Vådan av barncentrering
I sin bok Kontinuumbegreppet myntar Jean Liedloff uttrycket barncentrering. Det låter kanske som att det är något positivt, men det är det inte. Det tog tid innan jag förstod innebörden i barncentrering och jag har märkt på olika forum att det kan vara svårt att förklara.
Det kallas barncentrering eftersom handlar om att ställa barnet i centrum och låta hela tillvaron kretsa kring barnet i stället för att låta livet fortgå som vanligt och låta barnet hänga med, i periferin. Att inte ha allt fokus på barnet. Det hade jag mycket svårt att förstå. För mig var det så mycket nytt med att få egna barn, och jag kunde så lite om amning och barnskötsel att jag var tvungen att ha allt fokus på barnet för en period.
Att vara barncentrerad inebär dock också att man servar barnet, med sådant som det skulle kunna klara själv. Det har litegrann med curligbegreppet att göra, men jag anvädner inte curlingbegreppet eftersom det verkar kunna omfatta även barns naturliga behov av vuxna. Så här skrev jag på Vara växa leva:
Och det är just det som är kärnan i barncentrering. Att göra sådant för barnet, som barnet klarar själv. Att klä på ett barn som kan klä på sig själv. Att mata ett barn som kan äta själv. Att bära ett barn som kan gå själv för att man inte har tid eller tålamod att låta det gå i egen takt. Att resa sig från matbordet där man sitter tillsammans och gå och hämta något som barnet saknar på bordet, trots att barnet alldeles utmärkt klarar att gå själv.
Barncentrering är också att försaka sin nattsömn för att leta fram Luciautrustning, tvätta och stryka särkar, klippa ljusmanschett och själv skriva dit sångtexterna. Att hjälpa till med läxor och då inte bara förhöra glosor utan hålla koll på sitt barns läxor och skoluppgifter, som en researcher på en större tidning leta fram material på internet, låna böcker, stryka för det viktiga, skriva stolpar ...
Varför gör så många sådant? Av gammal vana? För att det är något som oreflekterat sker runt omkring oss i vår kultur, hela tiden? Säkert. Kanske också för att vara snäll, men är man det? Är det inte en ren björntjänst att ta ifrån sitt barn ett tillfälle att lära?
Jag tror att det börjar i tidsbrist och stress. Skulle man låta barnet äta, klä på sig och sätta sig i och gå ut ur bilen för att åka till förskolan i sin egen takt skulle man väl aldrig hinna till jobbet i tid.
Vi har varit förskonade från den värsta barncentreringen, mycket tack vare att jag fick upp ögonen för fenomenet och medvetet har undvikt att bete mig barncentrerat. Jag har inte lyft ner mina barn från träd de har klättrat för långt upp i. Jag har visat dem var de ska sätta händer och fötter.
Mina barn har tidigt fått välja kläder och klä på sig själva. Under förskoleåren kunde det bli de mest fantastiska färg- och materialkombinationer, som jag själv aldrig skulle komma på.När ett av barnen var sju år och gick i simskola minns jag att jag stod med händerna i byxfickorna och pratade med barnet medan hen klädde på sig själv. När jag tittade mig omkring såg jag att alla de andra barnen i omklädningsrummet blev torkade och påklädda av sina mammor.
En lärare i typ lågstadiet gav mig beröm för att mina barn alltid var bra klädda för utevistelse. Det var sannerligen inte min förtjänst. Jag såg till att det fanns utekläder för säsong, men de fick själva gå ut på trappen på morgonen och avgöra vad de skulle ha på sig.
När barnen blir tonåringar förväntas de ta mer ansvar för sig själv i skola och på fritiden. Men har man vuxit upp i barncentrering är det inte alltid så lätt. Mina barn berättar om låg arbetsmoral bland sina jämnåriga i grupparbeten i skolan och på fritidsaktiviteter. Kompisar som smiter ifrån uppgifter på sommarjobb. Och sviterna av barncentrering kan hänga med in i vuxenlivet också. Tänk bara på hur vanligt det är med små skyltar i pentryt på arbetsplatser "Din mamma jobbar inte här" med uppmaningar om att diska och hålla snyggt efter sig i en miljö som alla har ansvar för.
Däremot är jag inte så säker på att fasta uppgifter har samma verkan. Ett av mina barn hade hemkunskap i årskurs 4 till 6 där eleverna fick uppgifter som att laga middag, diska en disk, städa sitt rum och liknande. föräldrarna skulle notera i en logg att det hade blivit gjort och betygsätta det hela. När lärarna presenterade det på föräldramötet vid terminsstarten låg det skadeglädje i luften och man hörde spridda skratt. Nu skulle de minsann få känna på! Men jag tror inte det träffar riktigt mitt i prick. Jag tror inte heller på obligatoriska uppgifter i hemarbetet, kanske kopplade till veckopengen.
Barn är som andra människor, de känner igen ett tvång när de ställs inför ett. Man kan inte tvinga fram ansvarstagande, det måste komma inifrån.
Det kallas barncentrering eftersom handlar om att ställa barnet i centrum och låta hela tillvaron kretsa kring barnet i stället för att låta livet fortgå som vanligt och låta barnet hänga med, i periferin. Att inte ha allt fokus på barnet. Det hade jag mycket svårt att förstå. För mig var det så mycket nytt med att få egna barn, och jag kunde så lite om amning och barnskötsel att jag var tvungen att ha allt fokus på barnet för en period.
Att vara barncentrerad inebär dock också att man servar barnet, med sådant som det skulle kunna klara själv. Det har litegrann med curligbegreppet att göra, men jag anvädner inte curlingbegreppet eftersom det verkar kunna omfatta även barns naturliga behov av vuxna. Så här skrev jag på Vara växa leva:
Visst, att klä på barn, hämta glas med vatten och andra saker åt sina barn som barnen är stora nog att klara själva är ju dumt förstås. Och kanske man ibland ska komma ihåg att en utvilad förälder kan vara till mer glädje för ens barn än en som stannar uppe halva nätterna för att hinna alla åtaganden. Men det berättigar inte att man hånar föräldrar som vill sina barns väl med det förlöjligande ordet curlingföräldrar.
Och det är just det som är kärnan i barncentrering. Att göra sådant för barnet, som barnet klarar själv. Att klä på ett barn som kan klä på sig själv. Att mata ett barn som kan äta själv. Att bära ett barn som kan gå själv för att man inte har tid eller tålamod att låta det gå i egen takt. Att resa sig från matbordet där man sitter tillsammans och gå och hämta något som barnet saknar på bordet, trots att barnet alldeles utmärkt klarar att gå själv.
Barncentrering är också att försaka sin nattsömn för att leta fram Luciautrustning, tvätta och stryka särkar, klippa ljusmanschett och själv skriva dit sångtexterna. Att hjälpa till med läxor och då inte bara förhöra glosor utan hålla koll på sitt barns läxor och skoluppgifter, som en researcher på en större tidning leta fram material på internet, låna böcker, stryka för det viktiga, skriva stolpar ...
Varför gör så många sådant? Av gammal vana? För att det är något som oreflekterat sker runt omkring oss i vår kultur, hela tiden? Säkert. Kanske också för att vara snäll, men är man det? Är det inte en ren björntjänst att ta ifrån sitt barn ett tillfälle att lära?
Jag tror att det börjar i tidsbrist och stress. Skulle man låta barnet äta, klä på sig och sätta sig i och gå ut ur bilen för att åka till förskolan i sin egen takt skulle man väl aldrig hinna till jobbet i tid.
Vi har varit förskonade från den värsta barncentreringen, mycket tack vare att jag fick upp ögonen för fenomenet och medvetet har undvikt att bete mig barncentrerat. Jag har inte lyft ner mina barn från träd de har klättrat för långt upp i. Jag har visat dem var de ska sätta händer och fötter.
Mina barn har tidigt fått välja kläder och klä på sig själva. Under förskoleåren kunde det bli de mest fantastiska färg- och materialkombinationer, som jag själv aldrig skulle komma på.När ett av barnen var sju år och gick i simskola minns jag att jag stod med händerna i byxfickorna och pratade med barnet medan hen klädde på sig själv. När jag tittade mig omkring såg jag att alla de andra barnen i omklädningsrummet blev torkade och påklädda av sina mammor.
En lärare i typ lågstadiet gav mig beröm för att mina barn alltid var bra klädda för utevistelse. Det var sannerligen inte min förtjänst. Jag såg till att det fanns utekläder för säsong, men de fick själva gå ut på trappen på morgonen och avgöra vad de skulle ha på sig.
När barnen blir tonåringar förväntas de ta mer ansvar för sig själv i skola och på fritiden. Men har man vuxit upp i barncentrering är det inte alltid så lätt. Mina barn berättar om låg arbetsmoral bland sina jämnåriga i grupparbeten i skolan och på fritidsaktiviteter. Kompisar som smiter ifrån uppgifter på sommarjobb. Och sviterna av barncentrering kan hänga med in i vuxenlivet också. Tänk bara på hur vanligt det är med små skyltar i pentryt på arbetsplatser "Din mamma jobbar inte här" med uppmaningar om att diska och hålla snyggt efter sig i en miljö som alla har ansvar för.
Däremot är jag inte så säker på att fasta uppgifter har samma verkan. Ett av mina barn hade hemkunskap i årskurs 4 till 6 där eleverna fick uppgifter som att laga middag, diska en disk, städa sitt rum och liknande. föräldrarna skulle notera i en logg att det hade blivit gjort och betygsätta det hela. När lärarna presenterade det på föräldramötet vid terminsstarten låg det skadeglädje i luften och man hörde spridda skratt. Nu skulle de minsann få känna på! Men jag tror inte det träffar riktigt mitt i prick. Jag tror inte heller på obligatoriska uppgifter i hemarbetet, kanske kopplade till veckopengen.
Barn är som andra människor, de känner igen ett tvång när de ställs inför ett. Man kan inte tvinga fram ansvarstagande, det måste komma inifrån.
Kommentarer