Låt spädbarn delta i familjens måltider!

Fram till sex månaders ålder bör barn få endast bröstmjölk och/eller modersmjölksersättning (samt D-droppar och eventuella läkemedel). Barn kan från 4 månader också erbjudas små smakprov från förälderns mat, kryddmåttsstora mängder som just bara är smaksensationer och bara om barnet uttryckligen visar intresse. Så ser de svenska rekommendationerna av idag ut. Men från sex månader bör barn också erbjudas annan mat.

Varför? undrar en del. Det finns flera skäl, beroende på vilket perspektiv man ser ätandet ifrån, det näringsmässiga eller det sociala.

Näringsmässigt ätande

Vi är vana vid att tänka på amning och ätande som just intag av näring, näringsämne X för att utveckla funktionen Y i kroppen. Här finns en gammal myt om att bröstmjölk tappar all näring efter sexmånadersdagen, och att det är därför man ska "byta ut mål". Det stämmer inte. Bröstmjölken fortsätter att vara finfin kost så länge man ammar, om det så är i flera år. Det är vanligt att ammade barn på 6-24 månader är lite slankare än barn som inte ammas, men lika långa. Det är normalt och förväntat. På WHO:s viktkurvor finns ingen amningspuckel som planar ut eftersom de till skillnad från de svenska kurvorna är baserade på ammade barn. Läs mer här.

Det går utmärkt att kombinera annan mat med amning. Man fortsätter att amma fritt, på barnets minsta pip, och kommer annat ätande till. Ibland får föräldrar till äldre barn som fortfarande ammas frågan "men hen äter väl annat också?" Ja, absolut. Amningen ändrar så småningom karaktär och handlar mer om ett sätt att vara tillsammans, ge och få tröst, skänka ro och bli sams.

Det man befarar kan hända näringsmässigt om man fortsätter helamma efter 6 månader är att järnet inte räcker till. Järn finns i små mängder i bröstmjölk, men i en form som kroppen kan utnyttja väl. Det stämmer att barn förr eller senare behöver äta andra, mer järnrika livsmedel, men har barnet dessutom avnavlats först efter mer än tre minuter, så kallad sen avnavling, får det med sig större depåer av järn. Mer om det här. 

Motiverar man matintroduktionen med näringsmässiga skäl hamnar fokus på matens näringsvärde, vilket kan göra att själva maten blir tråkig - vem har inte hört att barn ska börja med potatis mosad med bröstmjölk, eller mosad banan (som ger svarta fläckar som aldrig går bort)? Även "måltiden" blir tråkig - föräldern äter inte själv utan ägnar sig åt att mata barnet.

Om man bara betraktar ätande som något vetenskapligt som ska tillföras barnets kropp i vissa proportioner missar man det roliga, det lustfyllda och njutningsfullo. Och, inte minst, det sociala.

Socialt ätande

Ofta framställs matning av spädbarn som en del av "skötseln" av barnet, lite som ett jobb för föräldern. Men mat, måltider och ätande är så mycket mer än intag av näring. I alla tider och över hela världen har måltider och ätande varit en grundläggande del av kulturen. Vi människor är sociala från födseln. Med öppna ögon följer vi med vad som händer runt om oss. Vi imiterar och vill vara med, dela den kultur som vi har hamnat i.

Vid sex månader börjar barn kunna sitta upp själva, i förälderns knä eller i barnstol. En del har fått några tänder, men man behöver inte tänder för att börja äta. Har man sitt barn med sig i det man gör följer barnet självklart med vid matbordet också. Barn kan då koordinera sina rörelser, ta tag i mat, stoppa den i munnen och hantera den inne i munnen. Och då öppnar sig en helt ny värld av färg, form, doft, smak, textur och konsistens. Ser man på mat som något att utforska tillsammans med familjen hamnar helt andra aspekter på mat och ätande i centrum. Då blir måltiden ett tillfälle att umgås och samtidigt njuta med alla sinnen. När föräldrarna äter själva också och visar att de uppskattar maten blir de roll-modeller för hur man beter sig vid matbordet och är inspirationskällor för det lilla barnet.

Då blir det också tydligt att mat och ätande kan vara så mycket mer och roligare än mosad potatis eller palsternackspuré på burk. Barn som själva får ta initiativet till att börja äta väljer ofta riktiga godsaker. Något barn väljer benet som är kvar efter en lammstek. Ett annat kastar sig över förälderns glass. Mitt yngsta barn (som slapp vuxenstyrd matintroduktion med grönsaksmos) tog min macka ur min hand och tog ett eget bett. (Det gäller förstås att man har sunda matvanor själv också, men vi är många som märker att vi skärper upp våra vanor när vi får barn och det är bra för en själv också.)

Växer barnet och utvecklas som förväntat är det ingen brådska att öka portionerna. Om man vill kan lusten att smaka och utforska mat få dominera och den sociala samvaron vid måltiderna få styra. Näringsinnehållet får man liksom på köpet.

Läs mer om amning efter matintroduktionen i min bok Amning i vardagen.


Kommentarer

Anonym sa…
Min son föredrog att att mat som legat på min eller pappans tallrik. Det var som att maten var "godkänd" då.

Populära inlägg