Mirandas have

Länktips: Om att hota att åka ifrån sitt barn

2012-01-25T11:14:00.002+01:00

"Kom nu, annars åker jag så får du stanna kvar här!" kan man ibland höra föräldrar säga som något som är självklart okej att säga. Kanske det har slunkit ur mig också någon gång, det vet man aldrig, men jag hoppas inte det.

Lars H Gustafsson berättar på sin blogg att det var en sådan ordväxling som hade föregått händelsen när en kille i en innebandycup hittades för sig själv. Jag hörde inslaget poå Medierna om fallet, men missade just den biten. Det gör mig obehaglig till mods, särskilt som redaktyionen på Medierna köpte pappans påstående om att det var en normal sak att säga till sitt barn, i stundens hetta, visserligen, men ändå.

För det är inte okej, Lars sätter ord på det bra. Ett tryggt barn vet att förädlern inte åker, men föräldern förlorar i trovärdighet. Ett otryggt barn blir ännu mer otryggt.

Han säger det bättre själv. Läs hela hans inlägg här.

Trendiga jag :-/

2012-01-20T08:05:00.004+01:00

Enligt tidningen Allt om trädgård är jag trendig i år. Den bonniga rakt på sak-stilen i grönsaksodlandet blir inne och "vi syltar, saftar och drömmer om en jordkällare". Alltihop saker som jag har gjort sedan mitten av 90-talet, i efterdyningarna av den förra gröna vågen (om det är en ny på gång nu).

Bland personer under 55 år tokodlas det, och då inte minst jordärtskocka som jag har skrivit om här (och som jag får rättså många sökträffar på). Jag undrar var. Jag känner mig nämligen rätt ensam i mina ambitioner. Jag har ju Christina på Elins Trädgård som odlar- och konserveringskompis och förebild, och Stefan Sundström som förebild och idol, men just inga köksträdgårdskompisar i riktiga livet och jag kan inte påstå att jag ser så stora köksträdgårdar hos människor under 55 just. Jag bor väl i ett hopplöst otrendigt bakvatten men mina föräldrar var nog de i min bekantskapskrets som hade störst köksträdgårdar, förutom jag själv, tills de inte orkade längre.

Jag tror ju verkligen på det här med att odla. Jordklotet tillväxer inte och ju fler vi blir desto mer angeläget blir det att gräva där vi står. Maximalt fräsch mat, inga förpackningar och motion och frisk luft på köpet. Kan det bli bättre!

(Har man dessutom möjlighet att ha några höns så bidrar man till att motverka storskalig äggproduktion, något som inte är så jättetrevligt, ens om den är ekologisk. Höns trivs nämligen bäst i små flockar, där de får gå i lugn och ro och prata med varandra och ha lite kul med tuppen då och då. Äggen blir vackrast och godast om hönsen får gå fritt och picka grönt, insekter och mask. Fast det är egentligen ett eget inlägg.)

När jag fick syn på syrningskärl i min lokala köksshop och blev eld och lågor berättade innehavarna att de trodde att syrade grönsaker vare nästa stora trend efter surdegsbröd. Kan jag mycket väl tänka mig. Men vart tog surdegsbrödet vägen?

För något år sedan fick jag åtskilliga FB-uppdateringar med bilder och rapporter om folks surdegsbakande, inköp av bakstenar, sättning av ny deg, gräddning ... nu var det länge sedan jag såg någon. Det kan ju bero på att de blivit så vana vid att baka att det inte är en stor grej och något man måste berätta på fejan, men det kan också bero på att engagemanget har falnat igen. Det är nämligen rätt knepigt att göra plats för surdegsbakande i vårt stressade liv, det kräver planering och framförhållning. Startar jag en deg nu måste jag hinna baka ut dén då och då, och då går det mågnas timmar till jäsning, ihopbakning av degen och gräddning.

Där närmar vi oss faran med trender. Det som är inne idag blir ute i morgon. Så även om jag är inne i år så är jag ute i kylan igen 2013 eller så. Då, elelr året därpå eller året efter det, spelar det kanske ingen roll längre om tomaterna kommer från en hink på den egna balkongen eller har flugits hit långväga ifrån.

Trender ska liksom aldrig vara lagom heller, att baka vanligt bröd med jäst blir aldrig inne, det måste vara surdeg, liksom. Eller för att citera Allt om trädgård: "Och det ska inte bara vara lite tjusigt med tomater och italienska blad. Nej, rotfrukter som kålrot och palsternacka, morot och jordärtskocka ska det vara." Nu när jag tänker på det finns det en klasskillnad inbyggd här, tomaterna och bladen går lätt att odla i kruka, men för det senare måste du ha en tomt, åtminstone pallkragar men eftersom de inte heller nämns avser tidningen gissningsvis öppen jord.

Det kanske det som är det underliggande budskapet i trenden: Se till att vara med i jordägarklubben. Jordklotet tillväxer nämligen inte, men det gör dess befolkning.

En gång mediaexpert, alltid mediaexpert?

2012-01-18T07:53:00.005+01:00

I går hade Rapport ett inslag om att Anna Wahlgrens Barnaboken hade sålts i betydligt större upplagor än mer vetenskapligt grundade böcker om barnuppfostran. En känd barnläkare, som ofta syns i media men som jag inte vill bjuda på ännu mer cred genom att skriva ut namnet på, tog tillfälllet i akt att kritisera Anna Wahlgren och påtala att barnläkarna avråder föräldrar att lägga spädbarn att sova på mage (vilket ökar risken för plötslig spädbarnsdöd betydligt) och att trycka ner barnet i liggande ställning.

Det här är osmakligt på flera sätt.

För det första vill jag än en gång skriva om hur frustrerad och ledsen jag blir över att Felicia måste skriva en bok som lämnar ut henne själv och andra runt omkring henne för att media ska vakna och ta uppståndelsen kring Anna Wahlgrens råd på allvar, med Felicias ord bryta monologen, ställa lite motfrågor. Många medier uppmärksammade visserligen Barnläkarförbundets anmälan till Barnombudsmannen om filmklippen där barn bland annat trycks ner, men samtidigt i slutet av maj 2009, på Mors dag närmare bestämt, hade Sydsvenskan ett uppslag om mammor i söndagsbilagan, och vem fanns med som expertmamma eller supermamma, vilket det nu var, om inte - ja naturligtvis.

Då hörde jag av mig till redaktionen och föreslog att de i stället kunde valt Katerina Janouch om de ville ha en känd mångbarnsmamma som skrivit om barnuppfostran, nämligen boken Barnliv som är helt okej (och faktagrandskad), men jag tycker egentligen inte att det är mitt jobb att hålla efter dem. Bilden och den gulliga texten i Sydsvenskan var emellertid ännu ett utslag av den monolog som Felicia menar att hennes mamma har hållit i media i alla år - och media har låtit henne hållas med.

Och förlaget, Bonniers, som har tryckt denna bok om och om igen, och medverkat till att sprida rådet om sömn i magläge, vad har de för ansvar?

För det andra önskar jag en lite mer ödmjuk inställning hos den barnläkare som Rapport intervjuade. Han är tillräckligt gammal för att ha kunnat vara verksam på den tiden då barnläkarna gav rådet att barnen skulle sova på mage för att de då sov "bättre", det vill säga mer sammanhängande. Det kan mycket väl ha stått i de vetenskapliga böckerna på låt säga 1970-talet.

För ett får man inte glömma vad gäller Anna Wahlgren: mycket av det hon lär ut är gammal skåpmat från barnhälsovårdens rådgivning, vid ungefär den tiden då Anna fick sina barn. Förvrängda in absurdum ibland, men kopplingen finns. Att inte ta upp och byta på ett barn som har bajsat nattetid med förklaringen att det då kan lära sig att bajsa för att bli upptaget är som klippt och skuret ur behaviorismens tankar om positiv och negativ förstärkning. Amning enligt fyratimmarsschemat funkar inte bättre för att det döps om till standardprogrammet.

Jag tycker de stora redaktionerna ska lyssna lite mer på oss gräsrötter. Jag vet att det finns många pålästa, välformulerade föräldrar som hör av sig till redaktioner om konstigheter som borde utredas mer i media, men som det inte görs något åt. Många gånger vet vi mer om själva ämnet för dagen (om det rör små barn i alla fall) än medieglada experter i mormors- och farfarsåldern.

Egen pomeransmarmelad

2012-01-16T16:07:00.005+01:00

Jag blev jätteglad när jag upptäckte att ekologiska butiken Morot & Annat i Malmö hade pomeranser hemma. Pomeranser är svårt att hitta i vanliga fall, och att jag skulle komma över ekologiska dessutom var en glad överraskning. Eftersom man använder skalet i marmelad, det är det som är själva grejen, så var det extra skönt att slippa konventionell frukt, där skalet ofta har behandlats mögelgift.

De hade också bergamottcitroner så jag tog några och testade. De luktade starkt aromatiskt, blomma tyckte jag, apelsin tyckte min man, Mentos tyckte dottern. Sen tyckte jag de luktade lite som den mexikanska örten Epazote, men den drar betydligt mer åt bildäckslukt.

På bilden är det förstås bergamottcitronerna som är gula. Pomeranserna ser ut som en blandning mellan apelsin och clementin och berstår nästan bara av skal och kärnor, de har nästan inget fruktkött.

Två bergamottcitroner fick följa med pomeranserna ner i marmeladen. Jag följde receptet i min absoluta favoritkokbok Annas mat av Anna Bergenström men det blev som sagt bara pomeranser förutom de två citronerna, inte 1 kg pomeranser och 0,5 kg vanliga söta apelsiner. Att dela all frukten först i fyra klyftor och sen i smala smala strimlor var mitt lördagsnöje i helgen som gick. Det tog nog 1,5 timme. Sen hällde jag på vatten. Kärnorna sparades också förresten.

Nästa dag knöt jag allt efter kokbokens beskrivning alla kärnorna i en kompress (det var så mycket kärnor att de knappt fick plats) och kokade upp fruktblandningen med kärnpåsen och kokade i 45 minuter. Sen åkte det hela ut på trappen för att svalna.

På tredje dagen fick jag köpa socker. 2,5 kg socker skullle tillsättas 1,5 kg frukt och 1,5 liter vatten! Sen skulle fruktmassan, nu utan kärnor, kokas upp igen. Sen skulle jag tillsätta sockret udner omröring lite i taget. Lite frukt brände fast i botten på grytan eftersom jag försökte göra annat samtidigt, men det lossnade igen. Det ligger väl nånstans i marmeladen nu. Sen skulle det koka med sockret i 35 minuter och det gick inte att gå ifrån Marmeladmassan fyllde nästan en gryta på 5 liter och jag fick röra och passa det hela för jag ville inte ha det ut över spisen, just sockriga heta blandningar lär vara skadligt för glaskeramikhällar.

Barnen målade på träslevar med extra långa skaft på Kyrkans barntimme en gång i tiden.

En liten stund hann jag dock smita ifrån och hämta marmeladburkar på vinden. De fick stå i ugnen, som sattes på 100 grader, tills marmeladen var klar. då visade det sig att jag hade tagit alldeles för få burkar så jag fick hämta fler. De blev inte lika bra steriliserade så nu har jag en massa marmelad att göra av med!

Här är burkarna på plats i ugnen.

Och här står de på trappen för att svalna. Det började regna så jag tog in dem igen.

Stöd till Felicia Feldt

2012-01-10T08:17:00.007+01:00

Nej, jag fick inte ihop garantierna i Barnaboken med verkligheten med mitt eget barn, så jag lämnade igen mitt lånade exemplar med en axelryckning. Jag prövade faktiskt att amma enligt den så kallade standardmodellen men när mitt barn efter alla konstens regler borde vara proppmätt och sova som en stock var hon klarvaken och ville amma mer. Att standardmodellen inte höll särskilt hög standard framgick också av boken eftersom författaren själv skrev att hon aldrig hade lyckats amma mer än sex-åtta veckor eller vad det var.

Genomgången i Barnaboken av hur barn skulle vara år för år fann jag rent löjlig. Att någon som kunde skriva något så amatörmässigt tvärsäkert kunde tas på så stort allvar av så många var och är för mig helt obegripligt. Men säkert är det som min nu 15-åriga dotter påpekade - att den som verkar säker på sin sak inger förtroende.

De av mina vänner som haft stöd av Barnaboken lyckades aldrig förklara vad det var som var så bra, så att jag förstod. I stället slutade det i ursäkter för att Anna Wahlgren själv hade behövt strikta rutiner för sin snabbt växande barnaskara. Min invändning tillbaka att det i så fall inte har någon betydelse för vanliga fåbarnsfamiljer försvann liksom i ett vinddrag.

Sen slog jag ihjäl tid på ett vikariat med tidvis lite att göra med att läsa några delar i Anna Wahlgrens memoarböcker. De lämnade efter sig en oro för hur uppväxten hos denna påstådda expertmamma egentligen hade varit. Oron växte mer ju mer jag läste på. Jag har förresten tilloch med intervjuat Anna Wahlgren en gång. Hon var jätteglad över att få uttala sig. Det blev också en del i det Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt kallar för sin mammas monolog under fyra decennier om sitt familjeliv, t ex i P1.

Så jag är väldigt tacksam nu för att Felicia nu ger sin version av sin offentliga barndom. Av det jag har läst i artiklar och bokutdrag verkar min oro ha varit mer än befogad. Jag känner starkt för Felicia. Det måste ha varit oerhört frustrerande att få sin barndom utmålad som mönsterexemel, samtidigt som man själv har en helt annan, mycket mörkare och trasigare, mer isolerad och mer alkoholluktande upplevelse.

Felicia, du är inte ensam om att inte känna igen din förälders verklighetsbeskrivning! Du är inte ensam om att tycka (om du tycker det) att hela världen är förvrängd, och alla andra tycks tro att det din förälder säger är rätt och sant. Vi är en del som har anat att det fanns något annat bakom fasaden, oklart dock vad. Men jag har känt mig illa berörd av att Barnaboken med sina föråldrade, ovetenskapliga och rent av farliga råd (även om det var vad BVC lärde ut på typ 60-talet) har fortsätt komma ut i nya upplagor, helt baserad som den är på en enda persons erfarenheter och formuleringsförmåga. Och jag har känt mig illa berörd av den sektstämning som verkar ha uppstått bland en del föräldrar. Halleluja! hörde jag själv en sommarpratare utropa om mötet med Anna Wahlgren.

Jag tycker det är oändligt tråkigt att det måste gå så långt som till att du måste skriva din bok för att en annan bild än den hittillsvarande skulle slå igenom i media. Samtidigt förstår jag om du tycker att du samtycker om du tiger. För det du berättar om din uppväxt i intervjuer och bokutdrag är inte okej. Det finns inga ursäkter.

Om afrikanska bebisar och gråt och varför jag har svårt för AP

2012-01-01T11:19:00.007+01:00

Afrikanska bebisar gråter inte var budskapet i en text som det flitigt länkades till i höstas, på facebook och i olika forum för bebisföräldrar (läs: mammor). Den handlade om en kvinna sm av sin Grandma fick rådet att amma så fort hennes barn pep så skulle barnet aldrig skrika. Jag tyckte det var en fin och personlig text men med ett starkt förenklat budskap. Jag tror inte jag länkade vidare, men kanske gjorde jag det till slut ändå när den kom från så många håll till mig. På amningsbloggen skrev jag inget i alla fall, såvitt jag kan se.

Nu har reaktionen kommit. Bloggaren Gina på The feminist breeder har skrivit texten African Babies don''t Cry? I call Bullshit. Gina skriver att hennes mellersta barn skrek inte, han ammades på begäran och vare alltid nöjd. Men sen kom hennes yngsta, som visade sig var en bebis med mycket nära till skrik. hon skriver inte rakt ut om den besvikelse hon måste ha känt när hennes ammade, bärande, samsovande och tesstande av andra knep inte hjälper; flickan fortsätter att skrika för minsta lilla. Gina känner sig uppenbarligen lurad. Amning hjälper inte alls alltid mot allt och hon raljerar över alla dåliga råd som en Grandma i västerländsk kultur kan ge. hon hänvisar till vetenskapen - Grandma-råd är ovetenskapliga vare sig de handlar om att amma på minsta pip eller aga dem. Och förresten så skriker säkert bebisarna i Afrika också, om de är allergiska eller utsätts för överaktiv utdrivningsreflex.

Nej, menar hon, vad den där skenheliga artikeln gör är bara att lägga sten på börda för mammor som gör så gott de kan, men vars bebisar ändå inte är nöjda. Dess budskap till mammor som gör sitt bästa att deras bästa inte är bra nog. Den får mammor till lugna bebisar att tro att de är duktigare än oss andra - när de i själva verket har haft tur att få ett lättskött barn. Man vill tro att det finns en enkel lösning. I själva verket finns det i varje ögonblick afrikanska bebisar som skriker, menar hon. Och att ha ett skrikande barn gör en inte till en misslyckad AP-förälder.

Gina har onekligen flera poänger. Barn är olika. En del är mer svårtröstade än andra. Ett litet antal är mycket svårtröstade. Ibland har det fysiologiska orsaker som visar sig så småningom. En del bebisar har ett kolikbeteende, då de vill ha ständig kroppskontakt, rörelse och amning på begäran hela kvällar, men som, om de får det, ibland inte skriker upp sig. Så var ett av mina barn. Ibland förstår man inte varför ett barn är så ledset, och kan inte heller göra något åt det mer än att bekräfta dess känslor, vara tålmodig och erbjuda bröstet med täta mellanrum.

AP, eller Attachment Parenting, är ett uttryck som har myntats av en dr Sears. Enligt AP ska man se på vissa beteenden som verktyg i en verktygslåda med vars hjälp man ska sköta sitt barn. Verktygen är bland annat amning, bärande och samsovning. Med hjälp av dessa verktyg ska man gynna barnets anknytning. Och det tror jag man gör också! Man kan behöva någon som uppmanar en att vara kroppsligt och själsligt nära sitt lilla barn och våga gå in i den starka bindning det innebär. Ofta för det med sig en massa jobbiga känslor och insikter om att man inte har fått samma fysiska närhet som barn.

De flesta av oss västerlänningar som är vuxna nu har förvägrats mycket kroppskontakt som små. Vi togs ifrån våra mammor direkt vid förlossningen och lades i barnsalar (och där skreks det sannerligen berättar de som jobbade på BB på den tiden) har ammats var fjärde timme, sovit i vagn och spjälsäng, sällan eller aldrig burits mer än korta transporter och åtminstone vi som är födda på 60-talet hölls i lekhagar för att inte störa våra mödrar i hushållsarbetet där maten förväntades stå på bordet klockan tolv eller fem. Det kan göra ont att tänka på och vara lätt att värja sig för. Att då en auktoritet som dr Sears påpekar att just den här närheten och det att svara direkt på signaler, kan vara just den knuff därbak som man behöver för att våga gå emot förväntningarna från omvärlden (och sina egna kanske) och ha sin bebis nära.

Men yttre auktoriteter kan också leda en fel. Och det blir lite snett, när man som bloggaren Gina tänker sig att dr Sears är en skollärare som ska väga samman hennes ammande, bärande och samsovande till betyget A+++. Det blir som i skolan: Nu ska du göra det här! - Varför det? - För att jag säger det! Hur ofta har vi inte alla hört det urusla argumentet från lärare och andra auktoriteter? Hur lätt är det inte att vi för det vidare till våra barn, i stället för att säga som det är; För att jag vill dig väl och jag vet att det är bra för dig.

Att som Sears erbjuda en rad verktyg och uppmuntra föräldrar till en rationellt teknisk syn på föräldraskap gör att man riskerar hamna i prestations-tänkandet när man hellre borde tänka relation. Den som bedömer oss som föräldrar är ju inte dr Sears utan våra barn, en gång i framtiden. Och de kommer inte att stå med en checklista och bocka av - amning - check, samsovning - check, bärning i ergonomiskt utformad bärsele - check. De kommer att se till helheten. Fick vi dem att känna sig villkorslöst älskade? Trivs de i vårt sällskap eller känner de sig besvärade? Kommer de att ta hand om oss när vi blir gamla och sjuka - och i så fall av plikt eller kärlek?

Förstår ni vad jag är ute efter? Att fysisk närhet kan vara bra, en läkning för en själv och en bra start för ens barn. Men om man tänker prestation så blior det kontraproduktivt.

Attachment parentingstilen har ett namn som associerar till anknytningsteorin, på engelska attachment theory, som framför allt har arbetats fram av John Bowlby och Mary Ainsworth. Efter andravärldskriget upptäckte John Bowlby att barn som hade stannat kvar hos sina föräldrar i London under bombanfallen hade klartat sig psykiskt bättre än de barn som evakuerades till den engelska landsbygden, bort från föräldrarna. Mary Ainsworth myntade uttrycket trygg bas, om barnets upplevelse av föräldern som utgångspunkt för utforskande, och säker hamn, som det barnet återvänder till när utforskandet nått sin gräns och barnet av någon aneldning blir skrämt.

Alla barn är anknutna till sina vårdare, och anknytningen kan vara trygg eller otrygg. Otryggt anknutna barn kan bete sig antingen överdrivet gnälligt (motspänstig/ambivalent anknytning) eller till synes inte behöva föräldern som säker hamn i stressiga situationer (undvikande anknytning). Både trygg och otrygg anknytning är dock organiserad, barnet vet på något sätt vad det har att förvänta av sin vårdare och beter sig konsekvent efter det. En mindre andel barn har desorganiserad anknytning, där barnets beteende är mer oförutsägbart och där barnet ömsom tyr sig till sin vårdare, ömsom verkar rädd för denne. En varaktig, trygg anknytning till en eller flera vårdare ger bättre förutsättningar för hälsa, socialt liv och framgång i livet än andra former av anknytning. I västvärlden är 60-70 % av alla barn tryggt anknutna till sina vårdare.

Attachment parenting, AP, innebär inte nödvändigtvis att ens barn får en trygg anknytning. Trygg anknytning får barn som upplever att de får tillräckilgt bra omsorg för att kunnas utveckla en tillit till sina vårdare. De har blivit lyhört bemötta och fått sina behov uppfyllda i den takt de har uppstått, i tillräckligt hög grad (och vad som är tillräckligt varierar säkert från barn till barn). Eftersom två tredjedelar av barn i vår del av världen har trygg anknytning till sina vårdare betyder att det är många fler än de som har AP-föräldrar. AP uppmuntrar lyhördhet och det kan säkert vara en väg till trygg anknytning, men säkert inte den enda. Det går också att tänka sig barn som utvecklar otrygg anknytning trots att föräldrarna bär aldrig så mycket. Det är ingen katastrof det heller, det blir fungerande vuxna av de flesta otryggt anknutna barn också.

Poängen är återigen relationen, att föräldrar och barn trivs ihop. Inte prestationen. Och det är väl där någonstans som The Feminist Breeder spårar ur. Hon verkar inte heller ha insett att råden som den andra bloggarens afrikanska Grandma förmedlade i grund och botten handlade om tillit till sin egen förmåga att trösta sitt barn, medan de råd som hon tillskrev sin egen västerländska (får man förmoda) Grandma snarare spretade åt alla håll och i varje fall inte förmedlade "tro på dig själv!".

Säkert gråter barn i Afrika, såväl som i Europa, Nordamerika eller var nu Gina befinner sig, men visst finns det kulturella skillnader. Jag har varit i Afrika litegrann, på en veckas charterresa till Agadir i Marocko med min familj. Mina barn var då 1, 3 och 5 år och jag förundrades över hur vänliga och lekfulla många marockaner - afrikaner - var mot våra barn.

Att vår ettåring gärna fick gräva i hotellrabatterna och att en av kyparna lekte tittut med honom och hans syskon under de hellånga borddukarna i frukostmatsalen kan förstås tas för intäkt för att de månade om oss som betalande gäster, men andra gånger blev det än mer uppenbart att många såg på barn med gläjde, log mot dem, skojade med dem, lekte med dem. Vår treåring fick en liten leksak av en taxichaufför som vi säkert inte skulle träffa igen. Några tonårstjejer från överklassen kom fram till oss på stranden och började prata, kanske för att öva engelska, eftersom vi hade barnen med.

Skillnaden i inställning till barn mellan hotellets anställda och de övriga gästerna, som mestadels var från Frankrike, var uppenbar. De franska gästerna kunde snäsa åt våra barn att vara tysta och stilla, men hotellpersonalen gjorde det aldrig. Den surmulna tystnaden i den överfulla tågvagnen från Kastrup över Öresundsbron när vi var på väg hem kontrasterade skarpt mot hur vi hade blivit bemötta några timmar tidigare, i Afrika.

Personer som har varit i Afrika söder om Sahara vittnar ofta om en otroligt avslappnad amningskultur, och efter alla år i Amningshjälpen är jag böjd att tro att folk som har bott i Afrika är överrepresenterade i Amningshjälpen. Jag tror det finns ett samband där, har man sett en fungerande amningskultur saknar man det här i vår del av världen.

Det kollektiva samförståndet om att barns välmående är viktigt som jag själv träffade på vid ett så hastigt och ytligt möte med Afrika, och som bekräftas av så många som gör djupare bekantskap med denna kontinent, är något vi saknar i vår del av världen. Synern "det är bra att lufta lungorna", dvs skrika, är inte utdöd. den skillnaden måste betyda något. It takes a village to raise a child." En ensam individ kan göra sitt bästa, men kulturen runt omkring spelar också roll.

Det är orimligt att man som västerländsk mamma ges och tar på sig skuld för att barnet skriker.

Bära barn på sidan - underskattat?

2011-12-26T08:06:00.004+01:00

Att bära barn, i famnen, på höften eller i bärhjälpmedel som bärselar och bärsjalar är smidigare än att ha dem i vagn och ger en annan närhet. Behöver man ha med sig mycket saker är det bättre att ha sakerna i vagnen och bära på barnet. Med bärhjälpmedel kan man bära barn både framtill och på ryggen. Men jag vill slå ett slag för att bära på sidan.

Att bli buren på bärarens sida är flexibelt för barnet. Det kan vända sig utåt och kolla in omvärlden om det vill det. Det kan vända sig inåt bärarens kropp om det vill vara i fred.

När man bär barn på sidan möter man världen tillsammans, man ser samma saker och delar samma upplevelse. Att rikta uppmärksamheten åt samma håll är ett viktigt led i all kommunikation och en milstolpe i barns utveckling.

Enligt en föresläsning jag var på bar jägare/samlare på sidan, medan jordbrukande folk införde bärande på ryggen. Det är i sig inget argument för någontring och jag vågar mig inte på en förklaring till varför det är så men det är intressant tycker jag.

Mer om jordärtskockor

2011-12-25T06:49:00.003+01:00

Ett av de mest lästa inläggen här på bloggen är Leve jordärtskockan. I år blev det bra skörd igen. Eftersom jag hade chans att få hela grönsakslandet höstplöjt grävde jag upp alla jordsärtskockor jag kunde hitta för ett par veckor sedan.

Jag vet att de är rätt knepiga att förvara om man tar upp dem ur jorden, i kyl antingen ruttnar eller torkar de eller bådadera. Förra året lät jag dem stå kvar i jorden men då blev det ju tjäle och jag kom inte åt dem på hela vintern. Lena Israelssions Kökträdgården – det gröna arvet berättade om att lagra jordärtskockor i fuktig sand.

Jag skurade en trasig zinkbalja (30 liter) som jag satte i källaren. Sen varvade jag sand och jordärtskockor – ja och palsternackor som jag också hade några kvar av. Hela sommaren ser de ut som sytrådar men sen slutar man titta så ofta och åtminstone om hösten är varm som i år kan man få palsternackor som kan mäta sig med sockerbetor i storlek. Över alltihop made jag en gammal vaxduk, för att inte katterna skulle missuppfatta det hela. Än så länge är de fina.

Jag gillar jordärtskockor för den goda smaken och för att de sägs ha en utjämnande effekt på blodsockret och det behöver jag. Dessutom lär de vara lösande för magen.

Alla barnen gillar jordärtskockor. Här är några favoriter:

Soppa med 1 hackad lök, ¼ kg potatis och ½ kg jordärtskocka. Koka den gärna på 1 l hemkokt buljong mosa eller purea den och tillsätt en burk creme fraiche. Tillsätt timjan, salta och peppra. Vill du höja soppan ännu ett snäpp så gör som Jamie Oliver föreslår och servera den med ett strössel av hasselnötter som rostats i ugnen och hackats. Men det är väldigt gott utan också.

Potatisgratäng med potatis och några jordärtskockor – jag vet faktiskt inte hur mycket exakt. Stek löken lätt innan den läggs i gratängen och följ i övrigt receptet till en god potatisgratäng, t ex ur pålitliga Vår kokbok. Ät gratängen med vad som helst som du tycker passar till.

Janssons frestelse med jordärtskockor är en höjdare. Byt ut så mycket som du vågar av potatisen mot jordärtskockor. Det ska jag bjuda på idag.

Kokt jordärtskocka au naturel är bra mat för den som precis börjar intressera sig för fast föda eller den som får tänka på vad han äter på av andra
anledningar. När distriktssjuksköterska hörde att jag gav jordärtskocka till min yngsta sken hon upp och påpekade att det var lösande för magen. "När det kommer äldre från gårdarna häromkring med trög mage frågar jag alltid om de har jordärtskockor i trädgården", sa hon.

Barn är heliga

2011-12-24T14:17:00.003+01:00

För kristna är julens budskap att Gud kommer till oss som ett litet barn. Och även som vuxen månade Jesus om barns persperspektiv. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig ditin, eller hur det är.

Vare sig man är kristen eller ej kan bilden av det heliga Jesusbarnet tjäna som en påminnelse om att barn är heliga. För jag tror vi behöver det ibland. Man lämnar inte en helig att skrika ensam i ett rum. Man tar inte hårt i och man skakar inte den som är helig. Man ordnar det så bra man kan och följer dess minsta vink om det är hungrigt törstigt, varmt, kallt, ensamt, trött eller nyfiket. Man säger inte nej på slentrian. Man gör sitt bästa i sin mänskliga ofullkomlighet.

Vi kan hjälpas åt. Stötta nyblivna föräldrar att lita på sin förmåga att vårda sitt barn och se sitt barn som vägvisare. Låta bli att fördöma andras val och verkaa för ett barnvänligt samhälle.

Ett barnvänligt samhälle är riktigt bra även för vuxna.

Sten och släktled

2011-12-23T21:09:00.003+01:00

Jag tänker på sten.

Jag bor i en trakt där det inte är särskilt mycket sten i jorden, inte så att man kan bygga kilometervis med kallmur, som på andra håll.

Jag bor i samma trakt som många generationer före mig. Ända bak mot 1600-talet. tanken hisnar. Ju äldre jag själv blir desto mer spejsat känns det. Särskilt märkbart är det nu när bägge mina föräldrar är döda.

Min farfars mor, mina barns morfars farmor, kom från grannbyn från en släkt av fiskare och bönder. Jag har inte mycket gemensamt med de människorna, men byarna låg där de fortfarande ligger. Några av kyrkorna var sig lika. Stendösarna var gamla redan på deras tid.

Jag ser på hennes namn som är inhugget på en gravsten. Ser på alla de andra bekanta gravstenarna på bykyrkogårdarna häromkring, min farfar och farmor. Min farfars ogifta syskon. Tänker på deras livsöden. Mina föräldrars gravstenar på var sin kyrkogård, eftersom de var skilda.

Jag tänker på min mormors och morfars gravsten i Stockholm. Jag har vairt där en enda gång, för nästna 20 år sedan. Skulle jag hitta dit igen om jag försökte? Varför blir det inte av att försöka trots att jag har varit i Stockholm så många gånger de senaste åren?

Jag tänker på hur det är att bo där man har sina rötter, en länk bakåt i tiden. undrar hur det är att bo på en plats där man inte har den förankringen. Tänker på hur lite värd den förankringen är i dagens samhälle. Världen över ska man flytta till jobben. Världen över lämnar bönder och fiskare sin hembygd och blir en del i det moderna, samhället, kuggar i den globala byns maskineri. Ibland frivilligt, ibland motvilligt, ibland för att överleva. Alienationen är en omättlig människoätare.

Jag tänker på hur det skulle vara om jag hade slagit mig ner för gott på en främmande plats. Det som var så lockande när jag var 19 blir jag mer och mer likgiltig inför. När fan blir gammal blir han religiös. Och hemkär.

Men jag tänker också på stenpartier. Låga kullar med spännande formade stenar är vanliga på i böndernas trädgårdar här i trakten. En stor sten i mitten på kullens topp. Mindrer stenar runt omkring. säreget formade stenar. Särskilt är en storts sten vanlig. Den är svart - eller mörkgrå, snarare, och har liksom tvärgående räfflor. Står det inte en sån i stenpartiet kan det stå en sån i en hörna av trädgården eller som grinstolpe vid infarten till gården. Det finns en inmurad i kyrkogårdsmuren här i byn.

Jag ärvde en sån sten efter min far.

Med en god buljong kan man slå världen med häpnad

2011-12-17T10:52:00.005+01:00

Buljongtärningar är något av det mest meningslösa som finns. I tider när folk ratar margarin för smör, högprocentig mörk choklad ersätter blockchoklad och godis utan konstgjorda smakämnen och andra ämnen är en stark bubblare tycks buljongtärningarna konstigt nog ohotade i recepten.

Att buljongtärningar är så vanliga i recept är normbildande. Men ska vafra väldigt van vid matlagning för att skippa buljongtärnignarna och ersätta med hemkokt buljong. Det är buljongtärningar eller små flaskor med färdigköpt "fond" som gäller.

Det är så synd. För hemkokt buljong på kött, ben, rotsaker, salt och örter är så väldigt mycket godare.

Ta chansen och koka egen julskinka. Koka den, stek den inte i ugnen, så får du flera liter god buljong till soppor av olika slag. Alla soppor som man kan ha baconströssel på blir goda att koka på skinkspad.

Eller köp hel färsk kyckling och koka skrovet med lök, morot, selleri, persilja, svartpeppar, salt och vad du nu tycker om och har hemma. Kycklingbuljong är fantastiskt användbart i soppor, grytor och risotto.

Eller koka framdelsbitar av lamm möra. Ät dem i en gryta och spara kokspadet. Lammbuljong kan lyfta en ordinär soppa på gröna linser till oanade höjder. Det går inte att jämföra med buljorn på tärning eller pulver.

Natulrigtvis kan man också koka god buljong på räkskal, fiskskrov eller bara grönsaker. Go for it, även om inte jag har kommit så långt i mitt buljonkokande.

Om det är de vanliga buljongträrningarna med natriumglutamat eller finare buljongpulver från t ex hälsokosten spelar mindre roll, smakskillanden jämfört med hemkokt buljong är större.

Därför vill jag uppmana dig att våga nu. Ta en stor gryta (4-5 liter eller mer). Lägg i det du vill koka, häll på vatten och en del salt kanske en matsked til att börja med, smaka av för jag är inte säker. Låt det stå på spisen både länge och väl. Blir det ett grumligt skum när det kokar upp kan du skumma bort det med en hålslev. När det är klart silar du ifrån grönsakerna och det andra i ett annat stort kärl, t ex en annan gryta eller en rostfri skål. Kyl buljonbgen så fort du kan och portionsfrys det du inte använder med en gång, t ex i halvlitersburkar som det har varit gräddfil i.

Jag lär mig syra kål

2011-11-04T19:05:00.002+01:00

Jag har drömt ett tag om att kunna mjölksyra grönsaker. Jag tror verkligen det är bra att äta mjölksyrat och en kompis lovade att visa mig, men åren gick och det blev inte av. Så skaffade jag Stefan Sundströms härliga bok Stefans lilla gröna som har ett utförligt kapitel om mjölksyrning av grönsaker (och ett om syrning av mört).

Stefan skriver bland annat att det är bäst med riktiga mjölksyrningskärl med vattenlås och tyngder för att tynga ner kålen och även om jag inte är någon prylfanatiker så kände jag inte att jag förstod syrningsprocessen så dåligt att jag ville ha bra grejor att kunna luta mig mot. Så det blev ingen mjölksyrning förrän jag ramlade över syrningskärl i köksshopen i grannbyn.

Man ska känna sig i god balans och ha fritt och fint i kalendern flera dagar framåt när man ska ge sig på ett sånt här projekt. en dag i början av oktober var det dags. Första momentet var att diska syrningskrukan mycket noga. Förutom Stefans recept läste jag om mjölksyrning i innehållsrika Annas mat av Anna Bergenström. I den fick jag tipset att strimla kålen lagom fint, inte för fint. anna tipsar om en sån här söt liten vevdriven manick- moulinex Julienne heter den så den testade jag.

Två små kålhuvuden på totalt 1900 gram skulle jag syra och det tog en stund att strimla kan jag berätta. Sen skulle kålen varvas med salt, kummin och enbär i krukan. För att kicka igång syrningsprocessen skulle man ha lite vassle, Anna tror jag sa något mer svävande om filmjölk medan Stefan var mycket tydlig med att det skulle vara levande bakteriekultur, från yoghurt där det uttryckligen står om levande kultur på förpackningen, eller A-fil. Jag hade bara vanlig ekologisk fil hemma och jag trodde faktiskt det var levande bakterier i den men när jag läste på så var det inte det.

Det stod om att lägga äpplen i tunna klyftor i syrningskärlet också och jag inbillademig att det kunde tillföra bakterier eftersom man kan göra surdegsjäst av äpplen. Det har jag dock inte kollat upp.

När kål salt, kryddor och äpplen var på plats i syrningskrukan var det dags för det mest tålamodsprövande momentet - att banka ihop kålen med knytnävarna tills den saftade sig. Jag bankade och bankade, bytte hand och bankade igen. Men nu är det väl ganska mört? Tillbaka och kolla recepten. Bägge två är de överens om att kålen ska ge igfrån sig vätska, så mycket att det står upp över kålstrimlorna.

Ett tag tänkte jag att det blir knogarna som saftar sig innan kålen gör det. Det var duell mellan en kvinna mot två sönderstrimlade kålhuvuden. Kålen gav sig först. Ska jag göra det här ofta kommer jag att få valkar på knogarna.

Ovanpå kålstrimlorna lade jag hela kålblad på inrådan från något av recepten och sedan tyngderna, som är formade som två C:n. Sen lade jag på locket och hällde lite vatten i vattenlåset. Krukan skulle stå i rumstemperatur de första dagarena så den fick stå på köksbänken. Redan nästa dag gav den ifrån sig näpna små blipp och blopp som bekräftelse på att syrningsprocessen var igång.

Efter dagarna på köksbänken fick krukan stå svalt i källartrappen ett slag. Öppnar man en gång så att luft får access till kålen förstårs den lätt och jag fick ta sats på nytt för att hitta en dag när det var rent och fint på köksbänken och jag orkade sterilisera burkar i ugnen för att lägga över kålen.

När det till slut var dags att lyfta på locket var det väldigt spännande. Och tadaa! Kålen blev jättegod. Mild och fin. Maken tyckte också mycket om den. Barnen var mer avvaktande. En sa: Det smakar sur kål. Det kan jag inte förneka. En tycker att råstrimlad kål känns som frigolit i munnen (men äter gärna t ex coleslaw eller lingonkål som har fått stå och safta sig en stund) fick frigolitkänsla av surkålen. Kanske berodde det på att den här kålen var grövre strimlad än den blir i matberedaren, som jag brukar använda. Nästa gång får jag testa matberedarstrimlad kål.

Så om du är sugen på att testa lite geniun europeisk matkultur - i dubbel bemärkelse - så kan jag rekommendera syrning. Enormt trevligt, när det dessutom blev så gott resultat. Jag har hört att syrning blir nästa trend efter surdegsbakniong så här finns också en chans att känna sig riktigt inne! Kul för oss som inte hänger med i klädmodets svängningar.

Vart tog miljömärkta pappers- och engångsprodukter vägen?

2011-09-16T11:19:00.004+02:00

Jag gillar att föra anteckningar som ett sätt att minnas och nu när jag pluggar gör jag av med många anteckningsblock. Eftersom jag har stor familj och handlar mycket har jag köpt block på stormarknaden. Men så såg jag till min förvåning att de inte var miljömärkta. Jag tittade på block på flera andra ställen. Inga svanar eller falkar. Kritvitt papper.

Jag tittar på mina gamla block från tidigare kurser. De flesta har en liten svan på omslaget. Jag vet inte riktigt var jag har köpt dem, men inte på några ovanligt alternativa ställen i alla fall utan antagligen i någon av de butiker där jag letade nu. Bara det att nu var det kört. Till slut googlade jag ”miljömärkt kollegieblock” och köpte fem block över internet.

Inte heller miljömärkta engångsbindor är lätta att hitta. Jag är visserligen först och främst en varm förespråkare av menskopp och i andra hand mjuka tvättbara tygbindor, men många föredrar ju engångsbindor. Också här lyser miljömärkningen ofta med sin frånvaro inser jag när jag för ovanlighetens skull står vid mensskyddhyllan i en Coop-butik och ser Änglamarks svanmärkta bindor.

Och kaffefiltren. När den stora dioxindebatten blossade upp i slutet av 1980-talet var kaffefiltren den stora profilfrågan. De blev symbolen för onödig klorblekning. Varför ska de vara vita, när de färgas bruna av kaffet så fort vattnet börjar rinna igenom? När jag köpte melittafilter senast fick man välja mellan olika finporiga filter för si och sån smak på kaffet, eller miljömärkt "för naturlig kaffenjutning". Är annat kaffe onaturligt? Uäck! Och omvänt: Varför får jag inte välja porstorlek om jag villl ha miljömärkta filter?

På åttiotalet frågade vi oss varför egentligen toapapper, kopieringspapper och anteckningspapper skulle vara vara kritvitt. Snart fanns det gott om oblekta pappersprodukter i butikerna. Det blev en snöbollseffekt och vi fick miljömärkta tvätt- och diskmedel, matvaror och så småningom även textilier.

Östersjön är ett av världens mest förorenade innanhav och en stor bov i dramat är pappersbrukens utsläpp. Dioxin bildas vid klorblekning av papper. Det är ett svårnedbrytbart ämne som tas upp av näringskedjan och samlas särskilt i kropparna på oss som är placerade högt i näringkedjan. Eftersom svårnedbrytbara ämnen ofta är fettlösliga samlas de på de ställen i kroppen där det finns fett – som i hjärnan.

Jag vill tro att svenska pappersbruk inte längre bleker med klor, även om toapappret åter ofta är gnistrande vitt. Förhoppningsvis finns det andra metoder som är mer skonsamma mot miljön och oss alla att bleka papper. Men hur går det till i andra länder? Jag kollar igenom denna termins kurslitteratur. De flesta böckerna är inte tryckta i Sverige, utan i Polen, Ungern, Finland och till och med i kina, som inte har gjort sig känt för sin strikta miljölagstiftning precis. Var var de där kollegieblocken som jag inte köpte framställda? Och hur?

Det är dags att blåsa nytt liv i debatten om pappersförbrukning. Låt inte producenter och handel öka sina vinster genom att utlokalisera produktion och göra den sämre för miljön och smyga bort miljömärkningen utan att reagera!

Vi ammar på kor

2011-08-31T19:52:00.002+02:00

Jag är inte mycket för dieter, antagligen för att jag helt enkelt är så förtjust i mat. Någon tyckte att jag skulle äta lchf för att gå ner i vikt, men jag kunde inte tänka mig en kost utan lök och morötter. Inte ens godis kan jag låta bli helt, men jag begränsar mig till 5-7 bitar, sen mår jag inte bra av det längre.

Men så i år har flera vänner berättat att de har slutat med komjölk - av både hälsomässiga och ideologiska skäl.
- Jag har slutat amma mina barn. Och då tyckte jag det var orimligt att jag själv skulle amma på en ko! sa en av dem.

Min matlagning lutar sig tungt på komjölk med mjölk, grädde, smör, creme fraiche och gräddfil. Andra i familjen älskar mjölk som måltidsdryck så vi gör av med många liter mjölk per vecka.

Min väns tanke slog rot i mig. Mjölk är ju faktiskt en annan däggdjursarts mat till den egna ungen. Sen berättade min man att han hade hört på radio om vilka stora effekter vegankost hade på miljön, eller om det var utsläpp av växthusgaser.

Så jag tänkte att mjölken i teet ger jag inte upp. Men jag kan ju alltid testa olika växtbaserade alternativ till mjölk i matlagningen. Och det har jag också gjort:

Pannkakor: Blev okej men inte så frasiga med havremjölk och brände fast i stekjärnet med sojamjölk. Med drygt hälften rismjölk och resten komjölk blev det ingen märkbar skillnad jämfört med 100 % komjölk.

Blomkålsstuvning: Blev okej men kanske lite tunn med rismjölk.

Lasagne: I mina lasagnerecept, av Anna Bergenström, ska man hälla ett par dl mjölk längs med kangten på lasagneformen innan man ställer in den. Jag har testat olika vegetariska mjölkalternativ i ett par olika lasagnerecept. Man märker ingen som helst skillnad.

Citronsås. Testade att göra på havremjölk. Katastrof! Havresmaken skar sig mot citronsmaken, tyckte jag. Andra i familjen tyckte inte det var någon fara men jag kommer aldrig att våga om det.

Kanelbullar: Jag alternerar mellan havremjölk och rismjölk av olika märken. Sojamjölk har jag inte vågat fortsätta testa efter de misslyckade pannkakorna. Nu minns jag inte vilken sort jag hade i dem. Kanske rismjölk. De blev alldeles utmärkta.

Försöken fortsätter så kanske jag får anledning att återkomma.

Ta täten - driva på?

2011-08-21T09:28:00.003+02:00

När vi kom körande gneom skogen häromdagen stod en dovhjortshind och hennes kid mitt på vägen. vi bromsade in och hinden trippade in i skogen och kidet skuttade efter. Hinden vände sig inte om och tittade, hon litade på att kidet kom och hon gick verkligen inte efter och föste det framför sig. Bland däggdjur och fåglar är det föräldrarna och andra vuxna individer som föregår med gott exempel och visar hur ungarna förväntas bete sig.

Redan innan jag fick barn var det så jag tänkte mig att jag skulle vara som förälder. Jag ville gå före och visa vägen och barnen skulle komma efter. Nu när de en efter en kommer i tonåren minns jag det mest som att jag gick med ett barn i varje hand i ett stadigt grepp och ett på ryggen eller i vagn. Men jag vet också att en del uppfattade mig ungefär som dovhjorthinden.

Gordon Neufeld skulle antagligen uttrycka det som att barnen orienterade efter mig i egenskap av deras anknytningsperson. Neufeld argumenterar övertygande för nödvändigheten att banr och ungdomar orienterar sig efter vuxna, snarare än jämnåriga. I symbolisk betydelse, men även konkret. som liten anknyter man till dem som ger en vård, och orienterar sig efter dem. Som anknytnignsperson är man ledare, man visar vägen, visar hur det går till att v ara människa i vår värld.

Neufeld skriver: För människan innebär anknytning att söka och upprätthålla närhet, förtrolighet och samhörighet: fysiskt, beteendemässigt och psykologiskt. Precis som i den materiella världen är anknytning osynlig men ändå grundläggande för vår existens. (Ur Våga ta plats i ditt barns liv av Gordon Neufeld och Gabor Maté)

Nu är mina barn på väg att bli stora. Vi var på Ven och cyklade i veckan och de pekade på de små cyklarna vi hade hyrt till dem förra gången vi var där, för sex år sedan. Nu hade två av dem vuxencyklar. Alla är de bra på att läsa och tolka kartor, och vägnätet på Ven är inte särskilt komplicerat. Ändå märktes de att de gärna ville ha mig i täten. De orienterade fortfarande efter mig. Det kändes som ett stort förtroende.

Om mitt komplicerade förhållande till saker

2011-08-13T18:01:00.003+02:00

Jag har faktiskt slängt en hel del, trots allt. Och jag har gett till Pingstkyrkan här i stan. Men efter att bägge mina föräldrar har dött med några års mellanrum och jag har fått tömma två hus (nja jag var inte helt ensam, men ändå) så är det ändå fullt både på vinden och i uthus. Tur att vi har mycket hus att sätta grejor i.

Jagh har ett komplicerat förhållande till saker. Jag inser att jag lägger alldeles för mycket tid på saker, att köpa dem, underhålla dem, rengöra dem, plocka undan dem, få dem ur huset igen på ett eller annat sätt. Men mycket är ju faktiskt bra att ha. Min mammas utsprättade gamla blixtlås och knappar till exempel. När blixtlåsen pajade i barnensw jackor och overaller _(varför är just blixtlåsen så dåliga???) kunde jag ofta bara plocka fram ett blixtlås i rätt längd och sy på. Eller min pappas grensax som man kan klippa ner små träd med om man vill.

Annat är inte särskilt bra att ha men det tar ändå emot att slänga. Svensk ardennerårsbok 1919-1929 till exempel. För att inte tala om allmogekistor, tramporglar och pianon. De passar inte i moderna hem, de är för stora, bökiga och opraktiska. Fina pianon skänks bort.

När hembygdsmuseet här intill stängdes och de sista sakerna auktionerades ut kördes de sista allmogekistorna och tramporglarna på tippen. Då hade församlingen verkligen gjort allt som kunde tänkas för att hitta nya ägare till sakerna men INGEN ville ta hand om dem. Inte jag heller, jag har nog med de tre kistor och det piano som vi redan har. På något sätt ska de väl komma till användning. Vi har ju andra saker som kan ligga i kistorna. Saker som förvarar saker. Ja jösses.

Jag har goda vänner som lever med lätt packning. De vill vara lättrörliga och inte låta sig tyngas ner av saker. Allt du vill äga det äger dig sjunger ju Stefan Sundström. Jag kan beundra dem, liksom jag beundrar det av mina barn som glatt slänger eller ger bort efter hand. Samtidigt känner jag att det inte är något för mig. Jag ska inte flytta omkring och plats har jag. Jag tycker inte om att shoppa. Jag har inte så mycket pengar att shoppa för heller, för den delen. I stället letar jag på vinden eller i ett skåp och hittar ofta något som går att använda i stället. Och sparar tid, energi, pengar och miljö. Och om (när?) den där katastrofen kommer som gör att vår civilisation rasar samman, då behöver jag i alla fall inte gå med trasigt blixtklås i jackan.

Tuffa tag

2011-08-08T17:57:00.003+02:00

Barn i Sverige av idag har det bra på det stora hela. Det finns en vilja att lyssna på barnen, de flesta har det gott ställt materiellt (men inte alla) och de har goda möjligheter att utveckla olika sidor av sig själva inom skola, idrott och kultur. Men ibland tycker jag ändå synd om barn generellt. Dels på grund av stressen. Barns dagar och veckor är ofta uppstyckade och inrutade, precis som vuxnas. Bundenheten till klockan och kalendern går ut över frihetskänslan och innebär ofta en hel dle bilåkande. De organiserade aktiviteterna tar tid från den fria leken. Områden som tidigare använts till lek byggs om, ofta till parkeringsplatser. Och bildskärmarna tar också tid från den fysiska leken.

Det är mossigt att vara negativ till barns användning av datorer och spel. De lär sig mycket under tiden de spelar och de sitter ofta flera tillsammans även om det bara är en som spelar, vilket främjar samarbete. Och visst ser jag fördelarna.

Stress, bilåkning, styrda aktiviteter, inomhusvistelse och skärmar hjälps åt att tränga ut en viktig sorts lek - den fysiska bråk- och krigsleken. I bråklek och krigslek kan man i lekens trygghet prova på farliga känslor och på så sätt öva sig inför kommande tillfällen när det kan vara skarpt läge. Barn såväl som vuxna tar intryck av hemska händelser ute i världen, senast i Libyen, Syrien och Norge.

I bråklek tränar man sin kropp och sin smidighet, skriver Birgitta Knutsdotter Olofsson i boken I lekens värld. "När man brottas på lek uppelver man med hela kroppen sin inre kraft i kamp med en annan kropp. Det är skäönt att ta i, att pröva sin styrka. - - Viljestyrka, envishet och uthållighet sätts på prov." , men man lär sig pockså hur det känns att få ont, vad som är schyst och inte schyst.

Flickor slutar bråkleka tidigare än pojkar, Kvinnor, som är enormt överrepresenterade inom förskolan och skolans lägre år, är traditionellt dåliga på att bråkleka. Birgitta Knutsdotter Olofsson uppmanar alla "tanter" att bråkleka mer och uppmuntra bråklek.

Krigslek är ännu mer kontroversiellt. Men världen ser ut osm den gör och med tv, radio och andra medier gör den sig påmind hemma hos oss alla. Barn går inte heller säkra för krigets härjnrningar. Att leka krig är inte att träna krig, det är snarare ett sätt att skaffa sig ett förhållningssätt och lära sig hantera farliga känslor. Aggressivitet är en av dem. mne det är lekt aggressivitet, inte trakasserier, mobbning elelr våld "på riktgit". Och det behövs en trygg miljö, tid och bra kompisar för att våga ge sig in en en så riskabel lek. Det är skillnad på att skrika "sluta!" i leken och säga det på riktigt, utanför leken. Barn som är vbana att leka hör skillanden direkt.

Birgitta Knutsdotter Olofsson påpekar att moderna barn lever i en madrasserad värld. Det finns säkerhetsgrejor för allt, som Bamses kompis Skalman säger. Det finns också en stark tro på att prata om problem, att lösa konflikter. "Men prat har en tendens att gå barnen förbi, särskilt om det har moraliserande inslag. Kanske är det bästa sättet att vara med i barnens lekar och se till att de kpompromissar sig frma till lösningar, som är godtagbara för alla", skriver Knutsdotter Olofsson. Det är dock stor skillnad på att komma fram till kompromisser inom ramen för krigslek och att snabbt sluta fred och göra en stor fest, gäran med låtsasmat, vilket är vad som ofta sker när (kvinnlig) förskolepersonal känner sig manad att gå in och styra upp "stökig" lek.

Både bråklek och krigslek är nödvändiga och ska inte försummas. Bägge är fysiska till sin karaktär. I krigslek är det ofta mycket springande. I debatten om barn och genus lyfts ofta fram vikten av att (små) barn får klä sig könsneutralt eller överskridande visavi de traditionella könsrollerna. Högre upp i åldrarna uppmuntras flickor att spela fotboll och bilda rockband. Det finns stor efterfrågan på pappor som tar större del i omvårdnaden.

Det är jättebra alltihop, men vi får inte glömma bort att vi kvinnor också får ta större del i utmaningarna, i spänningen, i brottningen och i jagalekarna.

Att få ett badrum

2011-07-11T07:43:00.002+02:00

Diplomaten Jan Eliasson växte upp under enkla förhållanden. Det ger, säger han, honom en viss trovärdighet när han talarm ed företrädare för fattiga länder: Han vet hur det är. Bland annat har han berättat om hur det var att få ett badrum näör man tidigare hade haft dass på gården.

Jag har också bott med utedass, dels under mina första fyra år och dels en period när jag var i åttaårsåldern. Hur gjorde man på nätterna? Var det inte kallt mitt i vintern? Minns inte.

Men jag minns när jag var fyra år 1970 och vi flyttade till ett nyrenoverat hus med badrum. Det hade ljusblått kakel, WC, handfat och badkar. Ingen bidé, som var vanligt på den tiden och som fanns hos min kompis, men badrum dock. Det kändes otroligt fräscht och modernt och man slapp balansera över ett hål på dasset med sin karakteristsika lukt.

När jag var liten bodde jag på en bondgård och då måste vi ha badat i brygghuset eller kanske i balja i köket. Jag minns det inte och har ingen kvar att fråga. Nästa gång jag bodde i ett hus med utedass minns jag att vi badade varje lördag hos släktingar. Jag tyckte inte jag var särskilt smutsig så jag gick ut i trädgården och smutsade ner mig med jord så det skulle vara någon mening med badandet.

Minnena kom tillbaka när jag dels hörde Jan Eliassons berättelse och dels läste på fejan att goda vänner hade fått badrummet klart i sitt renoveringshus. Jsg frågade min pappa varför vi egentligen flyttade när jag var fyra år och varför vi inte bodde kvar där vi bodde. Han berättade att det var för att min mamma ville ha badrum. Jag kan tänka mig att det var slitsamt att vara småbarnsförälder i ett hus utan badrum.

Jag älskade huset jag bodde i när jag var åtta år, trots att det var dragigt, fullt med möss, hade utedass och bara kallt vatten. Men ändå. Badrum. Det är ett av det moderna livets bästa påfund.

Man måste inte ha det tip-top för att odla

2011-06-30T15:29:00.010+02:00

En gång visade jag mina tomatplantor för en kompis. Jag brukar tvinga ut mina kompisar i grönsakslanden när de är på besök. Men hon var inte imponerad. En äldre släkting hade varit trädgårdsmästare och inpräntat i min kompis vilken styggelse icke-tjuvade tomater* är. Uuuusch, sa hon vid åsynen av mina halvdant tjuvade tomater. Jag bröt av skotten där och då, men de var ganska stora.

Inställningen är vanlig: Har man inte en perfekt täppa, eller möjlighet att hålla den perfekt, är det bättre att inte ha någon alls. Tidningar, TV och andra medier spär på. Allt ogräs ska bort. Perfekt rent runt grönsaksplantorna ska det vara. Aldrig ser man bilder på trädgårdar med lite ogräs mellan raderna.

Självklart blir skörden större om man sköter sin köksträdgård oklanderligt: vattnar, rensar, luckrar och håller efter mjöldagg, löss - och tomatskott. Men Det är synd om kravet på perfektion skrämmer folk från att odla eget. Att odla sina egna grönsaker är maximalt miljövänligt och man vet säkert hur det man äter har vuxit, att det inte har vattnats med kloakvatten eller besprutats. Hemodlat genererar inga förpackningar och som odlare får man en hobby som gert en motion och frisk luft.

Något blir det ju alltid även om man råkar försumma ogräsrensningen. Det kan bli mer ogräs nästa år om man inte rensar innan de går i blom och sätyter frö, men lets face it, ogräsfrön får man ändå. Det dröjde inte många år förrän den konstgjorda ön Pepparholm mitt i Öresund var fylld med växlighet, trots att den byggts upp med snad från havsbotten som antagligen itne innhöll frön i sig. Så det är förmodligen inte hela världen om man glömmer rensa ogräsd innan det sätter frö.

Här kommer en bildkavalkad från min egen måttligt ogräsrensade köksträdgård:

* Att man tjuvar tomater betryder att man nyper av sidoskott som kommer i grenvecken för att gynna huvudskottet och få en bra tomatskörd.

Fångad i aktivitetsfällan

2010-11-14T07:47:00.003+01:00

Jag minns inte hur jag tänkte när jag läst första barnet börja på gymnastik när hon var tre år. Kanske var det något man bara gjorde, helt oreflekterat, i vår kultur. I alla fall tänkte jag inte på att det var början på en lång räcka aktiviteter, skjutsningar miltals och timmar av väntan före, under och efter aktiviteterna. Jag minns hur annorlunda mina barns liv var mitt eget i detta avseende, och hur annorlunda mitt liv som förädler är mina föräldrars. Den första aktivitet som mina föräldrar skjutsade mig till var ridskolan jag började på när jag var nio år.

Jag har tre barn och jag vill ju att de ska idrotta och röra på sig, och eftersom jag aldrig själv har fått lära mig spela något instrument och har saknat det så unnar jag dem att lära sig det. Som de medelklassbarn de är har de prövat på en mängd olika musikinstrument, sporter, simskola, scouting, sång och teater. Eftersom vi bor på landet har vi lämnat och hämtat, när det har funkat tillsammans med andra, andra gånger själva. Jag kan inte låta bli att tänka på vilka enorma mängder bensin som har förbrukats till detta skjutsande genom åren.

Ändå är jag inte någon hängiven sport- eller kulturmamma. Jag är verkligen inte den som lägger ner mest tid på det här. En gång dristade jag mig till att säga att det var jobbigt när träningen drog över tiden så att sporten fortfarande pågick för fullt när jag kom för att hämta. Aj aj aj, fel sak att säga bland föräldrarna vid kanten av planen. "Jamen det är ju bra att de ordnar något" fick jag höra direkt.

"Vad är du för en fotbollsmamma?" sa en ungdomskompis som visade sig ha barn i ett motståndarlag en gång. Tja vad skulle jag svara? En urusel! Hur som helst så har jag försökt skärpa till mig. Förra helgen satt jag en lång förmiddag på en träbänk i en idrottshall på cup i stället för att snygga till i trädgården inför vintern och ladda mina egna batterier inför veckan. På kvällen sa jag till min son: "Nu har vi varit tillsammans hela dagen." Han: "Tillsammans, men ändå inte."

Tillsammans men ändå inte. Där sa han ett sant ord. Där jag satt på träbänken blev jag till en serviceinrättning för honom, en som höll reda på väskan, plockade fram fika mellan matcherna och pengar till att handla i kiosken med. Dessemellan försökte jag läsa en text jag behövde läsa. Hade vi gått ut och gått i skogen så hade vi varit tillsammans utan förbehåll. Dessutom hade det varit tystare.

Det verkar finnas en norm i samhället att föräldrar till barn i skolåldern ska engagera sig i deras aktiviteter, skjutsa dem dit, titta på träningar, tävlingar, matcher och uppträdanden. Man ska sälja lotter och andra saker till insamlingar, man ska baka, vara funktionär, stå i kiosk. Helgerna kan lätt gå åt till barnens aktiviteter, åtminstone om man har fler än ett barn. Man är tillsammans men ändå inte. Man sätter sina egna intressen och sitt eget motionerande på undantag. De får komma i andra hand.

Om jag jämför med normen för att vara småbarnsförälder så är den mycket mer mån om föräldrarnas egentid och ork. Den svenska rekommendationen för amning är ett år eller längre och avviker därmed från WHO:s globala rekommendation, två år eller längre, av hänsyn till småbarnsföräldrarna. Föräldrar uppmanas lägga sina barn att sova ensamma tidigt på kvällen i egen säng för att få egentid och tid för varandra på kvällarna. Då gjorde det mig inget att vara med barnen. Nu, när de är på väg mot tonåren vill jag ha egentid. OCH vara tillsammans med dem allihop, hela familjen, på riktigt. Fast det finns det väldigt sällan tid för mellan alla matcher, övernattningar och tävlingar.

Jag känner mig fångad i en fälla, aktivitetsfällan. Visst är det roligt att de idrottar och utvecklar sina sidor, men jag känner dålig mamma-eptitetet flåsa mig i nacken när jag rymmer från matcherna. Och beskvikelsen från barnen. Alla andras mammor och pappor är ju alltid med ...

Göra motstånd mot konsumism och naturens egen svinto

2010-10-15T11:01:00.005+02:00

Höstens roligaste bok är utan tvekan Stefans lilla gröna - handbok i utanförskap av Stefan Sundström. Den handlar om hur man kan bli mer självförsörjande, vare sig man måste det p g a att man har lite pengar, eller för att man vill slippa att ensidigt vara konsument och i stället, åtminstone till en del, ta makten över sitt liv och vara sin egen producent av livets nödtorft och guldkant.

Boken innehåller många sidor med tänkvärda texter och vackra foton, för lite av det förra och för mycket av det senare om ni frågar mig. Jag har sett så många vackra foton i snygga böcker, men det går aldrig upp mot utsikten här utanför. Jag är övermätt på coffeetableporr och Jamie Oliver-estetik. Men boken inte riktar sig inte heller till mig i första hand, som har jobbat på med självhushåll i blygsam skala i över 15 år. Den vänder sig explicit till dem som är där jag var då, för en femton år sedan, unga människor som just fått första barnet.P å den tiden, när jag var nyförälskad och nyfrälst, hade den säkert passat mig perfekt.

Innehållsmässigt finns det förvisso mycket att hämta för mig fortfarande. Mycket handlar om syrning, av grönsaker och av fisk. Att syra fisk finns inte på kartan för mig, men jag skulle vilja kunna syra grönsaker. Jag har försökt bjuda hit kompisar som kan för att de ska lära mig, men de har väl fullt upp själva när det är säsong antar jag.

Jag vill också lämna ett bidrag till självförsörjning som inte Stefan tar upp, nämligen hur man kan göra sin egen tvålull, svinto kallad. Den är inte riktigt lika effektiv som köpt tvålull, men bättre än diskmedel och diskborste så man kanske kan halvera sin svintokonsumtion. Åkerfräken är ett vanlgit och besvärligt ogräs. På våren när det kommer upp ser det ut som små bruna pinnar. Sen utvecklas de till små minigranar med djupt och månggrenat rotsystem.

Plocka "granarna", dvs åkerfräken, på sommaren. Knyt ihop dem i buntar och häng på tork. Sen tar ud ner ett knippe i taget och lägger några stjälkar i blöt i det som ska rengöras medan du diskar den andra disken. Sen kör du runt med åkerfräkenen som svinto. Simple as that.

Samlarglädje

2010-08-25T09:14:00.005+02:00

Jag cyklade hemåt längs en grusväg efter att ha följt yngsta sonen till skolan. I gräset i vägkanten lyste något vitt i morgonsolen. Jätteröksvampar! Alldeles vita, fasta och fina, inte ens snigelätna.
-Aha! hörde jag min röst säga. Jag bröt av dem från marken. Vad skulle jag ta dem i? Det fick bli jackan. Jag placerade de två största svamparna, stora som handbollar men mycket ömtåligare, i min jeansjacka, knäppte knapparna, vek in ändarna och virade ärmarna runt paketet. Sen fortsatte jag hemåt i bara tröjan med en hand på styret och mitt fina paket på andra armen.
Vissa år har vi haft jätteröksvamp på tomten, men det var länge sedan nu. Barnen har aldrig smakat det. Inte för att de är så överförtjusta i svamp kanske, men nu får de i alla fall chansen.

Ett försvarstal för det brittiska köket

2010-07-17T07:42:00.003+02:00

Storbritannien har ju varit känt för sin dåliga mat. I helvetet är det britterna som sköter köket, har man hört och jag fick nyliogen en livlig beskrivning av hur äckligt steak & kidney pie är. Men nu är det dags att revidera den bilden. Jag och familjen har varit på semesterresa tvärs över södra England och vi har ätit så GOTT!

Först är det de roliga bakverken. Rostade crumpets och muffins med smör och sylt eller marmelad, söt av jordgubb eller bitter av pomerans. Eller ett tunt lager Marmite för den som vågar. Te, från påse, med fet mjölk. Vi hade Cornish Cream Tea till eftermiddagsfika, dvs höga vita scones med smör (annars serveras det oftast med vispgrädde) och jordgubbssylt, och vi åt fullkornsscones med mycket russin i, nybakade och så möra att de föll isär när man bredde smör på dem. Och så åt vi Jaffa cakes, snabbt innan chokladen hann msälta i hettan.

Sen är det korven. Den svenska fullständigt homogena korven, som smakar förvillande likt alltid, oberoende om det är billig falukorv eller prinskorv för en hundralapp kilot, med en rosa köttmassa utan någon som helst karaktär, är svår att hitta. Här regerar den brittiska råa (fläsk)korven både i stormarknadernas kyldiskar och på resturanger. En billig restaurangkedja lockar med prisvinnande korv i frukostmenyn. På ett annat ställer ser jag att just deras korv kommer från Lincolnshire, vad det nu kan ha för betydelse. Hemma hos en vän i en engelsk småstad bjuds jag på den lokala slaktarens egenhändigt gjorda korv, i två versioner med och utan chili. Vad båda innehåller är dock lite av det lokala bryggeriets egen ale. Denna mångfald av olika korvar känns annorlunda och uppfriskande. Smaken är annolunda, och barnen hade svårt för den, men problemet är kanske att man jämför med "svensk korv". Det här är något väsentligt annorlunda!

Till och med snabbmaten kan vara överraskande fin. Strandpromenaden vid piren i Brighton är en riktig turistfälla som många svenskar träffar på inte minst under språkresor i tonåren. Här hittar vi en otroligt fräsch restaurang med delikat fish & chips, en hel fisk vardera, igenkännbar med stjärt och allt i frityrsmeten, och underbart fint vitt kött, tillsammans med äkta, tjocka brittiska chips, dvs pommes frites. Och apropå snabbmat såg vi förvånansvärt få av de stora hamburgerkedjorna, som är så svåra att undvika när man reser med barn. Visst fanns de här båda två, men de dominerade inte gatubilden och vyn från motorvägarna på det sätt som de gör här.

Pubarna verkar hålla sin ställning som leverantörer av snabb, billig och enkel lunchmat. En vanlig pub i en vanlig småstad hade en lång lunchmeny med baguetter, burgare, bakad potatis. Allt vi smakade var mycket fräschare och roligare än det låter. Jag beställde baguett med steak & onion, som visade sig bestå av ett rejält lass nystekt brittiskt nötkött och omsorgsfullt brynt lök. Hamburgarna var nog inte handgjorda på plats, men de var inte alls lika utslätade och menlösa som svenska fabriksburgare. Till det mera chips, men också generöst med sallad, tomatskivor och rödlök.

Så skippa flygsemestern långt borta, skippa shoppingweekenden till London och upptäck den engleska landsbygden och små och medelstora städer. Och ät gott. Ett av mina barn ska flytta till England som vuxen. För den goda matens skull.

Jag gillar att sova mycket

2010-07-02T10:17:00.003+02:00

Och tvärt om: Jag mår inte bra av för lite sömn. Tillräckligt med sömn går före väldigt mycket i mitt liv. Åtta timmart är snudd på för lite, 9-9,5 timme bllir det ofta i perioder. Men då är jag också utvilad sen.
Det ligger lite prestige i att inte sova mycket. Kändisar och politiker får ibland frågan om hur de hinner allt. De säger ofta att de har liutet sömnbehov och lätt kan ta powernaps om tillfälle ges. Bra för dem! Men det får inte bli ett ideal för alla.
I morse vaknade jag alldeles för tidigt. Nu är det dags för en förmiddagslur. Det ska bli skönt.

Min barndoms mat

2010-06-14T08:27:00.002+02:00

När jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder hamnade jag i England som au pair. I mitt nya hem låg tonvikten på vegetarisk matlagning. Det serverades kött ibland, men mathållningen var fjärran den tunga kött-sås-potatisdiet som jag mindes från min uppväxt. I de 25 år som har gått sedan dess är det den minnesbild jag har haft av maten jag fick som barn och ungdom.

Så i natt började jag läsa boken Ät och njut med slow food av Carlo Barsotti. Han beskriver maten han åt under sin uppväxt i krigets och efterkrigstidens Italien. Frågan formades i mitt huvud: Hur såg min barndoms mat ut?

Jag blundade och jag såg till min förvåning mjölk, mjölk från Pella, Dolly och de andra korna på gården vi hade, mjölk som inte hade varit på mejeriet och vänt, utan den hade hällts i en kanna och kylts. Nej, jag kan inte minnas hur den smakade men jag tycker om fet ohomogeniserad mjölk nu.

Att bo på en bondgård i Skåne på 1960-talet innebar förutom egen mjölk även eget nötkött, eget fläskkött, rabarber, bärbuskar och fruktträd. Jag minns hur släktingar från stan kom och hämtrade "en halv gris" när vi hade slaktat, och jag minns den egenartade smaken av kalvdans, som görs på råmjölk när en ko har en nyfödd kalv. Jag minns söndagsefterrätten inkokta plommon med vispgrädde och vardagsefterrätten rabarberkräm.

Jag tvivlar på att mina föräldrar hann odla grönsaker då, men från tiden efter att vi flyttat till en sjuttiotalsvilla minns jag hur jag åt daggvåta, saftspända, underbart söta sockerärter, krispiga rädisor och det allra första äpplet, Transparente Blanche, från det lilla trädet vi satte på tomten.

Fisk köptes direkt av fiskarna i hamnen och även om rödspätta som fyllde hela tallriken var en fröjd att se så hör den inte till mina favoriter nu. I samhället där jag växte upp fanns både bagare och slaktare/charkuterist. Prickig korvmackorna som jag åt bestod av bröd som bakats på orten och korv av slaktarns eget recept. När vi handlade där fick vi barn alltid en prinskorv att mumsa på. Specerier köptes över disk av ett par gamla fröknar som alltid hälsade på en och fick en att känna sig speciell och sedd, även om man var tre-fyra år.

Så länge vi hade lantbruk dracks det förmiddagskaffe varje dag och till det serverades grovt bröd och fransbröd, ibland limpa, från det lokala bageriet med smör från paket, hemlagad leverpastej och korv från slaktarn (och kanske våra egna grisar från början). Ostskivorna skars med kniv och man kunde ofta få en ostskiva med en klick smör invikt innan man gick från bordet. Eller en sockerbit doppad i kaffegrädde. Vi barn drack förstås hemgjord saft, inte kaffe. När jag lekte med grannens dotter serverades i stort sett identiskt förmiddagskaffe hos dem. Det som var annorlunda var modellen på glasen. Eftermiddagskaffet var lika mycket en institution och det bestod av t ex en kanelbulle och en småkaka, hembakat förstås. Och hemgjord saft.

Jag inser att jag inte har satt mig in i begreppet slow food riktigt. Carlo Barsotti förklarar så här:
"För mig är det enkelt: Slow food värnar om behov som vi alla har. Behov av lycka, gemenskap, hälsa och livskvalitet. Rakt översatt betyder Slow food helt enkelt "långsam mat". Självklart är det inte själva maten som är långsam. Slow food premierar inte alls långkok och matlagningsorgier som fjättrar hemmakocken vid köket i dagar och nätter.
Tvärtom kan maten gärna tillagas snabbt - bara omsorgen och råvarorna
och tiden för att njuta av måltiden finns."

Det betyder ju att jag under mina tidiga år växte upp i en tvättäkta Slow food-miljö. Coolt.
Senare kom det in oboy, chokladpudding på pulver och annat mer eller mindre gott också, men det är en annan historia.

Konsten att avstå

2010-03-12T07:47:00.003+01:00

Jag fastar. Inte så att jag inte äter utan bara dricker, utan att jag följer den kristna traditionen om fasta veckorna före påsk. Det var länge något alldeles okänt i min värld. för några år sedan förklarade en muslimsk kvinna innebörden i fastan i Ramadan för mig, eller hennes innebörd, får jag väl säga. Nämligen att avstå från livets goda för en tid i solidaritet med den som inte har tillgång till allt på samma sätt.

I år fick jag en utmaning av kristna vänner att avstå från sötsaker under fastan, och i stället skänka pengar till till välgörande ändamål. Eftersom jag och barnen redan har godisfritt under ett år var sötsaker inget alternativ. Hade jag levt ensam kanske jag hade avstått från kött under fastan men det funkar inte i vår familj som helhet.

Till slut bestämde jag mig för att avstå från alkohol och ha en vit fastetid. Inte så svårt, kan man tycka, med tanke på min blygsamma alkoholkonsumtion, kanske en flaska öl till maten eller ett glas vin till matlagningen och ett till maten, punkt. Det konstiga är att jag saknar det så mycket. Det här är en alldeles lagom fasta. Jag avstår en liten liten del av mitt relativa överflöd, och känner hur det känns. Förhoppningsvis gör det också njutningen så mycket större när jag sedan bryter fastan.

Det är lite kluvet om att skriva om det här. Jag får fråga mig själv - skriver jag för att få bekräftelse på hur duktig jag är, eller gör jag det för att jag vill berätta om fastan som sådan och vilka tankar och känslor den genererar? Tankarna handlar inte om att jag skulle vara duktig eller förmer. De handlar att ha och inte ha, om att utbudet i en marknadsekonomi räknar med att konsumeras, om att BNP är ett dåligt mått på välfärd, om makt, begär och Jesus när han frestades i öknen. Och en massa andra saker.

Jag tänker också på en krönika av Stefan Sundström i hans bok Om mjölkens symbolvärde. Den handlar om att kunna säga Nej, och om integritet att inte bara gapa och svälja det som sträcks fram emot en utan att välja själv. Jag tänker ofta på den och lånar namnet på den till detta inlägg.

Landet Brunsås fastnar i klichéfällan

2010-02-25T06:13:00.012+01:00

En anledning till att jag inte skriver så mycket i den här bloggen längre är att mina barn tyckte jag satt för mycket vid datorn. Men nu tror jag de ursäktar mig om jag skriver om vad vi tyckte om Landet Brunsås i går.

Vi brukar gilla det, allihop, hela familjen. Bägge vi föräldrar är engagerade i frågor om mat och livsmedelsproduktion i stort och smått och barnen tycker om att sitta med och inte minst tycker de det är kul att upptäcka att deras mamma är en trendig typ som bakade med surdeg flera år innan det slog igenom stort. Folkbildning i TV när den är riktigt bra, vanligtvis.

Men så kommer gårdagens program med temat familjen, dvs barnfamiljen och ätande. I stället för att göra något eget och kul som de faktiskt lyckats med i programmen hittills, slukar Brunsåsredaktionen det tidiga 2000-talets klichéer om barn som en hop bortskämda små despoter och deras föräldrar som underdåniga tjänare. Förr åt barn all sorts mat. Nu har de blivit bortskämda för att föräldrarna desperat vill undvika konflikter, vilket är en ren björntjänst.

För det första: Barn åt inte allting frivilligt förr. Barn tvingades att äta saker förr. Mina barns mormor, född 1935, minns med vämjelse den havregrynsgröt hon varje morgon tvingades äta. Den var långkokt och salt och hon tyckte att den smakade snor. Hon har berättat hur hon kastade havregrynsgröt i rabatten för att bli av med den, eller i toan. Hon lovade sig själv att när hon blev stor skulle hon alltid ha varm choklad till frukost och det löftet höll hon livet ut.

Även i den intressanta boken I barnens och nationens intresse av Kajsa Ohrlander, som handlar om socialliberal reformpolitik i Sverige i början av 1900-talet, framskymtar att även på den tiden, i ett mycket fattigare Sverige, ratade barn viss mat - och skulle fås att äta densamma. Barn som inte tycker om viss mat verkar alltså inte vara ett rent I-landsfenomen.

En av programledarna hänger ut sina egna barn i teve (tyckte mina barn) genom att prata en expert om dem när de inte själva är med om att hon har problem med att "få dem" att äta mat. Experten - David Eberhard - är överläkare i psykiatri och jag förstår inte kopplingen till att han intervjuas i teve om normalfungerande familjers matvanor. Han upprepar saker som vi har hört så många experter säga, "du är för snäll men det är en falsk snällhet" och "dalta inte med barnen" och "äter de inte maten så får de gå och lägga sig". Att värma köttbullar vid sidan av är fel, fel, fel. Jag får spela upp programmet på datorn för att höra vad han säger eftersom mina barn skrek av indignation när de hörde honom.

Men hallå Landet Brunsåsredaktionen, det där var sååå 00-tal. Det är ett nytt årtionde nu. Det gick för långt med att "ta konflikter" och hårda tag under det gångna decenniet. Det är time out för nannyn. Barn är sociala och vill vara till lags (vilket det enda barnet som deltog i programmet visade med rörande tydlighet) och de lär sig dessutom väl så mycket av vad vi gör som av vad vi säger. Curlingföräldrarna, i den mån de fanns i riktiga livet, hade rätt!

Sätter vi hårt mot hårt mot dem som är mindre än oss själva så är det det barnen gör.

Om vi jämkar och kompromissar och värmer köttbullar vid sidan av (eller låter barnet själv göra det) så lär vi dem att även mindre är värda att lyssna på och har något värdefullt att tillföra - i familjen som helhet och vid matbordet.

Jag har värmt rester, köttbullar, korv och fiskpanetter bredvid vuxenmaten i alla år och jag är stolt och glad över mina underbart trevliga barn som vet sitt värde och undan för undan breddar sin smakrepertoar i sin egen takt.

Om när barn får stryk

2009-11-19T09:22:00.006+01:00

Gulla gick ut och satte sig i halltrappan. Hon kände sig matt i knäna och mådde illa. Hon visste inte riktigt vad det var med henne. Hon var van vid stryk, att få det själv och se andra ta emot det. Stryk var något obehagligt, visserligen, men något vanligt på samma gång, något som hörde samman med att vara barn och inte fullvuxen. Man fick stryk, när man gjort något dumt och illa, ibland fick man stryk när man var oskyldig också. Det var som det föll de vuxna in. Man fick uthärda det och tänka att det bra var skinnet det gällde. Det gick snart över och då fick man vara glad igen.

Men det, hon varit vittne till idag, upprörde henne så som varken Karlbergs däng med barnen där hemma på Kulla-torpet eller mjölnarens och Kalle Baddares övergrepp mot Johannis någonsin upprört henne. Då hade hon känt sig ond och uppbragt och handlat därefter, men nu kändes det som en smärta inom henne och hon visste inte vad hon skulle göra. När Johannis tog emot stryk gjorde han det på ett undergivet och ödmjukt sätt, och fastän han grät och var rädd kunde man trösta honom. Och aldrig, hur illa han än blivit behandlad, hade hon sett något sådant i hans ögon, som det hon i dag sett i drängpojken Mats'.

Hon satt länge och grubblade över de ögonen. Till slut visste hon: det var hat. Det fanns sådant hat, som den känner, som är förtvivlad och värnlös och dömd, men som varken förstår att med lugn finna sig som hon själv hade lärt, eller hade kraft att förlåta, som Johannis hade.

Ur Kulla-Gulla på herrgården av Martha Sandwall-Bergström

Att våga berätta det hemska

2009-08-08T18:10:00.007+02:00

På radion hör jag en krönika av en man som semestrat i New York tillsammans med sin nioåring och som, oförberedd, konfronteras med sonens frågor om vad Ground Zero är, och vad oms har hänt. Krönikan går ut på hur nioåringen konfronteras med världens ondska, hur han vill veta mer och mer och mer om vad som verkligen hände. När hans far inte vill berätta, fyller fantasin i.

Sensmoralen är att pappan/berättaren ångrar att han nånsin avslöjade vad det var han tittade på , där i New York där det inte syntes något särskilt alls. Hade han fått leva om den stunden i sitt liv hade han tigit om sanningen för sin son.

Med i köket sitter min egen nioåring.

- Hör du vad de pratar om? Vet du vad det är det handlar om?

Han nickar och vet mer än vad om sagts i radio:

- Var det inte där kaparna tog självmord?

Vad tror du om det pappan berättar?

Han gör en min och en omisskännlig gest med ett snurrande pekfinger mot tinningen.

Jag känner igen krönikörens situation, att behöva berätta om hemskheter som man helst ville att ens barn skulle slippa konfronteras med. För några år sedan hörde han som är nio år talas om Estonia. Om och om igen ville han höra om stormnatten, om svårigheterna med att få livbåtarna i sjön, om ytbärgarna och alla som dog. Att alla i Sverige kände någon som kände någon som var med på Estonia. Han lyssnar med vidöppna sinnen och tycker det är lite småläskigt att åka färja till Gotland sen.

Det var, kanske ironiskt, i samband med den 11 september 2001, som jag lärde mig den hårda vägen att jag måste berätta hemska saker för mina barn. Min nioåring har en storebror som då var tre år. På dagis deltog han, liksom alla andra, i tre tysta minuter till minnet av offren i World Trade Center. Jag hade verkligen inte berättat för honom vad som hade hänt. Efteråt var han rädd att det skulle flyga in ett flygplan i det fyravåningshus i en skånsk småstad där hans kusiner bodde. Jag tycker fortfarande det var idiotiskt att treåringar skulle delta i tre tysta minuter.

Så tunga nyheter bör, enligt min mening, föräldern berätta för barnet . Det är en tung uppgift i föräldraskapet, men nödvändig. Det är bättre att barnen hör det från oss, hör att vi vet vad som har hänt, kanske att vi är ledsna och att vi gör vårt bästa för att skydda barnet från ont. Det blir bara värre om barnet blir utelämnat åt medias, kompisars och sina egna fantasiers versioner.

Stör ej - lek pågår

2009-08-01T15:38:00.003+02:00

ssssssch på övervåningen sitter just nu två nioåringar och leker Star Wars (tror jag) med legogubbar. Det handlar om baser, missiler och avsprängda händer, men rösterna är ljusa och vänliga. Jag beundrar Birgitta Knutsdotter Olofsson för hennes iakttagelseförmåga och exakta beskrivning av hur lek ser ut och låter. De speciella röstlägena när nioåringarna är inne i sina roller i leken. Det avancerade språket, där de använder ord som de inte gör i dagligt tal, "förnedrad" hörde jag till exempel. Emellanåt bryts lekrösterna av av deras vanliga röster när de förklarar någon ny vändning i leklen för varandra.

Jag vet inte hur länge de har hållit på, minst en timme. Leksaksaffärerna lär inte rikta sig till barn på över åtta år, därefter ersätts tydligen leksakerna till stor del av sportartiklar och elektroniska tidsfördriv. Jag vill inte kolla min källa just nu för då måste jag gå förbi dem och riskerar trasa sönder lekstämningen, som alltid är skör. Men de här nioåringarna leker oavsett vad det står där. Jag tassar tyst härnere och gläds med dem.

Företag som går bananas

2009-07-12T07:00:00.003+02:00

När bananjätten Dole stämmer Malmöfilmaren Fredrik Gertten inser man att de verkligen måste ha blivit upppretade av hans film. Dole vill inte bara förbjuda filmen utan också förbjuda Fredrik Gertten och filmens producent Margarete Jangård att prata om filmen.

Filmen handlar om att Dole ska ha använt förbjudna gifter i sina bananodlingar i Nicaragua vilket har skadat plantagearbetare.

Att jätteföretag i livsmedelsbranschen stämmer den som läger fram obekväma uppgifter om företaget har hänt förr. Men en rättegång kan ta andra vändningar än företaget räknar med.

1974 publicerades rapporten The Baby Killer i Storbritannien. Den blev en vändpunkt för medvetandet om sambandet mellan marknadsföring av bröstmjölksersättningar och undernäring av spädbarn i u-länder. En aktionsgrupp gav ut rapporten på tyska i Nestlés hemland Schweiz med rubriken Nestlé Tötet Babys, dvs Nestlé dödar bebisar. Nestlé stämde aktionsgruppen på flera punkter men innan rättegången kom igång drog företaget tillbaka den ena punkten efter den andra. Aktionsgruppen fälldes så småningom för rubriken. Domen slog emellertid också fast att Nestlé skulle ändra sin marknadsföring. Rättegången kom att ses som en framgång för aktionsgruppen och var en av de mest betydande milstolparna på vägen till bildandet av WHO:s internationella kod för marknadsföring av bröstmjölksersättning.

Lek för livet - livsviktig lek

2009-07-08T19:52:00.002+02:00

Treåringen och femåringen sitter i bilens baksäte och har fällt ner bordsskivorna från sätersryggarna framför sig. En av dem håller i spännet på en rem till en bilbarnstol, den andra smattrar med fingertopparna mot bordsskivan. Bägge tittar koncentrerat rakt framför sig.
– Vad gör ni?
– Vi leker spela data, förklarar femåringen utan att titta upp.
Det här blogginlägget är en hyllning till leken. Som jag har skrivit här är jag bekymrad över att leken utarmas. För tio år sedan skrev Birgitta Knutsdotter Olofsson boken I lekens värld där hon sammanfattar sin forskning om vad lek är, hur den fungerar och hur den hänger ihop med vuxenvärlden.

Jag har läst I lekens värld förr. Nu vid omläsningen slår det mig vilken nytta jag har haft av boken. Den satte ord på och bekräftade det jag egentligen redan visste, att leken behövs. Leken är något vi måste vara rädda om. Och den kunde förklara varför.

Birgitta Knutsdotter Olofsson nämner tre förutsättningar för att lek ska uppstå; trygghet, ostördhet och att ha lekens verktyg.
Trygg förankring i verkligheten behövs för att man ska våga lämna den och gå in i lekens värld. Man behöver en trygg bas att kunna återvända till när man har lekt färdigt. Gordon Neufeld nämner hur viktigt det är att barnets primära anknytning är till föräldrarna/vårdarna, och inte til jämnåriga för att man som barn ska våga vara sig själv, utforska sina djup och riskera tappa ansiktet. Inte bara barn med trygg anknytning leker, men barn som släpper anknytningen till föräldrarna och tyr sig till jämnåriga i stället kan kan få det svårare att ge sig hän i utvecklande låtsaslek.

Ostördhet är lika viktigt i låtasalek som vid ett förtroligt samtal. BirgittaKnutsdotter Olofsson beskriver hur man, när man leker, gärna säner blicken som för att skärma av den yttre verkligheten och bättre kunna se den inre, där rummet inte är det vanliga rummet utan en djungel, en operationssal eller en fattig stuga från förr. Kommer någon in och säger: Hej! Vad gör ni? trasas stämningen sönder på en sekund. På förskolor och fritidshem gäller det att dagarna inte minutplaneras utan att det finns gott om utrymme till lek.

Lekens verktyg är de kulturella koderna för lek. De är inte medfödda utan måste läras in. Att veta att ”Då var jag mamma och du var mitt lilla barn”, gärna i ett speciellt, ljust röstläge, betyder att vi ska leka att det är så. Att ett entonigt ”lag, lag, lag” betyder att den som leker lagar något. Att kunna spela roller. Att förstå sig på ömsesidighet, turtagande. Att klara att låtsas att bilbarnstolsremmen är en datamus och se tangenterna på bordsskivan. Såtillvida är lek någonting som man måste lära sig för att behärska.

Leken börjar redan under spädbarnsåret, med tittutlekar och klappramsor. Så snart barnet kan ta sig fram av egen kraft börjar man leka ”Nu kommer jag och tar dig”. Så småningom kommer leken med dockor eller andra saker, vilka som helst faktiskt, där de tar olika roller. När man själv kan gå in i olika roller i leken och samspela med andra inom leken har man kommit långt i sin lekutveckling. I leken kan barn (och vuxna) bearbeta intryck, göra det svåra hanterbart och bringa ordning i kaos. Här blir det tydligt att leken är nära besläktad med konstnärligt skapande.

Birgitta Knutsdotter Olofsson påpekar också att leken utvecklar språket. I leken har barn ett mer nyanserat och varierat språk än annars. I leken lär man sig berättandets grunder, spänning och dramatik, början mitt och slut. Och lek utvecklar social kompetens. Man måste ha social kompetens för att klara turtagning, ömsesidighet och att utveckla leken tillsammans med sina lekkamrater och sedna utvecklar leken dessa förmågor vidare. Birgitta Knutsdotter Olofsson tror t o m att vi hade haft en mindre konfliktfylld värld om vi hade haft en mer tillåtande attityd till leken.

Ändå känns det så torftigt att skriva om lek så här. Vi kanske kan leka i stället. Då var jag forskaren och ni åhörarna. Ni satt där. Det är pappret får vara min dator och när jag pekar med fingret är det min laserpekare ...

Frihet och tillit

2009-06-18T20:24:00.003+02:00

Det börjar bli gott om mobiler bland mina barns jämnåriga. Ett av mina barn har också en mobil. Den stod högst på önskelistan och används väl som en leksak mest. Fast en gång glömde jag att han slutade skolan en timme tidigare och hämtade honom inte som överenskommet så då ringde han och undrade var jag blev av. Så visst är det praktiskt och smidigt med mobiler ibland.

Men jag märker att mobilerna också används för att hålla koll på barnen. Man ringer på mobilen och säger när de ska hem och påminner om man tycker barnet stannar borta för länge. "Kvällen var så fin så vi ringde inte hem barnen förrän klockan tio" hörde min man någon säga på radion.

Bra använd är mobilen en livräddare, eller en behändig lösning i alla fall. Men mobilen kan också vara ett sätt att detaljstyra sina barn, och ta både inititiativförmåga och beslutsfattande ifrån dem. Jag kommer att tänka på en del fotbollspappor (och -tränare, vilket ofta sammanfaller) som man kan se om man ser på knattefotboll, de som vill regissera hela spelet från sidan av planen och exakt styra vilken spelare som ska springa vart.

I en bok jag läste om renskötande samer konstaterade en kvinna att när hennes man var borta med renarna kunde det dröja många dagar innan han kom hem igen. Fram tills nyligen fanns inga möjligheter att hålla kontakt under tiden. Man fick helt enkelt lita på att han kom hem igen. Det slå mig att ju fler och bättre tekniska hjälpmedel vi får att hålla oss nåbara, desto mindre får vi möjlighet att öva upp vår tillit. Desto mer ökar vår oro och kanske misstänksamhet. Kanske mobiler gör oss mer oroliga snarare än tryggare? När han nu kan ringa, varför gör han det inte?

Min nioåring cyklar ett ärende åt sin morfar. Rätt som det är ringer morfar: Han är här nu.

Eh, ja? Vad ska jag säga? Är vägen han har cyklat så förenad med livsfara att jag lättat ska pusta ut över att han tillryggalagt den utan en skråma? Nej. Han har cyklat på lugna småvägar och cykelvägar. Och vilka signaler skickar morfars samtal ut till nioåringen? Att det hans uppdrag egentligen är väldigt farligt? Eller att morfar har blivit lite sjåpig på äldre dar, jämfört med när jag själv var nio år? Jag hoppas det senare.

Jag tycker själv det är skönt att gå och cykla, gärna på okända vägar och gärna ensam i fred med mina tankar. Då vill jag inte bli störd av en pipande mobil. Och jag vill inte att mina barn ska ha ha ansvar för en dyrbar sak som kan tappas eller bli blöt - inte om de inte uttryckligen har bett om en i alla fall.

Jag tycker också det har ett egenvärde att lära sig att passa tider och att komma överens om saker. Därför säger jag Gå hem kvart i sex för klockan sex ska vi äta. Jag gör hellre det än lagar maten när det faller mig in och ringer när den börjar bli klar.

Dagens barn mår i regel bra, men är mer stressade än tidigare genrationer, brukar det stå i sammanfattningar. Låt dem få lite andrum nu när det är sommarlov. Tvinga inte dem att ha med mobilerna jämt för att du ska veta var de är. Våga ge dem förtroendet att klara sig själva och komma hem enligt vad ni har kommit överens om. Och försäkra dig om att de tycker att det är skönt att komma hem.

En by för att uppfostra ett barn

2009-06-09T06:17:00.004+02:00

"Det krävs en by för att uppfostra ett barn" är ett sånt där citat som man inte riktigt vet var det kommer ifrån . Jag har läst det och glömt det. Viktigare än vem som sa det är att det är väldigt sant. Gamla och unga i byn, män och kvinnor, kan bidra med olika erfarenheter och gemensamt har de att barnet är en av dem, en som de bryr sig om.

I sin bok Hold on to your kids påpekar Gordon Neufeld att många av oss som i dag är föräldrar hade en fungerande by omkring oss när vi var små. Det har jag aldrig tänkt på, kanske för att byn drastiskt avfolkades under mina sena tonår på 1980-talet. En by var det likafullt, med lite skiftande befolkning genom åren, bestående av släktingar, grannar och vänner till familjen.

De första åren var det vad vi i vanligt tal menar med by, en samling hus och bondgårdar med sina invånare, mer eller mindre samlade runt en kyrka. Hade man inget att göra en eftermiddag kunde man cykla hem till någon tant eller någons farmor och bli bjuden på saft och kakor. Sen satt man där och stoppade i sig av goda hembakade grejor medan någon lyssnade på vad man hade att säga. Bara sådär. En annan gång hjälpte samma tant mig att såga med den värdelösa sågen ur en snickarlåda från leksaksaffären och jag blev imponerad över att hon, som såg så skröplig ut, kunde såga.

I 1970-talets villasamhälle fanns också utrymme för en by kring mig, bestående av släktingar, grannar och kompisars föräldrar. Till skillnad från i byn var det en större övervikt av kvinnor bland villorna. I byn under mina första år var papporna lantbrukare, grannarna var lantbrukare och man följde med till smed, elektriker och andra småföretagare som servade lantbruket. Men vi gick ut och in i villorna och lärde oss mycket om andra människors vanor och ovanor.

Nu är det ju inte så att min uppväxt var en ren idyll. Våld, missbruk och mänsklig tragik fanns där också. Allt var inte bättre förr, men allt var inte heller sämre förr! Det är ingen slump att uttrycket om en by för att uppfostra ett barn uppstått nu på senare år för nu saknar många barn byar omkring sig. Man behöver inte formulera det som är självklart i en kultur, men när man upptäcker att det är borta saknar man det och undrar vad som har hänt.

Jag funderar över vilka byar det kan finnas runt mina barn. Det jag ser är att de har väl både släktingar, grannar och kompisars föräldrar, men att träfftillfällena blir glesare, tiden knappare. Dels för att folk, särskilt kvinnor, arbetar mer utanför hemmet. Men även vuxenstyrda aktiviteter stjäl av barns tid. Är då inte fotbollstränare, ridlärare och scoutledare den nya tidens by för ett barn? Kanske, kanske inte, skulle jag vilja säga. Det beror på vilken relation barnet har till ledaren, om det känns som om ledaren ser barnet för den det är. Eller om träffarna enbart går ut på att förkovra barnet i sport, eller vad det nu kan vara.

Att fatta egna beslut

2009-05-05T13:42:00.003+02:00

När jag väntade mitt första barn kom det ut en CD som jag köpte direkt - To the Faithful Departed med Cranberries. CD:n har gömt sig i hyllan i 13 långa år men nu hittar jag den. Free to Decide heter en av låtarna. Den var inte min älsklingslåt på skivan nånsin, men textraden I’m free to decide etsade sig ändå fast. Jag har friheten att bestämma själv. Jag kan bestämma hur jag vill ha förlossningen, hur jag vill ta hand om mitt barn, hur jag vill amma. Det är MITT beslut, inte mina kompisars, mina föräldrars, inte de som skriver alla dessa böcker och tidningar om barneri.
Jag dansar med min stora fina mage till låten i vardagsrummet.
Jag ligger på trädgårdssoffan och tittar ut mot den frodiga juligrönskan och upp mot det röda parasolltaket med min dotter på bröstkorgen.
Nu känner jag vilken styrka den där låtraden gav mig. Styrka och mod.
Mod att ligga och sova med min nyfödda och skita i hushållsarbete. Styrka att stå emot idiotiska råd som ”Skäm inte bort henne”. Styrka och mod som jag kunde ge vidare till henne, min dotter. Nu är hon en gänglig snart-13-åring med stark integritet.
När jag har satt in CD:n i spelaren blir jag nyfiken på texthäftet och drar ut det.
Det är inget häfte. Det har jag aldrig sett
Det är ett pappersark, vikt i nio delar och lite större än ett gammaldags LP-konvolut.
På ena sidan omslagsbilden i mitten.
I centrum på andra sidan ett naket spädbarn, omgivet av en krans av blommor.
I believe it is a human impossibility to obtain complete peace of mind in this dimension, såtr det bland annat.
Må så vara. Men då var jag i en annan dimension, slappande där under det röda parasollet med min nyfödda på bröstkorgen.

Vi är inte så svenniga som vi trodde!

2009-05-05T08:46:00.004+02:00

Sydsvenskan publicerade i söndags en artikel om begreppet Svenne Banan, definierat som en helt vanlig svensk medborgare (mannen är normen även här ...). Jag och min man tycker själva att vi är otroligt svenniga och det kittlar ju alltid ens nyfikenhet att läsa om sig själv.

I artikeln finns också en lista över attribut som enligt tidningen hör till Svenne Banan-begreppet. Jag trodde det skulle komma bryggkaffe och limpmackor med ost och kaviar, men icke. Och kanske vi inte är så svenniga trots allt.

Här är listan:

Foppatofflor. Har vi inte.

Thailandssemestrar. Inte aktuellt.

Silikon. Menar de i fogarna i badrummet?

Skräpmat. Inte aktuellt.

Plasma-tv. Har vi inte.

Melodifestival. Mjo, 4/5 av familjen följer den noga (och jag håller ett öga på den för sällskaps skull).

Lådvin. Vi har fortfarande inte hunnit dricka ur en låda innan vinet har blivit dåligt. Vi har försökt tre gånger och nu har vi gett upp. Det blir flaskor hädanefter.

Groggar. En gång om året kanske ...

9-5-jobb. Neh.

Radhus. Har vi inte.

Lasse Åberg-tavlor. Har vi inte.

Så nej särskilt svenniga är vi inte enligt den definitionen. Men det som gör mig så ledsen är att Svenne-normen är så högt satt. Jag trodde svenne-attribut var något som en majoritet av befolknignen hade, men är det verkligen sååå vanligt med Thailandssemester och plasma-tv?

Ett språk utan orden "trotsålder" och "tonårsuppror"

2009-05-04T15:38:00.003+02:00

Pratar med en kvinna som kommer från ett land vid Medelhavet. Hon tycker att föräldrar i Sverige väldigt ofta säger nej till sina barn i ett till tvåårsåldern.

Där hon kommer ifrån låter man små barn ta saker ifrån varandra utan att gripa in. Man delar inte upp saker i ett rum i såna som barnen får ha - leksaker på golvet - och såna som de vuxna ska ha - papper och pennor på bordet. Man har en mer tillåtande attityd och säger inte alls NEJ lika ofta, enligt henne.

Hon tror att det är alla dessa nej som kommer tillbaka i trotsåldern. Som en bumerang kommer alla nejen tillbaka till föräldern tror hon. Det är tänkvärt.

– Vi har inget ord för tonårsuppror heller, fortsätter hon. Flickor som kommer upp i tonåren är mest söta och trevliga. Och visserligen är det ett machosamhälle, men inte i form av att man gör uppror mot sina föräldrar.

Hon sa det som en utvikning, det var inget viktigt för henne. Själv får jag riktigt koncentrera mig på det andra hon säger i vårt samtal. Det är som om en stor hand har lyft upp mig och satt ner mig på ett nytt ställe och jag kan betrakta hela världen från en alldeles ny utgångspunkt.

Nu har vinden vänt

2009-05-03T12:59:00.002+02:00

Idag. Det har blåst ostlig vind i ett par veckor, en torr, bitsk vid, varm på dagen och kyligare på natten. Det har varit vårvarmt, ja t o m sommarvarmt med 20° här nära kusten. Grönskan har exploderat. Men det har också varit torrt. Trädgården har behövt vattnas.

Så i morse var det dimma och vindstilla. Och nu har vinden vänt och det blåser en frisk , fläktande västanvind i stället. Det är inte högblå himmel längre utan mulet och ser ut som regnmoln i söder.

Hur skönt det än är med soligt och varmt så känns det välkommet. Vi behöver ett uppfriskande regn.

Stå där du gräver

2009-04-26T12:25:00.003+02:00

I femton års tid drömde jag om att "göra något av" mitt trädgårdsintresse, utan att komma på vad. Skulle jag odla ekologisk vitlök och sälja? Skulle jag ha nån slags matbutik? Guidade trädgårdsvisingar? Kafé, som barnen föreslog efter att vi besökt Peter Englanders medelhavsträdgård i Simrishamn?

De som förverkligar sina drömmar får ofta göra alltihop. Mandelmanns på Österlen lyckas med detta. De jobbar massvis under hela odlingssäsongen även på barnens sommarlov.

Jag har gjort några tassande försök, jag har sålt basilika till en presentaffär, och jag har stått på höstmarknad och sålt lite av överflödet. Men nu är barnen större och strax på väg in i tonåren. De äter mer och överflödets tid är förbi.

Ingen kan göra allt. Om jag skulle satsa på produkter från svarta vinbär, hur skulle jag då hinna plocka och frysa in gröna bönor för egen del? Och om jag odlade gröna bönor professionellt - hur skulle jag då hinna göra svart vinbärssaft till familjen?

Och när skulle jag sitta i grönsaksraderna med rensjärn i hand och fundera på svåra saker, i sjaviga shorts och fläckigt linne, utan att bli avbruten av någon i en bil som vill titta lite? Utan att bli irriterad?

Så småningom insåg jag att det inte var min grej. Jag behöver inte imitera någon annan. Jag duger som jag är. Jag vill odla till mig själv, stå mitt i de trädgårdsland jag gräver om varje vår. Min trädgård ska inte vara öppen för visning. Mina grönsaker ska inte säljas. De ska ätas upp av oss själva. Vill någon ha hjälp att komma igång och odla själv hjälper jag gärna till, men jag behöver inte bevisa något. Jag kan odla min trädgård för mig och jobba med vanliga jobbsaker.

Kanske har jag blivit vuxen.

Svalan är här

2009-04-24T11:08:00.003+02:00

Så är det. I all lärksång och sädesärle-tjirrp så kom det: svalans pratiga kvitter eller vad man ska kalla det. först reagerade jag inte riktigt. Jaha.

Sen...

BOING! Men det var ju SVALAN! Den 24 april!!!

Så är det.

Välkommen svala.

Än så är det långt till sommaren.

Tror jag.

Växa upp som del i sin kultur

2009-04-05T06:03:00.004+02:00

När jag var åtta år gjorde jag en form av resa. Den var inte lång, bara en knapp kilometer, men den påverkade för alltid min syn på mig själv, ja min identitet skulle jag vilja säga.

Det var inte en klassresa, det var en kulturresa och den gick från bondekulturen till en medelsvenssontillvaro som knappt ens har ett namn.

Mina allra första år bodde jag på ett fungerande lantbruk, i storfamilj med tre generationer, kor, grisar och traktorer. Jag hade en självklar plats i allt detta. Min första föreställande teckning visar en sugga med smågrisar (vi sa inte "griskulting", det var ett ord jag lärde mig i skolan). Jag visste hur man mjölkar, hässjar hö, gallrar betor och slaktar gris. Ja inte hur man slaktar kanske, men att man gör det. Jag minns kornas krumsprång när de släpptes ut på våren, den goda lukten av nyplöjd jord och lärksång så intensiv att den fyllde hela himlen. Och jag hade en uppgift - att springa med bud mellan de vuxna. "Spring och säg till den och den att ...". För det mesta vardagliga ting förstås, men det var jag som vid fem års ålder skickades med budet till min farbror att han hade blivit pappa.

Storfamiljen försvann först, sen lantbruket och sist själva boendemiljön. Vi flyttade till en nybyggd villa, en av många, många likadana, i ett nybyggt område där det några år tidigare hade varit öppet fält. Jag förundrades över hur jag kunde stå på övervåningen i vårt hus, se rakt igenom grannens övervåning och in i nästa hus igen. Det allra första mina föräldrar gjorde var f ö att sätta upp persienner i alla fönster.

Jag minns hur jag undrade hur man skulle benämna miljön jag hade hamnat i. Det var ju inte landet, för det visste jag hur det var. Det var inte stan. Det var ... ingenting.

Jag tror min far kände samma vilsenhet. Jag minns en sommar när han hade semester och var hemma i vardagen. Han pratade upprört med min mor om att jag och min bror bara gick och drog och aldrig hjälpte till med någonting. "Men vad ska de hjälpa till med?" undrade mor. Och nej – han blev ju svaret skyldig. Det fanns ju inget att hjälpa till med. I den här miljön fanns det ingen uppgift som var barnens.

Nu är jag tillbaka i bondekulturen igen, tack vare min man som är bonde. Till bådas vår förvåning har vi gift oss med någon "hemifrån" och det har den fördelen att vi i mångt och mycket delar en kultur med långa rötter och även då en syn på barnens plats i den. Vi lever lite på samma villkor som våra förfäder 1000 år tillbaka i tiden eller mer - det är en hisnande tanke.

När jag många år senare pratar med en samisk kvinna om barnens roll hos renskötande samer märker vi att vi har en del gemensamt. Inte minst uppfattningen om att man som barn hjälper till. Inte för att man hotas eller tvingas - man bara gör det. Hon är gammal nog att minnas när hennes familj bodde i kåta året runt. Om hur allt inomhusarbete gjordes på golvet, med barnen runt omkring. Även där sprang barnen med bud mellan de vuxna.

Hon berättar om vuxna som hade tid.

– När barnen skulle lära sig hantera något fick de först redskapet i händerna utan att de vuxna sa nåot. Så fick de utforska det på sitt eget sätt. Efter ett tag kunde de vuxna börja visa hur det var tänkt att man skulle göra, berättar hon bland annat.

Jag träffar barn som vant kastar lasso och kan visa olika varianter på hur man håller lassorepet. Barn som inte bara hanterar vassa knivar i lågstadieålder utan också från nio-tio års ålder får märka sina egna kalvar, med knivsnitt i deras öron. Barn i mellanstadieålder som kör snöskoter utan att blinka (man ska vara 16 år och ha förarbevis). Jag ser barn ta ett betydligt större ansvar än vad vi är vana vid i medelsvenssonkulturen.

De vuxna pratar lyriskt om kalvmärkningen. Den börjar efter midsommar, man drar till fjälls med renarna. Man bor kanske i kåta men mer troligt i enkla stugor utan vatten och ström. Man lever utan klocka och vänder på dygnet och arbetar på natten, under midnattssolens sken. När de pratar om kalvmärkningen får de som ett skimmer över ansiktet. Alla är med. Protesterar inte tonåringarna då? Vill de inte hellre åka till Ibiza? undrar någon. Inte då. Det är ju deras renar också, deras liv.

Och nu är jag framme vid slutsatsen i det här inlägget. Vad ska jag skriva där då som inte blir för högtravande eller självsäkert? Jag tror det handlar om att inte vara rädd för att ta med barnen i sin egen vardag, där det är möjligt. Kanske inte vara så rädd för att låta dem pröva "farliga" saker, under uppsikt. Ge dem en egen trasa när man våttorkar golvet och stå ut med att det blir med vått än torkat. Ta med dem i matbutiken och visa dem hur man handlar mat. Låta dem tärna grönsaker med en tillräckligt vass kniv för att det ska vara möjligt. Visa dem hur det går till här i världen.

Får man ge rabatt på tobak?

2009-03-24T14:36:00.003+01:00

Egentligen ska man inte det. När det kommer erbjudanden om "5% på allt i butiken" står det alltid med liten stil "gäller ej spel och tobak". Därför blev jag förvånad när jag handlade cigaretter åt en släkting idag på Ica Maxi i Trelleborg. När jag drog betalkortet frågade kassörskan om jag hade Ica-kort. Jag kunde dra det, "som plåster på såren".

- Hur har de lyckats med det? undrade jag.

– Egentligen får man inte det, och jag tror inte alla gör det, men det blev ett sånt j-la liv på kunderna, upplyste mig kassörskan.

Reglerna kring marknadsföring av tobaksvaror är stränga i Sverige, och det ska de vara. Rökning ställer till med mycket skada i människors liv. Alla som har eller har haft anhöriga med KOL eller lungcancer vet att tobaksindustrin och handeln med tobak är mäktiga fiender till folkhälsan. Själv hatar jag tobak framför allt för att den var upphov till ständiga gräl om rökning och smygrökning i mitt föräldrahem.

Det är inskrivet i Tryckfrihetsförordningen att man inte får göra reklam för tobak och inte heller för andra varor som har "varukännetecken som är i bruk för en tobaksvara". Därför ska det såvitt jag förstår inte finnas parasoller som det står Blend på eller jackor av märket Marlboro i Sverige längre.

Ett sätt att hejda ett missbruk, som tobaksberoende är, är att göra det som missbrukas svåråtkomligt. Och då går det plötsligt an att få 1% rabatt på en limpa cigaretter i en helt vanlig svensk ica-butik genom att dra sitt kort och få så kallade bonuspoäng! Som plåster på såren!

På mig river det upp sår. Att de inte skäms!

"Små barn ser bara benen på de vuxna"

2009-03-19T06:26:00.002+01:00

Jag hade nyligen förmånen att få samtala med en samisk kvinna om hur det var att vara barn på den tiden då samer fortfarande bodde i kåtor i Sverige.

- Nu för tiden ser barnen bara benen på föräldrarna, sa hon bland annat.

- När vi bodde i kåta levde vi nära golvet.

Jag har tänkt så mycket på det. I en e-postlista läste jag en gång om en familj som hade tagit bort stolarna ur sitt hem. Sympatiskt och säkert bra för kroppen tänkte jag. Men om man lever i kåta går man ett steg längre och har inga arbetsbänkar i stå-höjd heller. Hushållsarbete, matlagning, sömnad, umgänge, allt sker på golvet. I barns höjd.

Vad innebär det för små barn att de inte har denna nära kontakt med större barn och vuxnas mimik och kroppsspråk? I ABC nättidning läser jag om olika ansiktsuttryck och jag tänker på att ansiktet är så viktigt i mellanmänsklig kommunikation. Det är ju så viktigt för oss att stiliserade ansiktsuttryck t o m infogas på internetfora eller om det inte finns, formas av kolon, parenteser och andra tecken.

Men min fråga står kvar:

Hade vi varit annorlunda om vi varit mer på samma höjd som de vuxna under våra första år?

Stå ut eller njuta?

2009-03-18T08:00:00.006+01:00

I gårdagens Sydsvenskan läser jag om föräldrautbildning i Staffanstorp enligt Komet, som programmet heter. Grannkommuner erbjuder utbildningar som heter Cope. Cope betyder att stå ut. Är det så vi vill se på föräldraskap och den intensiva tiden i livet då man är omgiven av uppväxande barn? Som en klok kvinna påpekade för mig för några år sedan, varför finns det ingen utbildning som heter NJUT?

Sydsvenskan har också intervjuat Jesper Juul. Jag hoppas många läser intervjun, trots att Juul uttrycker sig ganska omständligt. Hans slutsats är att det inte är utbildning föräldrar behöver, utan vägledning att utvecklas i sitt samspel med barnen. Och så är det ju.

Hela tanken med att uppfostra barn bygger på att den vuxne ska forma barnet till en god medborgare (eller vad man nu har för mål), med olika medel. En viktig aspekt som ofta inte nämns, är att alla möten med människor formar alla dem som medverkar i mötet. Den vuxne förblir inte statiskt densamma utan utvecklas också av mötet med barnet. Ser man barnet som en annan medmänniska, som man kan ha ett ömsesidigt utbyte med, så ser man hur orimligt det är att utsätta henne för en "metod" eller gå en "utbildning" för att kunna möta henne. Eller, för den delen, ge beröm för självklarheter.

Vara äkta som förälder

2009-03-17T08:17:00.003+01:00

I går hade P4 ett inslag om en relativt nystartad webbplats för föräldrar, luradittbarn.se. Här kan föräldrar dela med sig av tips på hur man kan lura sina barn för att få dem att göra som man vill. Många av bidragen till sidan handlar också om hur man själv har blivit lurad.

Exempel från sidan:

Säga att man har missat Bolibompa och det är dags att gå och lägga sig när man behöver ledig tid på kvällen.
Säga att det bor igelkottar i alla lövhögar för att få barnen att sluta slänga sig i lövhögar.
Om du petar näsan blir den stor som en hästnäsa.
Säga att glassbilen tutar för att den har slut på glass.

Det står att det är "charmiga" tips och en "snäll" sida men jag håller inte med. Jag tycker inte det är snällt att luras. Både jag och min man (som hörde om sidan på P4 i går) minns tydligt hur vi som uppväxande barn eller ungdomar fick en plötslig insikt om att vuxna inte alltid har rätt, är ärliga eller ens snälla.

Jag har fått berättat för mig om hur jag förtvivlat försökte plocka undan mina saker för att de inte skulle sugas in i dammsugaren och tyckte inte det var ett dugg roligt. Det ÄR inte roligt att upptäcka att man blivit lurad. Det är obehagligt. Och värst av allt: Man tappar tilltron till den person som har lurat en. Och om den personen är ens förälder och på sätt och vis representerar hela vuxenvärlden, vilken vuxen ska man då lita på?

Trender motverkar långsiktig utveckling

2009-02-28T19:14:00.003+01:00

Trend betyder enligt SAOL utveckling(sriktning), tendens, moderiktning.

Trender växlar. Det ligger i trenders natur att de så småningom blir otrendiga och passé och helt ute.

Det är lätt att bli entusiastisk när någonting man gillar blir en trend och blir inne. Plötsligt är det många som tycker om samma som en själv, idkar samma intresse, ändrar sin livsstil i en riktning som liknar ens egen. Men förr eller senare slår pendeln över på andra hållet. Håller man konsekvent samma stil så blir man inne var tionde eller tjugonde år typ.

Därför blir jag så orolig när viktiga företeelser utmålas som trender. Jag var på ett föredrag med kost- och hälsoexperten Sanna Ehdin nyligen. Glöm GI-mat, nu är det IFD-diet som gäller, basunerade hon ut där och då, och gör så även på sin hemsida.

För några år sedan skrev en föräldratidning att attachment parenting var den nya trenden, med en intervju med en trendig AP-förälder. Annat som har utmålats som trender är ekologisk mat och ekologiska kläder. Som Vecko-Revyn så riktigt påpekar så handlar inte trenden om ekologiska kläder om att ha sina kläder tills de är utslitna utan att fortsätta att köpa nytt – men kläder i mer eller mindre ekologiska material med god avans för handeln. Fortsätt shoppa! lyder stridsropet. Det är alldeles självklart. En tidning som är beroende av annonser för sin överlevnad kan ju inte uppmana sina läsare att sluta shoppa. Då drar förstås annonsörerna öronen åt sig och vänder sig hellre till publikationer har ett mer passande budskap.

En stark trend är genusmedvetenhet i barnkläder. Det rosa och ljusblåa har fått maka på sig i barnbutikerna, till förmån för brunt, orange och ärtgrönt, gärna i stormönstrade 1970-talsrepliker. Barn formas av våra förväntningar på dem och kläderna de går i skickar starka signaler om samhällets förväntningar, på prinsesslika flickor som inte får smutsa ner sig, och tuffa pojkar som inte får visa känslor.

Jag tycker ju det är positivt också. Vi tittade på video från när barnen var små igår kväll och där var lillebror, 1,5 år, i ljuslila pyjamas med pingviner eller collegetröja i mörkblått, mörkgrönt och ceriserosa. Hans två år äldre bror hade klara uppfattningar om snygga kläder och höll sig ganska konsekvent till färgskalan gult-limegrönt-mörkgrönt.

Allt hade varit frid och fröjd om inte trendens mest betecknande egenskap är att den så småningom blir otrendig. Kommer vi att se genuspolariserade kläder i butikerna till småbarn om tio år, precis som på 80- och 90-talen efter 70-talets unisexmode?

Jag hukar. Den lila pyjamasen var ärvd, gud vet varifrån. Alla tre barnen har haft den och den är inte utsliten än. Jag tror jag gav den vidare till deras yngre kusin.

Gå inte på trender. Strunta i dem, även om de verkar aldrig så behjärtansvärda. Ta reda på fakta och gå din egen väg.

Sommarhälsning från hyllebusken

2009-02-08T06:48:00.006+01:00

... eller fläder som den heter på rikssvenska.

– Få bort det där skräpet, sa min svärfar om en hyllebuske som växte lite nära ett träd som skulle sågas ner. Jag trodde inte mina öron - skräp? Men det verkar vara en vanlig uppfattning bland äldre bönder här om hyllen, att den är en sorts ogräsbuske. Och den växer ju friskt som annat ogräs så så långt stämmer det.

Låt mig alltså presentera den äkta flädern, Sambucus nigra. Den är släkt med druvflädern som är giftig och jag sätter min lit till den virtuella floran för att förklara skillnaderna mellan dem, se här. Men låt mig fortsätta kalla den hylle.

Hos oss blommar hyllen i andra halvan av juni. Då plockar jag av dem till te och saft. Till saft går det också åt en del citroner och ett helt 2 kilospaket socker om man vill att saften ska klara sig utan djupfrysning. Te är enklare att göra. Då torkar man bara blomklasarna och lägger i en tät burk. Sen slår man över hett vatten och låter dra några minuter för ett finfint förklylningste som ska driva fram svettning. Det vet jag ju inte om det gör så väldigt men det lindrar gott att dricka vid förkylning ändå.

När hylleblommorna sitter på busken luktar de gott men om man plockar in dem och sätter i vas eller torkar dem så luktar de faktiskt kattpiss. Jag torkade många i år och jag är glad att jag sov över borta första natten sen jag börjat torka dem, för fortfarande när vi kom hem ett dygn senare luktade det kattpiss ut från de stängda dörrarna till vinden, i hela huset!

Nu är det en sån där snuvig vintermorgon (skånsk vinter med dimma och fukt och absolut ingen snö) så nu ska det blir gott med en kopp hyllete. Kattpisslukten är borta för länge sedan.

Barnmisshandel ökar

2009-02-07T07:25:00.002+01:00

Studio Ett gjorde ett bra inslag om det ökande antalet anmälningar av barnmisshandel i torsdags.

De intervjuade var bl a från Kriscentrum för våldsutsatta barn, samordnare för en föräldrakurs som importerats från Kanada, en forskare och Bris.

Det var en bra belysning av barns situation som dock gav lite väl stort utrymme åt mannen från föräldrakursen. Forskaren, som jag inte minns namnet på, sa intressanta saker som påminde mycket om det Lars H Gustafsson och Marie Köhler sa. Bland annat avfärdade också han skamvrån i dess olika förskönande omskrivningar som disciplinmetod.

Det framgick också att barnmisshandel var starkt kopplat till fylla.

Det är ju ingen hemlighet att impulskontrollen minskar när man dricker och jag kan tycka att det är för liten uppmärksamhet kring denna del av barns livssituation.

Men det som gjorde störst intryck på mig var avslutningen då de medverkande i programmet var och en fick ge ett gott råd till föräldrar. En efter en nämnde samtalet , med lite olika fokus, där någon (forskaren?) betonade lyssnandet och mannen från föräldrakursen uttryckte sig mest abstrakt om "dialog". Allra sista ordet fick kvinnan från Bris, som efter vad jag förstod själv tog emot samtal från barn. Till skillnad från de andras föräldraperspektiv hade hon ett barnperspektiv. Vad kan man som förälder göra? var alltså frågan.

– Älska utan krav.

Jippi - fritt från rent socker!

2009-02-04T09:52:00.006+01:00

Grattis alla som går i skola och i barnomsorg i Trelleborgs kommun! Nu slipper ni blodsockersvajningar och kanske förbättras t o m er hälsa på sikt. Kostchefen har tagit ett modigt beslut att sluta servera rent socker i skolor, dagis och fritids, berättar Trelleborgs Allehanda. Reportern på TA verkar måttligt imponerad och skriver om "förbudet" och "sockerförbudet" flera gånger. Men att skolorna följer gällande näringsrekommendationer är knappast kontroversiellt.

Mina barn berättar också om stor sockerkonsumtion i skola och fritids.

– När vi hade fil med socker och kanel tog vissa så här mycket fil i glaset (han visar 1 cm) och så här mycket socker (3 cm), säger sonen.

Att människor påverkas av socker vet alla som har ordnat barnkalas. I takt med att läsk och tårta äts upp stiger ljudnivån och stimmigheten kring bordet. Ibland övergår det i konflikter t o m och sen när sockret lämnar kroppen kommer tröttheten, kanske lagom till man ska hämtas av föräldrarna, det ska handlas, lagas mat, göras läxor eller gås på aktiviteter.

Så nu är det rena sockret borta. Jag hoppas den nya menyn inte heller innehåller färdigköpta sötade krämer, nyponsoppor och fruktyoghurt med mer socker än frukt.

Keep up the good work Lise-Lotte Guldstrand, kostchef i Trelleborg!

När samvaro med barn styrs av "metoder" II

2009-02-03T14:18:00.007+01:00

Här kommer lite fler tankar kring Lars H Gustafssons och Marie Köhlers föreläsning igår om skamvråns återkomst.

Time out

Jag har aldrig sett ett endaste nannyprogram på teve. Det jag har hört andra berätta om det har inte lockat till tittning, jag tror bara jag skulle få svårt att sova då. Både i nannyprogram och i de föräldraskapskurser som erbjuds i svenska kommuner ingår time out som en metod att få barnet att göra som man vill. Funkar det inte att ignorera barnets beteende ignorerar man hela barnet och de försök till kontakt som barnet kommer att ta med föräldern, hjälper inte det heller så blir det time out vilket här betyder att barnet stängs in på sitt rum, bort från familjegemenskapen. I en artikel påpekar Lars H Gustafsson att föräldrabalken med förbudet mot barnaga också omfattar rumsarrest. Lars H Gustafsson nämner i sina böcker då och då ords ursprung och i vilka fler sammanhang t ex termer inom barnuppfostran används. Han påpekade att time out kan ha flera olika betydelser, men det gemensamma är att time out är något som man tar själv. Man kan inte ålägga någon annan time out. Och en treåring kan inte lugna ner sig på egen hand, tänka på vad hon/han har gjort och fundera ut en bättre strategi till nästa gång. Det funkar inte så. Som någon bland åhörarna sa så är metoderna först och främst till för föräldrarna, inte för barnen.

Att fråga varför

Enligt Gustafsson och Köhler går metoder ut på att det barnets beteende som ska korrigeras, och det snabbt. Köhler var en varm förespråkare för att se på barnfamiljers hela livssituation och kanske börja ändra på något i en helt annan ände än barnets beteende, (som kanske är en sund reaktion på situationen, vilket hon i och för sig inte sa). Lars Gustafsson hänvisade till barnkonventionen, som i en artikel tar upp barnets rätt att behandlas med värdighet. Och då måste barnet få ge sin syn på en viss sak och inte bara få ett helt godtyckligt straff utifrån vad den vuxne har uppfattat eller trott sig uppfatta.

Föräldrakurser = valpkurser?

Positiv förstärkning är uttrycket på modet, och detta kan ske med hjälp av att dela ut guldstjärnor för önskat beteende. Jag är själv skeptisk mot det, jag tror att det barn lär sig av ett guldstjärnesystem är att förställa sig, att göra är viktigare än att vara och att ställa in sig hos auktoriteter är viktigare än att lyssna på sitt eget hjärta.

Hundar och deras vilda förfäder vargarna är precis som människor sociala djur och det finns stora likheter mellan hur en vargflock lever och ett band med jägare/samlare, vilket Bergljot Børresen har åskådliggjort i boken Husdjuren och deras människor. Men man kan inte jämföra valpkurser rakt av med föräldrakurser. Skillnaden är förstås att valpen uppfostrar man till att acceptera en som ledare livet igenom, medan barnen förhoppningsvis ska bli oberoende av föräldrarna och flytta hemifrån så småningom.

Vad ska man göra då?

Jesper Juul har sagt: Man kan få barn att göra vad som helst, bara man använder en tillräckligt hård metod. Men är det det vi vill? Vilka blir de långsiktiga konsekvenserna?

Vad gäller sovmetoder för spädbarn lyser dess verkliga effekt fram i föräldrafora: Det blir bakslag. En tids sjukdom eller andra avbräck från vardagen så är många tillbaka på ruta noll igen, eller nästan i alla fall.

Om man inte ska använda maktmedel som skamvrån, timeouten och det andra, hur ska man då göra när det hettar till?

Ja si det ville föreläsarna inte riktigt svara på. Lars Gustafsson sa till slut att han trodde att där fick man diskutera sig fram till lösningar med den unika familjen i den unika situationen. Det är klokt tänkt - men å andra sidan riskerar det lämna en del i sticket, de som inte har någon att prata om föräldraskap med, som de känner förtroende för. Men en grundregel är i alla fall att förebygga konflikter, t ex så här:

Se till att både vuxna och barn är utsövda.
Försök hålla en jämn blodsockernivå (undvik snabba kolhydrater, som läsk, kakor, godis, vitt mjöl, ris och pasta).
Försök att komma ut varje dag, t ex genom att gå en runda eller gå till lekplatsen så att det inte kryllar i kroppen av oförlöst energi.
Maximera oxytocinet. Lugn och ro-hormonet oxytocin utsöndras vid all välkommen kroppskontakt. Kramas, sitt nära varandra, bär barnet.
Kärlekens matematik. En negativ händelse - konflikter, hårda ord, handgripligheter - vägs inte upp av en positiv händelse - en kram, uppskattande ord, ett varmt leende. Det behövs fem positiva händelser för att väga upp en negativ. Därför kan det vara bra att sätta in positiva händelser på sina banrs konton om utiall att - och att reparera efteråt, om skadan ändå är skedd.
Skaffa förebilder. Det kan vara mer erfarna föräldrar eller t ex någon på förskolan. Hur undviker hon eller han konflikter? Hur pratar han eller hon till barnet? Hur går konfliktlösningen till?

Men hur ska man göra när man väl står där? Ja, det är mycket olika från person till person hur väl man lyckas hantera sina impulser. Men är man på väg att slå, då är det dags att ta time out.

Och lämna rummet själv.

När samvaron med barn styrs av "metoder" I

2009-02-03T07:43:00.007+01:00

I år är det 30 år sedan det svenska förbudet mot barnaga kom. Då var det långt före sin tid, opinionen hade inte riktigt hängt med i svängarna och förbudet fick mycket kritik. Sedan dess har opinionen svängt och nu är det bara 7 % som tycker det är OK med barnaga om man blir arg.

Det är 20 år sedan FN:s konvention om barnens rättigheter kom. Den handlar bland annat om att hänsyn ska tas till barns bästa i alla beslut.

Jubileerna uppmärksammades av Lars H Gustafsson på en föreläsning i Malmö i går. Tillsammans med barnläkarkollegan Marie Köhler pratade han om föräldrakurser och teves nannyprogram och deras bruk av kränkande metoder som skamvrå (fast det kallas förstås inte skamvrå där utan t ex "busmatta" fast innebörden för barnet blir densamma) som sanktioneras och sänker ribban för vilka straff som är okej att använda på barn. På tio år har antalet anmälningar om misshandel och grov misshandel av barn 0-6 år nästan fördubblats. Det kan leda till bestående skador, s k shaken baby syndrome.

Det var en omtumlande föreläsning, hoppingivande för att föreläsarna var så positiva men ändå ledsam eftersom det man kunde enas om var att det finns en stor okunskap om vad det det egentligen innebär att ha barn. Hur har det blivit så? Lars H Gustafsson menade att förr träffade uppväxande barn yngre barn hela tiden. Särskilt flickor var färdiga barnsköterskor den dag de själva fick barn.

- Och idag träffar jag föräldrar som aldrig har hållit i ett spädbarn förrän de själva blir föräldrar, sa han och gjorde en van gest med händerna som om han höll i en bebis själv.

Jag tänkte, att det där gäller mig med. Jag hade yngre syskon, yngre släktingar, ännu yngre grannbarn, jag satt aldrig barnvakt men jag var barn- och ungdomsledare i idrottsklubbar, jag var au pair, barnflicka och lärarvikarie i alla klasser från ettan till nian innan jag fick barn. Jag har alltid haft en tydlig kompass för vad jag vill med mitt föräldraskap som jag inte har funderat närmare på. Men all denna barnvana (och djurvana från tidiga år på bondgård, ridlektioner och alltid katt) har säkert varit med och lagt grunden. Det är svårt att tänka bort den erfarenheten i alla fall.

Stress, okunskap och vanmakt är en bra marknad för snabba lösningar. Och då står metoderna där. Metoder som utvecklats i andra länder, ofta Nordamerika, och som visats ge effekt på små grupper barn med stora problem, men som används på en helt annan grupp barn. Metoder som ofta innebär att en auktoritet stöttar föräldrarna att döva sitt hjärtas röst, som säger åt dem att låta bli, sluta. I frågestunden på slutet nämndes det att Nazityskland kunde växa fram som en konsekvens av uppfostran inriktad på lydnad. Att lära sina medmänniskor att lyda order kan ha farliga konsekvenser.

Jag hinner inte skriva mer nu, men återkommer.

Kärlek och maktförhållanden

2009-01-03T13:57:00.003+01:00

I artikeln Köttbullar och makt i Sydsvenskan beskriver Ann Heberlein upp en scen av längtan efer villkorslös kärlek:

”Tänk dig att jag skulle säga åt dig att jag skulle vilja äta jordgubbstårta. Och du skulle lägga allt annat åt sidan och rusa ut och köpa en åt mig. Sen kommer du tillbaka andfådd, faller på knä och håller fram den där jordgubbstårtan mot mig. Då säger jag att jag inte är sugen längre och kastar ut tårtan genom fönstret. Det är en kille som skulle kunna ställa upp på det som jag letar efter.”

Heberlein ser det snarare som ett uttryck för makt och utnyttjande än för kärlek. Jag är inte säker på det. Jag tror snarare det är ett uttryck för suveränitet i betydelsen frånvaro av maktlöshet. Citatet, från boken Norweigan Wood av Haruki Murakami, får mig snarare att tänka på en liten bebis med kolik, där föräldrarna bär, ger bröstet, vyssjar, sjunger i timme efter timme, dag efter dag och barnet till synes "förkastar" den ena "gåvan" efter den andra. Som förälder drabbas man lätt av mindre ädla känslor som maktlöshet och en känsla av att vara försmådd.

En tremånaders bebis utövar inte makt. Han eller hon är fullständigt beroende av föräldrarnas vård. Ändå uttrycker sig föräldrar då och då i termer om makt, barnet ska inte få "vinna", dvs få sin vilja fram. Det finns en djupt rotad föreställning om att spädbarn som jämt får sin vilja fram växer upp till små nyckfulla tyranner, som citatet här ovanför också sägs visa.

Men tänk om det är tvärt om? Om barn lär sig maktspråk av att föräldrarna brukar makt mot dem? Och tvärt om lär sig respekt och ödmjukhet av att få sin vilja fram? Det tror i alla fall Eva-Lotta Funkquist, tonårsmamma i Uppsala. I UNT berättar hon att Pippi Långstrump är hennes förebild i barnuppfostran. Hon tycker att barnen ska få hoppa i soffan om de vill det och att de ska få godis i affären om de vill ha det. På fotot som hör till artikeln sitter hon i köket och spelar Alfapet med sin 17-årige son och 13-åriga dotter. Scenen är ungefär så långt ifrån godtyckliga barndespoter man kan komma.

En vän berättar om ett teveprogram om en ursprungsbefolkning där en man berättar om hur det var när han var barn. "Mina föräldrar gjorde allt för mig. Det fanns inget som de inte skulle göra", säger han. Kan någon i vår kultur kan säga samma sak? Min vän beskriver den djupt kända tacksamheten och samhörigheten den här mannen känner för sina föräldrar. Till skillnad mot den köttbullestekande kvinnan (får man förmoda) längre ner i Heberleins text tror jag inte den här mannens föräldrar behöver prestera något här och nu för att "förtjäna" sitt vuxna barns kärlek och omsorg.

Man ska inte blunda för frågor om makt i relationer människor emellan. Men tar vi för givet att den som älskar är svag och den som är likgiltig är stark, då är det illa ute med oss.

2008 års lista över läbbiga matupplevelser

2008-12-31T15:10:00.010+01:00

Får väl göra en bottenlista också över matrelaterade händelser.

1. Skandalen med melaminförgiftad mjölk i Kina. Det brukar vara lite småkul att skriva listor. Men att behöva sätta denna händelse överst på en lista, med flera döda barn och otaliga skadade efter vad jag förstår för livet då kan man sannerligen hålla sig för skratt.

EDIT: Enligt nyhetsbyrån Reuters har Kina höjt antalet barn som dött till följd av att de druckit melaminförgiftad bröstmjölksersättning från 4 till 6. Ofattbara 294 000 barn insjuknade, vilket är betydligt mer än de siffror på 50-60 000 som vi hörde medan skandalen fortfarande fick stor uppmärksamhet i media.

2. Ål. Besökte min lokala fiskaffär för att köpa julsill. Bland alla de andra läckerheterna låg ett stort knippe rökta ålar som såldes till det facila priset av 295 kronor kilot om jag minns rätt. Ålen är akut utrotningshotad och det är vansinne att den fortfarande fiskas, säljs och äts.

3. Skandalen med ompackade charkprodukter. Inte var det en isolerad företeelse inte. På diskussionsfora har jag sett f d anställda inom handeln vittna om att ompackning, ny datummärkning, marinering av köttbitar som höll på att bli för gamla m m var rena vardagsmaten. Uppenbarligen har folk inte blivit sjuka av "gammalt" kött och jag tycker det är bättre att det säljs än att det slängs om det är ätlig. Men då ska de inte ljuga om det. Lite mer varsamhet om råvarorna kunde man också önska.

4. Långa transporter. Trots att jag lever mitt i ett "madarige" är det lätt att få tag på baslivsmedel som färdats långt. Kyckling från Thailand, äpplen från södra hemisfären mitt i äppelskördtider och mjölkprodukter från Finland till exempel. Det är så pk att man själv ska få välja hur man ska "konsumera", från vilken skola barnen ska gå i över elbolag, bredbandsabbonnemang och ända in i kyldisken med yoghurtarna till söndagsfrukosten men på något sätt undrar jago m de verkligt viktiga valen i livet slarvas förbi för att man har fullt upp med detaljerna. Vore det verkligen en så hemsk värld att leva i om det bara fanns lokalproducerade yoghurtar i handeln? Så att man slapp av misstag få hem en som åkt över hela Norden eller längre?

5. Maten på institutioner. Camillas matuppror belyste frågan om industrimat inom skola. vård och omsorg. Trots en debatt om matkvalité verkar maten om möjligt snarast försämras för barn, gamla och sjuka som kanske mest behöver näringsrik närlagad mat.

Trelleborgs kommun slutade under året laga mat åt sina äldre och började köpa mat som fraktats ända från Sala, i runda slängar 70 mil därifrån. En femtedel av alla gamla slutade beställa mat från kommunen. Till kommunens glädje rent av? Det blir ju mindre utgifter?

Att mat tappar i smak av att transporteras visar också mina egna barn. Ett av dem går på den skola där maten lagas och tycker för det mesta maten är god. De två andra går på en skola dit maten åker. Själva transporten tar bara en kvart, men deras mat lagas förstås först och har väl hållits varm ett långt tag på förmiddagen. Och smaken blir därefter.

6. Kvällsvälling och morgongröt. Barnmatsföretagen slog mynt av den ickeexisterande idealbabyn när de i våras lanserade vällingar och grötar som i mer eller mindre förtäckta ordalag lovade god sömn på kvällen och pigga barn på morgonen. Det magiska elixiret som får barnet att somna snällt på kvällen och ger de vuxna gott om tid till varandra? Eller ett första steg på samma väg som banrmatsföretagen tar i Australien, där bröstmjölksersättning finns som utlovar hjälp mot kolik, hård mage och med sömn, Sweet Dreams?

7. Råvarupriser och butikspriser. 2007 tog livsmedelspriserna ett hopp upp till följd av ökade råvarupriser. Spannmålspriserna rakade i höjden till följd av dålig skörd på många håll i världen samtidigt som klimatdebatten satte större fokus på biobränslen. I år sjönk spannmålspriserna (och priset på råolja t ex). Avspeglar sig detta på brödpriset månntro???

8. Ost som inte är ost. Färdigriven ost i affärerna är inte ost utan något annat. Tack för påminnelsen Matbluffen!

9. "Mervärden". Kokosmjölk light är vanlig kokosmjölk som spätts med vatten. Vispgrädde 36% går knappt att vispa. Men fettet, som livsmedelsindustin kan ta bättre betalt för på annat håll, är borta. Nu visa det sig att det inte ens är så farligt som vi tidigare invaggats att tro.

10. Ruttnande frukt. Till sist min egen akilleshäl - min ständiga oförmåga att köpa rätt mängd frukt. Eller förvara den rätt. Eller förmå familjen att hålla jämn konsumtionstakt på frukt. Koltrastarna och hönsen gillar visserligen äpplen som blivit bruna, men svara bananer och mögliga småcitrus kan jag inte ge till dem.

Mitt nyårslöfte måste bli att slänga mindre.

Gott nytt år!

2008 års lista över goda matupplevelser

2008-12-30T11:43:00.009+01:00

Sydsvenskan uppmanar sina läsare att göra listor över 2008.

Min lista tar upp matupplevelser.

1. Kronärtskocka.

2008 var året då jag upptäckte kronärtskockan. De var billiga på min stormarknad när det antagligen var högsäsong i Frankrike. Jag fick ta ner största skinkgrytan för att få plats att koka dem. Det tog all världens tid och trots att något av barnen inte var särskilt förtjust blev det en aha-upplevelse för vår jäktade familj att sitta länge, länge i kvällssolen och dra blad från skockorna och doppa i smör och citron och njuta och mumsa.

2. Skinka.

Det var några år sedan vi senast hade egna grisar, men i år var det dags. En skinka lämnades in till rökning och kokades hemkommen. Sen tog jag min vassaste kniv och skivade och skivade och allt smul mumsade vi i oss direkt. Bjöd en kompis som är stadsbo på ett paket skinka. I tackmeljet skrev hon att hon inte ätit så god skinka på flera år. Hedrande men samtidigt lite sorgligt.

3. Lådor med ekologiska grönsaker.

En ursmart idé som blir tillgänglig för allt fler. Vi hämtar våra på ett utlämningsställe i närheten av barnens skola och packar upp vackra, fräscha, ekologiskt odlade grönskaer i långa banor.

4. Spenat.

Odlade spenat och sallat i ett spädbarnsbilskydd. Spenat sjunker ihop mycket vid tillagning så spenaten i bilskyddet på bilden räckte väl till en måltid. Men den var desto godare.

5. Gröna bönor.

Fryspåsarna som heter haricots verts innehåller efter vad jag kan förstå asiatiska string beans. Haricots verts kännetecknas bland annat av att de är så mjälla att de smäler på tungan och helt utan trådar. Den enda gången vi fick det var i vår egen skörd.

6. Broccoli.

Tre stånd broccoli lyckades jag odla till vuxen storlek utan att kållarverna hann först. Mödan belönades på samma sätt som bönodlingen, med otroligt mjäll, fin broccoli. Det är ju SÅ HÄR mat ska smaka. Djupfryst och transporterat från Spanien blir stabbigare, så är det bara. Tyvärr är det så få som någonsin får vara hur goda vnaliga grönsaker kan vara, om man minimerar tiden från skörd till tillagning.

7. Vitlök.

Hör också till de ytterst lättodlade grönsakerna. Är man inte jätteambitiös eller mycket rädd för smittsamma virus kan man använda vitlök från affären som utsäde. Dela isär klyftorna och sätt dem med en 10-15 cm mellanrum på hösten innan tjälen kommer. Mata dem med lämlig gödsling när de börjar växa våren därpå. Och märk att också hemmaodlad vitlök smakar mer än den ofta långlagrade och -transporterade fån affären.

8. Eget fläsk.

Vackert marmorerat, rökt med riktig rök och inte rökarom och inte vattenskadat så det bubblar i stekpannan.

9. Basilika.

Jag vet inte vad oms var annorlunda denna sommar mot innan. Jag sår alltid basilika i krukor i köksfönstret när det börjar våras och när högsommarvärmen sätter in blir de fulla med trips och dör (så då får man ha förberett med en ny generation). I år uteblev tripsen och basilikan höll sig lika fin tills jag plötsligt upptäckte att vi hade passerat höstdagjämningen och att jag borde satt dem i ljusterapi under lysrören för länge sen.

10. Hallon.

Mina första hallon dukade under i en kombination av kvickrot och virus så jag satte en ny hallonlist på ett nytt ställe våren 2006. Nu har de kommit igång rejält och vilken nåd det är att få plocka stora, saftiga, friska hallon. Att en god väninna oväntat dök upp och hjälpte till att plocka och bidrog med trevligt småprat gjorde det ännu härligare.

Håll ihop föräldrar och barn!

2008-12-21T07:06:00.007+01:00

Julen firas till minne av en födsel. Det är tydligt att texten i Lukasevangeliet, om aldrig så helig, är färgad av sin tids författare. Maria lindar Jesusbarnet och lägger honom ifrån sig, i en krubba. Dessutom blir han omskuren vid åtta dagars ålder. Det är inte alltför långsökt att anta att detta var vad som mötte nyfödda på Jesu tid.

Då som nu kom människor från när och fjärran och ville titta på den nyfödde och lämna presenter. Men det står inget om att herdarna och de tre vise männen tog upp Jesus och höll honom. Bilden målas upp i julkrubborna - Jesus i centrum, närmast honom Maria och Josef, i kretsen utanför dem djuren, herdarna, änglarna och de tre vise männen.

Idén att andra än mamman och pappan skulle hålla nyfödda spädbarn fanns sannolikt ännu inte. Nu förväntas man som nybliven förälder låta avlägsna släktingar, vårdpersonal och andra som råkar komma i närheten låta hålla ens barn. För det är ju så mysigt, en liten stund.

På den värlsdsunika neonatalavdelningen 95 F på Akademiska sjukhuset i Uppsala jobbar personalen för att hålla ihop mamma, pappa och barn. Barnet är hos föräldrarna, direkt på deras nakna hud. Hudkontakten med föräldrarna gör att de bräckliga små förtidigt födda håller värmen - bättre än i kuvöser tillochmed - och föräldrarna lär sig snabbt att tyda barnens signaler. Tvärt emot farhågorna är det inte tröttande för föräldrarna. Att de själva på ett handfast sätt ansvarar för vården av sina barn verkar snarare ge dem kraft, kanske för att de slipper den maktlöshet och oro det innebär att se någon annan hantera ens barn, för att man inte själv räcker till. Föräldrarna känner att barnen är deras - inte sjukhusets.

Uppfinningsrikedomen bland personalen på 95 F har blomstrat när det gäller knep att hålla ihop familjerna. I Amningsnytt skrev en av medarbetarna på avdelningen, Eva-Lotta Funkquist, bl a om avdelnignens egen sygrupp som tar fram praktiska bärhjälpmedel och bärkläder. Men en så enkel sak som en kamera kan också vara till hjälp. Om mamman förlöses med kejsarsnitt och p g a sitt eller barnets tillstånd inte kan återförenas med barnet direkt, inte ens för en liten stund, tar personalen ett foto på pappa och barn och ge till mamman. andra saker de använder sig av är mobilt solarium för barn med gulsot. Föräldern har barnet innan för kläderna, barnet har en s k biliblanket om ryggen och så förälderns kläder utanpå det.

Så långt förtidigt födda och sjuka barn. Men också friska och fullgångna barn har sin naturliga plats på föräldrarnas kropp, där de har både värme, mat och skydd inom räckhåll. En nybildad familj är en skör sak. Vi utomstående har en viktig uppgift i att hålla ihop familjen och främja banden mellan föräldrarna och barnet. Vi måste sluta se barnet som en belastning för föräldrarna och amningen som en tung plikt.

Låt dig smittas av kreativiteten hos personalen på avdelning 95 F! Vad kan DU göra för att hålla ihop spädbarnsfamiljen i DIN närhet? Laga mat till dem? Diska undan? En storhandling? Bara sitta tyst och lyssna, eller låta någon gråta?

Bildspel från avdelning 95 F på Nils Bergmans hemsida

Omsorgsbehov, föräldrars behov och barns behov

2008-12-19T06:25:00.005+01:00

Småbarnstiden är en intensiv period. De flesta barn börjar på dagis någon gång i ett och ett halvtårsåldern och för föräldrarna vidtar då ekorrhjulet med jobb, hämtning, handling, matlagning, bolibompa, läggning, allt interpunkterat med konflikter barn sinsemellan och mellan barn och vuxen och sen tvätt, disk, räkningar och allt annat som ska klaras av innan det är morgon igen och allt börjar om på nytt.

Jag saknade också de tysta stunderna av ensamhet, då man kunde stänga av sändaren och lyssna inåt, på sina egna tankar och känslor. Göra något snabbt och effektivt, för en gångs skull. Så jag kan förstå föräldrar som smiter in om affären och handlar middag innan de hämtar på dagis, trots att matinköp vanligtvis inte räknas med i omsorgsbehovet. Till en viss del kan jag förstå det Men den förstående delen av mig krymper ju mer man tänjer på begreppet. Är det OK att jogga en runda innan man hämtar? Åka på vuxensemester och låta mormor och morfar sköta dagishämtning och -lämning?

Det här är en känslig fråga, som kan ses ur många perspektiv. De flesta som läser det här har föräldraperspektivet. Känslan av att det är skönt att göra så blandas kanske med dåligt samvete gentemot barnet och förskolepersonalen och en grumlig skuldkänsla.

Man kan också se det ur personalens synvinkel. De som lever i det vet hur intensivt det är att vara många timmar på dagis. De vill hålla sig väl med föräldrarna och kan inte gärna anmärka på att föräldern hämtar för sent. De får säga till barnet att pappa inte kommer klockan fyra som avtalat utan senare och möta barnets besvikelse.

En barnskötare berättar om barn som har tio timmars "arbetsdag" på dagis. Hon berättar om hur det känns att ringa en förälders jobb för att meddela att barnet blivit sjukt och behöver hämtas - och mötas av ett "nää hon är inte här, hon är ledig idag". Eller andra gånger när det dröjer och dröjer och dröjer innan föräldern som utlovat kommer.

- Jag skulle vilja säga till föräldrarna: Barnen har det bättre hos er! Men det kan jag ju inte, säger hon. Inget fackförbund driver heller aktivt frågan om barns tider på dagis när när föräldrarna är lediga. Barnskötarna är organiserade i Kommunal, förskollärarna i Lärarförbundet. Ingetdera tycks driva frågan om vistelsetider i förskolan (men om någon kan peka på motsatsen - lämna din kommentar!).

Och vad tycker barnen själva. Jesper Juul brukar säga att det är skillnad på vad barn har lust med och vad de behöver. Det är väl detsamma med oss vuxna egentligen. Jag tror människor är barn så länge för att det är så mycket de behöver lära sig för att klara sig i vuxenlivet. Och lär sig gör de som små genom att delta i vardagslivet, först som observerande från förälderns famn och senare som ivriga och nyfikna deltagare. Kanske kan det underlätta att tänka att man visar sitt barn hur det går till här i världen när man drar med det från dagis till mataffären. Kanske de för stunden inte vill avbryta leken men att det i det långa loppet ger mer att vara tillsammans med föräldrarna och göra det mest grundläggande - söka föda.

Tomas Ljungberg, som bl a skrivit "Vad är naturligt för mitt barn?" brukar påtala att i den miljö som människan är utvecklad för, människans EEA (environment of evolutionary adaptedness) hade barnet få och djupa relationer med vårdare de första åren, kanske en tre-fyra stycken allt som allt. Moderna barn, med dagis, aktiviteter och familjer som ombildas kan möta mångdubbelt fler. Personer som de skapar relationer till men som sedan kanske plötsligt försvinner igen.I vårt komplicerade och folkrika samhälle kanske barnen behöver föräldrarnas värme och trygghet mer än någonsin?

Kanske det rentav är därför föräldrarna dignar under bördan?

Och vad kan vi göra åt det?

Naturhatarna mullrar

2008-12-17T08:52:00.004+01:00

December är månaden då naturhatarna vädrar morgonluft.

I Sydsvenskan gav sig Per Wirtén från Arena på Nina Björks till synes enkla konstateranden att vi alla är kroppar vars funktion till syvende och sidst styrs av naturlagar och att vi, åtminstone vid livets början och dess slutskede, är beroende av andra för vår existens.

Sen kom försvaret mot tillsatser i maten, i form av grovt förenklade argument av Marie-Louise Danielsson Tham i DN och Ekot. Peter Wennblad på Expressen piggnade till och jämställde E-nummerexplosionen under 1900-talet med "kulinariska knep och genvägar" som "används sedan urminnes tider" och försökte se något religiöst i människors längtan efter mat som är just 100 % mat. Peter Wennblad hävdar också att längtan efter bra mat är reaktionär och han tror att mattillsatserna bidragit till kvinnofrigörelsen. Kvinnor - och män - som vill äta mat lagad av råvaror förstår inte sitt eget bästa och dessutom verkar Peter Wennblad på allvar tro att den industrilagade maten är bättre.

För det är ju tro det handlar om. Tron på tekniken. Tekniken ska lösa problemen kring klimathotet och kanske även människans dödlighet enligt Per Wirten, och ge oss uppdaterad mat enligt Wennblad.

Så ingår nyliberaler och gubbvänstern i en märklig allians mot den gemensamma fienden - naturen.

Och vad kan vara mer natur än amning i det moderna samhället? Föga förvånande var det i Arena och Expressen de grövsta utfallen av amningshat publicerades under hösten 2005. Slutsatsen var densamma - att amning skulle vara något speciellt var bara en bluff som lättlurade svenskor gått på.

Har man trott på tekniken i hela sitt liv är det klart man blir stressad när det kommer fler och fler rön om hur vi verklignen fungerar. Hjärnforskningen som Per Wirten hänvisar till visar hur beroende vi är av goda relationer. Anknytningsteorin visar på en ny sorts bristsymptom i välfärdssamhället - goda relationer mellan barn och vuxna. (Helt följdriktigt ville Expressen tysta Barnombudsmannen genom att avveckla myndigheten för rapporten om hur många barn i Västerlandet som inte har trygg anknytning till sina vårdare.) Medicinen börjar lämna organ+läkemedel=tillfrisknande-tänkandet och börjar prata om empowerment. Man kan få recept på motion om det är det man behöver och inte tabletter. Och klimatförändringarna talar sitt entydiga språk.

Klart man kan känna sig hotad när ens tro börjar rämna.

Leve jordärtskockan!

2008-12-15T19:50:00.007+01:00

Jordärtskockor är bland det enklaste man kan odla.

Det är så enkelt att man inte får bort dem ur trädgården om de en gång har slagit rot. Busenkelt är det också. Man gräver ner några skockor på senhösten innan tjälen kommer och ett år senare har man massor med knöliga läckerheter och kan känna sig riktigt rik. Särskilt om man ser vad kilopriset på jordärtskockor ligger på ute i handeln.

Trädgårdsskribenten Lena israelsson kallar jordärtskockan för extremt köldtålig och det gör ju det hela ännu bättre.

Knöligheten är förstås ett aber. De är ett elände att skala. Men tro det eller ej, övning ger färdighet och efter en tids skock-odlande har du van blick för var du ska skära itu jordärtskockorna för att enklast komma åt med potatisskalaren. Man skär i de skarpaste inbuktningarna och har även en liten skalkniv till hands. Sen är det bara att börja laga god mat av dem, till exempel:

Rotfruktsgratäng på blandade rotsaker.

Grönsakspytt i ugnen med jordärtskockor, rödbetor och valfria andra grönsaker, tillsammans 1 kg, tärna i 1 cm tärningar, häll 0,5 dl olivolja i en braspanna stjälp upp en burk ricotta i mitten och häll ut rotsakerna och 4 dl kikärter runt omkring. Laga i 225° ugn tills grönsakerna är al dente. Häll över en halv pressad citron, 0,5 dl olivolja och ett par nypor örtsalt.

Jordärtskockpuré med dragon till fläskkotletter: Skiva de skalade skockorna och koka dem mjuka 8men utan att koka sönder dem) i buljong. Häll av skockorna men spara 1 dl buljong (tror jag). Ställ skockorna åt sidan och tillsätt 2 dl creme fraiche och 1 tsk dragon till kokspadet som är kvar. Koka upp och lägg i skockorna. Serveras till nystekta kotletter.

Mer om jordärtskockor här.

Tillsatser och förakt för konsumenter

2008-12-15T11:06:00.004+01:00

Marie-Louise Danielsson-Tham, professor i livsmedelshygien vid Örebro universitet fick plats på den åtråvärda sidan DN Debatt igår. Ekot följde upp under rubriken Mat utan tillsatser kan vara livsfarlig.

– Varför har vi den här tillsatsen? Vad gör den för nytta? Vad gör den för skada? Vad kan hända om vi tar bort tillsatsen? Då måste man väga riskerna emot varandra och inte bara se att nu har vi tio tillsatser, vi ska bara ha fem och så kastar man tärning om vilka man ska ta bort, sa hon.

Jag är en av alla de konsumenter som välkomnar den nya medvetenheten om tillsatser i maten. Jag har läst listor med e-nr på förpackningar i hela mitt vuxna liv och jag blev mycket entusiastisk över Mats-Eric Nilssons bok Den hemlige kocken som på bred front lyckades föra fram kritiken mot tillsatstänkandet. Mats-Eric Nilsson själv välkomnar att någon debatterar för tillsatser, om än det sker över ett år efter det att hans bok kom ut, läs hans bemötande av DN-artikeln här.

Marie-Louise Danielsson Tham visar ett förakt mot medvetenheten och vetgirigheten hos oss konsumenter av sällan skådat slag. Det handlar absolut inte om tärningskastande utan om en genuin oro och en uppriktig och helt igenom befogad önskan om att veta vad det är vi äter och vad våra barn får att äta, hemma såväl som i skola och barnomsorg.
För egen del vet jag mycket väl att nitrit tillsätts i charkvaror för att förhindra botulism och så väl har detta budskap trummats i mig att jag inte visste att man klarade sig utan nitrit bara genom att sänka temperaturen! Men för att vara tydlig mot Marie-Louise så vill jag bara säga: Nej jagvill inte ha botulism. Jag vill ha mat lagad av fina råvaror och så lite tillsatser som möjligt. Det är för sorgligt att man i princip måste ha ett lanthushåll byggt på självförsörjning för att det ska vara någotsånär möjligt.

Ta klimathotet på allvar!

2008-12-12T09:01:00.003+01:00

Sommaren år 2050 kommer hela Arktis att vara isfritt om den globala uppvärmningen inte stoppas. Det innebär en katastrof för många djur som lever i Arktis och sedan lång tid anpassats för dess klimat - inte minst sälarna som föder sina ungar på isen och vilar på isen, och isbjörnarna som lever bland annat på sälar.

Barnen och jag såg ett program om det på teve. Nästa morgon sa åttaåringen:

–Vad händer när jag fyller 50 år?

– Tänker du på att all is på Arktis skulle ha smält då?

Det gjorde han, för han sa:

– Då var det ingen dröm.

Att sälarnas viloplatser och isbjörnarnas villebråd försvinner är fattbart, t o m för en åttaåring. Mindre kan vi greppa vad denna uppvärmning innebär för resten av klotet.

Jag gillar inte kyla. Ett år på 80-talet bodde jag i södra England och deras klimat gillade jag, med plusgrader så gott som hela vintern och riktigt varma dagar både i mars och oktober. Men nu 20 år senare har deras klimat flyttat hit. Och södra England har fått något ännu varmare. Men riktigt bra känns det inte. Idag är det nollgradigt, blött och snöslaskigt här - riktig 80-talsdecember - och det är verkligen jobbigt. Men ändå på något sätt skönt. Aldrig trodde jag att jag ändå skulle dra en lättnadens suck över att slippa sju plusgrader i december.

I dag är Fredrik Reinfeldt i Bryssel för att vara med och komma till beslut om EU:s klimatpolitik fram till 2020. Förhandlingarna verkar präglas av ett "not in my back yard"-tänkande, dvs ja vi måste dra ner på koldioxidutsläppen men nej inte vi, vi i vårt land måste skydda vår industri. Dom andra kan dra ner, men inte vi. Ja ja , om man blir besviken på regeringen beror väl på hur höga förväntningar man har, men den här frågan är så myckt större än partipolitisk prestige.

Miljörörelsen är kritisk mot regeringens politik t ex Naturskyddsföreningen. Samtidigt hårdbevakar media utvecklingen för Sveriges forna stoltheter Volvo och Saab vilket är ganska ironiskt när deras produktion till stor del går på kollisionskurs med klimatet. Stefan Sundström kläckte fram riktigt goda idéer om vad Volvo och Saab kunde producera i stället för bilar - vindkraft och biogas. Läs hans krönika här. Kunnandet finns och marknaden finns. Go for it!

Maktlöshet och belöningar

2008-11-21T09:10:00.005+01:00

Ibland när man går i affärer hör man dialoger mellan föräldrar och deras små barn som handlar om att barnet vill ha en sak. Vid en del tillfällen kan man höra att föräldern då börjar köpslå med barnet:

Då måste du skärpa dig. Du måste gå fint mellan oss vuxna och du får inte springa iväg. Du får vara lydig. Du får inte gnälla, du får inte tjata om att bli buren.

Barnet: Ja, ja, ja, ja!

Föräldern igen, efter en kort paus: Och du får lova att äta upp allt på tallriken.

Eller så här:

Mamma du LOVADE!

Jag står ett par hyllgångar bort och hör det hela mycket tydligt. Det höga tonläget gör att jag inte kan missa det, trots att det är genant att höra.

Jag lovade inte alls!

Jo det gjorde du visst!

Jag lovade att du skulle få den om du gick med på att prova mössor. Gör du det då?

Ja!

Då går vi och provar mössor nu då!

Vid bägge de här tillfällena hade jag med mig min 10-årige son. Vi blev illa berörda båda två. Det första tillfället ägde rum i en leksaksaffär och min son tyckte att barnet då inte skulle nöja sig med den ganska lilla sak diskussionen gällde, utan kräva en av de största och dyraste leksakerna i affären för att gå med på alla krav.

Vid det andra tillfället sa jag till honom att jag skulle gå fram till mamman och högt säga: Om du slutar tjafsa med sin dotter så högt att alla hör det så ska jag köpa en ask choklad åt dig. Gör det inte bad han, och nej, absolut inte. Det skulle förstås bara göra saken värre. Men efter ett par dagar tog han spontant upp det igen. Han hade tänkt på flickan som blev så högljutt tillsagd och utskämd i butiken. Det kanske inte var en så dum idé att köpa mamman med en chokladask ändå, tyckte han.

Belöningssystem verkar vara inne, förstår jag när jag googlar mig fram. Jag förstår att det kan vara en hjälp för föräldrar att klara vardagen men det gör mig ändå beklämd att så många anser att de behövs - och att det hjälper. Att de är det enda som hjälper.

Och ännu mer beklämd blir jag över att föräldrar är så utelämnade åt saker för att få barnet att bete sig på önskvärt sätt. Hur maktlösa måtte föräldrarna i mina exempel inte känna sig. Jag kände ju maktlöshet sippra över till mig.

Var rädd om nattningarna!

2008-11-14T20:31:00.003+01:00

Jag är inte den som stoppar om barnen, pussar godnatt, vänder på klacken och går.

Jag kryper ner i sängen bredvid barnet och stannar tills de somnar. Ja nu behöver jag kanske inte det när två har börjat på mellanstadiet, men länge gjorde jag det.

Nattningen är en ovärderlig stund på dagen.

Ibland kan man se att föräldrar varnas för att amma sina barn till sömns. Jag ser ingen fara i det, tvärt om har det i alla år varit en njutning att kunna ligga där och läsa en god bok och stänga av småbarnsstojet en stund och amma den minste. När skulle jag annars läsa?!

Även efter amningsperioden kan nattningen vara en värdefull stund. När man ligger bredvid varandra, i mörker eller med bara lite belysning, är det lätt att bli förtrolig. Frågor som "Hur har du haft det idag?" och "Är det något du vill berätta?" och lugn väntan kan få barnt att glänta på porten. En del saker kan vara smärtsamma att berätta, som elaka saker någon sagt åt en i skolan, eller att man är rädd för något fast man förväntas vara så cool. Är det någon gång ens skolbarn vågar yppa ett förtroende så är det när han eller hon ligger på ens arm, och det är släckt och tyst runt omkring.

Barn behöver vuxna som lyssnar utan att döma. Min erfarenhet är att man överträffar sig själv i konsten att lyssna just under nattningen.

God natt och sov så gott. Tänk på att du är välkommen in till mig när som helst på natten!

Råshult - en kärleksförklaring

2008-11-10T09:14:00.008+01:00

Det bästa och sämsta med Linnés Råshult är att det ligger så nära järnvägen, södra stambanan mellan Malmö och Stockholm. Det är jobbigt med de ständigt återkommande hastiga järnvägsdånen när man är där. Jag vet att tåg är bland de bättre sätten att ta sig fram och jag vet att det finns osynlig miljöförstöring som är värre men just när man står där och ett evighetslångt godståg larmar förbi ... då vill jag ändå att illusionen ska vara total. Det hade varit så skönt att få vila från nuet då och då, utan att bli störd.

Det bästa med att järnvägen går där förbi är att man ser Råshult från tågfönstret. Det är enklast söderifrån. Man åker förbi Älmhult och sjön Möckeln. Sen tassar man över gången och väntar. Där - ängsmark, lövträd i dungar, den knuttimrade ängsladan. Betande får på ängarna där vi strövade i somras. Sen, som ett pärlband uppe på en höjd intill rälsen, logen, svinhuset, boningshuset, hembygdsmuseet. Jordkällaren som man möter när man kommer gående. Parkeringen. Och sen slut. Symboliskt nog byts lövskogen mot en spirande granplantering. Mitt hjärta slår långsammare igen och jag går tillbaks till min plats på andra sidan gången.

Jag förstår inte riktigt varför jag är så fäst vid Råshult som jag är. Något är det ju om gör att jag längtar så och att jag så ivrigt spanar efter gården varje gång jag åker förbi med tåget.

Kanske har det med människans roll i naturen att göra. Att det är så tydligt att människan är här på naturens villkor. Harmonin i landskapet som hänger samman med en ödmjukhet inför livet självt. De hävdade ängarna och de hamlade träden.

Jag ser en relation.

Mellan människan och naturen.

Mellan människan och Gud.

Råshult är mitt Eden.

Jag vet ju att det är en illusion. Bondeslitet på Råshult var ju det som mötte människorna när de jagats ut ur Eden, eller när jägarna och samlarna blev bönder, om man så vill. Med jordägandet kom tanken om överflöd snarare än balans, förtryck i stället för jämlikhet. När människan började bruka metallen smidde hon både plogbillar och svärd. Men med industrialismen och informationssamhället är det som om vi har kommit ännu längre ifrån vårt ursprung. Att längta hela vägen tillbaka blir för långt. Råshult är så långt jag kan tänka mig.

I min känsla blir Råshult det Eden som jag inte når där jag svischar förbi inuti tåget. Som jag kan besöka som i en dröm någon gång på semestern, men som jag inte hör till. Men

Den drömmen som aldrig besannats

Som dröm var den vacker att få

För den som ur Eden förbannats

är Eden ett Eden ändå

Tankar kring en grönsakssoppa

2008-11-04T06:28:00.003+01:00

Visst är det livets under att små små frön kan växa upp och bli de mest skiftande växter.

I går sken höstsolen över slätten. Jag grävde blivande vitlökslandet, och bönderna plöjde eller tog upp betor på fälten runt omkring.

När solen började gå ner plockade jag ihop en soppa - majrovor, kvarglömda morötter som inte hade spruckit, purjolök tjock som en barnarm, palsternacka, rotselleri (som såddes först, i början av februari, och har de minsta fröna av alla), jordärtskocka och vitlök. Ja de två sistnämnda kommer ju inte från frö, men de får vara med ändå.

Och jag känner sån tacksamhet.

Tack för att jag får leva i fred och odla min jord.

Tack för att jag får vara med om detta livets under gång på gång.

Jeans är miljöskurkar

2008-10-30T07:09:00.006+01:00

Tittade på Svt:s Rea tillsammans med sonen i går. Fick lära mig att till ett enda par jeans går det åt ett halvt kilo kemikalier och 8 000 liter vatten. Jag blev alldeles bestört. Kan inte påminna mig att jag har hört dessa häpnadsväckande siffror förut. Här har jag gått och köpt jeans utan att ha en aning om vad jag har ställt till med.

Jag har sju par jeans. Till dem har det gått åt mer vatten till framställningen än vad en person i Gaza har att hushålla med i ett helt år!

Jag brukar inte gnälla över att jag får för lite information, men nu blev jag riktigt irriterad eftersom jag känner mig lurad. Jag tycker Sverige på stört ska vända på märkningen så det blir lite verkstad i stället för en massa intet förpliktigande snack. Bort med den mesiga, undfallande miljövänlig-märkningen. Fram med miljövarning-märkning på det som inte uppfyller gängse miljökrav!!!

Elberoende och armstyrka

2008-10-27T06:28:00.006+01:00

I går stod jag i köket det mesta av dagen och gjorde leverpastej och malde köttfärs. Jag lyssnade på musik, bryggde kaffe och värmde mjölk i mikron. Skar späck, lever, lök och ansjovis i bitar, monterade köttkvarnen på köksmaskinen och malde.

För att malningen ska fungera bra måste man spänna ringen som håller ihop köttkvarnen mycket mycket hårt. Särskilt när man har en fina malskivan med små hål. Sen får man ta i lika hårt på andra hållet för att spänna loss när man är klar, och diska allting innan man går på nästa sats leverpastej. Först en malning med den grova skivan, sen en med den fina. Gånger två satser leverpastej och sen några kilo köttfärs. Jag är helt slut i armarna och i ryggen idag.

När jag stod där i mitt elektrifierade, upplysta kök och skymningen föll utanför kom jag att tänka på en handvevad köttkvarn. Jag såg den i somras på hembygdsmuseet som ligger i en av byggnaderna på Linnés Råshult utanför Älmhult. Då var det bara en pryl bland andra prylar. Själva kvarnen såg likadan ut, men där motorn sitter på min köksmaskin fanns bara en vev. Det var husmor och pigorna som fick vara "motor". Inte för att de kan ha malt så mycket köttfärs innan elen och frysen kom, men korv lär de ha gjort. Att det var tungt jobb som krävde sin kvinna är ingen långsökt gissning. Att spänna på ringen var bara en liten detalj jämfört med själva malandet.

Jag inser i hur pinsamt dålig form jag är. Och hur beroende jag är av el.

Ett annat exempel: Härom året köpte jag en vev-visp. På barn-teve på 70-talet vispade de jämt med vev-vispar när de lagade mat med barnen. Sedan dess har jag varit nyfiken på hur det är att vispa med en sån. Och wow vad man bränner kalorier bara på att vispa ett par deciliter grädde! Och vilken mjölksyra man kan få om man ger sig på t ex maränger! Kan inte påstå jag har använt vev-vispen särskilt ofta. Elvispen däremot jobbar på som vanligt. Den ström jag har sparat in på att vev-vispa väger inte på långa håll upp strömmen som gick åt för att tillverka den.

Så vad vill jag ha sagt med det här?

Kanske något om hur lätt det är att sitta fast i elberoende.

Något om den absurda motsägelsen i att vi rör oss för lite - att jag rör mig för lite — och gnäller över de där överflödskilona på magen, samtidigt som jag bakar bröd i köksmaskinen, vispar med elvispen och sitter alldeles för mycket och bloggar när jag är ledig.

Och att jag är imponerad över i vilken fin form mina förmödrar måste ha varit.

Stöd Camillas matuppror!

2008-10-26T13:28:00.002+01:00

Nu har jag äntligen fått tummarna loss och skrivit på Camillas matuppror. Camilla kämpar för närproducerad/-lagad mat inom vård, skola och omsorg framför industrimat, att livsmedelsindustrin prioriterar råvaror framför onödiga tillsatser och att dagligvaruhandeln prioriterar naturlig hantering av mat framför industriell.

Vad vi äter spelar stor roll för hur vi mår så skriv på du med!

Husockupation i Lund vs marginalisering på Mosippan

2008-10-22T10:16:00.003+02:00

I dagens Sydsvenskan jämför Ann Heberlein omvärldens omsorger om husockupanterna i Lund med likgiltigheten inför de villkor som de boende på Mosippan lever under, enligt Heberlein kallad dumpingplats för samhällets allra svagaste.

Heberlein drar också slutsatsen att det är lättare för oss vit västerländsk medelklass att identifiera oss med ungdomarna i Lund än med Somaya på Mosippan. hon ställer den berättigade frågan. Vem besöker Mosippan med leksaker till Somaynas barn?

Jag läser ofta ann Heberleins artiklar eftersom hon tar upp angelägna ämnen. Sen varierar det hur mycket jag håller med henne. Den här gången anser jag dock att hon har klockrent rätt!

Luriga livsmedel

2008-10-19T06:49:00.005+02:00

Vispgrädde

Det finns vispgrädde och vispgrädde. En som har 40 % fetthalt och en som har 36 % fetthalt. Hos Arla har den förra traditionell förpackning och den senare flaska med skruvkork.

Vid en första blick på vispgräddarna på hyllan i kyldisken ser det ut som om det enda som skiljer är fyra procentenheters fetthalt och förpackningen. Tittar man lite närmare ser man att den med skruvkork har mycket längre hållbarhet än den i vanlig brikpack.

"Vår lättare Vispgrädde 36% är perfekt när man vill ha lägre fetthalt utan att ge avkall på kvalitet och smak." skriver Arla på sin hemsida. Då undrar jag vad det är att ge avkall på kvalitet enligt Arla. För det är inte bara vispgrädde i förpackningen. Det är även stabiliseringsmedel E407, karragenan. Karragenan framställs ur alger och är kemiskt sett polysackarider. I vispgrädden används den gissningsvis som förtjockningsmedel för att grädden ska gå och vispa, men vill man äta en kost utan några sammansatta sockerarter så går 36 %-grädden bort. Då är tillsättandet av E 407 ett viktigt kvalitetskrav. Men även om man inte följer någon särskild diet så tycker jag man har rätt att bli tydligt upplyst om att något har tillsatts grädden.

Tillsatsämnen sätts till för att man har tagit bort något annat, i detta fall fett.

Förtjockningsmedel i vispgrädde borde ju finnas där för att grädden ska gå och vispa. Även coop har en vispgrädde med 36% fetthalt och när jag var på kalas nyligen fick jag se hur svårvispad denna grädde var. Nu vet jag inte om just den vispgrädden innehöll E 407 men med eller utan E 407 tog det sanslöst lång tid att få grädden att bilda skum. En annan gäst kände till problemet och sa:

- Köp aldrig den sortens grädde. Den går ju inte att vispa!

- Jag vet, sa värdinnan. Men det var den enda som var kvar.

Vi som var på det kalaset tycker att det är att ge avkall på kvalitet att behöva vispa så sanslöst länge! Jag lovar att återkomma och berätta om coops vispgrädde 36 % innehåller E 407.

Skillnaden i fetthalt är försumbar för konsumenten. Mats-Eric Nilssons tes i boken Den hemlige kocken är att e-nummer tillsätts livsmedel för att göra dem billigare. Kan mejerierna kan tjäna mer på att använda fettet någon annanstans? Har mejerierna stora ekonomiska intressen av att styra över konsumenter på magrare produkter? Kanske är det därför den 36% grädden dessutom getts lång hållbarhet - för att den ska kunna stå kvar på butikshyllan längre och finnas där när den riktiga vispgrädden är slut?

Plastkorten avslöjar dig

2008-10-18T12:55:00.004+02:00

Hej alla Ica-kunder!

Blev ni förvånade när rabatterbjudandena fanns bland posten i veckan? Och det stod ditt och din partners namn och rabatt på just de varor just ni brukar köpa? Kändes det obehagligt? Jag tyckte det. Sen gick jag och handlade och utnyttjade några av rabatterna.

Sydsvenskan skriver nu att konsumenter klagar till Datainspektionen. Det är ju jättebra om man prövar om butikskedjorna får lov att samla på sig så mycket information om sina kunder. Men tillåt mig bli förvånad över att så många av er inte kände till eller har förstått hur mycket information ni bjuder handeln på varje gång ni drar ett kundkort. Jag skrev om detta i somras, här.

Alla butiker där du drar ett kundkort får information exakt om vilka varor du har handlat, i vilken butik och när, exakt på klockslaget. Även om de inte lämnar informationen vidare - vilket är olagligt om jag har förstått det hela rätt - så har de informationen för egen räkning. Jag har svårt att tänka mig att det är olagligt.

För ett luddigt antal "poäng" eller för en liten procents rabatt säljer vi vår integritet.

Sydsvenskan berättar också att konsumenter nu har hört av sig till gräsrotsorganisationer. Det är ju bra. Vi konsumenter behöver öka medvetandet om hur handeln vill styra vårt beteende.

Det är våra pengar det gäller.

Höstens sista barfotapromenad ... kanske

2008-10-15T09:27:00.004+02:00

Jag hämtar ett av mina barn efter skolan vid en busshållplats ett stenkast från stranden. I går var det soligt och hög, klar luft utan att vara kyligt här i Sydskåne. Jag var lite tidig, det var fem minuter kvar tills bussen skulle komma när jag var framme. Så jag låste bilen, tog av strumpor och skor och gick ner till stranden. Fötterna fick känna grusväg, gräs, sandstrand och mjukt vågskvalp. Det var så kallt att det värkte i fötterna efter några sekunder. Men det var som att det var skönt att stå kvar och känna känslan fast den inte var behaglig.

Fötterna var fria, de fick känna olika underlag i stället för bara strumpor i skor.

Det var som om de inte ville missa den chansen, bara för att det var lite kallt.

Man kan rada upp hälsoargument för barfotagång, som att det stärker balanssinnet. Men man kan också bara leva i nuet och unna sina fötter en sköna känslan av olika underlag.

Innan det blir för kallt för oss välfärdsvrak.

Ekologiskt socker ska importeras från Brasilien

2008-10-09T08:44:00.003+02:00

"Svenskt strösocker" står det tydligt på två ställen på DanSukkers sockerpaket med (konventionellt odlat) socker. Men svenskt socker kommer det i framtiden inte att vara i påsarna med ekologiskt socker. I Sugartime 4/08, Danisco Sugars personaltidning, meddelar företaget att råvaran till det ekologska sockret framöver kommer att hämtas från Brasilien.

Sugartime skriver att den svenska produktionen av ekologiskt socker upphörde för tre år sedan. Ett otajmat beslut, eftersom den nya boomen för miljötänkande kom kort därpå. Under 2007-08 ökade försäljningen av ekologiskt socker med 43 % jämfört med året innan. Det svenska ekologiska sockret raffinerades vid sockerbruket i Köpingebro utanför Ystad, som nu är nerlagt.

Att odla sockerbetor ekologiskt, dvs utan konstgödsel och besprutning, är fullt möjligt i Sverige men innebär bland annat att betorna måste handhackas - rensas för hand för att inte gå under i ogräs. För Danisco Sugar innebar det ett slutpris på 70 % över det vanliga priset "vilket innebar att det inte fanns någon marknad".

Danisco Sugar tyckte också att det var en omständlig process att framställa det ekologiska sockret, "hela produktionsapparaten rengjordes grundligt för bara ett par dagars produktion av ekologiskt socker". Nu, när efterfrågan är en annan och fler konsumenter köper det dyrare ekologiska sockret (som är tre år gammalt, odlat 2005) anser Danisco Sugar - om man läser lite mellan raderna - att det är för dyrt och omständligt att dra igång lokal ekologisk produktion igen och väljer därför att satsa på importerat socker. Det finns bara ett enda sockerbruk kvar i hela Sverige. Det blir alldeles för omständligt att tömma systemet på konventionellt socker för att köra igenom en mindre mängd ekologiskt socker. Blev det en strukturrationalisering för mycket rent av?

Det sista stycket i deras personaltidning handlar mycket om kvalitet. Kunderna kommer inte att märka någon skillnad på det brasilianska sockret och det hittillsvarande svenska. Men många köper ju ekologiskt för att de vill värna om miljön. Ställs man inför en pest eller kolera-situation nu - konventionellt närodlat eller ekologiskt importsocker som transporterats från södra halvklotet?

Balbo Group som ska sälja ekologiskt rörsocker till Danisco Sugar. Under vilka arbetsvillkor arbetar de brasilianska odlarna med sockret? Kommer det ekologiska sockret att vara Rättvisemärkt? Jag hoppas det.

Importsockret blir billigare för Danisco Sugar i inköp.

Frågan är om vi konsumenter kommer att märka att råvaran blir mycket billigare - blir eko-sockret billigare i affärerna eller kommer det fortfarande att kosta lika mycket - trots att Danisco Sugar gör det omöjligt för svenska bönder att odla ekologiska sockerbetor?

Håll Trelleborgen öppen!

2008-10-04T05:56:00.004+02:00

När jag var liten visste ingen hur Trelleborg hade fått sitt namn. Var det trälarnas borg kanske? Därför blev det sensation när man på 1980-talet hittade rester av en borg - en trelleborg - i utgrävningar mitt i stan, vid väg 108 till Lund. Trelleborgar var kända från Danmark, det var vikingatida borgar som bestod av en cirkelrund jordvall stöttad med treller - trästockar.

På 1990-talet byggdes en bit av borgen upp på nytt och Trelleborg blev något mer än en ganska tråkig industristad, den fick en väldigt konkret länk tillbaka till sin äldsta (?) historia.

Nu står det fler byggnader i och utanför det gamla borgområdet. Trelleborg har lagt ett antal miljoner på att bygga ett vackert museum och rekonstruerade vikingatida och medeltida hus. Ortsbor, skolbarn och besökande kan insupa miljön och vid arrangemang prova på olika sorters hantverk och medeltida dans. Till vardags är Trelleborgen en plats för andhämtning och vila. Mellan storhandlingen och barnens aktiviteter har det hänt att jag har slunkit in på borgområdet (öppet för allmänheten när det är personal på plats) lagt mig på ängen och tittat eller blundat upp i himlen en stund medan barnen kastar sten i vattnet och trafiken brusar på håll. Fem minuter och man blir som en ny människa.

Politikerna genom åren verkar inte riktigt ha förstått vilken skatt de har. De har tidigare försvårat allmänhetens tillträde till borgen genom att sätta upp ett staket, tillkommet i största moralpanik för att barn ska gå och drulla i vattnet på området. (Hallå, hela Trelleborg, från Skateholm till Fredshög, gränsar till vatten - Östersjön!!) Nu ställer de först upp orimliga lösamhetskrav på borgen och sen, när de inte uppfylls vill de säga upp Borgfrun och stänga, utom på sommaren då. Detta kan jag inte stillatigande se på och därför länkar jag här till en namninsamling för att rädda Trelleborgen.

Är leken utrotningshotad?

2008-09-29T08:29:00.006+02:00

"Barn leker inte nuförtiden. De bara flashar med sina mobiler." Ungefär så uttryckte sig en person på ett internetforum och det är en vitt spridd uppfattning. Det lustiga var att deltagarna på forumet själv bara var drygt 20 år och mindes sin barndoms lek som byte av pokémonkort och kulspel, något som vi som är 40+ eller ännu äldre kanske upplever som ganska torftigt.

Två saker hade 20-åringarna gemensamt med de flesta andra vuxna när lek kommer på tal.

De mindes sin egen lek i ett nostalgiskt skimmer. Och de var oroade för att dagens barn inte lekte. Precis som min mor inte tyckte att jag och mina jämnåriga lekte när vi var små.

De vuxnas nostalgi över sin egen lek och oro för utarmningen av senare tiders barnlek kan ju vara ett utslag av att man saknar sin lekförmåga. Men det kan också betyda att barn faktiskt blir sämre och sämre på att leka. Övning ger ju färdighet och ägnar man sin fritid åt att sitta vid skärmar så blir det ju mindre tid över för leken. Och att barn sitter mer vid skärmar och att fler är överviktiga än för 20 eller 40 år sedan vet vi. Därför finns det på sina håll ett intresse för att hålla leken vid liv för att hålla barnen i rörelse och därmed deras BMI i schack som Svenska Dagbladet och dess samarbetspartner Growing People.

Andra framhåller lekens pedagogiska eller psykologiska värde. Det finns en del skrivet om lek i förskolan och i skolan i form av uppsatser från förskollärarutbildningen. Här och där påpekar barn vad som är kärnan i leken : Att den finns till för sin egen skull. Man leker för att ha roligt.

Jag tror själv att det verkligen leks mindre nu än en eller två generationer tillbaka i tiden. Och jag tror att skärmarna är en del av förklaringen, men att det också finns andra delförklaringar. Därför presenterar jag:

Mirandas lista över lekens fiender

För mycket pedagogik. På förskolor används inneleken ofta som ett sätt att forma barnen till goda vuxna, säger pedagogiklektorn Charlotte Tullgren. Jag tror hon är något viktigt på spåren. Precis som konsten måste leken få finnas till för sin egen skull. Leken måste få vara till synes "onyttig". Som människa måste man få finnas till bortom produktion och konsumtion.
För mycket stress. Från många håll påpekas att barn har det stressigare än någonsin och barnen dras också med i slaveriet under klockan. Redan i boken "Varför leker inte barnen?" utgiven 1991 konstaterade Birgitta Knutsdotter Olofsson att för uppstyckad tid gjorde att barnen inte kom igång med ordentlig lek.
Att sexårsverksamheten förlades till skolan. Det betydde att daghemmen, som det fortfarande hette då, blev av med en hel årskull. Ur leksynpunkt förlorade förstås sexåringarna själva på det, skolan är som miljö inte alls så lekvänlig som förskolan och verksamheten är mycket mer styrd. Men också de mindre barnen förlorade på att sexåringarna försvann, eftersom äldre barn kan utveckla leken mer och inspirera de yngre. Stämmer mitt antagande att allt fler ettåringar också börjar i barnomsorgen så bidrar det också till att dra ner medianåldern på dagis och därmed möjligheten.
Vuxnas rädsla för att utemiljön blivit farligare.
För lite lekvänlig miljö. Pedagogikprofessorn Pia Björklid påpekar i SvD att bilarna tar över i samhällsplaneringen. Förr fanns normer för stadsplaneringen att det skulle finnas lekplatser för yngre och äldre barn, men så är det inte längre säger hon.
För lite kontakt med vuxenvärlden för inspiration till lekar. Kanske drabbar det särskilt lekar som pojkar traditionellt lekt. Pedagoger märker att lantbrukarbarn kan dra igång mycket lek, för de vet hur man leker verkstad, gräva dränering, byta däck, svetsa eller fylla på olja. Hur många föskollärare känner till den världen och kan utveckla den sortens lek?
Vuxnas strävan efter att ha tidigt utvecklade barn. Redan på BVC får föräldrarna beröm om barnen "växer bra" och många tror det är bättre att barnen ligger över medelkuvan på diagrammet än under. Det ses på en del håll som "finare" att ens barn leker med äldre än att de leker med yngre. Steget är inte långt till att det är "fint" att ha en nioåring som är mer haj på datorer än man själv och som tycker fantasilek är "barnsligt".
Anknytning till jämnåriga snarare än till föräldrarna. Gordon Neufeld påpekar i sin bok Hold On to Your Kids att det bara är när barnet verkligen i djupet av sitt hjärta känner att det är villkorslöst älskat av sina föräldrar som det vågar experimentera fritt - och ge sig hän i leken. Alla föräldrar älskar sina barn. Men eftersom den västerländska kulturen i så hög grad är inriktad på att göra barn självständiga och det finns en så djupt rotad rädsla för att "binda barnen för hårt till sig" ligger det nära till hands att barn och ungdomar har jämnåriga kompisar som första anknytningsobjekt, snarare än föräldrar. Men det är en omogen, osäker anknytning där man måste ha rätt kläder, musiksmak, prylar och manér för att (kanske) bli accepterad. Och i den miljön får inte leken fritt spelrum.
Och så skärmar, skärmar, skärmar ...

Tillvarata egna äpplen

2008-09-19T18:52:00.003+02:00

I trädgårdar och på ödetomter står äppelträd fulla med fina äpplen. Ändå domineras åtminstone min livsmedelsbutik av äpplen från Mellaneuropa, Sydafrika och Sydamerika. varför detta slöseri med transporter? Hörde en gång att det fanns en korrelation mellan BNP och antalet lastbilar på vägarna, men är det verkligen ett självändamål? Är högre BNP överhuvudtaget ett självändamål?

Jag hittade en sorglig bild i akademiledamoten Peter Englunds blogg på en gräsmatta full med ruttnande äpplen. Inlägget är från september förra året, och bland kommentarerna får Peter tips på ett musteri som han kan lämna äpplena till.

Håller tummarna för att han har fått till det i år, men jag vet att det är svårt att verkligen komma till skott med saker som är väldigt främmande i sitt liv.

Vi har också ett äppelträd på vår mark (dock inte i vår trädgård) som år efter år skänkt sin frukt direkt till nedbrytarna, utan att först ta vägen via människan. I ÅR har vi lyckats plocka flera kassar fulla med äpplen och i dag har min make lyckats förädla en del. Han har bakat två äppelpajer (vanliga smulpajer) och letat fram mors och svärmors gamla hushållsassistenter på vinden, pusslat ihop en komplett maskin och gjort äppelmos. Det är inte svårt, bara man kan finna ron och koncentrationen i sig själv att öppna sig för något nytt.

Jag tänker inte lämna några recept här, internet är fullt av recept på pajer och annat gott man kan göra av äpplen. Det är inte svårt att hitta sina egna favoriter.

Jag har förresten inte fått svar på min förfrågan till Livsmedelssverige. Jag ska påminna dem.

Men att det har gått betydligt längre tid sedan frukten i affärerna plockades råder det ingen tvekan om.

Vi behöver mer kärlek, inte mindre

2008-09-17T08:55:00.005+02:00

Jämställdheten bor inte i den praktiska fördelningen av sysslorna utan i känslorna, konstaterar Malena Rydell i en artikel i Sydsvenskan. Hur jämställd man än trodde man var inser många förr eller senare, ofta i samband med att man får barn, att man inte är det. Malena Rydell hänvisar till en doktorsavhandling av Anna G Jonasdóttir, vars tes är just att ojämställdheten bor i känslorna - i kärleken. Rydell citerar också Unni Drougge: "det ideologiska förtrycket av moderna kvinnor går under täcknamnet Kärlek".

Jag tror de har rätt. Att känslan av ojämställdhet kan leva kvar även om man är aldrig så millimeterrättvis. Därmed inte sagt att det skulle vara bättre att mura in sig i förment traditionella könsroller. Men kanske har vi en överdriven tro på att ytliga förändringar, som arbetsfördelningen i hushållet eller på arbetsmarknaden eller könsneutrala kläder till småbarn (var hittar man könsneutrala kläder i stl 152 eller 164 cl???) ska förändra oss i grunden.

Vi lever i en tid där individualisering är eftersträvansvärt. Jag vet inte om Drougge m fl vill avskaffa kärleken helt. Jag hoppas inte det, för då tror jag vi går under.

Är det den västerländska rädslan för att "binda barnen för hårt till föräldrarna" som, parad med barncentrering, gör att vi några år senare går in i omöjliga parförhållanden med orimliga förväntningar på någon slags Nirvana där vi äntligen ska leva lyckliga i alla våra dagar?

Jag tror att vi behöver MER kärlek. Fler hållbara, djupa, långvariga, kärleksfulla förhållanden. Då kanske belastningen och förväntningarna på parförhållandet inte blir så överväldigande - och kanske orealistiska.

Kärlek är som bekant nära släkt med frihet. Där tvång kommer in, går kärleken ut. Vi som har döttrar har en stor utmaning i att skänka dem en känsla av frihet – frihet att vara den man vill, göra vad man vill. Och att vi älskar dem precis så som de är.

Mirandas hushållsskola del 6

2008-09-10T10:22:00.004+02:00

Var är den lokalproducerade frukten?

Inte i fruktdisken. Där är – som vanligt vid den här tiden på året – äpplen och päron från Frankrike, Holland, Sydafrika och Syamerika. Alla identiskt lika varandra, precis som under resten av året.

Men hallå det är ju skördetid för äpplen i vår del av världen nu. Var finns de svenska äpplena?

I min butik ligger de på tillfälligt uppsatta pallar mitt i en gång eller på en hörna där man har olika tillfälliga skyltningar. De är lite mer märkta av livet, de svenska äpplena. De är inte lika perfekt runda, utan det syns om de inte blivit tillräckligt pollinerade.

Men de smakar bättre.

Och mer, framför allt.

Det känns också som ett sundhetstecken att de åldras. Äpplen SKA åldras, smaken ska gå från syrlig till söt och konsistensen från krispig till mjukare. Och så glömmer man ett äpple som plötsligt har blivit alldeles brunt och mögligt.

Hur de långväga importäpplena åldras vet jag egentligen inte. Jo de ruttnar kanske. Men de för med sig en overklighetskänsla - har de verkligen vuxit på träd nån gång? Är det säkert att de inte har framställts i en fabrik liksom.

Och hur gör de för att få äpplena att hålla sig så länge? Jag googlar på "äpplen" och "lagring" men får bara träffar om hur man tar tillvara sin egen äppelskörd. Hittar inget om hur den allra största delen av äpplen som säljs i Sverige lagras innan de säljs. Till slut hittar jag en organisation vid namn Livsmedelssverige, en sammanslutning av branscher, forskare och myndigheter.

Till dem skickar jag i detta nu ett mejl med följande frågor:

Jag har noterat att vissa äppelsorter säljs så gott som året runt i Sverige, t ex Jonagold från Holland. Hur kan de hålla sig snygga och fräscha så länge? Är de årets skörd eller förra årets?

Gäler det bara att hålla äpplena nerkylda och skydda dem mot uttorkning, eller finns det andra "knep" för att få dem att hålla sig länge?

Eftersom det är skördetid för äpplen här på norra halvklotet nu och det ändå finns gott om äpplen från t ex Sydafrika och Sydamerika i butikerna undrar jag när de plockades?

Hur länge är det vanligt att man lagrar äpplen, egentligen?

Hälsningar en vetgirig bloggare

På Livsmedelssverige.org hittar jag också uppgiften att lokalproducerade varor är och förblir en nischprodukt. Artikeln från Land Lantbruk bekräftar det jag misstänkte – att handeln har för stor makt att diktera villkoren vilket missgynnar både odlare/producenter och konsumenter.

Ett tidigare år frågade jag en personal på min stormarknad varför de svenska äpplena fick en så undanskymd plats i butiken. Hon ryckte på axlarna och sa att konsumenterna inte ville ha dem. De flesta ville ändå ha de utländska äpplena. Jaha men vad är hönan och ägget här nu då? Självklart säljs det mer av de varor som får bäst plats och mest utrymme.

För att återgå till frågan i rubriken - var finns den lokalproducerade frukten?

Inte nödvändigtvis i din vanliga livsmedelsbutik.

På torget, kanske. Har du tillgång till Bondens egen marknad så leta där.

Det finns också gott om trädgårdar med fina gamla äppelträd där ägarna inte hinner/orkar/prioriterar att ta hand om all frukt. Då kanske någon annan kan ta hand om frukten, istället för att den ligger och ruttnar eller göder mördarsniglar. På ett internetforum där jag är reggad skapar trädgårdsägare och äppelsugna kontakter.

En del äppel-överväldigare trädgårdsägare annonserar i lokalpressen eller t ex på blocket. Kolla där!

På en del ställen finns det ödetomter med massvis med äpplen. I tidningen Hemträdgården läser jag att det finns en hel park bestående av päronträd i Sollentuna. Det framgår dock inte vem som har tillgång till päronen men jag hoppas de boende får njuta av dem.

Jag återkommer när jag har fått svar på mitt mejl.

Varför odla själv?

2008-09-09T06:15:00.004+02:00

Jag odlar grönsaker. Jag tycker det är roligare än att odla prydnadsväxter eftersom man kan äta upp resultatet. Jag blir fortfarande lika barnsligt förtjust när jag håller några frön i min hand och tänker på att de, med lite hjälp, ska bli rädisor, rödbetor, pumpor eller tomater.

Nu mognar tomaterna. Barnen äter tomater som aldrig annars, för de märker skillnaden i smak. andra omgången sockerärtor, sådda i början av juli där det stod potatis tidigare, är också i sitt flor just nu.

För de allra flesta av oss är odlandet en hobby, en fritidssysselsätting. Så frågan i rubriken - varför odla? får ju först och främst som svar "för att jag vill!" Men man kan förstås klä in sin lust i lite förnuftsargument. Här är mina.

Man får motion. Ja man måste helt enkelt vara någotsånär i form för att orka handgräva alla land på våren. Och hinna, i rimlig tid. Och när man har grävt klart kan man rensa och vattna. Det är också bra att kunna sitta på huk när man är i trädgården, så håller man smuts och väta under skosulorna.
Man kommer ut. Det kan vara ett litet motstånd men sen är det ju bara sååå skönt och man vill inte gå in igen.
Flera sinnen får skönhetsupplevelser, som fågelsång och andra uteljud, lukten av jord och kompost och de svala, saftspända ärtskidorna i handen.
Det är kontemplativt att rensa ogräs. Man gör något med händerna och låter tankarna flöda fritt.
Man slipper köpa allting vilket i sin tur har flera fördelar. Det märks att matkostnaderna går ner de månader man kan förlita sig på egen potatis, lök, morötter och en massa annat.
Maten är maximalt färsk. Lagring och väntan gör att de tappar näringsämnen och spänst, det slipper man om man skördar maten precis innan man ska tillaga den.
Det blir godare. Här nämns tomaterna ofta som exempel men i vår familj tycker vi att det är stor skillnad både på gröna bönor och broccoli. Att de är färska är en förklaring, att det är olika sorter en annan.
Minimalt med förpackningar.
Minimalt med transporter.
Man får tillgång till andra sorter och bidrar till den biologiska mångfalden. I kommersiell odling är det viktigt med hög och jämn avkastning, att alla morötter växer lika fort, når samma storlek och är lätta att lagra. I hemmaodling är helt andra egenskaper viktiga, som god smak, vacker form och att kunna skörda under längre tid. I hemmaodling kommer gamla sorters grönsaker till sin rätt, sorter som konkurrerats ut av moderna hybrider på den kommersiella marknaden. "Bevara mångfalden - odla den!" som trädgårdsmästaren Philip Plöninge brukar säga!
Man får utlopp för sin kreativitet medan man gör något "nyttigt".

Använda fossila bränslen eller ta tåget?

2008-09-08T08:20:00.005+02:00

Petter Hedberg, författare till boken "Förändringens vindar - en bok om vårt nya klimat" hörde av sig med en kommentar till mitt inlägg Vad används åkermark till - egentligen? Det handlar om diskussionen kring odling av mat gentemot biobränsle samt biobränsle gentemot fossila bränslen.

Tack för att du hörde av dig, Petter!

För några veckor sedan hörde jag Ulf Adelsohn, ordförande i SJ, skälla ut en miljöaktivist och bloggare i direktsänd radio. Bland annat kallade Ulf Adelsohn henne för "flickan". Hennes kritik var helt befogad, det är svårt att komma åt de billiga tågbiljetter som SJ marknadsför sig med. Dessutom dras SJ med problem med förseningar.

Jag tycker mycket om att åka tåg. Min tågluffning 1988 är ett minne för livet och jag drömmer om att kunna ta med man och barn på tågluffning. Jag vill verkligen att mina barn ska ha lika stor behållning som jag själv av att åka tåg. I helgen som gick var dottern och jag i Uppsala dit vi åkte tåg från Malmö. Ditresan gick mycket smidigt, men hemresan bliv det värre med. Vi hade inte ens kommit på station i Märsta mellan Uppsala och Stockholm när problemen började. I en hel timme stod tåget stilla och vi tittade ut på en buske på en äng norr om Märsta, medan anställda på Banverket kallades till plats för att lösa problemet med växeln som uppstått. När vi sen kom på ett X2000-tåg mot Malmö dit vi blivit ombokade, blev det signalfel mellan Tranås och Nässjö och även det tåget blev försenat.

- Har jag nånsin åkt tåg när det inte har blivit försenat, varken på ena eller andra hållet? undrade hon.

Jag letade i minnet.

I våras åkte vi Malmö-Karlstad tur och retur. Då var det buss mellan Örebro och Hallsberg. Gången dessförinnan hon åkte tåg, två år tidigare när vi åkte ända upp till Boden, var det buss mellan Mjölby och Linköping och även förseningar på nattåget vilket dock inte SJ hade med att göra eftersom Connex körde det tåget. Jo, kom jag på, för fem år sedan åkte dottern tåg mellan Malmö och Södertälje och då gick hela resan enligt planerna.

Medan vi satt och väntade utanför Märsta läser jag i SJ:s kundtidning om en familj som åkt på interrail till Rivieran, två vuxna och två barn. Artikeln, som inte har någon rubrik typ "hela denna sida är en annons" är späckad med lovord om snälla tågvärdar och goda måltider i tågbistroer. Den enda faktainriktgade upplysning jag som ressugen förälder får är att man ska vara ute i god tid för att boka platser på vissa sträckor , framför allt de franska TGV-tågen. Ingenstans en så avgörande upplysning som vad det hela kostar.

I Expressen får Ulf Adelsohn bre ut sig om hur bra hans företag är, som om han inte tyckte det räckte med den nedriga kritik han gav sin debattmotståndare i radion. SJ måste ta till sig kritiken. Stämmer det att SJ:s uppdrag av staten först och främst är att gå med vinst så bör det ändras.

Jag VILL ju att mina barn ska välja tåget, men ni på SJ och Banverket får också hjälpa till, annars får tågresorna med mina barn motsatt effekt.

Lyssna på en tonåring!

2008-09-04T07:45:00.004+02:00

Skolans föräldraförening ordnade ett möte med en expert för att gör föräldrarna medvetna om farorna för barn och ungdomar på Internet. Även elever ner till fjärde klass får veta hur de ska freda sig för snuskgubbar och vad de har för rättigheter.

Krasst och i snabbt tempo får föräldrar veta hur lätt det är att ta en falsk identitet, vips blir en 43-årig man "Emma, 13 år". Både barn och föräldrar får veta hur mycket gubbar (inte gummor, tydligen) med fula avsikter det finns därute på nätet.

Så långt allt gott och väl.

Det föreläsningen inte går in på alls är hur det kommer sig att barn sitter i timtal och hänger på nätet. Det ses som ett oåterkalleligt faktum. "Alla säger att barnen hänger mycket på nätet, men ingen frågar varför de är på nätet." Eller varför Jeppe på berget super.

Varför sätter man sig för sig själv på sitt rum med dator och webbkamera när man vill ha sällskap?

Eller som Stefan Sundström sjunger.

Alla söker sig till scenen

till slut står alla där

med 4-årings darr i benen

som att va ful och jävligt kär

Bris rapport visar tydligt att alltför många barn och ungdomar upplever att de inte har någon som lyssnar på dem. Förutom att det är en hemsk upplevelse i sig så lämnar det fältet öppet för dem som vill utnyttja ungdomar för sina egna syften, som "Alexandramannen". När Hiv-mannen avslöjades var det någon som sammanfattade hans strategi att nå sina mål:

Att lyssna, bjuda och aldrig ge sig.

Det var en mening som i sin enkelhet etsade sig fast i mig.

Det sorgliga är att det finns ett så uppenbart underskott på människor med ärliga och goda avsikter som kan lyssna.

Så lyssna på en tonåring eller ett yngre barn i dag, eller till helgen. Det kan vara en granne, en släkting, någon du sitter bredvid på bussen eller ditt eget barn eller barnbarn. Hjälps vi åt kanske vi minskar marknaden för snuskgubbarna.

Här kommer några enkla regler för hur man blir en bättre lyssnare.

Människor är som faxar, antingen är vi i "sänd"läge, eller "mottagar"läge. Om man ska lyssna kan man inte tänka ut vad man ska säga därnäst, för då hör man inte vad den andre säger.
Ta dig tid. Man kan inte lyssna medan man sms:ar eller tittar in i datorskärmen själv.
Var fysiskt på samma nivå som den du lyssnar på. Sök inte ögonkontakt hela tiden. Tänk på att ögonkontakt kan vara makt.
Ställ öppna frågor. Det är frågor som börjar med frågeord, som Hur? Vad? "Hur är det med ...? Vad tycker du om det? Undvik ja-/nej-frågor.
Spinn vidare på det som redan sagts. Använde gärna ordet "Berätta!"
Undvik att blanda in dig själv. Den som börjar på ett "Det var som när jag ..." har slutat lyssna, se översta punkten om sänd- och mottagarläge.
Undvik att moralisera och döma. Ha en tillåtande attityd. Säg eventuellt saker som "Det måste vara jobbigt för dig ..." vilket bekräftar känslan men inte tar ställning. Lyssnar du noga så kanske personen vågar öppna sig och säga vad hon eller han själv tycker om det som har berättats. Flickorna som utsattes för Alexandramannen saknade just detta. Få eller ingen orkade att lyssna på dem utan att själv ge utlopp för sin frustration.
Vänta med att lämna din åsikt tills du blir tillfrågad om vad du tycker.
Du måste inte komma med en färdig lösning. Många gånger har man lösningen inom sig själv. Har man någon som lyssnar på ett stödjande sätt är det lättare att reda ut sina egna tankar.
Du kan själv behöva tanka av om du har fått höra något magstarkt. Samtidigt har du vunnit ett förtroende som du inte kan bryta hur som helst. Till Bris vuxentelefon kan man vända sig anonymt för att prata om barn.

Lyssnar du noga kan hända att du hör något som du känner att det här barnet behöver hjälp med för att klara av. Du behöver inte lösa det, men du kan tipsa och peppa personen att söka kontakt med någon som kan vara till hjälp - skolsköterska, lärare, kurator eller vad det nu kan vara. Vet du inte kan den unge eller du själv kontakta Bris.

Famnen är spädbarns naturliga miljö - där slipper det sned skalle

2008-08-25T18:13:00.007+02:00

Spädbarn är inte utvecklade för att tillbringa de flesta av dygnets timmar i ryggläge. Många tycks ändå göra det, och ett tydligt, fysiskt tecken på detta är att de får sneda skallar, rapporterar Allt om barn och Vetenskapsradion.

En sjukgymnast vid namn Anna Öhman har forskat i ämnet och kommit fram till att nyfödda bör ligga så mycket som möjligt på mage. Spädbarnsföräldrar ställs inför vad som ser ut som en pest eller kolera-situation. Magläge (vid sömn): Större risk för plötslig spädbarnsdöd. Ryggläge: risk för sned skalle. Hur ska man som förälder göra så det blir BRA?

Inget av medierna berättar om spädbarns naturliga miljö, som de är utvecklade för att vistas i: Föräldrarnas famn(ar). Bortsett från allt det vi vet om värmereglering, neurologisk stimulans, och bra för amningen undviker man sned skalle. Blir man trött i armarna eller vi ha en hands free-funktion kryllar det av bärselar och bärsjalar i olika modeller.

Hallå redaktioner och forskare, varför berättar ni inte det?

Kan inte sned skalle hos barnet lika gärna tolkas som att det får för lite tid i förälderns famn?

Fortfarande dör barn p g a utebliven amning

2008-08-24T09:24:00.005+02:00

Att Nestlé sysslade med oetisk marknadsföring av bröstmjölksersättning i fattiga länder på 1970-talet känner de flesta till. Men att det fortfarande pågår runt om i världen är färre medvetna om. Fortfarande beräknas 1,3 miljoner barn dö varje år p g a att de inte ammas. Det är ett World Trade Center varje dag. Året om.

På The Loaded Bow berättar barnmorskan Amy Osborne om eden verklighet hon själv har mött i Filippinerna och i Afghanistan. I Afghanistan är mödrarna så hjärntvättade av Nestlé att hela familjens inkomst användes till ersättning, vilket gjorde att de större syskonen måste gå hungriga. De som inte har råd med bröstmjölksersättning var så övertygade om att deras mjölk inte var bra att de gav bebisarna upptuggade kakor och sockervatten, berättar Amy Osborne, som undrar hur länge de barnen egentligen levde.

Läs på The Loaded Bow om en verklighet som få av oss har inblick i. Men som gör att Nestlébojkotten fortsätter alltjämt, se Nafia och Amningshjälpen.

Mer tid =mindre ägodelar?

2008-08-23T20:16:00.009+02:00

Det började i våras med att skolan sålde ut böcker från skolbiblioteket. Gamla fina barnklassiker Peter Pan, Greven av Monte Christo, Det susar i säven. Inte i bearbetade förkortade versioner, utan hela. Flera av dem känner jag igen. Flera av just de här böckerna låg på mitt nattduksbord när jag gick i skolan för 30 och 35 år sedan.

– Det är ingen som läser dem nu för tiden, säger skolpersonalen lakoniskt. Böckerna går tre för en tia. Jag köpte trettio för en hundring.

Till kvällsläsning nu i augusti har vi haft Det lilla huset på prärien av Laura Ingalls Wilder. Alla tre barnen, 8, 10 och 12 år, har fascinerade följt familjen Ingalls färd från Stora skogen i Wisconsin ända till trakten av Independence i Kansas. Med andlös fascination följer de familjens liv, hur deras hus byggs, skorsten muras, brunn grävs ... Inte behöver man en spik när man ska göra en dörr! Det går ju lika bra med träplugg, så slipper man fara till stan!

Och så, när skinn från hela vinterns jakt är bytta mot plog och utsäde och familjen sår spannmål, grönsaker och potatis så får de veta att nybyggarna ska köras bort av militär från detta område. Charles Ingalls vill inte låta sig köras bort som en hund. Vi reser i morgon bitti, bestämmer han. Och så blir det. De avbryter sådden och packar ihop. Nästa morgon är allt deras bohag lastat på prärievagnen, som dras av två hästar, och det bär iväg ännu en gång. Vart vet de inte än.

Överraskningen är total bland mina åhörare. Till och med åttaåringen förstår det oerhörda i att Ingalls' lämnat ett helt års slit och strävan ryggen - stockhuset och stallet lämnas tomma, grönsakerna får växa upp och bli mat åt viltet, de ger kon och kalven till en granne, plogen får stå där den står. Nog är de rätt tysta där på vagnssätet när de lämnar sitt nybygge, makarna Ingalls. Men när de slår läger på kvällen spelar pappan på sin fiol och det är ändå rätt okej att vara på väg mot det okända igen. Och ett par gånger i boken upprepar Charles Ingalls att det finns något de har gott om - något som paradoxalt nog är en bristvara nu, i vårt överflödssamhälle - tid:

Vi har all den tid vi behöver, säger han.

Finns det ett omvänt förhållande mellan upplevelsen av tid och materiellt välstånd? Ju mera prylar man har, desto mindre tid? Städning, tvätt och disk tar upp mer tid om man har fler saker att hålla rena och hela. Och tiden går dels åt för att arbeta ihop till pengar att köpa dem för och dels åt detta ständiga handhavande av saker.

Allt familjen äger får plats på en enda vagn. Allt bohag packar de ihop på mindre än ett dygn. Större möbler, som sängar, bord och stolar, går det snabbt att yxa till på det nya stället. Hur många av oss är beredda att bara lämna resultatet av ett helt års arbete? Sabina i Stefan Sundströms sånger, kanske, men så är hon också påhittad.

Allt du vill äga det äger dig

och jag tror Stefan har meningen från en annan amerikan som levde på 1800-talet, Henri David Thoureau som skrev Walden en generation innan Laura Ingalls färdades genom Mellanvästern. Två vitt skilda personer som har levt i materiell enkelhet utan att egentligen sakna något. Bägge från USA, som på 1900-talet skulle bli slit- och slängsamhällets och pryl- och plastålderns förlovade land.

Min åttaårige son säger att han förstår familjen Ingalls känsla när de måste lämna det lilla huset på prärien: Det är som när jag har byggt ett stort sandslott och det är dags att åka hem. Stefan sjunger också om sandslott i sin sång om Sabina.

Och jag tänkte att all strävan

är som slott som byggs i sanden

Almarna dör ... och askarna, bokarna, ekarna, kastanjerna ...

2008-08-17T09:40:00.006+02:00

Almsjukan har varit en realitet i en femton år vid det här laget men det är först i sommar man har sett riktigt många döda almar ute i naturen. Till en del kan det bero på att myndigheterna ändrade sina direktiv från att man skulle ta ner och elda upp sjuka träd till att låta dem stå kvar och låta nerbrytarna reclaima sin plats i naturen. Men ändå. Här i Skåne ser man fullt med döda träd mellan fält, längs vägar, på skräpmark, i trädgårdar och kanske parker.

Skånes lövskogar består mest av bok. Men i det öppna landskapet, runt fält, längs vägar och i trädgårdar är almen om inte vanligast så åtminstone i den absoluta toppen i vanlighet. Eller var. För nu dör de på löpande band.

Almen är inget träd som man direkt lägger märke till och älskar. Det är ganska ordinärt byggt, har inte ekens pampighet och kunglighet, inte heller bokens skira vårgrönska och släta bark eller hästkastanjens lena frukter i taggiga skal. Den har inga kottar, men frösår sig förargligt flitigt, bladen är stickiga när man "rensar fisk" (drar bort det gröna mellan bladnerverna). Men de skänker skugga och lä i fullåkerlandskapet, både som fullvuxna träd och som del i inte allt för anspråksfulla häckar. I vår trädgård stod det när jag kom hit fyra stora almar, varav de tre var sin hörna av trädgården. Nu är tre nersågade och den fjärde döende. Mindre frösådda almar och häckplantor har också dött. En lite mindre alm var klätterträd och eftersom det hade en vid, trevligt hängande krona fick det tjänstgöra som godispåseträd på barnkalasen. I våras fick den löv men så snart de spruckit ut började den dö. Hela sommaren har det dråsat löv på gräsmattan. Vi sågade ner en sjuk jätte häromåret där vi räknade årsringar bak till 1870.

Almen har liksom alltid funnits där. Och när nyheterna nådde oss om en epidemi av almsjuka, att almen i stort sett skulle försvinna från Skåne, var det svårt att föreställa sig.

Men nu är vi där.

Värst av allt är att det inte bara är almen som är sjuk. Flera andra vanliga lövträd som också liksom bara funnits där angrips av sjukdomar. Efter almen kommer asken med sina svarta knoppar som liknar ett djurs nätta klövar som sist av alla slår ut i vackra flikiga löv, asken som alltid strävar uppåt och som är inskriven i den nordiska mytologin historien i och med Yggdrasil.

Askarna får askskottsjuka. Bor du här i Skåne eller på Gotland har du säkert sett sjuka askar, med döda kvistar i ytterkanterna av kronan. Därifrån sprider sig sjukan, som är en svamp, inåt trädet tills det dör. Liksom vad gäller almsjukan finns ingen bot och inget att förebygga med heller. Trädgårdsrådgivare avråder från att plantera ask i trädgården.

Bokarna drabbas av bokbladlus, som har skadat årsskotten nu de sista 4-5 åren. Kastanjemalen går på hästkastanjen och gör bladen brunfläckiga. Ekarna kan få någon eksjuka men vakren kastanjens eller ekens existens verkar vara hotad.

Varför alla dessa sjukdomar? Varför just på träden? Och varför just nu?

föga förvånande verkar de bero på mänsklig aktivitet. Enligt en växtekolog som intervjuas i Helsingborgs Dagblad är det fastslaget att almsjukan kom från det tropiska Ostasien.

Dels är vi människor rörligare över hela jordklotet och tar risken att olika organismer liftar med oss och hamnar på ställen där de inte har några naturliga fiender utan kan härja fritt. Mördarsnigeln som är harmlös hemma i Spanien är ett exempel. Almsjukan - om det nu var almsplintborren eller viruset som kom från Ostasien - ett annat. Till detta kommer det ändrade klimatyet, som kan gynna nya organismer. Små organismer med kort livscykel, som insekter, anpassar sig också snabbare till förändringar än vad träd klarar. Förändringen består ju också i fuktigare och varmare klimat här, vilket är mums för svampar, som kan ställa till med stora skador. Växteklogen, Bengt Nihlgård, tillägger att vi dessutom bor på en klimatgräns vilket gör träd och andra organismer extra utsatta här.

De stora träden jag har runt omkring mig blir som vänner. Jag blir ledsen när träd i min närhet sågas ner. Nu står jag maktlös och ser döda och döende träd i min egen trädgård och det gör så ont.

Trädgårdsväxter är en del av vårt kulturarv

2008-08-15T11:08:00.003+02:00

POM är den något fåniga förkortningen för Programmet för odlad mångfald, beläget vid Centrum för biologisk mångfald i Alnarp utanför Malmö.

POM samlar in växter och frön som funnits i odling i svenska trädgårdar före 1940, både nyttoväxter och prydnadsväxter. Det kan vara en ärt eller en ringblomma, som generationer av odlare har sått, tagit vara på frö och sått igen. Eller en perenn som vårdats, kanske flyttat med ägaren flera gånger, delats och fortsatt att pryda trädgårdar.

Tvärt om mot vad man kanske tror var mångfalden i trädgårdarna betydligt större förr än i dag. För en grönsaksodlare kring förra sekelskiftet fanns hur många sorter som helst att välja mellan, både av de grönsaker som fortfarande är vanliga i dag och av sorter som fallit ur bruk. Den som år efter år sparade de finaste plantorna i sin trädgård och lät dem gå i frö fick med åren en förfinad sort, med egenskaper som passade just för den trädgården. Kanske man också valde att en sort som inte hade den allra högsta avkastningen, men blev allra godast. Eller vackrast.

Efter andra världskriget minskade odlingen i takt med att utbudet i affärerna ökade. Det ledde till att vi fick färre sorter och att andra egenskaper prioriterades, som lagringsduglighet, förmåga att transporteras och ett homogent utseende, i klartext fick tjockt skal och släta former företräde framför smak. På senare år har också resistens mot bekämpningsmedel blivit en viktig egenskap.

Till slut fanns bara fanns en spillra kvar av de gamla sorterna och vi saknade kon för att båset var tomt. Centrum för biologisk mångfald bildades efter FN:s stora konferens om miljö och utveckling 1992, som hade antagit konventionen om biologisk mångfald. Läs mer om mångfalden bland grönsaker i Lena Israelssons bok Köksträdgården - det gröna arvet.

En del av den biologiska mångfalden är alltså den odlade mångfalden som POM värnar om. När jag såg att Pom för några år sedan efterlyste perenner kontaktade jag dem om några ärvda blommor i min have (en skånsk allmogeträdgård) som kanske kunde vara av intresse för dem. En av dem fick jag skicka till Alnarp för provodling och jag fick berätta vad jag visste om den för projektledaren för perennuppropet. Blomman hade min svärmors mamma haft med sig från sitt föräldrahem och där hade den odlats lång tid innan dess, vilket gör att den kan spåras tillbaka till tidigt 1900-tal. I 100 år har den varje sommar blommat och blommat i olika trädgårdar i Sydskåne, och nu även i Alnarp. Även om det inte är jag som har odlat den utan helt nyligen tagit över den efter svärmor så är jag stolt.

Nu finns inventeringen i bokform, "Att inventera perenner - en handledning" av Linnea Oskarsson. Hur den ska spridas är ännu inte klart och den är så ny att jag inte ens hittar den på internet men jag hoppas att den kommer att finnas till försäljning. Bortsett från allt annat är boken en fantastisk katalog över fina gamla perenner, som är härdiga och som passar i en trädgård med gammeldags prägel. Att läsa historien bakom dessa blommor och deras odlare är också fascinerande.

En till riktigt gammal perenn har jag i min trädgård, och den har följt mig i 15 år vid det här laget. Det är en rabarber och tyvärr var inte POM intresserade av den för de hade redan så mycket gammal rabarber från Sydskåne. Ja det är deras förlust, men här vill jag i alla fall berätta dess historia. Min farmor hade den med sig hit ner på Söderslätt från sitt föräldrahem utanför Helsingborg när hon gifte sig med min farfar kring 1920. Sedan har den flyttat med mina föräldrar ett antal gånger, och så småningom fick jag några knölar av min mor när jag blev med trädgård. Det är en av min trädgårds pampigaste växter, om det beror på rabarbern eller jordmånen vet jag inte men det är den största och praktfullaste rabarber jag har sett någonstans, utan att jag någonsin har gödslat den och trots att jag årligen skördar kilovis med härligt sur rabarber. Stjälkarna är aldrig röda inuti och den har säkert rejält med oxalsyra men

vad gör väl det.

Ibland när barnen har kalas får gästerna med sig var sitt rabarberparaply och det är som om det blir extra skön svalka under ett sånt. Och när jag känner mig missmodig över klimatförändringar, sjuka almar och askar och de ständigt närvarande mördarsniglarna (som gillar att gömma sig under rabarberbladen), vars framfart i min trädgård också är ett resultat av människans tanklöshet så ser jag på min rabarber och vågar ändå tänka:

Så länge det finns liv så finns det hopp.

Vad hände med din gamla dator?

2008-08-11T08:29:00.005+02:00

I går hade Rapport ett inslag om hur uttjänta datorer från västvärlden hamnar på soptipp i Ghana. De skickas som bistånd eftersom det är förbjudet att dumpa elektronikutrustning i andra länder, men är för det mesta så slut att de inte kan användas längre och hamnar på tipp.

Det enda människorna i Ghana kan göra med datorerna är att elda upp dem för att komma åt aluminium och koppar. Det sker ju inte heller i ugnar med filter för rökgaser utan platt på marken, mitt i människors och djurs vardag. Bly, kvicksilver och andra tungmetaller sprids i omgivningen.

Denna hantering är inte ny, en snabb och ytlig googling visar att Greenpeace skrev en rapport om detta som publicerades i vintras.

Till detta hem har det sedan 1993 köpts in minst sju datorer, tre teveapparater, en videobandspelare, sex mobiltelefoner samt några skrivare, scannrar, modem och faxar. Vi har visserligen två arbetsplatser i hemmet, men vi tycker själva att vi är väldigt sparsamma och oberoende av modet, att vi använder grejorna och inte slänger i onödan. Och ändå har vi gjort oss skyldiga till många kilo elektronikskrot.

(Varför slits mobiltelefoner ut så otroligt fort, förresten? Förr hade man en och samma telefon genom hela livet. Jag tror till och med att telefonen och ansvaret för att den fungerade ingick i abbonemanget hos Televerket.)

Jag tror vi människor är rätt benägna att skaffa oss förnuftsskäl till våra känslomässiga beslut, särskilt om besluten skaver lite. Så när tidningen IT och lärande skriver om hur skolor till exempel i Ghana får överta svenska datorer så blir vi så glada, för då kan ju vårt gamla skrot glädja någon annan. Det blir ju nästan som en god gärning.

Kanske har man också, som jag, väldigt luddiga föreställningar om hur det går till att reparera och återuppliva uttjänta datorer. En ghananeisk man konstaterade krasst i Rapport att det inte går, antingen har de inte resurser till några reparationer i Ghana eller också är prylarna slut, helt enkelt.

Nu vill barnen ha en DVD-spelare som kopplas till vår nyinköpta, stora teve. De vill inte se på film i datorn längre. Den billigaste och enklaste lösningen är att köpa en särskild DVD-spelare, snarare än att bygga om och bygga ihop de datorer och den teve vi har. Men jag tvekar. Och jag är ännu mer tveksam nu när jag har fått en inblick i problematiken.

Ta ställning i fiskepolitiken!

2008-08-10T06:37:00.007+02:00

Tidig förmiddag på en solstekt badanläggning. Vid bord och bänkar sitter jag och andra föräldrar medan våra barn lär sig simma. Några mindre barn leker i plaskdammen. Pappan vid bordet bredvid läser samma bok som jag, Tyst hav av Isabella Lövin. Vi tittar på varandra, pappan och jag.

- Kan det verkligen vara så illa som hon skriver? undrar han.

- Inte vet jag, men det finns ju en källförteckning längst bak och mycket ligger ju på nätet så det är väl bara att börja kolla, säger jag.

- För i så fall är det ju ... säger mannen och slutet av meningen stannar i luften, kanske för att vi är så ovana att formulera starka känslor i ord. Han ser allvarligt på mig och jag nickar sakta.

Världen under den glittrande havsytan är inte vacker. I brist på engagemang av oss utomstående har fiskenäring och politiker i Sverige såväl som i EU fått klara sig själva.

Resultatet har blivit att fisken håller på att ta slut.

Mina ord räcker inte heller till.

Det är så mycket jag vill skriva, om när jag var liten och följde med pappa till den lokala hamnen och köpte spättor stora som hela mattallriken eller sill eller kanske stora, långa torskar direkt av fiskarna. Jag var lite rädd för se skräckinjagande torskarna. När jag blev mamma ville jag ta med mina barn till hamnen men då fanns det ingen där att handla fisk av. Jag vill skriva om min vän lantbrukarens förundran över att fisket bara "skördar" utan att göra någonting för att främja återväxten. Alla bönder vet att om man gör så på land utarmas jorden. Man kan inte äta upp all spannmål, man måste spara till utsäde (även om det sker i stora företag) och man måste vårda sin jord så nästa års skörd blir lika bra som årets (även om få kanske tänker så långt som till hur jordmånen ser ut för nästa generation). Och jag vill skriva om det som jag hade väldigt vaga begrepp om, som hur EU:s fiskeflotta exploaterar u-ländernas fiskevatten, eller ingen aning om alls, som de starka banden mellan politiker och yrkesfiskare, i Sverige såväl som i Spanien och andra EU-länder. Och om ålens märkliga 200 miljoner års existens på den här jorden som kanske snart tar slut eftersom de ålar som fiskas upp aldrig har fått chans att fortplanta sig. Men allt det här skriver Isabella Lövin bättre och är man skeptisk mot hennes uppgifter kan man som sagt kolla hennes källor.

Isabella Lövin citerar ett anförande av den portugisiske EU-parlementarikern Paolo Casaca som hon tycker borde nå fler:

Jag anser att så kallade bifångster* är ett civilisationsproblem. Jag finner det ytterst barbariskt att miljontals ton vilda djur fiskas utan någon som helst anledning. Detta är död för dödens skull, död som orsakas av byråkratiska regler och industrins tänkesätt att det blir billigare att döda mero ch använda mindre, grundat på tanken att naturen inte har något som helst värde.

Saken är den att vi måste respektera naturen. Vi kan inte ha ett hållbart fiske utan respekt för naturen. Detta är kanske det största beviset på vår gemensamma fiskepolitiks negativa sida. Dessutom behöver vi bara titta på våra grannar i Norge och Island där dessa metoder är förbjudna. Jag är bestört över att vi inte följer deras exempel.

Isabella Lövin ger också flera konkreta förslag på hur man skulle kunna skydda fisket, åtgärder som i förlängningen också kommer fiskenäringen till del. Här är hennes lista på "åtgärder för ett levande hav":

Upprätta marina reservat med fiskeförbud.
Pröva bottentrålförbud.
Förbjud dumpning av fisk.
Miljöpröva fisket.
Ta krafttag mot tjuvfisket.
Inför bättre ursprungsmärkning av fisk.
Totalrevidera synen på fiskenäringen.

Det man som enskild medborgare och konsument kan göra är att skaffa sig kunskap och sen göra något med denna kunskap. Jag kommer att låna ut "Tyst hav" till min man och min kompis. Och så skriver jag denna blogg bland annat för att visa att det finns en opinion för att skydda fisket.

*bifångst= annan fisk än den man avsett att fiska, blir mycket större vid bottentrålning där allt större än en viss diameter tas upp, slängs tillbaka och dör, jämfört med nätfiske som är mycket mer selektivt

Ge efter för omgivningens tryck och sluta amma

2008-08-05T09:25:00.005+02:00

Amningen efter ettårsdagen är den bästa, tycker många som kommer så långt. Barnet äter för det mesta annan mat också, vilket kan göra amningen till mer lättsam och inriktad på mys och kontakt snarare än mängden mat och dryck.

Men amning av barn på mer än ett år kan vara mycket ensamt. Många i omgivningen, som tyckte man var "duktig" när man ammade i tre, sex och nio månader, tar sin stödjande hand ifrån en.

En mamma som jag har kontakt med, vi kan kalla henne Karin, slutade nyligen att amma sin son som var drygt ett år. Mot sin egen vilja, mot sonens vilja.

Jag var inte stark nog att stå emot. Jag skäms för det, berättar Karin. Och hon fortsätter:

Varför ska det mest mysiga, kärleksfullaste och finaste vara dåligt/konstigt/otäckt i andras ögon?

BVC var enligt Karin bekymrade över hennes pojkes långsamma viktuppgång. På två månader gick han bara upp 100 gram. Karin fick veta att det var amningens fel. Slutade hon amma så skulle han äta mer och komma tillbaka på sin kurva. BVC-sjuksköterskan drog med sig Karins sambo i sin oro, som även bar på sin egen mammas oro för att mjölken inte innehåller näring efter nio månader. Han ville ta det säkra före det osäkra och få väck amningen. Karin berättar att BVC:s ord väger tyngre än alla studier om amningens betydelse för hälsan hon visar fram.

Ja, siffror på en bildskärm väger lätt i förhållade till det personliga samtalet. Ändå har varken sjuksköterska eller läkare på BVC något att invända mot Karins sons utveckling. Inte heller på längden, som ju bättre än viktuppgången visar tillväxten, hade de något att anmärka. Där följer pojken stadigt sin kurva. Så vad är problemet?

De första månaderna rusar ofta ammade barn upp i vikt, medan barn som inte ammas har en betydligt långsammare viktuppgång. Efter sex månaders ålder blir ammade barn smalare och lättare än barn som inte ammas. Men de är lika långa. Viktkurvan ser olika ut beroende på om banr ammas eller ej, men inte längdkurvan.

De tillväxtkurvor som brukar användas på svenska BVC är ritade efter svenska barn som föddes på 1970-talet. De flesta ammades i mycket liten utsträckning och följaktligen är det barn som inte ammas som utgör "normen" på kurvan och ammade barn, med den berömda amningspuckeln de första 2-4 månaderna, som ser ut som undantaget. Efter sex månader ser det ut som om många ammade barn är lite för smala eller lätta, även om de följer sin längdkurva.

Jag har aldrig träffat Karin i verkliga livet, och jag inser att det är kaxigt av mig att ifrågasätta vad hennes BVC har sagt, särskilt som jag bara har Karins version av det skedda. Men Karins berättelse om misstro mot ammade småbarns viktutveckling och tendensen att se amningen som ett problem är mycket vanlig. Jag tror på Karins berättelse tills motsatsen är bevisad, inte minst för att jag har hört så många liknande berättelser, och träffat så många glada, smala ammade småbarn.

WHO har gjort en stor studie i både rika och fattiga länder, där de har mätt barns tillväxt under optimala förhållanden, vilket bland annat innebar ickerökande, ammande mammor. Resultatet har blivit tillväxtkurvor som baserar sig på optimala, eller om man så vill, biologiskt normala, förhållande för människan. Kurvor för både vikt och längd kan hämtas här.

När man visar dessa kurvor för föräldrar som jagas av oro över sina barns till synes avstannande vikt brukar de dra en lättnadens suck och konstatera att här följer deras barn kurvorna perfekt. De har oroat sig helt i onödan.

I själva verket fortsätter amningen och bröstmjölken att göra både barn och mamma gott. Det fortsätter att vara bra mat och dryck och hålla sjukdomar på avstånd. Mammor som ammar varje barn i minst två år löper bara hälften så stor risk att utveckla bröstcancer som mammor som ammar varje barn sex månader eller mindre.

Det kommer att dröja länge innan vi har utrotat misstron till amningen av barn på över ett år, och tills kvinnor kan amma eller låta bli att amma utan att behöva ducka för omgivningens kommentarer. Amning är en intim, känslig handling, och de flesta är beroende av omgivningens stöd för att fortsätta amma (och före sex månader för att avstå från att amma om man till äventyrs inte vill). Eller i alla fall få slippa påtryckningar om att sluta. Alla orkar inte stå emot, och jag tycker det är starkt av Karin att ändå medge att hon slutade mot sin egen vilja. Jag tror att många känner igen sig i Karins berättelse, även om få säger det öppet.

Detta är faktiskt våld

2008-07-28T05:30:00.008+02:00

I Sverige är det fullt lagligt att spärra in en medmänniska halva dygnet på en yta som inte är större än att hon får lagom plats när hon ligger ner och inte släppa ut henne hur mycket hon än gråtande ber om det.

Det är inte bara lagligt, myndigheter uppmuntrar till och med till det.

Till hösten drar barnhälsovården i Uppsala län igång ett handlingsprogram som går ut på att separera föräldrar och småbarn nattetid och förmå barnen (och föräldrarna) att somna "själv" i egen säng. För annars kommer barnet att fortsätta "att vakna på natten och skrika efter nappflaskan" skriver UNT som drar slutsatsen att detta kommer att göra de trötta föräldrarna ännu tröttare.

Vad det i klartext handlar om är den så kallade femminutersmetoden. När ett visst klockslag infaller ska barnet läggas i egen säng och somna där. Var femte minut ska sedan föräldrarna titta till barnet, men får absolut inte ta upp det.

Spädbarn som utsätts för detta protesterar på det enda sätt de kan, att skrika, tills de somnar av pur utmattning. Föräldrarna övertygas av BVC om att detta inte är farligt, barnet tar inte skada. Och mycket riktigt är barnet lika soligt och glatt när det vaknar nästa morgon vilket tas som bevis för att ingen skada är skedd.

Mot detta kan man ha flera invändningar. Måste det bli långsiktiga skador för att metoden ska förpassas till historens skamvrå? Räcker inte nuet? Räcker det inte att barnet skriker desperat, där det ligger ensamt i sängen?

Och är det så säkert att barnet inte tar skada? Att man som människa sover mer sammanhängande om man från låg ålder tvingas somna och somna om utan kroppskontakt med en vuxen? Vi som är vuxna nu har i många fall tvingats sova ensamma och vi verkar vara den mest sömndepriverade vuxengenerationen någonsin. 75 % av alla amerikanska vuxna har svårigheter att somna eller somna om. Finns det ett samband mellan ensamsovande i tidig barndom och sömnmönster i vuxen ålder så är det inte positivt, skriver James McKenna i boken Sleeping with Your Baby.

I boken Kärlekens roll (på engelska Why Love Matters) förklarar Sue Gerhardt hur stressande det är för små barn att inte få sina behov mötta i den takt de uppstår. På sikt kan det påverka individens förmåga till självreglering, dvs att komma tillbaka i balans efter att man blivit utsätt för (negativ) stress.

Att barn som utsatts för femminutersmetoden verkar vara precis som vanligt nästa dag kanske inte heller är så konstigt. Vad ska barnet göra? Kräva utträde ur familjen? Ringa Bris?

Det här är barn som är så små att de är helt utlämnade åt andras vård. Kanske har små barn utvecklats för att stå ut med omild behandling för att inte helt överges. Kanske till priset av något som vi inte ser, möjligen för att det är så vanligt.

De undersökningar som har gjorts om människor som fått sova intill en vuxen när de var små visar att de njuter mer av fysisk beröring, har bättre självkänsla, bättre sexliv och är underrepresenterade inom psykiatrin jämfört med människor som fått sova ensamma som små.

Men föräldrarna då - ska inte föräldrarna få sova? Jo det är klart att föräldrarna måste sova. Men vi måste göra upp med myten om det snälla barnet som somnar tidigt på kvällen och ger föräldrarna gott om vuxentid. Och vi måste göra upp med myten om det oberoende barnet, som tyr sig till döda ting för trygghet och hänsynsfullt låter föräldrarna ägna sig åt varandra. Andra landsting hanterar detta med småbarnsfamiljer och sömn på helt andra sätt, t ex genom att BVC och den enskilda familjen tillsammans kommer fram till en lösning. Det kan handla om så enkla åtgärder som att börja sova med öppet fönster.

Förväntar man sig inte åtta timmars sammanhängande nattsömn utan accepterar att bli väckt kan man inrätta sitt liv efter det och planera längre tid för vila och sömn.

När jag läste latin på gymnasiet lärde jag mig frasen Ista quidem vis est - det här är faktiskt våld, vilket Caesar ska ha yttrat när hans mördare gick till anfall. Jag tyckte det var absurt, det är väl klart man märker när våld utövas.

Nu vet jag bättre.

Femminutersmetoden är faktiskt våld.

Några tips för bekväma småbarnsföräldrar

2008-07-23T05:53:00.007+02:00

I Myten om bra mammor och snälla barn skrev jag att helt normala spädbarnsbeteenden, som att vilja amma ofta, vakna till på nätterna och kräva mycket närhet, inte är socialt accepterade utan ses som problem som man ska försöka få bukt med, åtminstone efter den allra första tiden. Att vara förälder kan vara mycket tröttsamt om man ska kämpa emot barns naturliga behov och försöka lära barn saker långt tidigare än deras utveckling egentligen medger.

Som småbarnsförälder behöver man mycket energi. Man vill ju vara på gott humör och ha trevligt tillsammans med sitt/sina barn. Man vill inte vara snäsig, trött, less. Här kommer därför mina bästa tips på hur man hushåller med sina krafter för att orka mer.

Ha kvar amningen om du ammar. Amning är mat, dryck, godis, mellanmål, värme, vila, smärtlindring, konfliktlösning, tröst samt in- och omsomningshjälp som man alltid har med sig.
Sov med barnet intill dig. Då slipper du gå upp på natten när det vaknar. För vakna till på natten kommer han eller hon antagligen att göra i många månader.
Nattamma, så kan både du och ditt barn snabbt somna om.
Förvänta dig inte vuxentid på kvällen utan var tillsammans hela familjen. Är ni två föräldrar kan ni bjuda varandrapå vuxentid/egentid dagtid.
Förvänta dig att barnet vill ha kroppskontakt och hellre blir buret än ligger eller sitter i vagn. Med en bärsjal eller en bra bärsele får du händerna fria om det behövs. Ett bra bärhjälpmedel fördelar vikten och gör det enkelt att bära. Läs mer i ABC nättidning.
Kramas ofta. Lugn och ro-hormonet oxytocin utsöndras vid all välkommen kropps- och hudkontakt, hos människor av bägge könen i alla åldrar. Oxytocin får en att känna sig lugn och avslappnad och gör det lättare att komma överens. Ta vara på oxytocinet, t ex genom att kramas, massera och låta barnet sitta i knät eller nära.
Bejaka barns behov av att röra sig och utforska. Ställ undan ömtåliga saker för en tid. Hitta utrymme - i tid och rum - för barnet att röra sig fritt, utan förmaningar och begränsningar.
Bejaka dina egna intressen. Barn som får vara i famnen och stilla iaktta vad som händer runt det är ofta helt nöjda med det. Blir det jobbigt för barnet märker man det och det man skulle göra blir mindre viktigt.
Öva dig på att säga ja, okej och javisst. Lita på att barnet vet hur mycket mat eller kläder det behöver och vad det klarar av att göra eller vill öva på.
Sänk kraven på t ex undanplockning och städning.
Vänta om möjligt med syskon. Det är mycket lättare att ha ett småbarn än två eller tre.
Undvik att köpa hus och andra kostsamma förändringar så får du loss mer tid att vara tillsammans.

Huslighet och genus

2008-07-21T12:36:00.006+02:00

I mitten av 90-talet träffade jag en gång ett par personer som hade varit i Albanien och rekat behovet av hjälpsändningar - saker, kläder, sjukvårdsattiralj osv. Många albaners oförmåga att reda sig själv gjorde starkt intryck på dem. De berättade att under kommunisttiden lagade folk knappt någon mat i sina hem. Mer eller mindre alla åt i kantiner på kollektiv. I byn där de vistades fanns knappt några vuxna som kunde laga mat. Berättade de. Jag har tyvärr inga egna förstahandsuppgifter från Albanien så kanske man ska ta uppgiften med en nypa salt och inte generalisera.

När jag ser alla hyllmeter med färdigmat i livsmedelsbutikerna här i Sverige - sallader, konserverad gröt, djupfrysta rätter, tapastallrikar och sushitallrikar, något som (än så länge) är särskilt framträdande i storstäderna, undrar jag om vi är på väg mot samma utveckling som i Albanien, mot att allt färre kan laga mat och sköta ett hushåll. Det har jag varit inne på i ett tidigare inlägg. Det är kunskap som är bra att ha, inte minst om privatekonomin plötsligt skulle försämras. Bra, men sorgligt underskattad.

Huslighet har fått oförtjänt dåligt rykte på grund av att det av tradition varit kvinnokunskap. Matlagning från grunden, lappande och lagande blev överflödigt när slit- och slängsamhället och färdigmaten bredde ut sig efter andra världskriget. Förspilld kvinnokraft har jag föraktfullt hört fnysas om hemmavirkade grytlappar. Man kan ju köpa grytlappar för en tia var som helst! Men de billiga grytlapparna har ju sytts av någon - säkerligen mot en mycket låg lön. I värsta fall till priset av förspilld barndom.

Resultatet har blivit att varken män eller kvinnor vill lägga tid eller energi på hushållandet. Samtidigt som FRA-lagen debatteras för fullt här i Sverige är det få av oss som reflekterar över hur mycket information vi beredvilligt bjuder handeln på genom att låta dem registrera våra inköp på respektive kundkort, något som självscanningen drivit till sin spets (se tidigare inlägg här).

Kunskap är makt, och det gäller också husliga sysslor. Det finns inget, absolut inget, som säger att inte en man skulle kunna lära sig baka bröd, sy i knappar eller frosta av frysen.

Att inte kunna enkla saker gör oss beroende. Det tar ifrån oss möjligheten att klara oss själva och kanske även stolthet och värdighet.

Jag har tre barn och jag vill lära dem vad jag kan, både min flicka och mina pojkar. Inte kan jag låta mig styras av fördomar om manligt och kvinnligt och förvägra någon kunskap som jag ger till dess syster eller bror? Därför har jag gärna förklarat vad jag hållit på med för den som varit intresserad, vare sig det var flickan eller pojkarna. När de har velat har de förstås fått pröva själv, och ibland har det lett till att de helt har tagit över vad jag har gjort, som att steka pannkakor eller städa badrummet. Som vuxen kan man förstås inte förvänta sig perfekt resultat första (eller andra eller tredje...) gången, men en trasig pannkaka är också en pannkaka och ej helt perfekt diskad disk kan man diskret påpeka eller låta bli, allt efter hur sinnesstämningen är. I stället för att förundrat berömma att barnet varit duktigt kan man säga Vad bra - nu kan du det här till den dag du ska flytta hemifrån!

Det nöjda leendet och den värdiga hållningen visar att barnen vet hur det är: Att vara vuxen är att klara sig själv.

Granska hälsopåståendena om barnmat också!

2008-07-15T13:36:00.015+02:00

Idag håller Konsumentföreningen Stockholm ett seminarium om hur livsmedel marknadsförs med hjälp av hälsopåståenden som kan vara vilseledande. Det handlar om juice som påstås innehålla kostfiber, när det i själva verket är en konsistensgivare med ett E-nummer som tillsatts, att det heter Smör- och rapsolja i den ordningen trots att flaskan bara innehåller 8 procent smör och 70 % rapsolja (och vad är de resterande 22%:en?) och Kantarellsoppa trots att den bara innehåller 0,5 % kantarellpulver.

Ett flaskvatten vid namn Vitamin Defence marknadsförs med påståenden som "för kroppens försvar", "bidrar till immunsystemets funktion" och "lägre glykemiskt index".

Ett knäckebröd marknadsförs med påståendet att det inte innehåller fett eller socker, vilket ju knäckebröd normalt aldrig gör. Dessutom vill Konsumentföreningen Stockholm att Livsmedelsverket tar fram regler för hur hälsopåståenden kring antioxidanter bör användas. Ett annat lurigt ord är "Omega 3" som kan komma både från växter och från fisk. Det är bara Omega 3 från fisk som visats förebygga hjärt- och kärlsjukdomar, och ändå marknadsförs olika livsmedel, som bröd och pasta, med argumentet att de innehåller Omega 3, som dock kommer från växtriket.

Livsmedelsbranschen känner sig nog hotad, för samtidigt skickar Livsmedelsföretagen ut ett pressmeddelande som att de nu tillsätter en ombudsman, som alltså ska granska sin egen branschs övertramp. Rådgivande är en annan organisation som också domineras av livsmedelsbranschen, Swedish Nutrition Foundation, med 41 medlemsföretag från livsmedelsbranschen i vid bemärkelse, bl a Coca-Cola och McDonald's.

Konsumentföreningen Stockholm gör ett viktigt arbete, det är en stor organisation och en av få påtryckningsgrupper som tillvaratar konsumenternas intressen i Sverige. I en omgivning med allt tuffare marknadsföring behövs de. Det finns en uppfattning om att dagens unga är så medievana, de genomskådar reklamens bluffar men jag tror faktiskt inte det. Reklambranschen har bättre koll på oss konsumenter än vi på dem och det måste vi inse.

Ett område som Konsumentföreningen Stockholm tycks ha missat, men som också skulle behöva granskas är barnmat. Även här marknadsförs produkter med argumentet att de innehåller Omega 3. "För barnets utveckling såväl som god hälsa senare i livet behöver de bra fett. Därför har vi låg halt mättat fett och bra balans mellan Omega 3-fettsyror (alfa-linolensyra) och Omega 6-fettsyror (linolsyra)", skriver Nestlé här.

Bland de märkligaste produkterna på den svenska barnmatsmarknaden är speciell gröt och välling för morgon respektive kväll. Inte bara riskerar småbarnsfamiljer fylla skåpen med ännu fler hyllvärmare som barnen inte vill ha, dessutom antyder bilder på sovande barn och påståenden som "håller magen lugn inför natten" och "förlängd mättnadskänsla" att barn sover mer sammanhängande efter att ha ätit dessa produkter. Barnet på Sempers förpackningar sover dessutom på mage vilket Socialstyrelsen avråder från att spädbarn gör på grund av risken för plötslig spädbarnsdöd. Kvällsvällingen innehåller pasta står det, och att pasta har lågt GI, vilket ger längre mättnadskänsla har väl alla som är lite intresserade snappat upp. Efter att ha smakat på vällingen, som har helt slät konsistens, inser jag att pastan i den är så finfördelad att den i princip måste ha återgått till att vara mjöl. Jag vet inte vad jag hade väntat mig - små bitar sopp-pasta kanske? Hur påverkar pastan i så fall mättnadskänslan? Gör den det?

Pasta är dessutom i de flesta fall ren vete. Vete innehåller stora mängder av proteinet gluten, som Livsmedelsverket råder föräldrar att ge sina barn i långsam takt under skydd av amning.

Hipp vill inte vara sämre, utan påstår att deras gröt "ger föräldrarna god natt" i ett pressmeddelande, som ivrigt flirtar med utvakade småbarnsföräldrar. Hipp proklamerar också att deras barnmat inte innehåller fisk, med motiveringen att de tycker det är för slappa regler för ekologisk fiskodling. Om det vet jag inget än, men ska ta reda på det. Vad jag vet är att Krav-märkt fisk är mycket dyrare än annan fisk och dessutom finns i mycket liten mängd. Hipp kanske inte har fått tag i någon fisk till ett pris de ville ge?

Surt sa räven om rönnbären?

Mirandas hushållsskola, del 5

2008-07-11T07:16:00.006+02:00

Om tvätt

Få ordning på smutstvätten

Fyll maskinen med tvätt, är en gammal god tumregel för resursbevarande. Då värms mindre mängd vatten upp per mängd tvättgods och värmning av vatten är en viktig del av energikonsumtionen. När vi köpte ny tvättmaskin för några år sedan stod det i bruksanvisningen att den kunde känna av om den bara var halvfull och fylla på mindre vatten, men jag undrar det egentligen. Är man inte en stor familj är det bättre att ha en tvättmaskin modell mindre.

Förutom att tvätta med fulla maskiner är det bra att tvätta liknande färger tillsammans, för att undvika missfärgning och olika material var för sig. Allt detta underlättas av översikt. Så fort man är fler än en-två personer i hushållet vill jag påstå att vanliga toppmatade tvättkorgar är för små. snart nog även de tvättsorteringsmöbler som finns i handeln, ni vet, tre trådbackar under en bänkskiva.

Vår lösning var ett system med trådbackar som hänger i kedjor från tak till golv. I sju trådbackar sorterar vi vittvätt, handtvätt, extra smutsiga arbetskläder, vit fintvätt, mörkt/svart, rött samt ljusa färger. När man ska tvätta får man sen ändå sortera ut det som ska gå i 40°, 60° eller 90°.

Läs tvättråden men lita på dig själv

Lappen med tvättråd sitter för det mesta på vänster sida i plagget, långt ner på överdelar, i linningen på byxor och i fodret på kjolar. De som utformar tvättråden i kläder och andra textilier verkar drivas av en rädsla för att bli stämda för att någon råkat tvätta sönder något plagg. Det är inte ovanligt att man ser att en skjorta innehåller 100 % bomull och ändå bara får tvättas i 30°. Ska den bli ren av det vågar man knappt använda den.

Tyg av 100 % bomull eller linne brukar alltid klara 60°. Löst stickade plagg körs förstås i fintvättprogram eller något annat "lätt-tvättprogram" beroende på vad som finns att välja på på tvättmaskinen.

En del plagg av syntetblandningar går att tvätta i 60 °, som arbetskläder.

Ta bort fläckar

När man lever med småbarn är det oundvikligt att man får fläckar på kläderna. Jag tror i alla fall att det är oundvikligt. Inte ens i 60 ° går fläckar som innehåller fett bort. Med en fläcktvål kan man gnugga bort fettfläckar innan man stoppar plagget i tvättmaskinen. Det finns gott om knep otips för att ta bort andra typer av fläckar, googla på fläckborttagning och kanske knep och se vad du hittar.

Andra sätt att hantera fläckar är att klä sig på ett sätt där fläckar är okej. Ett förkläde kan vara bra hjälp, även för vuxna.

Tvättmedel

Välj gärna ett miljömärkt tvättmedel. Här i huset tvättar vi med tvättnötter.

Behövs sköljmedel?

Sköljmedel är liksom många tvättmedel starkt parfymerade och många verkar använda sköljmedel för att tvätten ska lukta gott. En del sköljmedel är mycket starkt parfymerade, och parfymämnen har ofta ganska tvivelaktig bakgrund.

Lakan och handdukar kan behöva tvättas i hetare vatten än 60 ° för att bli riktigt rena och lukta gott efter tvätten. Det behövs en 90°-tvätt då och då för att hålla dem riktigt rena. Då behöver man inte sköljmedel för att dölja dålig lukt i alla fall. Om man gillar stela, prassliga lakan eller mjuka gossiga är en smaksak och något som man kan styra när man köper lakan (men tänk på att lakan kan vara stärkta i affären och falla ihop efter första tvätten). Här i familjen har vi underlakan av flanell de kalla månaderna.

Behövs torktumlare?

En torktumlare drar mycket energi för att avdunsta tvättvattnet ur tvätten. Torktumlare gör också tvätten mjukare men kan göra att trikåplagg tappar formen och blir bredare och bredare och kortare och kortare. Den som vill hushålla med energi kan välja att torka tvätt ute, på en ihopfällbar torkställning på balkongen, om inte annat. Blåser det mycket vid torktillfället blir tvätten mjuk av blåsten.

Sortera tvätt

Har man stor familj blir det mycket ren tvätt som ska läggas undan. Man behöver inte vika tvätt. Man kan ha mindre baljor för var och en i familjen och bara sortera upp tvätten så får var och en vika och stryka efter eget skön.

Vi är många gånger hårt uppfostrade till att han ordning och reda och snyggt vikta textilier men det behövs egentligen inte. Trikå och jeans slätar ut sig när man bär det.

Är man flera i familjen med samma skostorlek kan man ha en strump-pool, en korg eller något där man lägger alla strumpor.

Vem är det som moraliserar?

2008-07-09T06:35:00.005+02:00

Den mediala sommartorkan har slagit till och P1-programmet Vetandets värld har dammat av Agnes Wold, numera professor i klinisk bakteriologi, som än en gång oemotsagd har fått hata svenska amningsrekommendationer.

Wold säger att hennes budskap är att amningsrekommendationer är moraliserande och syftar till att få kvinnor att underkasta sig något alldeles i onödan. Men sen går hon vidare och blir själv nog så moraliserande om att kvinnor INTE ska amma, i alla fall inte enbart ända till sex månaders ålder. Dessutom menar hon att kvinnor tvingas att amma av skälet att det förbättrar barns immunförsvar, vilket hon menar inte stämmer.

Det Agnes Wold inte säger, kanske inte förstår, är att amning för det mesta är något man bara gör, om det fungerar. Fungerar det inte försöker de flesta få hjälp att få det att fungera, av hälso-/sjukvården eller av ett av Agnes Wolds främsta hatobjekt, Amningshjälpen. Nästan alla i Sverige vill amma sina barn, men en stor andel tvingas lägga ner amningen när situationen blir ohållbar p g a bristande information och stöd. Om detta har jag skrivit ett tidigare blogginlägg, Vem tar ansvar?

Amningshetsen

Tyvärr är ibland kunskapen om amning så låg bland dem som har som jobb att informera och instruera om amning att det enda de kan säga är "fortsätt amma, fortsätt amma" och hänvisa till rekommendationen utan att berätta hur det ska gå till, vad som behöver göras. I kombination med brist på empati kan resultatet bli amningshets, ett fenomen som existerar och frodas i kunskapsluckor. Om detta handlar inlägget Kroppsdelen det hyschas om.

Om att amma enbart i sex månader

Wold säger att helamningsrekommendationen om sex månader (i Amningsnytt 4/06 av Wold lurigt omformulerat till "WHO:s krav") inte har vetenskapligt stöd i i-länder.

- Har hon verkligen läst all forskning? Snarare borde hon säga att HON inte har läst någon forskning som stödjer rekommendationerna, kommenterar amningsrådgivaren Xana de Silva.

Dessutom finns det forskning som visar att det är förenat med vissa risker att börja med annan mat på bekostnad av bröstmjölken före sex månader, se här.

Mera aktuellt för enskilda familjer än några procents mer eller mindre risk för sjukdom är vad som funkar rent praktiskt. Här får många föräldrar höra att barn är mest mottagliga för att smaka annan mat vid fyra månaders ålder. Den svenska dietisten Agneta Hörnell har visat att det är precis tvärt om, det tar i regel mycket längre tid att vänja barn vid fast föda om man börjar vid fyra månaders ålder jämfört med om man väntar till sex månader, se här. Alla som förgäves stoppat in skedar med potatis-bröstmjölksblandning, mosad banan och annat som både barnmatsföretag och färgglada broschyrer tipsar om, i sitt barns mun förstår vad Hörnell menar. Envis ska man vara, och trots att barnet inte vill ha maten utan amma så ska man fortsätta. Det blir kladdigt, genererar disk och tar tid. Allt tjat om mat från fyra månader kan skapa omotiverad oro över att ha ett barn som "inte äter", som man helt felaktigt tror "är sent utvecklat". Helt i onödan.

Agnes Wolds ihärdiga kritik av helamningsrekommendationen riskerar alltså göra livet svårare för dem hon säger sig värna om - småbarnsföräldrarna.

Om att motivera till amning p g a att det förbättrar barns immunförsvar

Enligt Wolds historieskrivning började fler amma på 1970-talet eftersom det blev känt att amning skulle stärka barns immunförsvar. Kanske hon är lite hemmablind här eftersom det är hennes forskningsområde, tittar man i gamla nr av Amningsnytt hittar man inget om immunförsvaret, däremot kvinnors envisa längtan efter att få amma och glada berättelser av typen "Så gjorde vi".

Dessutom har Wold tidigare hävdat att amning inte skyddar barn mot allergier, vilket i sig är en sanning med modifikation eftersom amning skyddar mot astma och eksem, men inte mot allergisk sensibilisering mot födoämnen eller luftburna allergen, vilket visades i BAMSE-studien. Det är ju bra att bröstmjölksersättning inte ökar risken för allergisk sensibilisering!

Nu verkar Wold dock ha övergått till att skopa ut amningens påverkan på immunförsvaret i stort, vilket hon gör här.

Här har vi alltså en överläkare och professor som i kraft av sitt ämbete menar att ett industriframställt halvfabrikat, framställt på en annan arts mjölk, är likvärdigt med den egna mammans mjölk, färsk direkt från bröstet, med immunglobuliner, levande vita blodkroppar, oligosackarider, hormoner och enzymer. Eller kan någon komma på någon annan tolkning av vad hon säger?

Många vill lägga sig i och tycka till om hur barn ska tas om hand, Agnes Wold inte minst. I hennes värld blir rekommendationer till krav om de handlar om amning. Annat som Livsmedelsverket har rekommendationer kring, som att äta ett halvt kilo frukt och grönt om dagen eller fisk tre gånger i veckan, har hon inget behov av att kritisera. Inte heller att Livsmedelsverket skriver rakt ut att barn bar borde äta hälften så mycket feta och söta livsmedel som de i genomsnitt gör i dag.

Varför är amning så farligt?

Linnés Råshult och Mahatma Gandhi

2008-07-05T08:48:00.004+02:00

Linnés Råshult är ett kulturreservat som vill återskapa en bit 1700-tal, med hus, inredning, djur, odlingar, äng och utmark. Jag går längs de klippta stigarna (man får inte gå hursom helst på ängarna eftersom en del blommor är väldigt känsliga och för övrigt tycker jag det är tilltalande att blommorna då och då får ha företräde) och blicken växlar mellan närkontakt med Jungfru Marie nycklar och svinrot och panoreringar över ängslandskapet med dess hamlade lindar och hasselbuskar.

Jag tänker på Gandhi, som jag håller på att läsa om i Zac O'Yeahs nyutkomna bok Mahatma! Småskalighet och lokal hantverksmässig produktion var för Gandhi det vettiga alternativet till kolonialismen. Gandhi hade en portabel spinnrock med sig och satte sig och spann på lediga stunder varhelst han befann sig. Med hemspunnen bomull i stället för textilier importerade från Storbritannien skulle Indien göra sig oberoende av Imperiet. I köket på mangårdsbyggnaden på Råshult står också en spinnrock, och i en korg ligger ull.

Södra stambanan mellan Stockholm och Malmö utgör gräns till reservatet och med täta mellanrum klyvs tystnaden av ett öronbedövande buller när X2000 eller 30 vagnar långa godståg drar förbi. Det är hemskt störande. Illusionen av 1700-tal försöker ta över men lyckas inte helt. Sen efter ett antal sekunder dör bullret hastigt bort och fåglar, gräshoppor och de egna fotstegen är åter det enda man hör. Tills nästa tåg kommer. Man påminns ständigt om nutiden, även om mobiltelefonen är avstängd och kameran ligger glömd på botten av ryggsäcken. Kanske bidrar också nutidsmänniskans förbannelse, oförmågan att leva i nuet till att det blir så störande. Men jag gör mitt bästa och funderar på hur det var att leva här. Det är ett välbärgat ställe och ändå tycks mig stugan så liten och mörk, åkrarna så små och rågen så mager. Jag ser hur förvaltarna spänner hästen för plogen med ett enda skär som drar upp en - i mina ögon mätt - grund fåra.

"Det var bättre förr" är förstås en omöjlighet att säga. Man kan inte lägga upp livet på 1700-talet i ena vågskålen och livet på 2000-talet i den andra och få ett enkelt utslag av vilket som väger tyngst. Men det är inte bara det. Så fort man börjar på att säga något om att vi skulle kunna ha något att lära av någon detalj i en annan tid eller en annan kultur (än den västerländska, postmoderna konsumtionskulturen) så tycks det alltid vara någon som genast måste inflika något om att allt inte var bättre förr - med svält, krig och ojämlikhet. Det går ju inte att säga emot.

När jag är på Råshult tänker jag att vi kanske är rädda för att inse vad vi har gått miste om. Tystnaden, inte minst. Rent vatten. Rent allting, när man tänker efter, när polardjuren långt ifrån allting också visar sig ha miljögifter lagrade i sitt kroppsfett. Jag vill inte heller vara utan modern sjukvård. Inte utbildningsväsendet heller när jag tänker efter och inte ens elen eller tågen. Men vi har betalat ett högt pris för dessa bekvämligheter. Och att kolonialismen finns kvar råder ingen tvekan om, även om den har bytt skepnad från att vara politikerstyrd till att ligga i den globaliserade ekonomins händer. På 1700-talet hade Indiens befolkning det bättre såtillvida att färre svalt, lär jag mig av boken.

Jag sätter mig i bilen och kör hem. Även om luftkonditioneringen är paj och man helst inte ska använda handbromsen så kommer man inte ifrån att det är en modern västerländsk bil och mina försök att klara mig utan kolonialismen går inget vidare. Jag odlar min trädgård och klipper mina mattrasor. Att spinna mer behövs inte just nu, så som vi översvämmas i billiga textilier från "låglöneländer", en moderniserad och förskönad omskrivning av kolonier.

Jag åker inte till Råshult för att låtsas leva några timmar i en förljugen värld utan för att stå ut.

Finna hopp.

Hämta kunskap.

Hushållsskolan - mer stormarknadslogik

2008-07-01T06:45:00.004+02:00

Mer om den "etniska" maten, olika kilopriser för samma vara, snarlika varor och att undvika tillsatsämnen

Etnisk mat är inte lika med all världens mat

I Uppdateringar i hushållsskolan skrev jag om att bönor och linser fanns för halva kilopriset på "etnisk mat"-hyllan på min stormarknad jämfört med på "hälskosthyllan". Jag noterade också att textmexmat, indisk chutney och thaimat inte fanns på etnisk mat-hyllan utan på ett helt annat ställe. "All världens mat" eller något snarlikt heter den avdelningen, och det känns lite sorgligt att inte Centraleuropa, Balkan och Mellanöstern inte får vara med där. Det har varit en ganska stor fråga de senaste åren varför svenska livsmedelsbutiker är så tröga med att ta in sortiment som passar (muslimska) invandrare, något som media brukar uppmärksamma vid tiden för Ramadan. Men med uppdelningen i "etnisk mat" från vanliga (utomnordiska) invandrarregioner och "all världens mat" från populära turistresmål fortsätter butiksplanerarna att göra skillnad på folk och folk. "Etnisk mat"-hyllan har ett ganska undanskymt och mörkt läge jämfört med den välbelysta "All världens mat".

Olika kilopriser för samma vara i samma butik

Nu har jag hittat fler varor som har helt olika kilopris på olika ställen. Nötter har ju blivit inne. De innehåller nyttiga fetter och har lågt GI. Jag hittade hassel- och valnötter på inte mindre än tre ställen, både i den välexponerade "nyttigt godis"-disken, i närheten av chipsen och bland bak-grejor. Jag börjar lära mig logiken och mycket riktigt var de billigast när de hade grannar som bakpulver, mandelmassa och annat man har när man bakar, 99,50 kr/kg för hasselnötter och 137 kr/kg för valnötter. I nyttigt godis-disken var kilopriset på hasselnötter betydligt över 100 kr och valnötter tror jag kom upp i 220 kr/kg. Pinjenötter nådde på nyttigt godis-hyllan toppnoteringen 298 kr/kg. På nöthyllan intill chipsen var det trångt och där fanns inga jämförpriser. Att pinjekärnorna kostade mindre där än vid det nyttiga godiset var det dock ingen tvekan om och när jag nu räknar ut kilopriset landar det på 166 kr/kg.

"Onyttigt godis" - vanligt plockgodis i lösvikt - kostar i samma affär 69 kr/kg.

Snarlika varor för väldigt olika pris

Köpte två halvliterspaket glass till midsommaraftons jordgubbar och lite annat. En sommarvikarie i 20-årsåldern i kassan. Slutsumman blev så låg att jag trodde han glömt slå in något men nej - 12 kr per paket kostade glassen. En vanlig Magnumglass väger 84 gram och går på 17 kr om jag inte minns fel. Tänker på senaste gången hela familjen köpte pinnglass på någon utflykt - fem glassar för 17 kr styck = 85 kr. Tänk om vi kunde rucka på vår bekvämlighet så mycket att vi lägger in fem teskedar, en kniv och några gamla assietter eller skålar i bilen och köper vanlig paketglass på utflykterna hädanefter.

Undvik tillsatsämnen - gör egen glass och glass-sås

Glass vågar man knappt läsa ingredienslistan på, så många konstiga ämnen som finns där som kommer ner i magen och som kroppen får att ta ställning till och hantera.

Här kommer ett grundrecept på hemgjord glass:

3 ägg, separerade i gulor och vitor

1,5 dl siktat florsocker

3 dl vispgrädde

smaktillsats - vaniljstång, hackad choklad, nötter, bär ...

Du behöver också tre vispskålar och gärna en elvisp (men vill man bränna kalorier och träna armmusklerina går det förstås bra med handdrivna vispar) samt ett kärl att frysa glassen i, t ex en burk som det varit köpeglass i.

Vispa äggulorna tillsammans med florsockret till en ljus fluffig massa. Se till så att det inte följer någon äggula med ner i äggvitorna och vispa dem till hårt skum i ett rent kärl. Vispa även grädden. Blanda alla vispen med varandra och med smaktillsatsen och häll över i burken det ska frysas i. Ställ in i frysen t ex över natten.

Till polkaglass krossar man 100 g polkagrisar i en mortel och minskar ner florsockret till en halv deciliter eftersom polkarisarna är så söta. En av våra favoriter.

Att komma in i ett tänk där man har en så bra framförhållning att man gör egen glass är svårt och ofta kanske man ändå prioriterar att använda hjärnceller, tid och energi till annat. Har man köpt glass kan man i alla fall njuta den med en god sås till. Varma bär är gott. Eller nyslungad honung. Eller lönnsirap...

Köpt chokladsås består av glukossirap eller glukos-fruktossirap med vete som råvara, därutöver socker, vatten, kakao, någon slags fett, emulgeringsmedel, surhetsreglerande medel, stabilisatorer, aromämne ... Köpt kolasås har ungefär samma ingredienser, förutom kakaon och i stället flera aromämnen. Chokladsås gör man på några minuter. Kolasås tar lite längre tid men smaken är oslagbar.

Hemgjord chokladsås

1 dl vatten

1 dl strösocker

1 dl (siktad) kakao

Mät upp vatten och socker i en kastrull, blanda och koka upp. Koka så det riktigt bubblar i blandningen. Blanda eller vispa i kakaon tills såsen är slät. Servera den varm eller kall.

Smaskig chokladsås med smör

Ta lika delar smör, socker och kakao samt en mindre skvätt vispgrädde om det finns (det går utan grädde, men då blir såsen blir inte lika len). Smält ihop det under omröring och sjud på ganska låg värme någon minut. Häll den heta såsen över kall glass. Då stelnar såsen och blir knäckigt god.

Hemgjord kolasås

från kokboken Nya Annas mat

50 g smör

0,5 dl ljus sirap

0,5 dl socker

2 dl visp- eller mellangrädde

Mät upp allt i en liten tjockbottnad kastrull och koka på svag värme i ca 20 minuter. Rör om då och då. Servera såsen varm eller ljummen (men den går bra att spara i kylen också).

Mirandas hushållsskola, del 4

2008-06-27T06:13:00.006+02:00

Skurtrasor av mjukisbyxor och gammal reklamhandduk

Återvinning har blivit trendigt

Åtminstone enligt en svartklädd, skäggprydd pr-man i Hus & Hem 4/08. Ja han säger ju inte återvinning. Nej, pr-mannen har i stället återgett en brittisk webbtidnings namn, Reduce, Reuse, Recycle.

På svenska blir det minska, återanvänd och återvinn. Och vem vill inte stoltsera med att vara trendig? Ärligt talat, det är kanske inte en så bra idé. för trender kommer och går. Trender är förutbestämda att förr eller senare bli ute, töntigt, något som de där tio år äldre var så förtjusta i men som vi bara tycker är pinsamt.

Så låt oss lämna trendgubben och hans trendsnack därhän.

Att återanvända är ändå en bra idé och betydligt allvarligare än en trend. Det här inlägget ska handla om att återanvända textilier. Bomull är den hårdast besprutade grödan av dem alla. Textilberedning är hårt påfrestande för miljön i flera led. Kan man använda textilierna längre så för det förhoppningsvis som effekt att nyproduktionen blir mindre.

Man behöver inte vara så jättekreativ för att återanvända textilier. En symaskin underlättar förstås men återanvändnign är inte för ett litet fåtal. Här visar sjätteklassare i Kävlinge vad de har gjort av gamla jeans.

Mina egna, trea-i-syslöjd återanvända prylar är bland annat:

- VuxenT-shirt blev omlottskjorta till nyfödd.

- Mammatrikåbyxor blev mjukisbyxor till lite större barn med nyköpta muddar.

- Gamla handdukar klipptes i rutor, sicksackades och blev mjuka sköna tvättlappar.

- Två tunna handdukar syddes ihop och fick en baksida av (nyköpt) flanell till babybadlakan.

- En lång jeanskjol som fallit ur mode räckte till en hel klänning i stl 120 cl.

- Badlakan som inte dög att torka sig på längre blev skurtrasor.

- När barnen efterhand växte ur sina byxor i collegematerial blev de sköna tvättlappar och torktrasor.

- På håliga strumpor klipptes fötterna av. Två ärmhål i det ena skaftet och Barbie fick ny top och kjol.

- Urtvättad bomullströja blev grytlappar med baksida av jeans respektive överbliven bit lakansväv.

- Jeans, skjortor och andra större plagg kan leva länge som mattrasor.

Detta med gratisprover ...

2008-06-26T09:29:00.005+02:00

I går var vår honkatt hos veterinären och steriliserades. Efter fyra timmar hämtade jag och två av barnen hem henne. När vi fick till bilen hade alla tre händerna fulla; med kattbur med yrvaken katt, recept på smärtstillande och hemgångsråd - bl a innevistelse och tratt i 10-12 dagar, och gratisprover och gratisprover. I samma veva som vi fick pappren om katten fick vi också en kartong märkt med ett djurmatsföretags logotyp.

– Är det här reklam eller något som ni rekommenderar? frågade den luttrade mamman, förlåt, matten.

Djurskötaren gav ett diplomatiskt svar om att steriliserade honor hade lätt att lägga på hullet och att kastrerade hannar hade lätt att få problem med njurar/urin av vanlig mat, så därför skulle vi fortsättningsvis köpa kattmat i djuarffären. Med andra ord hade kliniken inte alls gått igenom evidens och gjort någon oberoende bedömning av att JUST DEN sortens foder var "det allra bästa" för vår lilla katt. Men det hade vi inte fått klarhet i om jag inte hade tänk på att fråga där mitt i allt känslosvall kring vår ynkliga nyopererade katt med huvudet i tratt där också ena framtassen fastnat.

Kartongen hade ett finurligt handtag upptill och innehöll fem saker; torrfoder, blötfoder, påsklämma med företagets logotyp i en käck slogan, doseringsbägare och ett häfte med första hjälpen-råd för hundar och katter. Användbara grejor alltihop.

Min man har läst någonstans att antalet grejor i direktreklamutskick alltid är fem, det är lagom många för att man ska känna att man har fått mycket, men inte så mycket att man tappar översikten. Innan vi spärrade direktreklamutskick roade vi oss med att räkna innehållet i de kuvert som kom. Det stämde jämt - det var en larvig "rabatt"kupong, klistermärken, skraplotter där det var högsta vinsten på allt, svarskuvert och så själva brevet.

Fem grejor var det också i den andra gratispacken vi tog med oss från veterinären - tjusiga papperspåsar med axelrem på en hylla i väntrummet till dem som har valp eller kattunge. Där var också torrfoder, blötfoder, doseringsbägare (i huset finns fem till tre katter f n) en kupong att fylla i om man ville ha deras reklam fortsättningsvis, och så den intressanta 30-sidiga broschyren Ta hand om din kattunge med ett kattmatsföretags logga på bästa plats.

Broschyren påminner inte så lite om de reklamböcker man får som nybliven förälder, med korta texter om vad man ska tänka på när man har skaffat en kattunge och vackert belysta bilder på raskatter och fotomodeller.

Tioåringen läser att kattungar ska få pälsen kammad eller borstad åtminstone en gång i veckan och fast vi försäkrar honom om att ingen av våra katter nånsin har fått pälsen borstad och mått fint ändå, jagar han kattungen över halva huset med sina borstar tills kattungen av allt att döma ger upp och låter honom hållas tills han är nöjd.

Och jag tänker på hur sårbara vi människor är, djurägare såväl som nyblivna föräldrar, inför all denna förmenta expertinformation som bara gör oss osäkra och inför en massa jobbiga rutiner som vi inte har saknat och inte bett om.

Matkapitlet liksom de flesta visar först på ett problem, för att sedan ge lösningen - som i flera fall handlar om fodret. Här ett citat från inledningen: Kattungens första år är det viktigaste. Det gäller även det första fodret. Fodret du ger din kattunge har en direkt inverkan på dess tillväxt och utveckling. Därför är det viktigt att du ser till att fodret innehåller alla nödvändiga vitaminer, mineraler och näringsämnen. (Hur ska man veta det?) Kom ihåg att diskutera utfodring med veterinären, det är din bästa informationskälla. Jaha, men vår veterinär har ju själv försäljning av just den här sortens kattmat, så hur ska vi veta att v får ett tillförlitligt svar om just våra katters behov? Tänk om ett annat märke är bättre för just vår katt? Vår hona var dessutom fantastiskt flitig med att lära sina små att jaga. Ett tag smugglade hon in halv- och heldöda möss och fåglar dagligen. En gång kom hon t o m släpandes med en hel råtta mellan tänderna. Hur passar katters naturliga bytesdjur in i beskrivningen av denna kattmat, med ord som komplett, balanserat, kvalitet, utan onödiga tillsatser (hur vet man vilka som är nödvändiga eller onödiga?) samt berikat med antioxidanter och naturligt DHA för bättre utveckling av hjärna och syn.

DHA är en omega 3-fettsyra som är essentiell för människor. Den finns i bröstmjölk och DHA framställd ur jästa alger och svamp tillsätts åtminstone i USA i bröstmjölkersättning. Nu visar det sig att det kanske inte alls var en bra idé, läs mer här. Så vad är det för DHA i kattmaten? Hur starkt evidens finns det för den? Behöver katter DHA? Varför finns den inte med i kattmaten från början i så fall?

Senaste Amningsnytt rapporterar att WHO-kodens framtid i Sverige är osäker. Många förstår inte vad WHO-koden gör för nytta. Titta på marknadsföringen av smådjursmat! Titta på de fina fina bilderna på förpackningar för kattmjölksersättningar om hur välanpassade denna variant på komjölk är för småkissar. Är det så vi vill ha det?

Uppdateringar i hushållsskolan

2008-06-25T06:42:00.004+02:00

... eller rapport från en stormarknad

Kokosmjölken. Jodå, det finns fortfarande "lättkokosmjölk". De innehåller mindre kokos och mer vatten, än vanlig kokosmjölk samt även stabiliseringsmedel och emulgeringsmedel.

Leve kaffegrädden! 18procent fett, förpackningen innehåller högpastöriserad grädde. Bara! Så kallad matlagningsgrädde med ungefär samma fetthalt innehåller också tillsatsmedel. I går sålde de ut 3 dl kaffegrädde för en krona i min butik. Mums i såser, grytor och gratänger.

"Etnisk mat." Hittade en karta över butikens olika gångar och hyllor när jag letade efter mango chutney. Den fanns inte på grönsakskonserver och inte bland den "etniska maten" utan i ett annat hörn, långt borta från de två. Ankrar skeppet till kundvagn och går dit. Vad hittar jag där om inte en hylla med etnisk mat? Halvfabrikat med texmex, thaimat och indiskt. Tyvärr såg jag inte ens den hyllan på butikens karta, men jag undrar vad de kallar den. Turistmat? Semesterortsmat?

På hyllan för etnisk mat fanns mat från Polen, Balkan och Mellanöstern. Somligt är visst mer etniskt än annat ... Och var hamnar Bollnäsfilen som jag köpte på den etniska kartan?

Hur man hittar samma vara för halva priset i samma butik. På "Etnisk mat" hyllan! Det är sant! Lite större förpackningar med bönor, linser och bulgur än de välkända svenska märken men exakt samma produkt!

Vår guldgruva. Hö! Vi slog vägkanterna längs vår infartsväg och tog tillvara höet till barnens kaniner. Det blev väl en kubikmeter packat hö, barnen har provlegat vår lilla stack. Butikspriset för luftigt packat hö är 2:19 per liter. Vad sugen man blir på att lägga in tussar med hö i plastpåsar och kränga en del. Kaninerna lär inte äta upp allt.

Myten om bra mammor och snälla barn

2008-06-24T09:06:00.007+02:00

Under späd- och småbarnstiden är det vanligt att känna sig bedömd och prata om sig själv (och kanske andra) i termer som "då kände jag mig som en bra/dålig mamma..." *

Bra mammor får snälla bebisar, en snäll bebis måste ju ha en bra mamma. Och omvänt, en bebis som är besvärlig är ju också ett resultat av moderskapet och måste ju ha en dålig mamma. Enligt den logiken är man en dålig mamma om ens barn vaknar ofta på nätterna, ammar ofta, är krävande osv. Beteenden som i själva verket är helt normala.

Ett sätt kvinnor tar till för att få sina barn att bli snälla, eller åtminstone snällare, är att sluta amma dem så att de äter mer sällan. Det kan få effekten att barnet blir snällt, eller åtminstone snällare. Men mammorna är fortfarande "dåliga" eftersom alla vet att "bra mammor" ammar under det första halvåret och "dåliga mammor" ger flaska. Det går med andra ord inte att bli "en bra mamma" enligt detta synsätt, annat än för en mycket liten skara kvinnor. Man kan ha "en snäll bebis" som flaskmatas och därmed vara en "dålig mamma" eller man kan ha "en besvärlig bebis" som ammas eftersom normalt spädbarnsbeteende inte är socialt accepterat - och därmed också vara en "dålig mamma".

Ett vanligt råd till ammande mammor vid allehanda frågeställningar är att glesa ut på amningarna, bara erbjuda bröstet när barnet är tillräckligt hungrigt, när det har gått en viss tid sedan förra amningen eller på vissa signaler, när "inget annat hjälper". Pratar man med mammor säger de saker som "jag vet att jag inte ska amma mitt barn till sömns, sova med mitt barn, amma stup i kvarten" etc. De säger det med en skuldmedveten ton, det är som om de bekänner något hemskt och förväntar sig bestraffning. Sorgligt nog får de ofta också bestraffningar i form av negativa kommentarer och blir bemötta med ogillande, inte bara från sin omgivning utan också från vården. Dessa mammor frågar också saker som "Hur ofta ska jag amma honom nu?" för att få reda på hur de ska göra för att det ska bli "rätt" och för att de ska kunna vara "bra mammor".

Både som vårdpersonal och privatperson kan det hjälpa att fundera över om de råd vi ger underblåser de kulturella - ofta orimliga - förväntningarna på "snälla barn" eftersom råden många gånger kan göra livet svårare för mamman genom att sänka hennes självförtroende eller bädda för misslyckande.

Tänk om barnkunskapen i nian, vårdutbildningar, föräldrautbildningar på MVC och BVC, böcker och tidningar kunde acceptera och föra ut kunskap om normalt spädbarnsbeteende - dvs att vakna till flera gånger per natt, att vilja amma ofta, en gång i timmen eller mer, att vilja ha kroppskontakt osv. Så att vi kommer ifrån den osynliga norm som stämplar oss mammor som otillräckliga, hur vi än gör.

*Hittills har det mest varit kvinnor som uttryckt sig så, men kanske spiller det också över på de män som bevistar bvc:s föräldragrupper, öppna förskolor och föräldrafora på nätet. Man kan förstås också hoppas, om män generellt sett har en mer icke-dömande inställning till sitt föräldraskap, att det ska spilla över på kvinnorna.

Tack till Karleen Gribble som stora delar av texten ursprungligen kommer ifrån och som ger en föreläsning vid namn "The Mythical Good Mother" hemma i Australien.