måndag 25 augusti 2008

Famnen är spädbarns naturliga miljö - där slipper det sned skalle

Spädbarn är inte utvecklade för att tillbringa de flesta av dygnets timmar i ryggläge. Många tycks ändå göra det, och ett tydligt, fysiskt tecken på detta är att de får sneda skallar, rapporterar Allt om barn och Vetenskapsradion.
En sjukgymnast vid namn Anna Öhman har forskat i ämnet och kommit fram till att nyfödda bör ligga så mycket som möjligt på mage. Spädbarnsföräldrar ställs inför vad som ser ut som en pest eller kolera-situation. Magläge (vid sömn): Större risk för plötslig spädbarnsdöd. Ryggläge: risk för sned skalle. Hur ska man som förälder göra så det blir BRA?

Inget av medierna berättar om spädbarns naturliga miljö, som de är utvecklade för att vistas i: Föräldrarnas famn(ar). Bortsett från allt det vi vet om värmereglering, neurologisk stimulans, och bra för amningen undviker man sned skalle. Blir man trött i armarna eller vi ha en hands free-funktion kryllar det av bärselar och bärsjalar i olika modeller.
Hallå redaktioner och forskare, varför berättar ni inte det?
Kan inte sned skalle hos barnet lika gärna tolkas som att det får för lite tid i förälderns famn?

söndag 24 augusti 2008

Fortfarande dör barn p g a utebliven amning

Att Nestlé sysslade med oetisk marknadsföring av bröstmjölksersättning i fattiga länder på 1970-talet känner de flesta till. Men att det fortfarande pågår runt om i världen är färre medvetna om. Fortfarande beräknas 1,3 miljoner barn dö varje år p g a att de inte ammas. Det är ett World Trade Center varje dag. Året om.

The Loaded Bow berättar barnmorskan Amy Osborne om eden verklighet hon själv har mött i Filippinerna och i Afghanistan. I Afghanistan är mödrarna så hjärntvättade av Nestlé att hela familjens inkomst användes till ersättning, vilket gjorde att de större syskonen måste gå hungriga. De som inte har råd med bröstmjölksersättning var så övertygade om att deras mjölk inte var bra att de gav bebisarna upptuggade kakor och sockervatten, berättar Amy Osborne, som undrar hur länge de barnen egentligen levde.

Läs på The Loaded Bow om en verklighet som få av oss har inblick i. Men som gör att Nestlébojkotten fortsätter alltjämt, se Nafia och Amningshjälpen.


lördag 23 augusti 2008

Mer tid =mindre ägodelar?

Det började i våras med att skolan sålde ut böcker från skolbiblioteket. Gamla fina barnklassiker Peter Pan, Greven av Monte Christo, Det susar i säven. Inte i bearbetade förkortade versioner, utan hela. Flera av dem känner jag igen. Flera av just de här böckerna låg på mitt nattduksbord när jag gick i skolan för 30 och 35 år sedan.
– Det är ingen som läser dem nu för tiden, säger skolpersonalen lakoniskt. Böckerna går tre för en tia. Jag köpte trettio för en hundring.

Till kvällsläsning nu i augusti har vi haft Det lilla huset på prärien av Laura Ingalls Wilder. Alla tre barnen, 8, 10 och 12 år, har fascinerade följt familjen Ingalls färd från Stora skogen i Wisconsin ända till trakten av Independence i Kansas. Med andlös fascination följer de familjens liv, hur deras hus byggs, skorsten muras, brunn grävs ... Inte behöver man en spik när man ska göra en dörr! Det går ju lika bra med träplugg, så slipper man fara till stan!

Och så, när skinn från hela vinterns jakt är bytta mot plog och utsäde och familjen sår spannmål, grönsaker och potatis så får de veta att nybyggarna ska köras bort av militär från detta område. Charles Ingalls vill inte låta sig köras bort som en hund. Vi reser i morgon bitti, bestämmer han. Och så blir det. De avbryter sådden och packar ihop. Nästa morgon är allt deras bohag lastat på prärievagnen, som dras av två hästar, och det bär iväg ännu en gång. Vart vet de inte än.

Överraskningen är total bland mina åhörare.  Till och med åttaåringen förstår det oerhörda i att Ingalls' lämnat ett helt års slit och strävan ryggen - stockhuset och stallet lämnas tomma, grönsakerna får växa upp och bli mat åt viltet, de ger kon och kalven till en granne, plogen får stå där den står. Nog är de rätt tysta där på vagnssätet när de lämnar sitt nybygge, makarna Ingalls. Men när de slår läger på kvällen spelar pappan på sin fiol och det är ändå rätt okej att vara på väg mot det okända igen. Och ett par gånger i boken upprepar Charles Ingalls att det finns något de har gott om - något som paradoxalt nog är en bristvara nu, i vårt överflödssamhälle - tid:
Vi har all den tid vi behöver, säger han.

Finns det ett omvänt förhållande mellan upplevelsen av tid och materiellt välstånd? Ju mera prylar man har, desto mindre tid? Städning, tvätt och disk tar upp mer tid om man har fler saker att hålla rena och hela. Och tiden går dels åt för att arbeta ihop till pengar att köpa dem för och dels åt detta ständiga handhavande av saker. 

Allt familjen äger får plats på en enda vagn. Allt bohag packar de ihop på mindre än ett dygn. Större möbler, som sängar, bord och stolar, går det snabbt att yxa till på det nya stället. Hur många av oss är beredda att bara lämna resultatet av ett helt års arbete? Sabina i Stefan Sundströms sånger, kanske, men så är hon också påhittad.

Allt du vill äga det äger dig

och jag tror Stefan har meningen från en annan amerikan som levde på 1800-talet, Henri David Thoureau som skrev Walden en generation innan Laura Ingalls färdades genom Mellanvästern. Två vitt skilda personer som har levt i materiell enkelhet utan att egentligen sakna något. Bägge från USA, som på 1900-talet skulle bli slit- och slängsamhällets och pryl- och plastålderns förlovade land.

Min åttaårige son säger att han förstår familjen Ingalls känsla när de måste lämna det lilla huset på prärien: Det är som när jag har byggt ett stort sandslott och det är dags att åka hem. Stefan sjunger också om sandslott i sin sång om Sabina.

Och jag tänkte att all strävan
är som slott som byggs i sanden


söndag 17 augusti 2008

Almarna dör ... och askarna, bokarna, ekarna, kastanjerna ...

Almsjukan har varit en realitet i en femton år vid det här laget men det är först i sommar man har sett riktigt många döda almar ute i naturen. Till en del kan det bero på att myndigheterna ändrade sina direktiv från att man skulle ta ner och elda upp sjuka träd till att låta dem stå kvar och låta nerbrytarna reclaima sin plats i naturen. Men ändå. Här i Skåne ser man fullt med döda träd mellan fält, längs vägar, på skräpmark, i trädgårdar och kanske parker.

Skånes lövskogar består mest av bok. Men i det öppna landskapet, runt fält, längs vägar och i trädgårdar är almen om inte vanligast så åtminstone i den absoluta toppen i vanlighet. Eller var. För nu dör de på löpande band.

Almen är inget träd som man direkt lägger märke till och älskar. Det är ganska ordinärt byggt, har inte ekens pampighet och kunglighet, inte heller bokens skira vårgrönska och släta bark eller hästkastanjens lena frukter i taggiga skal. Den har inga kottar, men frösår sig förargligt flitigt, bladen är stickiga när man "rensar fisk" (drar bort det gröna mellan bladnerverna). Men de skänker skugga och lä i fullåkerlandskapet, både som fullvuxna träd och som del i inte allt för anspråksfulla häckar. I vår trädgård stod det när jag kom hit fyra stora almar, varav de tre var sin hörna av trädgården. Nu är tre nersågade och den fjärde döende. Mindre frösådda almar och häckplantor har också dött. En lite mindre alm var klätterträd och eftersom det hade en vid, trevligt hängande krona  fick det tjänstgöra som godispåseträd på barnkalasen. I våras fick den löv men så snart de spruckit ut började den dö. Hela sommaren har det dråsat löv på gräsmattan. Vi sågade ner en sjuk jätte häromåret där vi räknade årsringar bak till 1870. 
Almen har liksom alltid funnits där. Och när nyheterna nådde oss om en epidemi av almsjuka, att almen i stort sett skulle försvinna från Skåne, var det svårt att föreställa sig.
Men nu är vi där.

Värst av allt är att det inte bara är almen som är sjuk. Flera andra vanliga lövträd som också liksom bara funnits där angrips av sjukdomar. Efter almen kommer asken med sina svarta knoppar som liknar ett djurs nätta klövar som sist av alla slår ut i vackra flikiga löv, asken som alltid strävar uppåt och som är inskriven i den nordiska mytologin historien i och med Yggdrasil.
Askarna får askskottsjuka. Bor du här i Skåne eller på Gotland har du säkert sett sjuka askar, med döda kvistar i ytterkanterna av kronan. Därifrån sprider sig sjukan, som är en svamp, inåt trädet  tills det dör. Liksom vad gäller almsjukan finns ingen bot och inget att förebygga med heller. Trädgårdsrådgivare avråder från att plantera ask i trädgården.

Bokarna drabbas av bokbladlus, som har skadat årsskotten nu de sista 4-5 åren. Kastanjemalen går på hästkastanjen och gör bladen brunfläckiga. Ekarna kan få någon eksjuka men vakren kastanjens eller ekens existens verkar vara hotad.

Varför alla dessa sjukdomar? Varför just på träden? Och varför just nu?
föga förvånande verkar de bero på mänsklig aktivitet. Enligt en växtekolog som intervjuas i Helsingborgs Dagblad är det fastslaget att almsjukan kom från det tropiska Ostasien.
Dels är vi människor rörligare över hela jordklotet och tar risken att olika organismer liftar med oss och hamnar på ställen där de inte har några naturliga fiender utan kan härja fritt. Mördarsnigeln som är harmlös hemma i Spanien är ett exempel. Almsjukan - om det nu var almsplintborren eller viruset som kom från Ostasien - ett annat. Till detta kommer det ändrade klimatyet, som kan gynna nya organismer. Små organismer med kort livscykel, som insekter, anpassar sig också snabbare till förändringar än vad träd klarar. Förändringen består ju också i fuktigare och varmare klimat här, vilket är mums för svampar, som kan ställa till med stora skador. Växteklogen, Bengt Nihlgård, tillägger att vi dessutom bor på en klimatgräns vilket gör träd och andra organismer extra utsatta här.

De stora träden jag har runt omkring mig blir som vänner. Jag blir ledsen när träd i min närhet sågas ner. Nu står jag maktlös och ser döda och döende träd i min egen trädgård och det gör så ont.




fredag 15 augusti 2008

Trädgårdsväxter är en del av vårt kulturarv

POM är den något fåniga förkortningen för Programmet för odlad mångfald, beläget vid Centrum för biologisk mångfald i Alnarp utanför Malmö.
POM samlar in växter och frön som funnits i odling i svenska trädgårdar före 1940, både nyttoväxter och prydnadsväxter. Det kan vara en ärt eller en ringblomma, som generationer av odlare har sått, tagit vara på frö och sått igen. Eller en perenn som vårdats, kanske flyttat med ägaren flera gånger, delats och fortsatt att pryda trädgårdar. 

Tvärt om mot vad man kanske tror var mångfalden i trädgårdarna betydligt större förr än i dag. För en grönsaksodlare kring förra sekelskiftet fanns hur många sorter som helst att välja mellan, både av de grönsaker som fortfarande är vanliga i dag och av sorter som fallit ur bruk. Den som år efter år sparade de finaste plantorna i sin trädgård och lät dem gå i frö fick med åren en förfinad sort, med egenskaper som passade just för den trädgården. Kanske man också valde att en sort som inte hade den allra högsta avkastningen, men blev allra godast. Eller vackrast.

Efter andra världskriget minskade odlingen i takt med att utbudet i affärerna ökade. Det ledde till att vi fick färre sorter och att andra egenskaper prioriterades, som lagringsduglighet, förmåga att transporteras och ett homogent utseende, i klartext fick tjockt skal och släta former företräde framför smak. På senare år har också resistens mot bekämpningsmedel blivit en viktig egenskap.

Till slut fanns bara fanns en spillra kvar av de gamla sorterna och vi saknade kon för att båset var tomt. Centrum för biologisk mångfald bildades efter FN:s stora konferens om miljö och utveckling 1992, som hade antagit konventionen om biologisk mångfald. Läs mer om mångfalden bland grönsaker i Lena Israelssons bok Köksträdgården - det gröna arvet.

En del av den biologiska mångfalden är alltså den odlade mångfalden som POM värnar om. När jag såg att Pom för några år sedan efterlyste perenner kontaktade jag dem om några ärvda blommor i min have (en skånsk allmogeträdgård) som kanske kunde vara av intresse för dem. En av dem fick jag skicka till Alnarp för provodling och jag fick berätta vad jag visste om den för projektledaren för perennuppropet. Blomman hade min svärmors mamma haft med sig från sitt föräldrahem och där hade den odlats lång tid innan dess, vilket gör att den kan spåras tillbaka till tidigt 1900-tal. I 100 år har den varje sommar blommat och blommat i olika trädgårdar i Sydskåne, och nu även i Alnarp. Även om det inte är jag som har odlat den utan helt nyligen tagit över den efter svärmor så är jag stolt.

Nu finns inventeringen i bokform, "Att inventera perenner - en handledning" av Linnea Oskarsson. Hur den ska spridas är ännu inte klart och den är så ny att jag inte ens hittar den på internet men jag hoppas att den kommer att finnas till försäljning. Bortsett från allt annat är boken en fantastisk katalog över fina gamla perenner, som är härdiga och som passar i en trädgård med gammeldags prägel. Att läsa historien bakom dessa blommor och deras odlare är också fascinerande.

En till riktigt gammal perenn har jag i min trädgård, och den har följt mig i 15 år vid det här laget. Det är en rabarber och tyvärr var inte POM intresserade av den för de hade redan så mycket gammal rabarber från Sydskåne. Ja det är deras förlust, men här vill jag i alla fall berätta dess historia. Min farmor hade den med sig hit ner på Söderslätt från sitt föräldrahem utanför Helsingborg när hon gifte sig med min farfar kring 1920. Sedan har den flyttat med mina föräldrar ett antal gånger, och så småningom fick jag några knölar av min mor när jag blev med trädgård. Det är en av min trädgårds pampigaste växter, om det beror på rabarbern eller jordmånen vet jag inte men det är den största och praktfullaste rabarber jag har sett någonstans, utan att jag någonsin har gödslat den och trots att jag årligen skördar kilovis med härligt sur rabarber. Stjälkarna är aldrig röda inuti och den har säkert rejält med oxalsyra men 
vad gör väl det.

Ibland när barnen har kalas får gästerna med sig var sitt rabarberparaply och det är som om det blir extra skön svalka under ett sånt. Och när jag känner mig missmodig över klimatförändringar, sjuka almar och askar och de ständigt närvarande mördarsniglarna (som gillar att gömma sig under rabarberbladen), vars framfart i min trädgård också är ett resultat av människans tanklöshet så ser jag på min rabarber och vågar ändå tänka: 

Så länge det finns liv så finns det hopp.

måndag 11 augusti 2008

Vad hände med din gamla dator?

I går hade Rapport ett inslag om hur uttjänta datorer från västvärlden hamnar på soptipp i Ghana. De skickas som bistånd eftersom det är förbjudet att dumpa elektronikutrustning i andra länder, men är för det mesta så slut att de inte kan användas längre och hamnar på tipp.
Det enda människorna i Ghana kan göra med datorerna är att elda upp dem för att komma åt aluminium och koppar. Det sker ju inte heller i ugnar med filter för rökgaser utan platt på marken, mitt i människors och djurs vardag. Bly, kvicksilver och andra tungmetaller sprids i omgivningen.
Denna hantering är inte ny, en snabb och ytlig googling visar att Greenpeace skrev en rapport om detta som publicerades i vintras.

Till detta hem har det sedan 1993 köpts in minst sju datorer, tre teveapparater, en videobandspelare, sex mobiltelefoner samt några skrivare, scannrar, modem och faxar. Vi har visserligen två arbetsplatser i hemmet, men vi tycker själva att vi är väldigt sparsamma och oberoende av modet, att vi använder grejorna och inte slänger i onödan. Och ändå har vi gjort oss skyldiga till många kilo elektronikskrot. 
(Varför slits mobiltelefoner ut så otroligt fort, förresten? Förr hade man en och samma telefon genom hela livet. Jag tror till och med att telefonen och ansvaret för att den fungerade ingick i abbonemanget hos Televerket.)

Jag tror vi människor är rätt benägna att skaffa oss förnuftsskäl till våra känslomässiga beslut, särskilt om besluten skaver lite. Så när tidningen IT och lärande skriver om hur skolor till exempel i Ghana får överta svenska datorer så blir vi så glada, för då kan ju vårt gamla skrot glädja någon annan. Det blir ju nästan som en god gärning.
Kanske har man också, som jag, väldigt luddiga föreställningar om hur det går till att reparera och återuppliva uttjänta datorer. En ghananeisk man konstaterade krasst i Rapport att det inte går, antingen har de inte resurser till några reparationer i  Ghana eller också är prylarna slut, helt enkelt.

Nu vill barnen ha en DVD-spelare som kopplas till vår nyinköpta, stora teve. De vill inte se på film i datorn längre. Den billigaste och enklaste lösningen är att köpa en särskild DVD-spelare, snarare än att bygga om och bygga ihop de datorer och den teve vi har. Men jag tvekar. Och jag är ännu mer tveksam nu när jag har fått en inblick i problematiken.

söndag 10 augusti 2008

Ta ställning i fiskepolitiken!

Tidig förmiddag på en solstekt badanläggning. Vid bord och bänkar sitter jag och andra föräldrar medan våra barn lär sig simma. Några mindre barn leker i plaskdammen. Pappan vid bordet bredvid läser samma bok som jag, Tyst hav av Isabella Lövin. Vi tittar på varandra, pappan och jag.

- Kan det verkligen vara så illa som hon skriver? undrar han.
- Inte vet jag, men det finns ju en källförteckning längst bak och mycket ligger ju på nätet så det är väl bara att börja kolla, säger jag.
- För i så fall är det ju ... säger mannen och slutet av meningen stannar i luften, kanske för att vi är så ovana att formulera starka känslor i ord. Han ser allvarligt på mig  och jag nickar sakta.
Världen under den glittrande havsytan är inte vacker. I brist på engagemang av oss utomstående har fiskenäring och politiker i Sverige såväl som i EU fått klara sig själva.

Resultatet har blivit att fisken håller på att ta slut. 
Mina ord räcker inte heller till.

Det är så mycket jag vill skriva, om när jag var liten och följde med pappa till den lokala hamnen och köpte spättor stora som hela mattallriken eller sill eller kanske stora, långa torskar direkt av fiskarna. Jag var lite rädd för se skräckinjagande torskarna. När jag blev mamma ville jag ta med mina barn till hamnen men då fanns det ingen där att handla fisk av. Jag vill skriva om min vän lantbrukarens förundran över att fisket bara "skördar" utan att göra någonting för att främja återväxten. Alla bönder vet att om man gör så på land utarmas jorden. Man kan inte äta upp all spannmål, man måste spara till utsäde (även om det sker i stora företag) och man måste vårda sin jord så nästa års skörd blir lika bra som årets (även om få kanske tänker så långt som till hur jordmånen ser ut för nästa generation). Och jag vill skriva om det som jag hade väldigt vaga begrepp om, som hur EU:s fiskeflotta exploaterar u-ländernas fiskevatten, eller ingen aning om alls, som de starka banden mellan politiker och yrkesfiskare, i Sverige såväl som i Spanien och andra EU-länder. Och om ålens märkliga 200 miljoner års existens på den här jorden som kanske snart tar slut eftersom de ålar som fiskas upp aldrig har fått chans att fortplanta sig. Men allt det här skriver Isabella Lövin bättre och är man skeptisk mot hennes uppgifter kan man som sagt kolla hennes källor.
Isabella Lövin citerar ett anförande av den portugisiske EU-parlementarikern Paolo Casaca som hon tycker borde nå fler:

Jag anser att så kallade bifångster* är ett civilisationsproblem. Jag finner det ytterst barbariskt att miljontals ton vilda djur fiskas utan någon som helst anledning. Detta är död för dödens skull, död som orsakas av byråkratiska regler och industrins tänkesätt att det blir billigare att döda  mero ch använda mindre, grundat på tanken att naturen inte har något som helst värde.
Saken är den att vi måste respektera naturen. Vi kan inte ha ett hållbart fiske utan respekt för naturen. Detta är kanske det största beviset på vår gemensamma fiskepolitiks negativa sida. Dessutom behöver vi bara titta på våra grannar i Norge och Island där dessa metoder är förbjudna. Jag är bestört över att vi inte följer deras exempel. 

Isabella Lövin ger också flera konkreta förslag på hur man skulle kunna skydda fisket, åtgärder som i förlängningen också kommer fiskenäringen till del. Här är hennes lista på "åtgärder för ett levande hav":
  • Upprätta marina reservat med fiskeförbud.
  • Pröva bottentrålförbud.
  • Förbjud dumpning av fisk.
  • Miljöpröva fisket.
  • Ta krafttag mot tjuvfisket.
  • Inför bättre ursprungsmärkning av fisk.
  • Totalrevidera synen på fiskenäringen.
Det man som enskild medborgare och konsument kan göra är att skaffa sig kunskap och sen göra något med denna kunskap. Jag kommer att låna ut "Tyst hav" till min man och min kompis. Och så skriver jag denna blogg bland annat för att visa att det finns en opinion för att skydda fisket.


*bifångst= annan fisk än den man avsett att fiska, blir mycket större vid bottentrålning där allt större än en viss diameter tas upp, slängs tillbaka och dör, jämfört med nätfiske som är mycket mer selektivt

tisdag 5 augusti 2008

Ge efter för omgivningens tryck och sluta amma

Amningen efter ettårsdagen är den bästa, tycker många som kommer så långt. Barnet äter för det mesta annan mat också, vilket kan göra amningen till mer lättsam och inriktad på mys och kontakt snarare än mängden mat och dryck.
Men amning av barn på mer än ett år kan vara mycket ensamt. Många i omgivningen, som tyckte man var "duktig" när man ammade i tre, sex och nio månader, tar sin stödjande hand ifrån en.

En mamma som jag har kontakt med, vi kan kalla henne Karin, slutade nyligen att amma sin son som var drygt ett år. Mot sin egen vilja, mot sonens vilja.

Jag var inte stark nog att stå emot. Jag skäms för det, berättar Karin. Och hon fortsätter:
Varför ska det mest mysiga, kärleksfullaste och finaste vara dåligt/konstigt/otäckt i andras ögon?

BVC var enligt Karin bekymrade över hennes pojkes långsamma  viktuppgång. På två månader gick han bara upp 100 gram. Karin fick veta att det var amningens fel. Slutade hon amma så skulle han äta mer och komma tillbaka på sin kurva. BVC-sjuksköterskan drog med sig Karins sambo i sin oro, som även bar på sin egen mammas oro för att mjölken inte innehåller näring efter nio månader. Han ville ta det säkra före det osäkra och få väck amningen. Karin berättar att BVC:s ord väger tyngre än alla studier om amningens betydelse för hälsan hon visar fram.
Ja, siffror på en bildskärm väger lätt i förhållade till det personliga samtalet. Ändå har varken sjuksköterska eller läkare på BVC något att invända mot Karins sons utveckling. Inte heller på längden, som ju bättre än viktuppgången visar tillväxten, hade de något att anmärka. Där följer pojken stadigt sin kurva. Så vad är problemet?

De första månaderna rusar ofta ammade barn upp i vikt, medan barn som inte ammas har en betydligt långsammare viktuppgång. Efter sex månaders ålder blir ammade barn smalare och lättare än barn som inte ammas. Men de är lika långa. Viktkurvan ser olika ut beroende på om banr ammas eller ej, men inte längdkurvan.

De tillväxtkurvor som brukar användas på svenska BVC är ritade efter svenska barn som föddes på 1970-talet. De flesta ammades i mycket liten utsträckning och följaktligen är det barn som inte ammas som utgör "normen" på kurvan och ammade barn, med den berömda amningspuckeln de första 2-4 månaderna, som ser ut som undantaget. Efter sex månader ser det ut som om många ammade barn är lite för smala eller lätta, även om de följer sin längdkurva.

Jag har aldrig träffat Karin i verkliga livet, och jag inser att det är kaxigt av mig att ifrågasätta vad hennes BVC har sagt, särskilt som jag bara har Karins version av det skedda. Men Karins berättelse om misstro mot ammade småbarns viktutveckling och tendensen att se amningen som ett problem är mycket vanlig. Jag tror på Karins berättelse tills motsatsen är bevisad, inte minst för att jag har hört så många liknande berättelser, och träffat så många glada, smala ammade småbarn.

WHO har gjort en stor studie i både rika och fattiga länder, där de har mätt barns tillväxt under optimala förhållanden, vilket bland annat innebar ickerökande, ammande mammor. Resultatet har blivit tillväxtkurvor som baserar sig på optimala, eller om man så vill, biologiskt normala, förhållande för människan. Kurvor för både vikt och längd kan hämtas här
När man visar dessa kurvor för föräldrar som jagas av oro över sina barns till synes avstannande vikt brukar de dra en lättnadens suck och konstatera att här följer deras barn kurvorna perfekt. De har oroat sig helt i onödan.

I själva verket fortsätter amningen och bröstmjölken att göra både barn och mamma gott. Det fortsätter att vara bra mat och dryck och hålla sjukdomar på avstånd. Mammor som ammar varje barn i minst två år löper bara hälften så stor risk att utveckla bröstcancer som mammor som ammar varje barn sex månader eller mindre.

Det kommer att dröja länge innan vi har utrotat misstron till amningen av barn på över ett år, och tills kvinnor kan amma eller låta bli att amma utan att behöva ducka för omgivningens kommentarer. Amning är en intim, känslig handling, och de flesta är beroende av omgivningens stöd för att fortsätta amma (och före sex månader för att avstå från att amma om man till äventyrs inte vill). Eller i alla fall få slippa påtryckningar om att sluta. Alla orkar inte stå emot, och jag tycker det är starkt av Karin att ändå medge att hon slutade mot sin egen vilja. Jag tror att många känner igen sig i Karins berättelse, även om få säger det öppet.