fredag 8 mars 2013

Alla barn är allas barn

Man får inte diskriminera på grund av ålder, enligt Diskrimineringsombudsmannen. Jag vet inte när ålder blev en grund får diskriminering, parallellt med bland annat kön, etnisk tillhörighet och religion. Jag kan inte minnas att jag har sett det förr. Men nu står det där. Bra det.

Men enligt DN är frågan om småbarn på kaféer brännhet. I DN:s webbenkät svarade 80 procent av 18000 att kaféer bör förbjuda störande småbarn. Även om vi tror att det är de som har varit mest arga som har gjort sig omaket att svara på enkäten så är det en hisnande hög siffra. Det är allvarligt. Små barn är lika mycket medborgare med samma rätt att röra sig i samhället som alla andra. Ett småbarnsförbud på kaféer skulle stänga ute både dem och deras föräldrar från offentligt liv. Det är inte alls förenligt med grundläggande värderingar om alla människors lika värde.

Men det finns ett men. Anonyma kaféägare i DN berättar om föräldrar som sitter kvar och fikar fast barnen vill gå därifrån, och om barn som springer omkring utan att föräldrarna bryr sig och riskerar krocka med andra gäster. (Dock får jag inte ihop riktigt att barnens huvuden är i samma höjd som en kund håller en bricka, mäter jag på mig själv så håller jag en bricka cirka 110 cm över marken vilket innebär att en normallång femåring skulle kunna stå rak under den. Och vid fem års ålder är man knappast ett småbarn längre.) En butiksägare jag känner berättar om kunder i butiken som byter blöja mitt på golvet i butiken och om hur hen själv får hindra barn från att springa upp i skyltfönstret och riva runt, allt medan föräldern obekymrat tittar på saker i butiken.

På restauranger har jag har själv sett hur små barn förväntas sitta stilla länge, länge både före och efter maten. Det hörs hur de skruvar på sig och behöver röra på sig,  men föräldrarna sitter bara kvar. Jag lider med barnen och utkämpar inre strider om jag ska lämna mitt sällskap och gå och leka med barnet en stund, ta det i hand och gå runt i restaurangen och titta på saker eller kanske ut på gatan. Det slutar med att jag inte vågar, för vad skulle föräldrarna tro? Dessutom är jag ju själv hungrig och där för att äta.

Den attityd mot barn som jag läser om i DN, och har sett på andra håll om exempelvis barnfria hotell, känns dock ny. Det är inget jag känner igen från min egen barndom i en liten by i Skåne. När jag följde med min mamma och handlade i speceriaffären, slakteriet och bageriet, hälsade alla lika vänligt på mig som på min mamma och i kö stod andra kvinnor (var det ju mest på den tiden, kring 1970) och log vänligt och uppmuntrande. Jag kunde på egen hand cykla hem till grannar i byn och bli bjuden på saft och kakor allt medan en gammal änka eller ett lantbrukarpar undrade hur jag hade det och vad som försiggick i mitt liv. En cyniker skulle kanske också tänka att de vuxna försökte pumpa mig på skvaller om min familj men om det var så så märkte jag det inte. Det jag, som fem- sex- eller sjuåring märkte, som jag nu kan sätta ord på, var generositet och omsorg.

Det är denna skillnad i attityd jag tänker på när jag läser DN-artikeln och kommentarer om den på fejan.  Min vän butiksägaren menar att det är en annan tid nu och att folk bara ser till sina rättigheter och inte skyldigheter. En jurist på DO är inne på samma spår i artikeln, att alla har rätt till tillträde till exempelvis ett kafé. Men det innebär inte att man har rätt att bete sig hur som helst därinne.

För vad det handlar om till stor del är vådan av att generalisera. Det är inte det att vara barn eller förälder som är felet. Det är beteendet att springa omkring, vara högljudd, ta upp mycket plats till prylar och barnvagn eller byta blöja på platser som inte är avsedda för det.

Men därmed är saken inte utredd. Jag kan inte stanna vid att "vissa småbarnsföräldrar tar inte ansvar för sina barn" (genom att sitta kvar och fika i stället för att gå ut igen exempelvis). Jag vägrar dela upp världen i "småbarnsföräldrar" och "alla andra" i två skilda kategorier som inte har med varandra att göra. Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Tror vi på det resonemanget så innebär det att vi som inte har små barn också har ett ansvar. Att alla barn är allas barn. Vi kan inte bara vända ryggen åt småbarnsföräldrarna och låta dem klara sig själv. Vi kan le uppmuntrande, hålla upp dörren eller prata vänligt med barnet.

Bloggaren bakom Vilda barn kommer in på det. Hon har lagt märke till att i Bolivia, till skillnad mot i Norden, lägger folk sig i. På ett snällt sätt: Jag har sett folk gå förbi föräldrar med gråtande barn, och snabbt slänga åt dem en kommentar: "Plocka upp barnet". "Ge henne bröstet." "Han vill till sin mamma." Hon gör en distinktion mellan kommentarer som tar förälderns parti (varianter på "skäm inte bort henne") och kommentarer som tar barnets parti. Jag tror man också kan reagera mot föräldrars beteende på ett sätt som visar omsorg om både föräldern och barnet, och ett sätt som mest trycker ner en förälder som redan antagligen känner sig ganska misslyckad.

Det har hänt att jag har kunnat säga rätt sak till en främling i ett sådant sammanhang, som en komplimang om vilket härligt barn hen har. Det är så underbart att se förälderns ansikte spricka upp i ett varmt och äkta leende och känna stämningen vända helt om. Omtanke föder omtanke. Kärlek föder kärlek.

1 kommentar:

Mamma Brötis sa...

Bra inlägg! Kan inte annat än hålla med.

Trevlig helg!