag läste Jan Myrdals bok Barndom ganska nyligen och för mig framstår Alva som en skrivbordsmänniska som inte kan omsätta det hon läst i praktiken och inte kan "läsa" varken barn eller djur. Gunnar är i Jans skildring omväxlande frånvarande och elak.

Jan bodde under början av sitt liv med sina farföräldrar i Sverige medan föräldrarna i flera år bodde utomlands. Jan var sju år när farfadern dog och Jan fick flytta till föräldrarna. Det är lätt att föreställa sig att son och föräldrar då i mångt och mycket var främlingar för varandra. I anknytningsperspektiv hade Jan som barn anknytning till farföräldrarna, inte till föräldrarna. Föräldrarna hade på samma sätt ingen binding till Jan. Och en bindning är livsviktigt för att man ska kunna se sitt barn, ge det vård, ha tålamod med dess ofullkomlighet och älska det förbehållslöst.