Om att låta kroppen bära upp sig själv

Efter att ha läst Svenska Dagbladets artikel om att spädbarn (som jag bloggade om här) ligger för mycket på rygg fick jag många tankar och läste även på mer om ryggläge. I papperstidningen SvD finns en del material som jag inte hittar på nätet, där reportern påpekar att spädbarn inte bör sova på mage eftersom det ökar risken för plötslig spädbarnsdöd, och även nämner att sittvagnar med vinklad sits.

"Vagnar där sitsen lutar lätt bakåt kallas ergonomiska men är det inte", säger en intervjuad barnfysioterapeut. Sitter barnet på ett plant underlag sitter det med rak rygg och hen kallar det att "få nackträning på köpet". Kanske kan man hellre se upprätt position som en normal och naturlig ställning även för spädbarn och satt det inte då blir särskild "nackträning". Utan snarare att frånvaron av tillfällen att hålla upp huvudet fråntar barnet möjligheten att utveckla en normal hållning.

På nätet får jag tips om sajten Childrens MD, där barnläkaren Kathleen Berchelmann skriver om att bära barn i sjal snarare än att ha det i vagn. I slutet finns en rad vetenskapliga referenser om bärande, halvsittande och liggande Där hittar jag en artikel om barn som tillbringat mycket stor del av dagarna i bilbarnstolar och babygungor och som fått deformerad skalle - platt bakhuvud och en skallform som i profil är parallellogramformad. Artikelförfattarna slår visserligen fast att inte alla barn hade platt bakhuvud tillbringade lång tid i dessa hjälpmedel men för en mindre grupp barn fanns ändå en association. De råder föräldrar att använda dessa hjälpmedel med måtta.

 I boken "Ein Baby will getragen sein" visar Eva Kirkilionis på hur spädbarn från tidig ålder är anpassade till att sitta på vårdarens höft, vänd in mot vårdaren. Då kan barnet tidigt hjälpa till att hålla sig upp genom att grensla med sina ben om vårdarens kropp, samtidigt som hela dess kropp följer bärarens kropp. Då får barnet också hålla upp huvudet själv, och som bärare stöttar man det intuitivt. Cecilia Moen skrev om höftbärande här.

Jag tänker på att det inte verkar vara bra för kroppen att ha det för bekvämt. Att kroppen behöver bära upp sig själv. Att vi vuxna "sitter ihjäl oss" är det många som befarar - vi sitter för mycket så att stora muskelgrupper inte får den stimulans de egentligen behöver. Att stå eller sitta på huk med hela fotsulan i marken och benen dubbelvikta så att rumpan kanske befinner sig en decimeter från marken är egentligen bättre för oss. Här är ett blogginlägg om huksittande.

När mina barn var små försökte jag främja huksittande genom att inte ge dem barnmöbler utan i stället uppmuntra dem att leka på golvet. Alla var bra på att sitta på huk långt upp i åldern även om stolsittandet smög sig in mer och mer när de satt vid skrivbord med läxor hemma och på stolar även i skolan. Ändå sitter en av dem, nu fullvuxen i längd, fortfarande obehindrat på huk.

De fick ett barnmöblemang i present någonstans från. Vi ställde det intill soffbordet vid TV:n och de satt där huvudsakligen när de såg på tv. Lekte gjorde de på golvet.

Av samma anledning har jag undvikit vilfåtöljer i barnstorlek. De var födda ganska tätt, men vi skaffade aldrig någon ombonad tvillingvagn utan när tredje och sista barnet kom bar vi honom och hade de två äldre barnen i en skrinda som de själva kunde stiga i och ur efter behag. Den var dock i största laget för att ha med in i butiker. Vid sådana tillfällen fick ett barn, vanligtvis äldsta, gå, ett barn åka sittvagn och ett barn, vanligtvis yngsta, blev buret i bärsjal.

Nu har två av tre nått vuxen längd och även om det är omöjligt att avgöra om minimerandet av sittande har påverkat dem så har de bra fysik. De har aldrig haft systematisk "tummy time" för att träna nacken utan fått hålla upp huvudet i vardagen utan tanke på träning och det gick bra för oss i alla fall.