söndag 19 juli 2015

De 39 stegen

Foto: Andreas Paulsson


Sommarteater på Söderslätt

Ungkarlen Richard Hannay, 37, sitter i sin välbeställda men ensamma lägenhet i London och har tråkigt, den 5 augusti 1935. För att ha något att göra går han på teater och ser en show om en "minnesmästare" som memorerar 50 fakta om dagen och vet allt från namnet på Napoleons häst till avståndet mellan Winnipeg och Montreal.

På teatern finns också den vackra men mystiska Annabella Schmidt som insisterar på att få följa med Hannay hem. Han är mer nyfiken än tveksam och följden blir att han dras in i ett vådligt äventyr, med ond, bråd död, och en halsbrytande katt- och råttalek genom ett avlägset och lantligt inskränkt Skottland där både poliser och skurkar jagar honom. Jakten gäller De 39 stegen, en hemlighet som har med rikets säkerhet att göra och som riskerar falla i skurkarnas händer och föras ut ur landet.

De 39 stegen var från början en novell, som Hitchcock gjorde film av och som också blev teater. I sommar har det fantastiska hänt att den sätts upp i en för ändamålet uppbyggd teater inne i en tröskelänga (a k a loge) på en bondgård i byn Lilla Beddinge på Söderslätt. Mina hemtrakter! Vi som bor här som har kompisar inne i stan vet hur svårt det är att locka ut dem hit och när vi får en hel teater till oss blir vi både glada och stolta. Piggsvinsteatern, ortsbon och tillika initiativtagare och regissör Rasmus Mononen, Söderslätt, Trelleborgs kommun, levererar!



Vi sveps med i teaterns magi, tröskelängan blir en teater med 30-talsstämning i salong och foajé/kafé, med vevgrammofon och pausunderhållning av Piggsvinssteaterns ungdomar.




Hitchcocks välbekanta profil är förstås närvarande, inte minst i Magnus Christmars gestaltning, men också i den där speciella osäkerheten - är verkligen Annabella jagad av agenter? Är det poliser som haffar Richard - eller är det skurkens män? Det är intelligent och går i en halsbrytande fart och klarar balansgången att vara kul, intelligent fars emellanåt - utan att slå över i buskis. Precis som jag gillar!

Karaktärerna, ja. Hannay spelas av Oscar Sundling; Annabella och ytterligare två kvinnliga roller av Magdalena Persson och därutöver klarar Ingvar Silow och Magnus Christmar 73 roller vardera. Enligt uppgift, ska sägas, jag har inte räknat.


Hannay (Sundling) och Pamela, (Persson) som han råkar vara hopkedjad med, söker logi på ett pensionat som drivs av en oerhört romantiskt lagd värdinna (Christmar) och hennes fåordige make (Silow). Foto: Andreas Paulsson

Blinkningarna till teaterkonsten som sådan är många och humoristiska. Teatern, både som idé och fysisk plats, spelar en avgörande roll (ha ha) i intrigen. Och det på en bondgård mitt i fullåkerlandskapet på Söderslätt. Allt händer inte bara i Malmö, på Falsterbonäset och på Österlen. Det händer här! Nu!

Det är faktiskt fantastiskt.

fredag 10 juli 2015

Om att inte lämna skräp efter sig

Sydsvenskan skrev i veckan om två personer som hade bestämt sig för att leva skräpfritt och handla mat utan engångsförpackningar. De tog med egna påsar och handlade frukt och grönsaker i lös vikt på torget. Jättebra, absolut, men av ett reportage om Zero Waste tillämpat i Sverige hade jag väntat mig mer. Det måste ju finnas mer!

Jag själv gör absolut inte anspråk på att vara någon mästare i att inte slänga, och efter att på ha tömt tre hus på tio år (bägge mina föräldrars efter att de hade dött och ett eget eftersom vi flyttade) så har jag bidragit mängder till sopberget och koldioxidhalten, men jag har också hunnit tänka massor på det där med materiella ting, hållbarhet och konsumtion. Jag skrev om mitt komplicerade förhållande till saker för några år sedan.

Senast igår skänkte jag ett lass kläder husgeråd och böcker till Pingstkyrkan i stan. Jag sparar gamla kläder och klipper matt-trasor av dem i stället för att slänga. Vi bor på gård och odlar och producerar egen mat vilket innebär nästan noll förpackning (utom fröpåsar och nät till sättlök och sättpotatis och krukor till fruktträd och bärbuskar). På förskolan där jag jobbar har vi ett återvinningscentrum med material, förpackningar och prylar som barnen kan skapa nytt av, som jag skänker till. Mjöl hade personerna som intervjuades i Sydis svårt att hitta men jag vet flera som skaffar hel spannmål i lös vikt och maler själva. Och så kan man förstås återanvända plastpåsar, som sagt, något jag har gjort sedan jag skrev detta blogginlägg 2008.

Men det måste ju finnas de som har gått mycket längre. Var är ni - vad gör du för att inte skräpa ner efter dig?