söndag 29 juli 2012

Barns rädsla inför att somna ensamma


När barn ska somna ensamma blir de ofta oroliga och rädda. Möblerna i rummet, som verkar så välkbekanta och trygga på dagen förvanskas i skuggorna och blir till monster, som för med sig skräck och ångest in i rummet.
Denna barns utsatthet vid insomning åskådliggjordes tydligt vid invigningen av OS häromkvällen, då stora monster i form av Voldemort från Harry Potter och Hjärter Dam från Alice i Underlandet intog scenen, som var full av barn i pyjamasar i varsin vit järnsäng typ sjukhus.
Lösningen på OS-invigningen var att en hoper Mary Poppins kom och jagade bort monstren och sedan att en ny hoper kvinnor i gammaldags sjuksköterskeuniformer satt och läste på sängklanten för varsitt barn. En gigantisk sovande bebis, alldeles för liten för att förstå sig på sagor tar form och alla sover sött.


Jag blir bara så beklämd.
Jag ser hela numret som en jättelik manifestation över vår tids och kulturs vilsenhet inför barns behov av sina närmaste vuxna intill sig.

Arrangörerna av invigningen, har liksom J M Barrie, som skrev Peter Pan, och JK Rowling, som läste högt ur samma bok som inledning till numret på OS-invigningen, insett hur hemskt det kan vara att somna alldeles ensam i ett rum, men de verkar alldeles blinda för den lösning som ligger allra närmast till hands: Att barn får somna intill en förälder.

Inom psyklologin är det känt att barn känner sig extra ensamma och utsatta inför natten. I boken Anknytningsteori - betydelsen av våra nära känslomässiga relationer står det ungerfär att denna rädsla inför att vara ensam på natten antagligen är evolutionärt grundad - det hsar gynnat människan att hålla sig intill sina närmaste på nattne, och inte riskera bli byte för monster rovdjur.

I Människan, kulturen och evolutionen skriver Tomas Ljungberg (ungefär, för jag orkar inte slå upp och kolla) att det är en fobi att inte somna och sova ensam som är lika stark och grundläggande som fobi för spindlar och ormar.
På ett tredje håll har jag läst att barn är rädda för själva övergången från vakenhet till sömn, rädda för att släppa taget.

Samtidigt finns det i konventionella barnuppfostringsråd stark betoning på hur viktigt det är att kunna somna och sova "själv". Råden handlar ofta om att man ska förklara sakligt att det itne finns några monster. Är barnen så små att det inte går att resonera med dem ska man bara låta dem skrika sig till sömns, i det som kallas femmminutersmetoden.


Var håller föräldrarna till barnen hus på OS-invigningen? Varför är det anställda nannies och sjuksköterskor på ett gammaldags sjukhus som är de som i någon mån dämpar barnens oro inför att somna? Gammaldags sjukhus, där föräldrarna inte var välkomna är ju själva sinnebilden för oförståelsen inför hur barn fungerar och vad barn behöver. Att små barn inte "glömmer" föräldrarna under sjukhusvistelse, utan att det är en psykologisk process som har ett högt pris för barnet - losskoppling - som gör att det släpper ankytningen till föräldrarna, som det inte kan nå och söka skydd hos.


fredag 27 juli 2012

Vådan av barncentrering

I sin bok Kontinuumbegreppet myntar Jean Liedloff uttrycket barncentrering. Det låter kanske som att det är något positivt, men det är det inte. Det tog tid innan jag förstod innebörden i barncentrering och jag har märkt på olika forum att det kan vara  svårt att förklara.

Det kallas barncentrering eftersom handlar om att ställa barnet i centrum och låta hela tillvaron kretsa kring barnet i stället för att låta livet fortgå som vanligt och låta barnet hänga med, i periferin. Att inte ha allt fokus på barnet. Det hade jag mycket svårt att förstå. För mig var det så mycket nytt med att få egna barn, och jag kunde så lite om amning och barnskötsel att jag var tvungen att ha allt fokus på barnet för en period.
Att vara barncentrerad inebär dock också att man servar barnet, med sådant som det skulle kunna klara själv. Det har litegrann med curligbegreppet att göra, men jag anvädner inte curlingbegreppet eftersom det verkar kunna omfatta även barns naturliga behov av vuxna. Så här skrev jag på Vara växa leva:


Visst, att klä på barn, hämta glas med vatten och andra saker åt sina barn som barnen är stora nog att klara själva är ju dumt förstås. Och kanske man ibland ska komma ihåg att en utvilad förälder kan vara till mer glädje för ens barn än en som stannar uppe halva nätterna för att hinna alla åtaganden. Men det berättigar inte att man hånar föräldrar som vill sina barns väl med det förlöjligande ordet curlingföräldrar.


Och det är just det som är kärnan i barncentrering. Att göra sådant för barnet, som barnet klarar själv. Att klä på ett barn som kan klä på sig själv. Att mata ett barn som kan äta själv. Att bära ett barn som kan gå själv för att man inte har tid eller tålamod att låta det gå i egen takt. Att resa sig från matbordet där man sitter tillsammans och gå och hämta något som barnet saknar på bordet, trots att barnet alldeles utmärkt klarar att gå själv.
Barncentrering är också att försaka sin nattsömn för att leta fram Luciautrustning, tvätta och stryka särkar, klippa ljusmanschett och själv skriva dit sångtexterna. Att hjälpa till med läxor och då inte bara förhöra glosor utan hålla koll på sitt barns läxor och skoluppgifter, som en researcher på en större tidning leta fram material på internet, låna böcker, stryka för det viktiga, skriva stolpar ...

Varför gör så många sådant? Av gammal vana? För att det är något som oreflekterat sker runt omkring oss i vår kultur, hela tiden? Säkert. Kanske också för att vara snäll, men är man det? Är det inte en ren björntjänst att ta ifrån sitt barn ett tillfälle att lära?

Jag tror att det börjar i tidsbrist och stress. Skulle man låta barnet äta, klä på sig och sätta sig i och gå ut ur bilen för att åka till förskolan i sin egen takt skulle man väl aldrig hinna till jobbet i tid.

Vi har varit förskonade från den värsta barncentreringen, mycket tack vare att jag fick upp ögonen för fenomenet och medvetet har undvikt att bete mig barncentrerat. Jag har inte lyft ner mina barn från träd de har klättrat för långt upp i. Jag har visat dem var de ska sätta händer och fötter.
Mina barn har tidigt fått välja kläder och klä på sig själva. Under förskoleåren kunde det bli de mest fantastiska färg- och materialkombinationer, som jag själv aldrig skulle komma på.När ett av barnen var sju år och gick i simskola minns jag att jag stod med händerna i byxfickorna och pratade med barnet medan hen klädde på sig själv. När jag tittade mig omkring såg jag att alla de andra barnen i omklädningsrummet blev torkade och påklädda av sina mammor.
En lärare i typ lågstadiet gav mig beröm för att mina barn alltid var bra klädda för utevistelse. Det var sannerligen inte min förtjänst. Jag såg till att det fanns utekläder för säsong, men de fick själva gå ut på trappen på morgonen och avgöra vad de skulle ha på sig.
När barnen blir tonåringar förväntas de ta mer ansvar för sig själv i skola och på fritiden. Men har man vuxit upp i barncentrering är det inte alltid så lätt. Mina barn berättar om låg arbetsmoral bland sina jämnåriga i grupparbeten i skolan och på fritidsaktiviteter. Kompisar som smiter ifrån uppgifter på sommarjobb. Och sviterna av barncentrering kan hänga med in i vuxenlivet också. Tänk bara på hur vanligt det är med små skyltar i pentryt på arbetsplatser "Din mamma jobbar inte här" med uppmaningar om att diska och hålla snyggt efter sig i en miljö som alla har ansvar för.
Däremot är jag inte så säker på att fasta uppgifter har samma verkan. Ett av mina barn hade hemkunskap i årskurs 4 till 6 där eleverna fick uppgifter som att laga middag, diska en disk, städa sitt rum och liknande. föräldrarna skulle notera i en logg att det hade blivit gjort och betygsätta det hela. När lärarna presenterade det på föräldramötet vid terminsstarten låg det skadeglädje i luften och man hörde spridda skratt. Nu skulle de minsann få känna på! Men jag tror inte det träffar riktigt mitt i prick. Jag tror inte heller på obligatoriska uppgifter i hemarbetet, kanske kopplade till veckopengen.

Barn är som andra människor, de känner igen ett tvång när de ställs inför ett. Man kan inte tvinga fram ansvarstagande, det måste komma inifrån.

tisdag 17 juli 2012

Måste man meditera?

På Facebook kommer en länk till en artikel om stillhet från Svenska Dagbladet. Den handlar om hur vitkigt det är att meditera. Eller egentligen gör den kanske inte det, utan om hur naturvetenskapliga forskare nu alltmer börjar intressera sig för människans "mind", hur vi fungerar mentalt och vilka uttryck och avtryck det gör i hjärnan.

Meditation, mindfulness och yoga kan nog sättas som kännetecken för det tidiga 2010-talet i framtiden. Kanske är det ett utslag av att man saknar kon först när båset är alldeles alldeles tomt. Kanske har tillräckligt många människor blivit tillräckligt upptagna av den utåtriktade världen för att en motreaktion ska få bredd. Kanske har tillräckligt många blivit utbrända och blivit tvungna att ta sig tillbaka till ett fungerande liv på något sätt.

Kanske kan man se utbrändhet som ett kroppens sätt att dra i nödbromsen när hjulen börjar rulla för fort och man inte kan sakta ner eller hoppa av i farten längre. När ett radioprogram skulle sammanfatta 1900-talet med ett enda ord valdes ordet "fortare" och 12 år in på nästa århundrade kan vi väl kontatera att tempot har fortsatt att öka.

"Man ser hans bockfot först när man ber honom att stanna" sjöng Stefan Sundström 1994 i en sång som handlar om hur Nefertite kliver på en buss som inte leder dit hon tror och som hon inte kan komma av och där busschauffören inte är den hon först trodde.

Att bo i västerlandet, eller i alla fall Sverige idag, innebär risken att vi tappar bort oss själva. På min förskollärarblogg skrev jag om den enögda synen på logiskt tänkande, och hur mina läroböcker på lärarutbildningen verkar tycka att logiskt tänkande är det enda rätta, det enda att räkna med. Stressrelaterade sjukdomar är den näst största orsaken till sjukskrivningar efter - depressioner enligt gårdagens Sydsvenskan. Det ger en antydan om vilken bluff det är att vi klarar oss med enbart logiskt tänkande, utan att känna efter.

Hand i hand med stressen kommer självhjälpsböckerna som ska få folket at stå ut med stressen utan att ifrågasätta det sjuka i systemet. Daniel på Det känsliga barnet skriver ett välkommet inlägg om en bok av Oliver Burkeman om hur självhjälpsböcker inte alls nödvändigtvis är till någon större hjälp, hur hjärnan kan genomskåda grandiosa affirmationer som "du är fantastisk" och att själva premissen för självhjälpen, att man ska fokusera på "sin egen lilla lycka" kanske inte alls leder till att man blir lyckligare, vilket det däremot kan göra att exempelvis göra goda gärningar. Jag får nog läsa boken av Burkeman för jag tycker också det verkar vara vanligt med i synnerhet kvinnor som gör goda gärningar åt andra på ett självutplånande sätt, där de hade behövt försonas med sig själva och ta hand om sig själva innan de ta hand om andra. Men det var en utvikning.

Hursom helst så mediterar inte jag. Jag ägnar mig inte åt mindfullness. Jag provade yoga i grannbyn men det kändes mest som en form av gympa där mina kompisars mammor på 60+ presterade bättre än jag. Jag cyklar runt på småvägarna häromkring. Rensar ogräs i trädgården.Tänker och vrider och vänder på saker tills de ligger slätt i minnet som manglade lakan i min mors linneskåp och kastar bort jobbigheter när jag lägger soltorkade kvickrotsrötter i komposten.

Jag går på konserter, med Stefan Sundström eller med Bob hund och går upp i nuet och musiken och glömmer mig själv. Eller  umgås med små barn, som är mästare i den för oss äldre svåra konsten att leva i nuet. Eller går på gudstjänst i kyrkan som kan vara både att ta hand om sig själv och att glömma sig själv.

Och jag kan vara vrång och sur och skrika på min familj också, och jag kan ha svårt att sova på nätterna och känna stressen flåsa mig i nacken för jag är verkligen inte stresstålig. Men meditation och det där är nog inte min grej.

Inte just nu i alla fall.

fredag 13 juli 2012

Bondbönor

Det tog ett tag innan jag begrep mig på bondbönor. Mina första fick grisarna, som vi hade på den tiden. Jag tyckte de smakade äckligt. Det är Sanna Töringes förtjänst att jag gjorde ett nytt försök med dem. I boken Sannas köksträdgård skriver hon så här lockande:
"Om sparrisen är grönsakernas konung, så är bonjdbönan deras drottning. En drottningmoder som vaggar sina små där de ligger skyddade i sina trinda baljor." Och så är det verkligen. Man plockar de stora, grova bönskidorna och öppnar dem.


Det är som att öppna en skatt, eller ett smyckeskrin. En och en ligger bönorna där i ett fint vadderat etui, eller en blekgrön växtrikets livmoder kanske, där vart och ett av de små bönbarnen hänger ihop med bönskidan i en liten navelsträng.


Sanna Töringe berättar också tricket för hur bondbönan blir en delikatess: Man skalar den två gånger. Då slutar man snabbt att associera till bebisar. Först tar man bort den tjocka bönskidan. Sen skalar man bönorna en och en och när det är gjort kokar man de små bönorna hastigt och äter med en klick smör till vad som helst som blir gott. Ihop med smörfrästa kantreller på toast blir de en helt grym förrätt.


Det tar lång tid att skala det innersta skalet. Det är en riktg semestersysselsättning. Man sitter vid trädgårdsbordet och hör vinden prassla i löven, P1 med kulturradion inifrån huset och man tittar på en flitig koltrastpappa som hoppar runt på gräsmattan, på behörigt avstånd och plockar upp diverse godsaker till sin familj.

Det här är ett gyllene tillfälle att rensa huvudet på tankar att bara låta sinnena flöda firtt medan händerna skalar bönor. Det kräver viss koncentration, precis så mycket att tankarna inte far iväg på djupare saker än en snabb grovskiss på det här blogginlägget. Så låt det ta tid och njut av det. Känn dig rik som får varam ed om detta.

Här ligger skalet i komposthinken och de färdigskalade bönorna i skålen till höger. Det blir inte så mycket kvar. Kilopriset blir så högt att jag inte näns köpa bondbönor utan det är en av hemmaodlingens specialiteter.

Bondbönan är den gamla världens böna, prisad enligt Sanna Töringe redan i det gamla Egypten. Ibland köper jag rostade kryddade bondbönor på marknader. Gott, inte så fett (tror jag) och mättande.

Jag är säker på att bondbönan har superlågt GI. Bondbönan har nästan lika hög proteinhalt som sojabönan berättar Sanna Töringe och då är bondbönan både vackrare, roligare och mer lättodlad också.Går att så så fort jorden reder sig.

Plantorna kan få löss och i år fick mina plantor massor. Jag fick inte tummarna loss att spreja såpvatten på dem så jag trodde knappt jag skulle få nån skörd. Men det är som jag konstaterade förra sommaren, man måste inte ha det tip-top för att odla. Det blev fina bönor i alla fall. Inte lika perfekta kanske, men jag är nöjd.

onsdag 4 juli 2012

Köket får sommarkostym

Det kommer en tidpunkt varje år då köket får sommarkostym. hela matlagnignen förändras, rätter som inte lagas annars om året poppar fram, och andra rätter tar välbehövligt sommarlov. Matlagningen blir enklare och rätterna lite lättare.

När jag tänker efter sammanfaller sommarkostymen med övergången från vinterpotatis till nypotatis. Jag väntar på att min egen nypotatis har blivit tillräckligt stor så det är lönt att skörda den. Affärernas nypotatis är liten och ofta väldigt jordig och väldigt jobbig att skrubba. men man kan göra en grej av att njuta av den sista vinterpotatisen, passa på och ha potatismos och potatisgratäng, som funkar sämre med nypotatis.

När sen nypotatisen kommer är den efterlängtad, hemmaskördad och mycket renare, kanske för att dne inte ligger och åker runt i en potatisupptagare utan bara grävs försiktigt upp med grep. en halvtimme efter att den legat i jorden kan man ställa en gryta ångande nypotatis på bordet. Till den kan man ha rökt makrill, rödbetor och citron, eller förstås matjessill och andra sillsorter, nyklippt gräslök och gräddfil, eller kanske kasslerskivor och Anna Bergenströms Köpingebrosås.

Säsongens färska grönsaker ingår också i sommarkostymen, ofta ihop med pasta. Annas lasagne med aubergine är en somamrklassiker hos oss. Tacos äter vi med på sommaren när tomat och paprika är till sin fördel. Charlotte Jenkinssons pasta med fänkål och zucchini ska vi ha idag och det blir säkert pastor med aubergine och basilika och tomatsås och Jamie Olivers ugnsbakade ricotta med olivolja, flingsalt, oregaono och chiliflingor.

Sallad som huvudrätt äter vi ganska sällan, men Jamie Olivers vattenmelonsallad från boken Jamies Amerika, elelr vad den heter, USA-resan i alla fall, är helt grym. En annan sallad som återkommer är en kikärtsallad av Jamie Oliver, med chili, tomater, fetaost, basilika och mynta.

Soppor blir det naturlligt nog mindre av på sommaren, men klassikern Ängamat är en riktig sommarsoppa, tycker jag. På sidan efter Jamies vattenmelonsallad kommer en tortillasoppa med tomat, paprika och nachochips som vi testade förra sommaren och som kommer att återkomma.