onsdag 31 juli 2013

Bra dokumentär om nedbrytare

Efter två inlägg på raken om konservering är det dags för ett om konserveringens motsats - nedbrytning.

Förra vårvintern fotade och skrev jag ett inlägg om nedbrytarna i trädgården.

I veckan såg jag en repris på ett Vetenskapens värld om nedbrytare, som var oerhört intressant. Jag fick fördjupade kunskaper om nedbrytare, som i vilken ordning olika nedbrytare ger sig på olika livsmedel. Först kommer bakterierna. De är oändligt små och snabba. Därefter kommer svamparna - möglet. Och därefter kommer insekterna. Spyflugans larver beskrevs som rena ätmaskinerna - de andas med baken för att kunna äta oupphörligen utan att behöva göra uppehåll för att andas.

Sen är det andra som livnär sig på bakterierna, svamparna och insekterna.

Allt som byggs upp skall också brytas ner.

Allt som bryts ner byggs upp igen.

I programmet visades hur man hade gjort försök med att odla en slags senapsväxter och framställa gödselvatten av deras blad. På något sätt - fråga mig inte hur - lyckades man märka kväveatomerna från senapsväxten och se var i växterna som gödslades atomerna hamnade. Man kunde se hur de fördelade sig i ett blad av tagetes och i en rädisa - inne i mitten av rädisan och i skalet. framför allt. Jag skulle gärna vilja veta mer om hur det gick till rent kemiskt.

Många tycker nedbrytare är äckliga. Kanske eftersom mat blir äcklig, oätlig, rentav livsfarlig när nedbrytarna har varit framme. Kanske för att man tänker på vad nedbrytare gör med människokroppen från det ögonblick hjärtat slutat slå. Och i programmet visas närgånget vad som händer med en griskropp om den lämnas åt nedbrytarna. Visst är det äckligt. Men också fascinerande.

Men vad är egentligen alternativet? Tänk dig en värld där allt som dör förblir som det var i all evighet. En skog eller ett hav fullt med stendöda djur och växter sedan tusentals år.

Det levande skulle inte få plats.

Det var på väg åt det hållet en gång, berättar speakern i programmet. I början när träd utvecklades fanns de bara kvar när de hade dött, eftersom det inte fanns någon som kunde bryta ned lignin, som är det hårda ämnet i trä. Efter hand som tiden gick bands allt mer kol i de döda trästockarna och det blev allt högre andel syre i atmosfären. Det hade till följd att insekter blev stora som fåglar, men hela tillvaron var på väg att komma ur balans. Det fanns en ledig nisch i ekosystemet; en för organismer som kunde livnära sig på lignin. Så småningom bildades svampar som kunde bryta ner lignin och ordningen i naturen återställdes.

Liksom natten är dagens mor är nedbrytarna de uppväxande organismernas mor. Och kaos är granne med gud. Även kaosteorin har jag bekantat mig med via bra teveprogram denna sommar. Helt kort går den ut på att mycket små förändringar kan leda till stora oförutsägbara förändringar om man skalar upp det hela. Naturen har också sin egen återkoppling.

Idag, den 31 juli, ligger programmet om nedbrytarna kvar fem dagar till på SVT Play. Se det!

Wikipedias knapphändiga information om kaosforskning på svenska här.



söndag 28 juli 2013

Koka saft


Det här inlägget är en fortsättning på det tidigare inlägget Göra egen sylt och saft.

Det finns något väldigt trivsamt med att göra samma sak återkommande år efter år. När man inte behöver läsa på och tänka så mycket längre. När händerna sköter sitt och man kan ägna tankeverksamhet åt annat, eller bara helt enkelt gå upp i det man gör och bli ett med de olika momenten i saftkokning. När man har tid och inte behöver stressa utan bara kan insupa sommaren. Det ger mig frid.

Nu när mina barn är större begriper jag inte hur jag gjorde när de var små, men vi hade saft varje år, hur det nu gick till. Men jag minns det som en aha-upplevelse när barnen var så stora att de var mera självgående och jag kunde göra alla momenten i saftkokning i ett svep. Det blir som en långsam rytm av återkommande cykler.

Min saft är vinbärssaft. Först mognar de röda vinbären, och efter några dagar kommer de svarta också. Röda vinbär har mer sammanhållna klasar, som man plockar en och en. Svarta vinbär brukar jag repa av busken ner i en skål av något slag. Sen får man skölja bären och rensa bort sniglar och vissna blad och t ex ogräsfrö, men det gör inte något om det blir lite gröna blad kvar.

Sen mäter jag bären och har dem i ett durkslag. Jag kokar upp 3 dl vatten per liter bär i min stora pastagryta på 5 liter. Häller i bären när det kokar och låter alltihop koka upp på nytt. Jag klämmer sönder bären mot kanten på grytan, men inte så jättenoga. Det behövs inte om man tänker koka upp bärmassan en gång till sen.

Så när bären ändå har kokat sönder ganska rejält är det dags att sila den. Jag har en silställning av plats som jag sätter i en silduk och monterar på en annan gryta eller en rostfri skål. En silduk kan man göra själv av lämpligt tyg och har man ingen köpt silställning så kan man vända en köksstol uppochner, knyta fast sin silduk mellan de fyra benen och sätta in grytan/skålen undertill.

Sedan är det dags att få över den sönderkokta bärmassan i silduken. Här vill jag utfärda en varning för att hälla! När jag häller över bärmassan skvätter den omkring vilket ör att man får mörkröda fläckar i köket och, vad värre är, att det kan stänka kokhet bärmassa på en själv också. Och eftersom det ofta är väldigt varmt de dagar man kokar saft och man kan vara klädd bara i linne kan det göra riktigt ont. Trist är det också om det stänker bärmassa ner i den avsilade saften. Så jag öser över med soppsleven. Man får ändå vara försiktigi så att inga bär hamnar i den blivande saften.

Hur länge ska saften stå och rinna av? Min mamma som växte upp under kriget var van att ta tillvara allt och lät saften stå och rinna av i timmar. Mina böcker säger en halvtimme. Jag gör nog en sorts kompromiss. Har man fyra liter bär tar det tid innan det slutar rinna, eller droppa ganska tätt, genom silduken.

Sen hinner man inte mer den dagen om man har småbarn, är min erfarenhet. Då kan man ställa den sura saften/juicen i kylen eller frysa den till senare. Har man möjlighet kan man dock fortsätta direkt. Då mäter man upp saften och häller tillbaka den i den urdiskade grytan (eller en annan, mindre). Man tar fram lämpligt antal flaskor, skruvar av korkarna och sätter in dem i kall ugn, som man sätter på 100 grader för att sterilisera flaskorna. Har de innehållit saft tidigare kan det sitta paraffin kvar på flaskorna och korkarna. Då är det bra att ha ett bakpapper i botten av ugnen så att det inte droppar paraffin i ugnen.

Hur mycket avrunnen saft hade du? Mät upp 6 dl socker per liter saft. Låt saften koka upp innan du rör i sockret. Koka sen upp försiktigt igen och rör om sockret. Sätt ner värmen när det kokar och skumma tills det inte bildas mer skum. Vill du tillsätta natriumbensoat så ta saftgrytan från värmen, fiska upp lite saft i en kopp och rör ut ett kryddmått natriumbensoat per liter saft i koppen och häll sedan koppens innehåll tillbaka i saftgrytan.

Häll försiktigt upp saften i heta, rena flaskor. Låt dem svalna en del och paraffinera sedan en gång när de börjar bli svala (så pass at paraffinet stelnar) och en gång till när de har blivit riktigt kalla.

Göra egen sylt och saft

Sylt och saft köper vi nästan aldrig i affären. Sedan många år har jag bärbuskar och gör min egen. Mycket för att vi ska äta bra grejor i familjen, som smakar gott.


Egen sylt på bara bär och socker smakar mycket mer än affärernas som ofta är utspädd med äppeljuice, vatten och förtjockningsmedel - om den inte är jättedyr och exklusiv. Köpesaft smakar utspätt och sött och känns lika meningslös som läsk. Egen saft däremot är visserligen också söt, men den har en mycket mer mättad färg och man vet ju hur mycket bär den innehåller - i mitt fall vinbär och hallon, inte t ex druvjuice som jag tror köpesaften späs med. Yngsta barnet föddes vid den här tiden på året och det kändes väldigt uppfriskande att dricka egenhändigt gjord mörk mörk svart vinbärssaft efter att ha fött fram honom.

Någonstans har jag läst att det är lika mycket socker i saft som i juice, men när jag googlar på det nu får jag just inga träffar. Och det är ju frågan om hur man räknar - vad är socker, menar man tillsatt socker eller sånt osm fanns i frukten/bären från början och så vidare.

"Socker" är ju ett så snärjigt begrepp också. Det jag vet om sockret i min saft är att det är bara strösocker som är tillsatt och inga andra , mer eller mindre konstgjort framställda sorters socker/kolhydrater.

För det mesta är det inte heller konserveringsmedel i min sylt, men jag upplever att saft är känsligare så där sätter jag till ett kryddmått natriumbensoat per liter saft. Ett av mina första saftkok jäste Det tycker jag är ok. Jag gör hellre det än fryser all saft eftersom jag också tycker det är kul att kunna försvara livsmedel utan att använda el. Hittills har jag haft en fin, sval källare men nu har vi flyttat och ett långtidsprojekt är att i stället få till en jordkällare. Iväntan på den blir det en kompromiss där saften får stå i kyl nu under värmen och rötmånaden och sen, när det blir svalare, får stå i ett uthus, ett som har lerstensväggar och är liiite svalt.

Så här såg det ut i min källare i september 2009:

Burkarna till sylt har använts i säkert 20 år. Det har varit honung, marmelad, äppelmos eller andra typer av inläggningar i dem. Efter hand visat det sig vilka burkar som fungerar bra, och vilka som är mindre bra. Går en burk sönder är det inte hela världen. Värre är det med saftflaskorna. Bäst är glasflaskorna med köpesaft från min egen barndom på 70-talet. De har skruvkorkar av metall och sluttande "axlar". Vin- och spritflaskor med skruvkork kan också funka, men många är lite väl höga och smala tycker jag, de har tvära "axlar" (säger man så?) och därför svåra att diska. En del flaskor är halvlitersflaskor som det har varit vinäger eller ättika i och de fungerar också bra.

Hallon och vinbär har jag i trädgården. De är lätta att sköta. På vinbären får man gallra ut gamla grenar och snygga till i busken på vintern, för de slutar bära frukt efter ett tag. Jag har sorten Öjebyn i svarta vinbär och även om jag bor i andra änden av landet från Öjebyn sett så funkar de fint sedan 19 år.
På hallonen ska man klippa ner de skott som burit frukt, gärna direkt efter skörden men jag brukar inte få tummarna loss förrän nästa vår och det funkar det också. Man ser ändå ganska tydligt vilka skott som är fjolårsskott. Hallon kan man behöva se över för hallonänger. Då går man ut i hallonen nr de blommar i juni och har med sig en hink med vatten och lite diskmedel eller såpa. Sen skakar man plantorna över hinken så att skalbaggarna ramlar ner i vattnet. Det kommer mask i alla fall, enligt min erfarenhet. Men kanske inte lika mycket.

Jordgubbar har jag inte men hoppas plantera snart och jordgubbssylt vill jag också ha i vinterförrådet. Jag och barnen åker till en självplock här i närheten och plockar ihop några kilon, i år blev det 9 kg bär, och en del blir sylt och en del fryses. Jag skulle vilja torka skivade jordgubbar men det ligger också i framtiden än så länge. Jag försökte torka på vinden förra året, och det hade nog gått om det hade varit soligt och varmt ute, men de dagarna var det ganska svalt både utomhus och på vinden så mina jordgubbsskivor möglade.

Koka sylt
Sylt är lätt att koka. Rensa 1 kg hallon eller jordgubbar, (och, vad gäller jordgubbar, skölj och snoppa dem). Lägg dem i en gryta med 6-8 dl socker. Det får gärna stå och dra ett tag men det är inte nödvändigt. Sterilisera burkarna som du ska ha sylten i genom att ställa burkar och lock i en kall ugn och sätt på den på 100 grader. Till 1 kg bär använder jag en 800-gramsburk (som det har varit t ex äppelmos i) och en 600gramsburk (som det har varit honung i) eller en 400gramsburk samt en mindre burk för slatten som blir över.

Koka försiktigt upp bär och socker och rör med en träslev under tiden. Reglera spisen så att det inte kokar över. Ha en hålslev och ett kärl av något slag till hands för man behöver skumma sylten flera gånger. Allt skum som bubblar upp till ytan i syltgrytan ska man skumma bort. Då får man bort mögelsporer och sånt, har jag för mig.

Till slut bildas inte mer skum. Då kan man stänga av spisvärmen och eventuellt röra i natriumbensoat. Ta upp burkarna ur ugnen, gärna utan att ta i dem direkt med händerna och häll i sylt. Det finns vida trattar som man kan använda. Fyll ända upp till kanten och skruva på locket. Om du har tur och är lite skicklig och det är en bra burk så blir det vakuum i burken. En del ställer burkarna uppocher men det passar inte mig.

När sylten i burkarna har svalnat kan du försiktigt testa om det har bildats vakuum. Om inte råder jag dig att paraffinera sylten. Paraffin finns at köpa som granulat i små påsar som man värmer i vattenbad t ex en urdiskad konservburk på spisen. Häll det över sylten i burken i två omgångar, först medan sylten fortfarande är lite varm och sen när den har kallnat helt.


Nu hinner jag inte skriva mer, så saftkokning får bli ett eget inlägg, vid senare tillälle.
Nu finns inlägget Koka saft här.

Edit: Konservburken med paraffin ska stå i vattenbad, inte direkt på spisen.

torsdag 25 juli 2013

Nyfödda barn är föräldrarnas, inte sjukhusets!

Sydsvenskan skriver om bristen på barnmorskor och krisen inom förlossningsvården. Eftersom två av mina barn är födda i juli följer jag det hela, och känner mig tacksam för att barnafödandet är överstökat för egen del. Så kommer ett reportage om en finsk barnmorska på besök i Skåne som hoppar in och går något pass som ytterligare illustration till krisen. Så långt alt väl. Men bilden som ska illustrera detta får mig att reagera:

En nyfödd, fullt påklädd bebis på barnmorskans arm, i en position som för tankarna till flaskmatning.

Är det verkligen så man på en av Sveriges största dagstidningar illustrerar "barnmorska" år 2013?

Jag vet inget om omständigheterna kring barnet på barnmorskans arm, och det är inte det viktiga heller. Barnet är en illustration till jobbet på en förlossningsavdelning. Bland många andra tänkbara motiv, såsom barnmorskan intill ett föräldrapar, eller intill en födande eller nyförlöst kvinna, eller med pappersarbete, valde redaktionen den här bilden.

Var är föräldrarna till barnet? Varför är barnet påklätt? Varför ligger inte barnet hud på hud på sin mammas eller pappas bröstkorg, insuper deras lukt, andetag, hjärtljud och röster eller provar att amma? Forskning visar att hud mot hudkontakt efter förlossningen ökar chanserna för att samspelet mellan mamma och barn flyter på fint ett helt år senare.

De sista barnsalarna på svenska BB-avdelningar stängdes för sådär en tjugo år sedan. i samband med Amningsvänliga sjukhus-reformen blev barnen slutgiltigt föräldrarnas, snarare än sjukhusets.

Det är en fantastisk upplevelse att hålla ett nyfött barn i sina armar, men den upplevelsen är föräldrarnas. Och det borde framgå av en dagstidning som vill hänga med i sin tid.




fredag 19 juli 2013

Storhandla mat med små barn

Går det att ha flera små barn med och storhandla mat utan att det blir fullkomligt kaos?
Ja, säger jag. Om man är lite förberedd.
Och om fullkomligt kaos utbryter så är det inte hela världen heller.

Jag minns en dag för ganska prick 13 år sedan. Jag var i nionde månaden med yngsta barnet och storhandlade med en fyraåring och en tvååring. en äldre kvinna kom fram till mig när jag höll på att packa ihop varorna.
"Jag har tittat på dig", sa hon. "Och jag TYCKER SYND om dig!"
Öh? För det gjorde nämligen inte jag. Tyckte synd om mig. Jag hade på det hela taget riktigt trevligt. Dessutom tror jag det är bra även för barnen att vara med och handla. Att se hur det går till i världen. Därför bestämde jag mig för att sammanställa

MIRANDAS TIPS FÖR HUR MAN STORHANDLAR
TILLSAMMANS MED SMÅ BARN

1. Planera. Man kan försöka planera sitt handlande så att det blir en bra upplevelse för alla. Se till att ha ätit något innan ni sätter igång så att blodsockret inte är i botten, varken på dig själv eller på barnen. Ha också gärna med en flaska vatten. Åker ni och handlar direkt efter förskolan så välj om möjligt en dag när ni kommer iväg någorlunda tidigt. Om inte annat brukar det vara mycket mindre trängsel i affärerna klockan tre än klockan fem.

2. Var seriös. För mig hjälpte det att låtsas som att vi var stenåldersmänniskor som samlade ätliga växter i naturen. Det var inget jag sa till mina barn, men det motiverade mig själv; det här var något som vi behövde göra, både för att överleva i stunden och för att ge dem kunskap som skulle trygga deras överlevnad på sikt.Du kanske väljer att göra på ett annat sätt men för mig fungerade det.

3. Lita på dina barn. Förvänta dig att det ska gå bra. Det kan vara svårt att hitta en balans i hur mycket man bara kan "förvänta fram" av sina barn. Men just att förvänta sig att det kommer att gå bra att handla tillsammans tycker jag fungerar. Jag har märkt en skillnad på hur våra barn har betett sig när de har varit med mig respektive sin andra förälder som inte har varit lika starkt förvissad om att det ska gå bra.

4. Ta en barn-kundvagn? Jag gjorde inte det. Mina barn tröttnade på att köra kundvagn långt innan vi var klara och då blev det ett extra sjå att ha hand om både en liten kundvagn och en stor - och barnen. För andra föräldrar kan det fungera utmärkt. Jag tror att de kanske inte handlar lika mycket på samma gång som jag, men det är bara en fundering.

5. Fundera över följande: Ska barnen gå, åka kundvagn eller bäras? Hur stor rörelsevidd vill du ge dem - hur långt bort från dig kan de vara och det känns okej? Är det okej att de tar varor på eget initiativ och lägger i vagnen? Risken är att du får en del överraskningar när det är dags att betala.

6. Prata om det ni lägger i kundvagnen. Vad väljer du? Varför? Vad ska du ha just den varan till? Jag har visat mina barn Krav-loggan, pratat om kötts ursprung, djurskydd och försökt förklara jämför-priser bland annat.

7. Ge barnen uppdrag som de klarar. "Kan du hämta ...?" (Se dock punkt 5.) Att plocka ihop lösgodis klarar de tidigt. Mina barn har också fått lägga upp varor på bandet. En gång hade jag glömt plånboken i bilen och rusade iväg till parkeringen medan barnen, kanske 2 och 4 år, lade upp grejor på bandet. Jag hade nog inte vågat göra det om inte en bekant till oss hade stått längre bak i kön, som jag bad hålla ett öga på barnen.

8. Fundera på hur du förhåller dig till belöningar och impulsköp. Jag gjorde med barnen som med mig själv. Ville jag någon enstaka gång köpa en tidning så fick de också välja en tidning. Dock köpte vi aldrig någonsin glass, leksaker eller godis som åts direkt på impuls. Jag ville inte ha tjat på saker eller snacks och det fungerade bra. Naturligtvis kunde man få en frukt från påsarna när vi fyllde bilen. Kanske har du en annan inställning. Det jag vill säga är att det är bra att tänka igenom hur man vill ha det och sedan hålla sig till det.

9. Man behöver inte lägga i femmor i såna där gungmaskiner. Barnen tycker de är roliga att sitta på/i i alla fall.

10. En tabbe jag gjorde. När mina barn var små betalade jag ofta kontant. Men det visade sig så småningom att barnen länge hade trott att man FICK pengar i kassan. De missade att jag räckte över en femhundralapp till kassörskan men såg att hon räknade upp växeln till mig.

Att veckohandla mat är en tuff uppgift, med eller utan barn. Men det är på intet vis omöjligt att ha barnen med. Och det är en av dessa vardagssysslor som ingår i att leva ett vanligt liv, som barn också borde ha självklar rätt att vara med på.

EDIT: För många föräldrar, inklusive mig själv är det en stor skräck att ha barn som slänger sig på golvet och vrålar vid godishyllan. Det har blivit själva sinnebilden för En Dålig Förälder. Men. för det första har jag aldrig sett det i verkliga livet. Och om det skulle ske så gör det ingenting heller.

lördag 6 juli 2013

"Små grytor ..."

När jag var fyra-fem år skedde det stora omvälvningar i vår familj och det var många diskussioner. Jag minns hur någon vuxen, antagligen min mamma, kunde säga, i varnande ton: Små grytor har också öron. Jag frågade en gång vad det betydde och fick ett ärligt svar: Att barn också hör och snappar vad de vuxna säger.

Jag vet också att jag snappade upp mycket av vad som sas. Det var allvarliga saker som jag officiellt var utestängd från, men jag berättade för min bästa kompis. Jag vet exakt var i trädgården jag stod när jag berättade för henne om allt jag hade hört. Jag stod på en trädgårdsgång nära några buskar, och det var den tid på året då de var alldeles kala. Då som nu hade jag lätt att uppfatta vad som sas och bra minne.

Kanske är det minnet av de händelserna som utgjorde grund för min övertygelse att inte prata över huvudet på mina barn. Sen bidrog säkert också mitt år som au pair i en familj där det bland annat fanns en väldigt verbal femåring som var snabb att fråga om saker han inte riktigt förstod. Och kanske bidrog det att jag fick veta när jag var 20 att min mamma berättade privata saker om mig i sin studiecirkel.

Det så lätt att halka in i prat om sitt barn när det är närvarande. Man börjar när barnet är bebis och alltid i närheten (som inte förstår vad som sägs men antagligen kan tolka tonfall lika bra som mimik) och fortsätter av bara farten. Men att barn inte kan uttrycka sig på talat språk betyder inte att de inte förstår vad som sägs. Därför är det bra att tänka på vad man säger så att man inte talar illa om den andra föräldern, eller barnet själv. Jag vet att jag har blivit illa berörd också när föräldrar har börjar berätta anekdoter om barnet, som barnet inte själv alls vill ska bli kända.

I stället kan man från början räkna med barnet som en aktiv deltagare i samtalen, som enbart lyssnare eller också som talare. När ålder och mognad tillåter kan man fråga barnet "Får jag berätta för NN om den gången du ...? och naturligtvis inte ta upp rent förnedrande händelser, lika lite som man skulle vilja att något liknande fördes vidare om sig själv. Säger barnet nej, trots att du tycker att det du ville berätta är en harmlös bagatell, så respekterar du barnets nej utan att försöka övertala. Man kan också motstå frestelsen att lägga ut gulliga men pinsamma bilder och citat på nätet utan barnets tillåtelse.

Ett sådant tänk väcker många etiska frågor. När är barnet moget nog att förstå vidden av vad en publicering av ett foto på Facebook innebär, till exempel. Jag har inga enkla svar. Man behöver också prata om sin barn och hur det är att vara förälder, men jag önskar att det kunde ske under varsamma former, och inte när barnet är inom hörhåll. Vissa saker är dock enklare att bestämma sig för. Som att aldrig prata över huvudet på någon som är närvarande. Små grytor har också öron.

fredag 5 juli 2013

Mer om att vara den viktigaste personen i sitt barns liv

För några dagar sedan skrev jag om att man som vårdnadshavare för ett barn är den viktigaste personen i dess liv (tillsammans med den andra vårdnadshavaren). Anknytningen är en stark kraft som får barn att orientera sig här i världen. I stället för att bara snurra runt och tänka ut allt från början härmar de andra, i första hand föräldrarna. När något okänt och potentiellt farligt dyker upp, är det till föräldern barnet vänder sig.

Att man som förälder är så viktig för sitt barn innebär också att man både har makt och förtroendekapital. Det är helt okej att lyfta upp och bära ett barn som inte vill följa med frivilligt när man som vuxen bedömer att man måste gå. Det är mycket bättre att gå fram till barnet, lyfta upp det på höften och säga "nu ska vi gå" än att hota med att gå ifrån barnet, "nu går jag, hejdå". Visa i handling att det är viktigt för dig att barnet är med, att du bryr dig om det!

Barn observerar mer än man tror. Ska du lämna ditt barn med någon annan så dra inte slutsatsen att barnet inte bryr sig om dig längre, och att det inte gör något om du bara obemärkt smyger iväg. Om barnet leker utan att se upp, kan det också bero på att det känner sig tryggt i att du finns i närheten och ser det. Sak du gå så berätta det och var du tar vägen. Var uppriktig med hur länge du blir borta, säg inte "en liten stund" om det är mer än en kvart. Var också tydlig med vem som tar hand om barnet under tiden, och alltså är "vikarierande förälder".

Att banret ha mer koll på dig än du kanske tror gäller också vad du pratar om. Pratar du om ditt barn medan det är inom hörhåll? Mer om det i nästa inlägg.

onsdag 3 juli 2013

Att vara den viktigaste personen i någons liv

Du som läser detta - om du har barn som du själv har vårdnad för är du den viktigaste personen i ditt barns liv. Du har en enorm makt över barnets hälsa, välbefinnande och överlevnad. Det är till dig ditt barn i första hand vänder sig om det behöver något - mat, skydd, tröst, närhet, uppmuntran, vägledning.

Det du säger spelar roll. Det du gör spelar roll. Ditt barn håller dig under pågående observation, även om det inte verkar så. Det är av dig ditt barn lär sig hur det är att vara människa hur det går till här i livet. Genom att studera och härma dig, och genom att följa ditt exempel. Det är av dig ditt barn lär sig i första hand, eftersom du har dess förtroende.

Jag hade själv turen att växa upp på lantbruk där jag kunde följa bägge mina föräldrars arbete på nära håll. Att växa upp på lantbruk är speciellt, och lantbruksbarnen tillhör de få som bor på en arbetsplats. (Det är också en mycket farlig uppväxtmiljö, får man vara medveten om.) Men jag vill i första hand förmedla ett tänk, illustrerat av några instamatic-bilder från åren kring 1970:

Jag min pappa och min farbror plockar potatis. Jag är knappt tre år. 

Jag, min pappa och min farbror rullar in foder till korna. Jag är två år.

Jag är med mina föräldrar på lantbruksutställning. Jag är fem år. Sen åkte vi karuseller.


Det är din bedömning ditt barn litar på när det uppstår osäkerhet eller fara. Det är till dig sitt barn vill. Ett exempel: Barn som stannade i med sina föräldrar i London under bombningarna under andra världskriget tog mindre skada än de barn som evakuerades till landsbygden där de visserligen var i fysisk säkerhet men tvingades bo hos personer som de inte var anknutna till. Barn flyr till, inte från något.

Att det är så beror på anknytningen. Kraften i ett barns anknytning till sina vuxna ska inte underskattas. Även för de barn som är otryggt anknutna, en tredjedel av alla barn i t ex Sverige, är anknytningspersonerna de absolut viktigaste i världen.

Som förälder innebär det att man får se sig själv i ett nytt ljus. Man är villkorslöst älskad på ett nytt sätt. Ens lilla barn vill vara i ens absoluta närhet jämt, om inte på ens kropp så i alla fall inom syn- eller räckhåll. Avståndet mellan barn och föräldrar kan förstås öka med stigande ålder, men inte så fort som är det vanliga i vår kultur. Det är som om små barn på ett sätt vet att de måste hålla sig intill föräldern för att få mat, skydd och fostran. Det är därför barn kan bli reserverade för främlingar eller klamrar sig intill en i obekanta miljöer. Det är inte så idealbarnet ska bete sig i vår kultur, här ska man ju vara så öppen, men det är lätt att föreställa sig många tillfällen då det är bra att som barn vara reserverad mot främlingar. Idag såväl som på stenåldern.

Som förälder är det du som är ditt barns främsta läromästare! Och det säger jag som examinerad förskollärare. Du är den som lär ditt barn hur det går till att vara människa. Ta med barnet i det du gör - i hushållet, garaget och trädgården; när du tränar, handlar mat och uträttar andra ärenden, låt det besöka din arbetsplats/skola. Låt bilen stå och åk tåg och buss för att ge ditt barn den erfarenheten. Ingen tycker undanplockning, dammsugning eller disk är så fantastiskt kul som en ett och etthalvtåring och att åka stadsbuss några hållplatser kan vara ett stort äventyr.

Det verkar finnas en diskurs idag att barn tycker det är roligast att leka och trivs bäst på förskolan medan man själv snabbt jobbar undan de tråkiga ärendena så att man sedan kan umgås med sitt barn, och leka då också. Jag tycker mig också märka en diskurs om att vardagsarbete är tråkigt, och något osm man i mest mån ska leja ut så man hinner vara ledig. Men tänk om man kunde göra vardagsarbetet tillsammans med sina barn. Det skulle inte gå lika fort och inte bli lika perfekt utfört men å andra sidan skulle man få vara tillsammans. Och barnets anknytning till dig skulle befästas än mer, eftersom du visar att du vet hur det går till här i världen och att du är en bra läromästare. För det är du.

Barn kan lära sig mycket i förskolan också. Men andra saker. Det finns inte mycket plats till det vardagliga. Och barnen vill vara med på det! Jag har flera gånger fått säga Nej till barn att följa med till soprummet och lämna blöjor, eftersom så många vill följa med att jag inte kan ha översikt över alla. Även här kan du som förälder göra en unik insats.