onsdag 25 januari 2012

Länktips: Om att hota att åka ifrån sitt barn

"Kom nu, annars åker jag så får du stanna kvar här!" kan man ibland höra föräldrar säga som något som är självklart okej att säga. Kanske det har slunkit ur mig också någon gång, det vet man aldrig, men jag hoppas inte det.

Lars H Gustafsson berättar på sin blogg att det var en sådan ordväxling som hade föregått händelsen när en kille i en innebandycup hittades för sig själv. Jag hörde inslaget poå Medierna om fallet, men missade just den biten. Det gör mig obehaglig till mods, särskilt som redaktyionen på Medierna köpte pappans påstående om att det var en normal sak att säga till sitt barn, i stundens hetta, visserligen, men ändå.

För det är inte okej, Lars sätter ord på det bra. Ett tryggt barn vet att förädlern inte åker, men föräldern förlorar i trovärdighet. Ett otryggt barn blir ännu mer otryggt.

Han säger det bättre själv. Läs hela hans inlägg här.

fredag 20 januari 2012

Trendiga jag :-/

Enligt tidningen Allt om trädgård är jag trendig i år. Den bonniga rakt på sak-stilen i grönsaksodlandet blir inne och "vi syltar, saftar och drömmer om en jordkällare". Alltihop saker som jag har gjort sedan mitten av 90-talet, i efterdyningarna av den förra gröna vågen (om det är en ny på gång nu).

Bland personer under 55 år tokodlas det, och då inte minst jordärtskocka som jag har skrivit om här (och som jag får rättså många sökträffar på). Jag undrar var. Jag känner mig nämligen rätt ensam i mina ambitioner. Jag har ju Christina på Elins Trädgård som odlar- och konserveringskompis och förebild, och Stefan Sundström som förebild och idol, men just inga köksträdgårdskompisar i riktiga livet och jag kan inte påstå att jag ser så stora köksträdgårdar hos människor under 55 just. Jag bor väl i ett hopplöst otrendigt bakvatten men mina föräldrar var nog de i min bekantskapskrets som hade störst köksträdgårdar, förutom jag själv, tills de inte orkade längre.

Jag tror ju verkligen på det här med att odla. Jordklotet tillväxer inte och ju fler vi blir desto mer angeläget blir det att gräva där vi står. Maximalt fräsch mat, inga förpackningar och motion och frisk luft på köpet. Kan det bli bättre!

(Har man dessutom möjlighet att ha några höns så bidrar man till att motverka storskalig äggproduktion, något som inte är så jättetrevligt, ens om den är ekologisk. Höns trivs nämligen bäst i små flockar, där de får gå i lugn och ro och prata med varandra och ha lite kul med tuppen då och då. Äggen blir vackrast och godast om hönsen får gå fritt och picka grönt, insekter och mask. Fast det är egentligen ett eget inlägg.)

När jag fick syn på syrningskärl i min lokala köksshop och blev eld och lågor berättade innehavarna att de trodde att syrade grönsaker vare nästa stora trend efter surdegsbröd. Kan jag mycket väl tänka mig. Men vart tog surdegsbrödet vägen?

För något år sedan fick jag åtskilliga FB-uppdateringar med bilder och rapporter om folks surdegsbakande, inköp av bakstenar, sättning av ny deg, gräddning ... nu var det länge sedan jag såg någon. Det kan ju bero på att de blivit så vana vid att baka att det inte är en stor grej och något man måste berätta på fejan, men det kan också bero på att engagemanget har falnat igen. Det är nämligen rätt knepigt att göra plats för surdegsbakande i vårt stressade liv, det kräver planering och framförhållning. Startar jag en deg nu måste jag hinna baka ut dén då och då, och då går det mågnas timmar till jäsning, ihopbakning av degen och gräddning.

Där närmar vi oss faran med trender. Det som är inne idag blir ute i morgon. Så även om jag är inne i år så är jag ute i kylan igen 2013 eller så. Då, elelr året därpå eller året efter det, spelar det kanske ingen roll längre om tomaterna kommer från en hink på den egna balkongen eller har flugits hit långväga ifrån.

Trender ska liksom aldrig vara lagom heller, att baka vanligt bröd med jäst blir aldrig inne, det måste vara surdeg, liksom. Eller för att citera Allt om trädgård: "Och det ska inte bara vara lite tjusigt med tomater och italienska blad. Nej, rotfrukter som kålrot och palsternacka, morot och jordärtskocka ska det vara." Nu när jag tänker på det finns det en klasskillnad inbyggd här, tomaterna och bladen går lätt att odla i kruka, men för det senare måste du ha en tomt, åtminstone pallkragar men eftersom de inte heller nämns avser tidningen gissningsvis öppen jord.

Det kanske det som är det underliggande budskapet i trenden: Se till att vara med i jordägarklubben. Jordklotet tillväxer nämligen inte, men det gör dess befolkning.

onsdag 18 januari 2012

En gång mediaexpert, alltid mediaexpert?

I går hade Rapport ett inslag om att Anna Wahlgrens Barnaboken hade sålts i betydligt större upplagor än mer vetenskapligt grundade böcker om barnuppfostran. En känd barnläkare, som ofta syns i media men som jag inte vill bjuda på ännu mer cred genom att skriva ut namnet på, tog tillfälllet i akt att kritisera Anna Wahlgren och påtala att barnläkarna avråder föräldrar att lägga spädbarn att sova på mage (vilket ökar risken för plötslig spädbarnsdöd betydligt) och att trycka ner barnet i liggande ställning.

Det här är osmakligt på flera sätt.

För det första vill jag än en gång skriva om hur frustrerad och ledsen jag blir över att Felicia måste skriva en bok som lämnar ut henne själv och andra runt omkring henne för att media ska vakna och ta uppståndelsen kring Anna Wahlgrens råd på allvar, med Felicias ord bryta monologen, ställa lite motfrågor. Många medier uppmärksammade visserligen Barnläkarförbundets anmälan till Barnombudsmannen om filmklippen där barn bland annat trycks ner, men samtidigt i slutet av maj 2009, på Mors dag närmare bestämt, hade Sydsvenskan ett uppslag om mammor i söndagsbilagan, och vem fanns med som expertmamma eller supermamma, vilket det nu var, om inte - ja naturligtvis.

Då hörde jag av mig till redaktionen och föreslog att de i stället kunde valt Katerina Janouch om de ville ha en känd mångbarnsmamma som skrivit om barnuppfostran, nämligen boken Barnliv som är helt okej (och faktagrandskad), men jag tycker egentligen inte att det är mitt jobb att hålla efter dem. Bilden och den gulliga texten i Sydsvenskan var emellertid ännu ett utslag av den monolog som Felicia menar att hennes mamma har hållit i media i alla år - och media har låtit henne hållas med.

Och förlaget, Bonniers, som har tryckt denna bok om och om igen, och medverkat till att sprida rådet om sömn i magläge, vad har de för ansvar?

För det andra önskar jag en lite mer ödmjuk inställning hos den barnläkare som Rapport intervjuade. Han är tillräckligt gammal för att ha kunnat vara verksam på den tiden då barnläkarna gav rådet att barnen skulle sova på mage för att de då sov "bättre", det vill säga mer sammanhängande. Det kan mycket väl ha stått i de vetenskapliga böckerna på låt säga 1970-talet.

För ett får man inte glömma vad gäller Anna Wahlgren: mycket av det hon lär ut är gammal skåpmat från barnhälsovårdens rådgivning, vid ungefär den tiden då Anna fick sina barn. Förvrängda in absurdum ibland, men kopplingen finns. Att inte ta upp och byta på ett barn som har bajsat nattetid med förklaringen att det då kan lära sig att bajsa för att bli upptaget är som klippt och skuret ur behaviorismens tankar om positiv och negativ förstärkning. Amning enligt fyratimmarsschemat funkar inte bättre för att det döps om till standardprogrammet.

Jag tycker de stora redaktionerna ska lyssna lite mer på oss gräsrötter. Jag vet att det finns många pålästa, välformulerade föräldrar som hör av sig till redaktioner om konstigheter som borde utredas mer i media, men som det inte görs något åt. Många gånger vet vi mer om själva ämnet för dagen (om det rör små barn i alla fall) än medieglada experter i mormors- och farfarsåldern.

måndag 16 januari 2012

Egen pomeransmarmelad

Jag blev jätteglad när jag upptäckte att ekologiska butiken Morot & Annat i Malmö hade pomeranser hemma. Pomeranser är svårt att hitta i vanliga fall, och att jag skulle komma över ekologiska dessutom var en glad överraskning. Eftersom man använder skalet i marmelad, det är det som är själva grejen, så var det extra skönt att slippa konventionell frukt, där skalet ofta har behandlats mögelgift.


De hade också bergamottcitroner så jag tog några och testade. De luktade starkt aromatiskt, blomma tyckte jag, apelsin tyckte min man, Mentos tyckte dottern. Sen tyckte jag de luktade lite som den mexikanska örten Epazote, men den drar betydligt mer åt bildäckslukt.


På bilden är det förstås bergamottcitronerna som är gula. Pomeranserna ser ut som en blandning mellan apelsin och clementin och berstår nästan bara av skal och kärnor, de har nästan inget fruktkött.


Två bergamottcitroner fick följa med pomeranserna ner i marmeladen. Jag följde receptet i min absoluta favoritkokbok Annas mat av Anna Bergenström men det blev som sagt bara pomeranser förutom de två citronerna, inte 1 kg pomeranser och 0,5 kg vanliga söta apelsiner. Att dela all frukten först i fyra klyftor och sen i smala smala strimlor var mitt lördagsnöje i helgen som gick. Det tog nog 1,5 timme. Sen hällde jag på vatten. Kärnorna sparades också förresten.

Nästa dag knöt jag allt efter kokbokens beskrivning alla kärnorna i en kompress (det var så mycket kärnor att de knappt fick plats) och kokade upp fruktblandningen med kärnpåsen och kokade i 45 minuter. Sen åkte det hela ut på trappen för att svalna.


På tredje dagen fick jag köpa socker. 2,5 kg socker skullle tillsättas 1,5 kg frukt och 1,5 liter vatten! Sen skulle fruktmassan, nu utan kärnor, kokas upp igen. Sen skulle jag tillsätta sockret under omröring lite i taget. Lite frukt brände fast i botten på grytan eftersom jag försökte göra annat samtidigt, men det lossnade igen. Det ligger väl nånstans i marmeladen nu. Sen skulle det koka med sockret i 35 minuter och det gick inte att gå ifrån Marmeladmassan fyllde nästan en gryta på 5 liter och jag fick röra och passa det hela för jag ville inte ha det ut över spisen, just sockriga heta blandningar lär vara skadligt för glaskeramikhällar.



Barnen målade på träslevar med extra långa skaft på Kyrkans barntimme en gång i tiden.


En liten stund hann jag dock smita ifrån och hämta marmeladburkar på vinden. De fick stå i ugnen, som sattes på 100 grader, tills marmeladen var klar. då visade det sig att jag hade tagit alldeles för få burkar så jag fick hämta fler. De blev inte lika bra steriliserade så nu har jag en massa marmelad att göra av med!







Här är burkarna på plats i ugnen.


Och här står de på trappen för att svalna. Det började regna så jag tog in dem igen.









tisdag 10 januari 2012

Stöd till Felicia Feldt

Nej, jag fick inte ihop garantierna i Barnaboken med verkligheten med mitt eget barn, så jag lämnade igen mitt lånade exemplar med en axelryckning. Jag prövade faktiskt att amma enligt den så kallade standardmodellen men när mitt barn efter alla konstens regler borde vara proppmätt och sova som en stock var hon klarvaken och ville amma mer. Att standardmodellen inte höll särskilt hög standard framgick också av boken eftersom författaren själv skrev att hon aldrig hade lyckats amma mer än sex-åtta veckor eller vad det var.

Genomgången i Barnaboken av hur barn skulle vara år för år fann jag rent löjlig. Att någon som kunde skriva något så amatörmässigt tvärsäkert kunde tas på så stort allvar av så många var och är för mig helt obegripligt. Men säkert är det som min nu 15-åriga dotter påpekade - att den som verkar säker på sin sak inger förtroende.

De av mina vänner som haft stöd av Barnaboken lyckades aldrig förklara vad det var som var så bra, så att jag förstod. I stället slutade det i ursäkter för att Anna Wahlgren själv hade behövt strikta rutiner för sin snabbt växande barnaskara. Min invändning tillbaka att det i så fall inte har någon betydelse för vanliga fåbarnsfamiljer försvann liksom i ett vinddrag.

Sen slog jag ihjäl tid på ett vikariat med tidvis lite att göra med att läsa några delar i Anna Wahlgrens memoarböcker. De lämnade efter sig en oro för hur uppväxten hos denna påstådda expertmamma egentligen hade varit. Oron växte mer ju mer jag läste på. Jag har förresten tilloch med intervjuat Anna Wahlgren en gång. Hon var jätteglad över att få uttala sig. Det blev också en del i det Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt kallar för sin mammas monolog under fyra decennier om sitt familjeliv, t ex i P1.

Så jag är väldigt tacksam nu för att Felicia nu ger sin version av sin offentliga barndom. Av det jag har läst i artiklar och bokutdrag verkar min oro ha varit mer än befogad. Jag känner starkt för Felicia. Det måste ha varit oerhört frustrerande att få sin barndom utmålad som mönsterexemel, samtidigt som man själv har en helt annan, mycket mörkare och trasigare, mer isolerad och mer alkoholluktande upplevelse.

Felicia, du är inte ensam om att inte känna igen din förälders verklighetsbeskrivning! Du är inte ensam om att tycka (om du tycker det) att hela världen är förvrängd, och alla andra tycks tro att det din förälder säger är rätt och sant. Vi är en del som har anat att det fanns något annat bakom fasaden, oklart dock vad. Men jag har känt mig illa berörd av att Barnaboken med sina föråldrade, ovetenskapliga och rent av farliga råd (även om det var vad BVC lärde ut på typ 60-talet) har fortsätt komma ut i nya upplagor, helt baserad som den är på en enda persons erfarenheter och formuleringsförmåga. Och jag har känt mig illa berörd av den sektstämning som verkar ha uppstått bland en del föräldrar. Halleluja! hörde jag själv en sommarpratare utropa om mötet med Anna Wahlgren.

Jag tycker det är oändligt tråkigt att det måste gå så långt som till att du måste skriva din bok för att en annan bild än den hittillsvarande skulle slå igenom i media. Samtidigt förstår jag om du tycker att du samtycker om du tiger. För det du berättar om din uppväxt i intervjuer och bokutdrag är inte okej. Det finns inga ursäkter.

söndag 1 januari 2012

Om afrikanska bebisar och gråt och varför jag har svårt för AP

Afrikanska bebisar gråter inte var budskapet i en text som det flitigt länkades till i höstas, på facebook och i olika forum för bebisföräldrar (läs: mammor). Den handlade om en kvinna sm av sin Grandma fick rådet att amma så fort hennes barn pep så skulle barnet aldrig skrika. Jag tyckte det var en fin och personlig text men med ett starkt förenklat budskap. Jag tror inte jag länkade vidare, men kanske gjorde jag det till slut ändå när den kom från så många håll till mig. På amningsbloggen skrev jag inget i alla fall, såvitt jag kan se.

Nu har reaktionen kommit. Bloggaren Gina på The feminist breeder har skrivit texten African Babies don''t Cry? I call Bullshit. Gina skriver att hennes mellersta barn skrek inte, han ammades på begäran och vare alltid nöjd. Men sen kom hennes yngsta, som visade sig var en bebis med mycket nära till skrik. hon skriver inte rakt ut om den besvikelse hon måste ha känt när hennes ammade, bärande, samsovande och tesstande av andra knep inte hjälper; flickan fortsätter att skrika för minsta lilla. Gina känner sig uppenbarligen lurad. Amning hjälper inte alls alltid mot allt och hon raljerar över alla dåliga råd som en Grandma i västerländsk kultur kan ge. hon hänvisar till vetenskapen - Grandma-råd är ovetenskapliga vare sig de handlar om att amma på minsta pip eller aga dem. Och förresten så skriker säkert bebisarna i Afrika också, om de är allergiska eller utsätts för överaktiv utdrivningsreflex.

Nej, menar hon, vad den där skenheliga artikeln gör är bara att lägga sten på börda för mammor som gör så gott de kan, men vars bebisar ändå inte är nöjda. Dess budskap till mammor som gör sitt bästa att deras bästa inte är bra nog. Den får mammor till lugna bebisar att tro att de är duktigare än oss andra - när de i själva verket har haft tur att få ett lättskött barn. Man vill tro att det finns en enkel lösning. I själva verket finns det i varje ögonblick afrikanska bebisar som skriker, menar hon. Och att ha ett skrikande barn gör en inte till en misslyckad AP-förälder.

Gina har onekligen flera poänger. Barn är olika. En del är mer svårtröstade än andra. Ett litet antal är mycket svårtröstade. Ibland har det fysiologiska orsaker som visar sig så småningom. En del bebisar har ett kolikbeteende, då de vill ha ständig kroppskontakt, rörelse och amning på begäran hela kvällar, men som, om de får det, ibland inte skriker upp sig. Så var ett av mina barn. Ibland förstår man inte varför ett barn är så ledset, och kan inte heller göra något åt det mer än att bekräfta dess känslor, vara tålmodig och erbjuda bröstet med täta mellanrum.

AP, eller Attachment Parenting, är ett uttryck som har myntats av en dr Sears. Enligt AP ska man se på vissa beteenden som verktyg i en verktygslåda med vars hjälp man ska sköta sitt barn. Verktygen är bland annat amning, bärande och samsovning. Med hjälp av dessa verktyg ska man gynna barnets anknytning. Och det tror jag man gör också! Man kan behöva någon som uppmanar en att vara kroppsligt och själsligt nära sitt lilla barn och våga gå in i den starka bindning det innebär. Ofta för det med sig en massa jobbiga känslor och insikter om att man inte har fått samma fysiska närhet som barn.

De flesta av oss västerlänningar som är vuxna nu har förvägrats mycket kroppskontakt som små. Vi togs ifrån våra mammor direkt vid förlossningen och lades i barnsalar (och där skreks det sannerligen berättar de som jobbade på BB på den tiden) har ammats var fjärde timme, sovit i vagn och spjälsäng, sällan eller aldrig burits mer än korta transporter och åtminstone vi som är födda på 60-talet hölls i lekhagar för att inte störa våra mödrar i hushållsarbetet där maten förväntades stå på bordet klockan tolv eller fem. Det kan göra ont att tänka på och vara lätt att värja sig för. Att då en auktoritet som dr Sears påpekar att just den här närheten och det att svara direkt på signaler, kan vara just den knuff därbak som man behöver för att våga gå emot förväntningarna från omvärlden (och sina egna kanske) och ha sin bebis nära.

Men yttre auktoriteter kan också leda en fel. Och det blir lite snett, när man som bloggaren Gina tänker sig att dr Sears är en skollärare som ska väga samman hennes ammande, bärande och samsovande till betyget A+++. Det blir som i skolan: Nu ska du göra det här! - Varför det? - För att jag säger det! Hur ofta har vi inte alla hört det urusla argumentet från lärare och andra auktoriteter? Hur lätt är det inte att vi för det vidare till våra barn, i stället för att säga som det är; För att jag vill dig väl och jag vet att det är bra för dig.

Att som Sears erbjuda en rad verktyg och uppmuntra föräldrar till en rationellt teknisk syn på föräldraskap gör att man riskerar hamna i prestations-tänkandet när man hellre borde tänka relation. Den som bedömer oss som föräldrar är ju inte dr Sears utan våra barn, en gång i framtiden. Och de kommer inte att stå med en checklista och bocka av - amning - check, samsovning - check, bärning i ergonomiskt utformad bärsele - check. De kommer att se till helheten. Fick vi dem att känna sig villkorslöst älskade? Trivs de i vårt sällskap eller känner de sig besvärade? Kommer de att ta hand om oss när vi blir gamla och sjuka - och i så fall av plikt eller kärlek?

Förstår ni vad jag är ute efter? Att fysisk närhet kan vara bra, en läkning för en själv och en bra start för ens barn. Men om man tänker prestation så blior det kontraproduktivt.

Attachment parentingstilen har ett namn som associerar till anknytningsteorin, på engelska attachment theory, som framför allt har arbetats fram av John Bowlby och Mary Ainsworth. Efter andravärldskriget upptäckte John Bowlby att barn som hade stannat kvar hos sina föräldrar i London under bombanfallen hade klartat sig psykiskt bättre än de barn som evakuerades till den engelska landsbygden, bort från föräldrarna. Mary Ainsworth myntade uttrycket trygg bas, om barnets upplevelse av föräldern som utgångspunkt för utforskande, och säker hamn, som det barnet återvänder till när utforskandet nått sin gräns och barnet av någon aneldning blir skrämt.

Alla barn är anknutna till sina vårdare, och anknytningen kan vara trygg eller otrygg. Otryggt anknutna barn kan bete sig antingen överdrivet gnälligt (motspänstig/ambivalent anknytning) eller till synes inte behöva föräldern som säker hamn i stressiga situationer (undvikande anknytning). Både trygg och otrygg anknytning är dock organiserad, barnet vet på något sätt vad det har att förvänta av sin vårdare och beter sig konsekvent efter det. En mindre andel barn har desorganiserad anknytning, där barnets beteende är mer oförutsägbart och där barnet ömsom tyr sig till sin vårdare, ömsom verkar rädd för denne. En varaktig, trygg anknytning till en eller flera vårdare ger bättre förutsättningar för hälsa, socialt liv och framgång i livet än andra former av anknytning. I västvärlden är 60-70 % av alla barn tryggt anknutna till sina vårdare.

Attachment parenting, AP, innebär inte nödvändigtvis att ens barn får en trygg anknytning. Trygg anknytning får barn som upplever att de får tillräckilgt bra omsorg för att kunnas utveckla en tillit till sina vårdare. De har blivit lyhört bemötta och fått sina behov uppfyllda i den takt de har uppstått, i tillräckligt hög grad (och vad som är tillräckligt varierar säkert från barn till barn). Eftersom två tredjedelar av barn i vår del av världen har trygg anknytning till sina vårdare betyder att det är många fler än de som har AP-föräldrar. AP uppmuntrar lyhördhet och det kan säkert vara en väg till trygg anknytning, men säkert inte den enda. Det går också att tänka sig barn som utvecklar otrygg anknytning trots att föräldrarna bär aldrig så mycket. Det är ingen katastrof det heller, det blir fungerande vuxna av de flesta otryggt anknutna barn också.

Poängen är återigen relationen, att föräldrar och barn trivs ihop. Inte prestationen. Och det är väl där någonstans som The Feminist Breeder spårar ur. Hon verkar inte heller ha insett att råden som den andra bloggarens afrikanska Grandma förmedlade i grund och botten handlade om tillit till sin egen förmåga att trösta sitt barn, medan de råd som hon tillskrev sin egen västerländska (får man förmoda) Grandma snarare spretade åt alla håll och i varje fall inte förmedlade "tro på dig själv!".

Säkert gråter barn i Afrika, såväl som i Europa, Nordamerika eller var nu Gina befinner sig, men visst finns det kulturella skillnader. Jag har varit i Afrika litegrann, på en veckas charterresa till Agadir i Marocko med min familj. Mina barn var då 1, 3 och 5 år och jag förundrades över hur vänliga och lekfulla många marockaner - afrikaner - var mot våra barn.

Att vår ettåring gärna fick gräva i hotellrabatterna och att en av kyparna lekte tittut med honom och hans syskon under de hellånga borddukarna i frukostmatsalen kan förstås tas för intäkt för att de månade om oss som betalande gäster, men andra gånger blev det än mer uppenbart att många såg på barn med gläjde, log mot dem, skojade med dem, lekte med dem. Vår treåring fick en liten leksak av en taxichaufför som vi säkert inte skulle träffa igen. Några tonårstjejer från överklassen kom fram till oss på stranden och började prata, kanske för att öva engelska, eftersom vi hade barnen med.

Skillnaden i inställning till barn mellan hotellets anställda och de övriga gästerna, som mestadels var från Frankrike, var uppenbar. De franska gästerna kunde snäsa åt våra barn att vara tysta och stilla, men hotellpersonalen gjorde det aldrig. Den surmulna tystnaden i den överfulla tågvagnen från Kastrup över Öresundsbron när vi var på väg hem kontrasterade skarpt mot hur vi hade blivit bemötta några timmar tidigare, i Afrika.

Personer som har varit i Afrika söder om Sahara vittnar ofta om en otroligt avslappnad amningskultur, och efter alla år i Amningshjälpen är jag böjd att tro att folk som har bott i Afrika är överrepresenterade i Amningshjälpen. Jag tror det finns ett samband där, har man sett en fungerande amningskultur saknar man det här i vår del av världen.

Det kollektiva samförståndet om att barns välmående är viktigt som jag själv träffade på vid ett så hastigt och ytligt möte med Afrika, och som bekräftas av så många som gör djupare bekantskap med denna kontinent, är något vi saknar i vår del av världen. Synern "det är bra att lufta lungorna", dvs skrika, är inte utdöd. den skillnaden måste betyda något. It takes a village to raise a child." En ensam individ kan göra sitt bästa, men kulturen runt omkring spelar också roll.

Det är orimligt att man som västerländsk mamma ges och tar på sig skuld för att barnet skriker.