söndag 1 januari 2012

Om afrikanska bebisar och gråt och varför jag har svårt för AP

Afrikanska bebisar gråter inte var budskapet i en text som det flitigt länkades till i höstas, på facebook och i olika forum för bebisföräldrar (läs: mammor). Den handlade om en kvinna sm av sin Grandma fick rådet att amma så fort hennes barn pep så skulle barnet aldrig skrika. Jag tyckte det var en fin och personlig text men med ett starkt förenklat budskap. Jag tror inte jag länkade vidare, men kanske gjorde jag det till slut ändå när den kom från så många håll till mig. På amningsbloggen skrev jag inget i alla fall, såvitt jag kan se.

Nu har reaktionen kommit. Bloggaren Gina på The feminist breeder har skrivit texten African Babies don''t Cry? I call Bullshit. Gina skriver att hennes mellersta barn skrek inte, han ammades på begäran och vare alltid nöjd. Men sen kom hennes yngsta, som visade sig var en bebis med mycket nära till skrik. hon skriver inte rakt ut om den besvikelse hon måste ha känt när hennes ammade, bärande, samsovande och tesstande av andra knep inte hjälper; flickan fortsätter att skrika för minsta lilla. Gina känner sig uppenbarligen lurad. Amning hjälper inte alls alltid mot allt och hon raljerar över alla dåliga råd som en Grandma i västerländsk kultur kan ge. hon hänvisar till vetenskapen - Grandma-råd är ovetenskapliga vare sig de handlar om att amma på minsta pip eller aga dem. Och förresten så skriker säkert bebisarna i Afrika också, om de är allergiska eller utsätts för överaktiv utdrivningsreflex.

Nej, menar hon, vad den där skenheliga artikeln gör är bara att lägga sten på börda för mammor som gör så gott de kan, men vars bebisar ändå inte är nöjda. Dess budskap till mammor som gör sitt bästa att deras bästa inte är bra nog. Den får mammor till lugna bebisar att tro att de är duktigare än oss andra - när de i själva verket har haft tur att få ett lättskött barn. Man vill tro att det finns en enkel lösning. I själva verket finns det i varje ögonblick afrikanska bebisar som skriker, menar hon. Och att ha ett skrikande barn gör en inte till en misslyckad AP-förälder.

Gina har onekligen flera poänger. Barn är olika. En del är mer svårtröstade än andra. Ett litet antal är mycket svårtröstade. Ibland har det fysiologiska orsaker som visar sig så småningom. En del bebisar har ett kolikbeteende, då de vill ha ständig kroppskontakt, rörelse och amning på begäran hela kvällar, men som, om de får det, ibland inte skriker upp sig. Så var ett av mina barn. Ibland förstår man inte varför ett barn är så ledset, och kan inte heller göra något åt det mer än att bekräfta dess känslor, vara tålmodig och erbjuda bröstet med täta mellanrum.

AP, eller Attachment Parenting, är ett uttryck som har myntats av en dr Sears. Enligt AP ska man se på vissa beteenden som verktyg i en verktygslåda med vars hjälp man ska sköta sitt barn. Verktygen är bland annat amning, bärande och samsovning. Med hjälp av dessa verktyg ska man gynna barnets anknytning. Och det tror jag man gör också! Man kan behöva någon som uppmanar en att vara kroppsligt och själsligt nära sitt lilla barn och våga gå in i den starka bindning det innebär. Ofta för det med sig en massa jobbiga känslor och insikter om att man inte har fått samma fysiska närhet som barn.

De flesta av oss västerlänningar som är vuxna nu har förvägrats mycket kroppskontakt som små. Vi togs ifrån våra mammor direkt vid förlossningen och lades i barnsalar (och där skreks det sannerligen berättar de som jobbade på BB på den tiden) har ammats var fjärde timme, sovit i vagn och spjälsäng, sällan eller aldrig burits mer än korta transporter och åtminstone vi som är födda på 60-talet hölls i lekhagar för att inte störa våra mödrar i hushållsarbetet där maten förväntades stå på bordet klockan tolv eller fem. Det kan göra ont att tänka på och vara lätt att värja sig för. Att då en auktoritet som dr Sears påpekar att just den här närheten och det att svara direkt på signaler, kan vara just den knuff därbak som man behöver för att våga gå emot förväntningarna från omvärlden (och sina egna kanske) och ha sin bebis nära.

Men yttre auktoriteter kan också leda en fel. Och det blir lite snett, när man som bloggaren Gina tänker sig att dr Sears är en skollärare som ska väga samman hennes ammande, bärande och samsovande till betyget A+++. Det blir som i skolan: Nu ska du göra det här! - Varför det? - För att jag säger det! Hur ofta har vi inte alla hört det urusla argumentet från lärare och andra auktoriteter? Hur lätt är det inte att vi för det vidare till våra barn, i stället för att säga som det är; För att jag vill dig väl och jag vet att det är bra för dig.

Att som Sears erbjuda en rad verktyg och uppmuntra föräldrar till en rationellt teknisk syn på föräldraskap gör att man riskerar hamna i prestations-tänkandet när man hellre borde tänka relation. Den som bedömer oss som föräldrar är ju inte dr Sears utan våra barn, en gång i framtiden. Och de kommer inte att stå med en checklista och bocka av - amning - check, samsovning - check, bärning i ergonomiskt utformad bärsele - check. De kommer att se till helheten. Fick vi dem att känna sig villkorslöst älskade? Trivs de i vårt sällskap eller känner de sig besvärade? Kommer de att ta hand om oss när vi blir gamla och sjuka - och i så fall av plikt eller kärlek?

Förstår ni vad jag är ute efter? Att fysisk närhet kan vara bra, en läkning för en själv och en bra start för ens barn. Men om man tänker prestation så blior det kontraproduktivt.

Attachment parentingstilen har ett namn som associerar till anknytningsteorin, på engelska attachment theory, som framför allt har arbetats fram av John Bowlby och Mary Ainsworth. Efter andravärldskriget upptäckte John Bowlby att barn som hade stannat kvar hos sina föräldrar i London under bombanfallen hade klartat sig psykiskt bättre än de barn som evakuerades till den engelska landsbygden, bort från föräldrarna. Mary Ainsworth myntade uttrycket trygg bas, om barnets upplevelse av föräldern som utgångspunkt för utforskande, och säker hamn, som det barnet återvänder till när utforskandet nått sin gräns och barnet av någon aneldning blir skrämt.

Alla barn är anknutna till sina vårdare, och anknytningen kan vara trygg eller otrygg. Otryggt anknutna barn kan bete sig antingen överdrivet gnälligt (motspänstig/ambivalent anknytning) eller till synes inte behöva föräldern som säker hamn i stressiga situationer (undvikande anknytning). Både trygg och otrygg anknytning är dock organiserad, barnet vet på något sätt vad det har att förvänta av sin vårdare och beter sig konsekvent efter det. En mindre andel barn har desorganiserad anknytning, där barnets beteende är mer oförutsägbart och där barnet ömsom tyr sig till sin vårdare, ömsom verkar rädd för denne. En varaktig, trygg anknytning till en eller flera vårdare ger bättre förutsättningar för hälsa, socialt liv och framgång i livet än andra former av anknytning. I västvärlden är 60-70 % av alla barn tryggt anknutna till sina vårdare.

Attachment parenting, AP, innebär inte nödvändigtvis att ens barn får en trygg anknytning. Trygg anknytning får barn som upplever att de får tillräckilgt bra omsorg för att kunnas utveckla en tillit till sina vårdare. De har blivit lyhört bemötta och fått sina behov uppfyllda i den takt de har uppstått, i tillräckligt hög grad (och vad som är tillräckligt varierar säkert från barn till barn). Eftersom två tredjedelar av barn i vår del av världen har trygg anknytning till sina vårdare betyder att det är många fler än de som har AP-föräldrar. AP uppmuntrar lyhördhet och det kan säkert vara en väg till trygg anknytning, men säkert inte den enda. Det går också att tänka sig barn som utvecklar otrygg anknytning trots att föräldrarna bär aldrig så mycket. Det är ingen katastrof det heller, det blir fungerande vuxna av de flesta otryggt anknutna barn också.

Poängen är återigen relationen, att föräldrar och barn trivs ihop. Inte prestationen. Och det är väl där någonstans som The Feminist Breeder spårar ur. Hon verkar inte heller ha insett att råden som den andra bloggarens afrikanska Grandma förmedlade i grund och botten handlade om tillit till sin egen förmåga att trösta sitt barn, medan de råd som hon tillskrev sin egen västerländska (får man förmoda) Grandma snarare spretade åt alla håll och i varje fall inte förmedlade "tro på dig själv!".

Säkert gråter barn i Afrika, såväl som i Europa, Nordamerika eller var nu Gina befinner sig, men visst finns det kulturella skillnader. Jag har varit i Afrika litegrann, på en veckas charterresa till Agadir i Marocko med min familj. Mina barn var då 1, 3 och 5 år och jag förundrades över hur vänliga och lekfulla många marockaner - afrikaner - var mot våra barn.

Att vår ettåring gärna fick gräva i hotellrabatterna och att en av kyparna lekte tittut med honom och hans syskon under de hellånga borddukarna i frukostmatsalen kan förstås tas för intäkt för att de månade om oss som betalande gäster, men andra gånger blev det än mer uppenbart att många såg på barn med gläjde, log mot dem, skojade med dem, lekte med dem. Vår treåring fick en liten leksak av en taxichaufför som vi säkert inte skulle träffa igen. Några tonårstjejer från överklassen kom fram till oss på stranden och började prata, kanske för att öva engelska, eftersom vi hade barnen med.

Skillnaden i inställning till barn mellan hotellets anställda och de övriga gästerna, som mestadels var från Frankrike, var uppenbar. De franska gästerna kunde snäsa åt våra barn att vara tysta och stilla, men hotellpersonalen gjorde det aldrig. Den surmulna tystnaden i den överfulla tågvagnen från Kastrup över Öresundsbron när vi var på väg hem kontrasterade skarpt mot hur vi hade blivit bemötta några timmar tidigare, i Afrika.

Personer som har varit i Afrika söder om Sahara vittnar ofta om en otroligt avslappnad amningskultur, och efter alla år i Amningshjälpen är jag böjd att tro att folk som har bott i Afrika är överrepresenterade i Amningshjälpen. Jag tror det finns ett samband där, har man sett en fungerande amningskultur saknar man det här i vår del av världen.

Det kollektiva samförståndet om att barns välmående är viktigt som jag själv träffade på vid ett så hastigt och ytligt möte med Afrika, och som bekräftas av så många som gör djupare bekantskap med denna kontinent, är något vi saknar i vår del av världen. Synern "det är bra att lufta lungorna", dvs skrika, är inte utdöd. den skillnaden måste betyda något. It takes a village to raise a child." En ensam individ kan göra sitt bästa, men kulturen runt omkring spelar också roll.

Det är orimligt att man som västerländsk mamma ges och tar på sig skuld för att barnet skriker.

3 kommentarer:

Helen sa...

Väldigt bra skrivet!

Anonym sa...

TACK och hurra, precis vad jag behövde hjälp att sätta ord på. Heja dig, fortsätt skriv, för allt i världen! /Apiaria

AislinCarys sa...

Jättefint skrivet om den där myten om afrikanska bebisar! Visst finns det studier som visar att bbebisar som bärs mycket gråter MINDRE än de som får ligga själva. Men det är ju klart att bebisar gråter i vilket fall som helst, och vissa mer än andra, gråta är ju det enda sätt de har att kommunicera. De gråter för att de är blöta, har ont i magen, fryser, är för varma, för att kläderna skaver, för att de inte vill bli påklädda, för att de vill se åt ett annat håll, för att de är överstimulerade, för att de vill hållas på ett annat sätt, för att de är uttråkade, för att de inte står ut i bilstolen... Och jag tror ju att man kan minska gråten genom att svara på barnets behov. Minska just det barnets gråt, vill säga, inte eliminera. Och inte mindre jämfört med ett annat barn, bara mindre jämfört med barnet själv, om man inte svarat på dess behov.

Och där är AP. AP är svaret på bebisens behov. Det är inte verktygen, de är bara till för att hjälpa, och The Sears menar att de fungerar på de flesta barn. Men inte alla. I The Fussy baby or High Needs Child skriver de om små sjalhatare, som bara kan sova i en vagn (helst skramlig) - barn som mitt barn - och barn som inte vill bli hållna. I The Sleep Book upprepar de ofta "If you resent it, change it", och pratar också om barn som sover bäst själva. De är mycket tydliga i alla böckerna om att verktygen är just verktyg. Som fungerar bra, men om man känner att ett annat verktyg fungerar bättre just nu eller för någon, använder man förstås det! De poängterar att verktygen inte är AP, att verktygen bara är till för att gör det lättare att AP. The Sears är ju i grunden bara ett par föräldrar (och ja, barnläkare och sjuksköterska) vars 8 barn lärde dem något om föräldraskap, något nytt, och de skrev böcker för att dela med sig av detta. I den tid och plats, av sömnträning och självlar flaskuppfödning, är det inte konstigt att de poängterar verktygen. Jag är övertygad om att föräldrar, som de själva, som följt vad läkarvetenskapen sa att de skulle göra, hade, och har, ett behov av att verktygen beskrivs så tydligt.

Om man söker på API, Attachment Parenting International, är verktygen (de kallar dem principles) betdligt urvattnade, generella, och kanske lättare att ta till sig idag. Utan fokus på amning och bärande och samsovning.

Man behöver inte använda verktygen alls för att AP. Fast personligen tror jag att det är svårt utan "Belief in baby's cry" och "Beware of baby trainers". The Sears skriver: "AP is an approach, rather than a strict set of rules. It's actually the style that many parents use instinctively. Parenting is too individual and baby too complex for there to be only one way. The important point is to get connected to your baby, and the baby B's of attachment parenting help. Once connected, stick with what is working and modify what is not. You will ultimately develop your own parenting style that helps parent and baby find a way to fit – the little word that so economically describes the relationship between parent and baby." och "AP is a tool. Tools are things you use to complete a job. The better the tools, the easier and the better you can do the job. Notice we use the term "tools" rather than "steps." With tools you can pick and choose which of those fit your personal parent-child relationship. Steps imply that you have to use all the steps to get the job done." http://www.askdrsears.com/topics/attachment-parenting/what-ap-7-baby-bs