lördag 28 november 2015

Föräldrauppfostran

45.000 personer påstås ha gillat ett foto på något barns hemläxa i hemkunskap, länk här. Det är inte nytt men jag vill skriva om det ändå.

Eleven ska alltså samla poäng genom att göra hushållssysslor. Läraren väntar sig att föräldrarna ska poängsätta hur väl sysslorna blir utförda och även barnets känsloyttringar. Vid gnäll ska nämligen föräldrarna dra av poäng.

Uppgiften går tillbaka på en seglivad diskurs bland lärare, beskriven av Åsa Bartholdsson i boken Den vänliga maktutövningens regim. En diskurs är ett sätt att prata om ett visst fenomen. Åsa Bartholdsson beskriver att lärare pratar om elever som egoistiska och bortskämda, och om föräldrar som osäkra och oförmögna att sätta gränser. Boten ska tydligen vara att läraren, via hemkunskapsläxan, lägger sig i hur familjen fördelar hushållsarbetet - och genom en kombination av hot och belöning ska eleverna förmås att utföra hushållsarbete - och inte gnälla.

Jag tycker att den här läxan präglas av en oerhört respektlös syn på framför allt eleverna. Jag hade skämts något fruktansvärt om jag skulle ta hem en sån här lapp till mina föräldrar. Hur går det här ihop med grundskolans läroplan som stipulerar att "elever ska mötas med respekt för sin person"?

Nej jag skulle verkligen inte bli glad om mitt barn kom hem med en sån läxa. Jag skulle tycka mitt barn blev förolämpat, i och med att läraren tar för givet att mitt barn inte gör något av de uppräknade hushållsarbetena redan, i alla fall inte utan att "gnälla"och jag skulle själv känna mig förolämpad i att läraren lade sig i hur vi fördelar hushållsarbetet härhemma. Och jag skulle skämmas å lärarens vägnar.

tisdag 10 november 2015

Länktips: Supernannyn som blev förälder

Supernannyn Kathryn Mewes, känd från TV, har nu själv blivit förälder. I brittiska tidningen The Telegraph blir hon intervjuad om insikten att det inte är så lätt att slå dövörat till när ens lilla barn behöver en. Men också om hur hon genast anlitade en (själv barnlös) nannykollega som stärkte henne att inte gå till sitt barn när hon skrek, utan låta henne somna om själv, från två veckors ålder.

Det är sorglig och frustrerande läsning om förväntningar på barn och mammor, våra egna och de vi tror samhället har på oss, om skuld och skam och sexism. Det handlar om kraften i bindningen, förälderns kärlek till avkomman, ibland utnämnd till den första kärleken, och den handlar om hur vi strävar emot, hur vi försöker bortförklara anomalin att barnet gråter trots att det är mätt och rent och hur svårt det är att vara människa. Läs. Ta paus om du behöver, det gjorde jag, men läs vidare.


fredag 6 november 2015

Om barns behov av faror och vuxnas rädsla

Här sitter två av mina barn, då 2,5 respektive 4 år, och tärnar squash med vassa knivar (ber om ursäkt för blänket, återkommer eventuellt med en scannad bild).


De ville vara med och laga mat, så de fick sitta vid bordet på var sin barnstol, de fick varsin liten skärbräda och liten kniv och jag förklarade att de skulle skära ner mot skärbrädan.

Men jag sa inte "TÄNK på att knivar är FARLIGA" eller "AKTA er nu så ni inte SKÄR er". Jag tror verkligen att ordet "inte" riskerar försvinna och att man uppfattar det som en uppmaning att upptäcka vad det är att skära sig om man får en sådan uppmaning.

Och jag lät dem inte försöka skära med plastknivar. Det här är the real thing, samma knivar som jag själv använde. De var koncentrerade och gjorde ett bra jobb.

Jag är övertygad om att barn behöver prova på och göra potentiellt farliga saker. Inte där det finns en reell fara för liv och lem, förstås. De fick inte springa hur de ville på exempelvis parkeringsplatser eller längs trafikerade vägar. Där tog jag deras händer eller lyfte upp dem på höften eller i vagnen. Som Cecilia Moen skrev i sin bok Trygga barn, trygga föräldrar (ungefär, har inte boken framför mig nu) ger det att bli upplyft i verkligt farliga situationer en signal till barnet att just den här situationen är så farlig att det är upp till den vuxne att avgöra hur man ska bete sig.

I närheten av öppet vatten, alltifrån pooler av olika slag till sjöar, diken, dammar och stora vattenpölar gäller maximal vaksamhet från de vuxnas sida. Kan man inte ha det, om man exempelvis behöver använda telefonen, så håller man barnet intill sig den stunden. Eller går därifrån.

Med få undantag lever vi dock i en ganska skyddad värld där man inte svävar i livsfara. Visst kan barn fortfarande skada sig, men det kanske det kan vara värt ibland för att lära sig något nytt, bejaka deras utforskarlusta, kreativitet och känsla av att världen är en fri och härlig plats! Barndomen är den tid man har för att lära sig hur världen fungerar, och en viktig del i det är att lära sig hantera faror. Jag tror att man som människa har ett behov av att konfronteras med faror, verkliga eller fiktiva, under en trygg vuxens närvaro eller beskydd. Tänk bara på hur Ronja Rövardotter aktar sig för stup och forsar.

Det är schysst att visa noga hur man gör, exempelvis att man skär mot en skärbräda och inte mot tummen. Olyckor händer ändå trots allt ibland, och det kanske ändå är värt det så länge det handlar om omplåstring, eller kanske till och med något enstaka stygn eller en gipsskena. För när jag visar barnen förtroende för att de klarar av något, växer deras självförtroende och tilltro till sin egen förmåga. Och omvänt, om jag låter min rädsla skina igenom förstärker jag barnets osäkerhet och berövar det chansen att lära sig behärska något. Jesper Juul har skrivit bra om oro och rädsla, länk här, med det förbehållet att jag inte delar hans könsrollscementerade uppfattning att kvinnor generellt oroar sig mer än män.

Barn har, som alla människor, både självbevarelsedrift och utforskarlust som behöver näring för att utvecklas. Man kan se dem som två motstående drivkrafter, som det gäller att finna en balans mellan.  I väntrummet på en röntgenavdelning där jag satt med ett av mina barn träffade vi en flicka som till synes oberört berättade att hon var en olycksfågel och ofta råkade ut för skador. Vissa barn behöver övertygas om att de är värdefulla, och att de inte ska behöva ha ont eller skada sig. Andra behöver uppmuntran i att klättra upp på den nedersta grenen i trädet.

Som förälder gäller det att lita på sitt barn, men också att vara så tillgänglig att barnet kan lita på att du finns där när det behöver - att du är fysiskt och känslomässigt närvarande. När ditt barn ramlar pladask kan du stå kvar på håll och avvakta hur allvarligt det egentligen var. Har det inte skett en mycket allvarlig olycka kan barn resa sig upp själva, och det är inte farligt att få några sekunder på sig att känna efter hur rädd man blev, eller hur ont det egentligen gör. Kanske barnet bara reser sig upp, borstar av sig och springer vidare om man inte själv rusar fram och börjar oja sig och blåsa och sätta plåster. Men blev barnet å andra sidan riktigt ledset finns man där och tröstar och bekräftar. Och förstås, tvättar och sätter plåster om det behövs. Är det en riktigt allvarlig olycka står man förstås inte kvar och väntar!

Lars H Gustafsson tar upp detta med vuxnas rädsla, och den förlamande inverkan den kan ha på barns lek i son bok Leka för livet (Norstedts 2013), som jag skrev om för ett tag sedan. Precis som Lars tycker jag mig ha träffart så många ängsliga vuxna, på nätet och i riktiga livet, som ser faror bakom varje krök. Lars tar i sin bok oron på allvar, med hela sin läkarauktoritet, men skriver han också: "Genom att utsätta sig för risk under kontrollerade former klär sig också barnen att handskas med riskerna på ett kompetent och omdömesgillt sätt." För så är det. Barn, som alla människor, lär sig mest av att lära med kroppen.

Mina tre barn som snart är vuxna allihop har totalt varit gipsade fem gånger och sydda tre gånger, om jag räknar rätt. De hade och har alltjämt utforskarlust och självbevarelsedrift i olika proportioner. De inser också att de har haft ganska stor rörelsefrihet under sin uppväxt, och uppskattar det.

söndag 1 november 2015

TACK HALLANDSÅS

Tack Hallandsås
för alla de år
du har burit järnvägen
på dina axlar

Tack för all skönhet
du låtit flöda mot mig
genom tågfönster
När slånen blommade
och koltrasten sjöng
i skymningen
Eller när du lika jublande
lät din guldgula höstdräkt
sakta svepas i
oktoberskymning

Tack för alla gånger
du har knackat mig
och mina medresenärer på axeln
och visat oss Moder Naturs
hela storslagenhet

Långsamt fick vi knirka oss fram
krokigt och kuperat
i en tillvaro formad i en rytm
av mjuka ängar
och tvära stup

Daggen blev till frost
och lövfällning
blev till rälshalka
och tåget måste sakta ner
ännu mer

Och på min avskedsresa
en påminnelse
life is what happens
while you’re busy making other plans

Huvudstupa i den nya tunneln

Människorna hade inte tid att vänta
och förresten är ju tåg
så miljövänligt
Låt mig därför framföra mitt tack
för allt det vackra
jag fått vara med om

 © Marit Olanders