torsdag 18 juni 2009

Frihet och tillit

Det börjar bli gott om mobiler bland mina barns jämnåriga. Ett av mina barn har också en mobil. Den stod högst på önskelistan och används väl som en leksak mest. Fast en gång glömde jag att han slutade skolan en timme tidigare och hämtade honom inte som överenskommet så då ringde han och undrade var jag blev av. Så visst är det praktiskt och smidigt med mobiler ibland.

Men jag märker att mobilerna också används för att hålla koll på barnen. Man ringer på mobilen och säger när de ska hem och påminner om man tycker barnet stannar borta för länge. "Kvällen var så fin så vi ringde inte hem barnen förrän klockan tio" hörde min man någon säga på radion.

Bra använd är mobilen en livräddare, eller en behändig lösning i alla fall. Men mobilen kan också vara ett sätt att detaljstyra sina barn, och ta både inititiativförmåga och beslutsfattande ifrån dem. Jag kommer att tänka på en del fotbollspappor (och -tränare, vilket ofta sammanfaller) som man kan se om man ser på knattefotboll, de som vill regissera hela spelet från sidan av planen och exakt styra vilken spelare som ska springa vart.

I en bok jag läste om renskötande samer konstaterade en kvinna att när hennes man var borta med renarna kunde det dröja många dagar innan han kom hem igen. Fram tills nyligen fanns inga möjligheter att hålla kontakt under tiden. Man fick helt enkelt lita på att han kom hem igen. Det slå mig att ju fler och bättre tekniska hjälpmedel vi får att hålla oss nåbara, desto mindre får vi möjlighet att öva upp vår tillit. Desto mer ökar vår oro och kanske misstänksamhet. Kanske mobiler gör oss mer oroliga snarare än tryggare? När han nu kan ringa, varför gör han det inte?

Min nioåring cyklar ett ärende åt sin morfar. Rätt som det är ringer morfar: Han är här nu.
Eh, ja? Vad ska jag säga? Är vägen han har cyklat så förenad med livsfara att jag lättat ska pusta ut över att han tillryggalagt den utan en skråma? Nej. Han har cyklat på lugna småvägar och cykelvägar. Och vilka signaler skickar morfars samtal ut till nioåringen? Att det hans uppdrag egentligen är väldigt farligt? Eller att morfar har blivit lite sjåpig på äldre dar, jämfört med när jag själv var nio år? Jag hoppas det senare.

Jag tycker själv det är skönt att gå och cykla, gärna på okända vägar och gärna ensam i fred med mina tankar. Då vill jag inte bli störd av en pipande mobil. Och jag vill inte att mina barn ska ha ha ansvar för en dyrbar sak som kan tappas eller bli blöt - inte om de inte uttryckligen har bett om en i alla fall.

Jag tycker också det har ett egenvärde att lära sig att passa tider och att komma överens om saker. Därför säger jag Gå hem kvart i sex för klockan sex ska vi äta. Jag gör hellre det än lagar maten när det faller mig in och ringer när den börjar bli klar.

Dagens barn mår i regel bra, men är mer stressade än tidigare genrationer, brukar det stå i sammanfattningar. Låt dem få lite andrum nu när det är sommarlov. Tvinga inte dem att ha med mobilerna jämt för att du ska veta var de är. Våga ge dem förtroendet att klara sig själva och komma hem enligt vad ni har kommit överens om. Och försäkra dig om att de tycker att det är skönt att komma hem.

tisdag 9 juni 2009

En by för att uppfostra ett barn

"Det krävs en by för att uppfostra ett barn" är ett sånt där citat som man inte riktigt vet var det kommer ifrån . Jag har läst det och glömt det. Viktigare än vem som sa det är att det är väldigt sant. Gamla och unga i byn, män och kvinnor, kan bidra med olika erfarenheter och gemensamt har de att barnet är en av dem, en som de bryr sig om.

I sin bok Hold on to your kids påpekar Gordon Neufeld att många av oss som i dag är föräldrar hade en fungerande by omkring oss när vi var små. Det har jag aldrig tänkt på, kanske för att byn drastiskt avfolkades under mina sena tonår på 1980-talet. En by var det likafullt, med lite skiftande befolkning genom åren, bestående av släktingar, grannar och vänner till familjen.

De första åren var det vad vi i vanligt tal menar med by, en samling hus och bondgårdar med sina invånare, mer eller mindre samlade runt en kyrka. Hade man inget att göra en eftermiddag kunde man cykla hem till någon tant eller någons farmor och bli bjuden på saft och kakor. Sen satt man där och stoppade i sig av goda hembakade grejor medan någon lyssnade på vad man hade att säga. Bara sådär. En annan gång hjälpte samma tant mig att såga med den värdelösa sågen ur en snickarlåda från leksaksaffären och jag blev imponerad över att hon, som såg så skröplig ut, kunde såga.

I 1970-talets villasamhälle fanns också utrymme för en by kring mig, bestående av släktingar, grannar och kompisars föräldrar. Till skillnad från i byn var det en större övervikt av kvinnor bland villorna. I byn under mina första år var papporna lantbrukare, grannarna var lantbrukare och man följde med till smed, elektriker och andra småföretagare som servade lantbruket. Men vi gick ut och in i villorna och lärde oss mycket om andra människors vanor och ovanor.

Nu är det ju inte så att min uppväxt var en ren idyll. Våld, missbruk och mänsklig tragik fanns där också. Allt var inte bättre förr, men allt var inte heller sämre förr! Det är ingen slump att uttrycket om en by för att uppfostra ett barn uppstått nu på senare år för nu saknar många barn byar omkring sig. Man behöver inte formulera det som är självklart i en kultur, men när man upptäcker att det är borta saknar man det och undrar vad som har hänt.

Jag funderar över vilka byar det kan finnas runt mina barn. Det jag ser är att de har väl både släktingar, grannar och kompisars föräldrar, men att träfftillfällena blir glesare, tiden knappare. Dels för att folk, särskilt kvinnor, arbetar mer utanför hemmet. Men även vuxenstyrda aktiviteter stjäl av barns tid. Är då inte fotbollstränare, ridlärare och scoutledare den nya tidens by för ett barn? Kanske, kanske inte, skulle jag vilja säga. Det beror på vilken relation barnet har till ledaren, om det känns som om ledaren ser barnet för den det är. Eller om träffarna enbart går ut på att förkovra barnet i sport, eller vad det nu kan vara.