lördag 28 november 2015

Föräldrauppfostran

45.000 personer påstås ha gillat ett foto på något barns hemläxa i hemkunskap, länk här. Det är inte nytt men jag vill skriva om det ändå.

Eleven ska alltså samla poäng genom att göra hushållssysslor. Läraren väntar sig att föräldrarna ska poängsätta hur väl sysslorna blir utförda och även barnets känsloyttringar. Vid gnäll ska nämligen föräldrarna dra av poäng.

Uppgiften går tillbaka på en seglivad diskurs bland lärare, beskriven av Åsa Bartholdsson i boken Den vänliga maktutövningens regim. En diskurs är ett sätt att prata om ett visst fenomen. Åsa Bartholdsson beskriver att lärare pratar om elever som egoistiska och bortskämda, och om föräldrar som osäkra och oförmögna att sätta gränser. Boten ska tydligen vara att läraren, via hemkunskapsläxan, lägger sig i hur familjen fördelar hushållsarbetet - och genom en kombination av hot och belöning ska eleverna förmås att utföra hushållsarbete - och inte gnälla.

Jag tycker att den här läxan präglas av en oerhört respektlös syn på framför allt eleverna. Jag hade skämts något fruktansvärt om jag skulle ta hem en sån här lapp till mina föräldrar. Hur går det här ihop med grundskolans läroplan som stipulerar att "elever ska mötas med respekt för sin person"?

Nej jag skulle verkligen inte bli glad om mitt barn kom hem med en sån läxa. Jag skulle tycka mitt barn blev förolämpat, i och med att läraren tar för givet att mitt barn inte gör något av de uppräknade hushållsarbetena redan, i alla fall inte utan att "gnälla"och jag skulle själv känna mig förolämpad i att läraren lade sig i hur vi fördelar hushållsarbetet härhemma. Och jag skulle skämmas å lärarens vägnar.

tisdag 10 november 2015

Länktips: Supernannyn som blev förälder

Supernannyn Kathryn Mewes, känd från TV, har nu själv blivit förälder. I brittiska tidningen The Telegraph blir hon intervjuad om insikten att det inte är så lätt att slå dövörat till när ens lilla barn behöver en. Men också om hur hon genast anlitade en (själv barnlös) nannykollega som stärkte henne att inte gå till sitt barn när hon skrek, utan låta henne somna om själv, från två veckors ålder.

Det är sorglig och frustrerande läsning om förväntningar på barn och mammor, våra egna och de vi tror samhället har på oss, om skuld och skam och sexism. Det handlar om kraften i bindningen, förälderns kärlek till avkomman, ibland utnämnd till den första kärleken, och den handlar om hur vi strävar emot, hur vi försöker bortförklara anomalin att barnet gråter trots att det är mätt och rent och hur svårt det är att vara människa. Läs. Ta paus om du behöver, det gjorde jag, men läs vidare.


fredag 6 november 2015

Om barns behov av faror och vuxnas rädsla

Här sitter två av mina barn, då 2,5 respektive 4 år, och tärnar squash med vassa knivar (ber om ursäkt för blänket, återkommer eventuellt med en scannad bild).


De ville vara med och laga mat, så de fick sitta vid bordet på var sin barnstol, de fick varsin liten skärbräda och liten kniv och jag förklarade att de skulle skära ner mot skärbrädan.

Men jag sa inte "TÄNK på att knivar är FARLIGA" eller "AKTA er nu så ni inte SKÄR er". Jag tror verkligen att ordet "inte" riskerar försvinna och att man uppfattar det som en uppmaning att upptäcka vad det är att skära sig om man får en sådan uppmaning.

Och jag lät dem inte försöka skära med plastknivar. Det här är the real thing, samma knivar som jag själv använde. De var koncentrerade och gjorde ett bra jobb.

Jag är övertygad om att barn behöver prova på och göra potentiellt farliga saker. Inte där det finns en reell fara för liv och lem, förstås. De fick inte springa hur de ville på exempelvis parkeringsplatser eller längs trafikerade vägar. Där tog jag deras händer eller lyfte upp dem på höften eller i vagnen. Som Cecilia Moen skrev i sin bok Trygga barn, trygga föräldrar (ungefär, har inte boken framför mig nu) ger det att bli upplyft i verkligt farliga situationer en signal till barnet att just den här situationen är så farlig att det är upp till den vuxne att avgöra hur man ska bete sig.

I närheten av öppet vatten, alltifrån pooler av olika slag till sjöar, diken, dammar och stora vattenpölar gäller maximal vaksamhet från de vuxnas sida. Kan man inte ha det, om man exempelvis behöver använda telefonen, så håller man barnet intill sig den stunden. Eller går därifrån.

Med få undantag lever vi dock i en ganska skyddad värld där man inte svävar i livsfara. Visst kan barn fortfarande skada sig, men det kanske det kan vara värt ibland för att lära sig något nytt, bejaka deras utforskarlusta, kreativitet och känsla av att världen är en fri och härlig plats! Barndomen är den tid man har för att lära sig hur världen fungerar, och en viktig del i det är att lära sig hantera faror. Jag tror att man som människa har ett behov av att konfronteras med faror, verkliga eller fiktiva, under en trygg vuxens närvaro eller beskydd. Tänk bara på hur Ronja Rövardotter aktar sig för stup och forsar.

Det är schysst att visa noga hur man gör, exempelvis att man skär mot en skärbräda och inte mot tummen. Olyckor händer ändå trots allt ibland, och det kanske ändå är värt det så länge det handlar om omplåstring, eller kanske till och med något enstaka stygn eller en gipsskena. För när jag visar barnen förtroende för att de klarar av något, växer deras självförtroende och tilltro till sin egen förmåga. Och omvänt, om jag låter min rädsla skina igenom förstärker jag barnets osäkerhet och berövar det chansen att lära sig behärska något. Jesper Juul har skrivit bra om oro och rädsla, länk här, med det förbehållet att jag inte delar hans könsrollscementerade uppfattning att kvinnor generellt oroar sig mer än män.

Barn har, som alla människor, både självbevarelsedrift och utforskarlust som behöver näring för att utvecklas. Man kan se dem som två motstående drivkrafter, som det gäller att finna en balans mellan.  I väntrummet på en röntgenavdelning där jag satt med ett av mina barn träffade vi en flicka som till synes oberört berättade att hon var en olycksfågel och ofta råkade ut för skador. Vissa barn behöver övertygas om att de är värdefulla, och att de inte ska behöva ha ont eller skada sig. Andra behöver uppmuntran i att klättra upp på den nedersta grenen i trädet.

Som förälder gäller det att lita på sitt barn, men också att vara så tillgänglig att barnet kan lita på att du finns där när det behöver - att du är fysiskt och känslomässigt närvarande. När ditt barn ramlar pladask kan du stå kvar på håll och avvakta hur allvarligt det egentligen var. Har det inte skett en mycket allvarlig olycka kan barn resa sig upp själva, och det är inte farligt att få några sekunder på sig att känna efter hur rädd man blev, eller hur ont det egentligen gör. Kanske barnet bara reser sig upp, borstar av sig och springer vidare om man inte själv rusar fram och börjar oja sig och blåsa och sätta plåster. Men blev barnet å andra sidan riktigt ledset finns man där och tröstar och bekräftar. Och förstås, tvättar och sätter plåster om det behövs. Är det en riktigt allvarlig olycka står man förstås inte kvar och väntar!

Lars H Gustafsson tar upp detta med vuxnas rädsla, och den förlamande inverkan den kan ha på barns lek i son bok Leka för livet (Norstedts 2013), som jag skrev om för ett tag sedan. Precis som Lars tycker jag mig ha träffart så många ängsliga vuxna, på nätet och i riktiga livet, som ser faror bakom varje krök. Lars tar i sin bok oron på allvar, med hela sin läkarauktoritet, men skriver han också: "Genom att utsätta sig för risk under kontrollerade former klär sig också barnen att handskas med riskerna på ett kompetent och omdömesgillt sätt." För så är det. Barn, som alla människor, lär sig mest av att lära med kroppen.

Mina tre barn som snart är vuxna allihop har totalt varit gipsade fem gånger och sydda tre gånger, om jag räknar rätt. De hade och har alltjämt utforskarlust och självbevarelsedrift i olika proportioner. De inser också att de har haft ganska stor rörelsefrihet under sin uppväxt, och uppskattar det.

söndag 1 november 2015

TACK HALLANDSÅS

Tack Hallandsås
för alla de år
du har burit järnvägen
på dina axlar

Tack för all skönhet
du låtit flöda mot mig
genom tågfönster
När slånen blommade
och koltrasten sjöng
i skymningen
Eller när du lika jublande
lät din guldgula höstdräkt
sakta svepas i
oktoberskymning

Tack för alla gånger
du har knackat mig
och mina medresenärer på axeln
och visat oss Moder Naturs
hela storslagenhet

Långsamt fick vi knirka oss fram
krokigt och kuperat
i en tillvaro formad i en rytm
av mjuka ängar
och tvära stup

Daggen blev till frost
och lövfällning
blev till rälshalka
och tåget måste sakta ner
ännu mer

Och på min avskedsresa
en påminnelse
life is what happens
while you’re busy making other plans

Huvudstupa i den nya tunneln

Människorna hade inte tid att vänta
och förresten är ju tåg
så miljövänligt
Låt mig därför framföra mitt tack
för allt det vackra
jag fått vara med om

 © Marit Olanders


onsdag 21 oktober 2015

Mina örter 2

Här kommer fortsättning på min trädgårdsrundvandring med örter. Jag har ingen avgränsad örtagård utan örterna växer lite här och var där där de passar. Framsidan av vårt hus vetter mot en grusgårdsplan i söder. Där växer vinstockar, blomsterlök och biväxter, som stora ruggar citronmeliss. Jag kallar den här delen för min bihave (have = trädgård på skånska, därav bloggens namn också) men allergier mot insektstick gör att motivationen att verkligen skaffa bin inte är särskilt hög.

Intill köksdörren finns också örter till matlagningen. Som salvia, dragon och oregano.

Kryddsalvia - Salvia officinalis


Salvia är ingen växt man äter i mängder. Det är inte heller särskilt nyttigt till vardags. Den innehåller ett östrogenliknande ämne och har använts som mjölkhämmande och till klimakteriebesvär. Men ibland är några blad goda i exempelvis fläskrätter eller köttbullar på fläskfärs. Och så är det ju den makalösa blomningen i juni som gör att salvian hamnar i blickfånget. Litegrann blommar den om nu på höstkanten.

Fransk dragon - Artemisia dranunculus


Dragon köpte jag första våren jag kom hit, men den konkurrerades ut av en stockros som följde med i flytten. Jag kan klara mig utan egen dragon. Men varför köpa små torkade blad, om den nu inte är särskilt svår att hålla vid liv på rot utanför dörren? Jag köpte en ny och såg till att citronmelissen inte kvävde den så här är den. Som synes utanför den gamla, snålt tilltagna rabattgränsen i storgatsten.

Men jag kände ändå att det var något som saknades i trädgården. något som jag hade såvare att klara mig utan.


Oregano - Origanum vulgare



Det tog tid innan jag lyckades övertyga min oregano från förra stället att flytta med mig. Fröna till oregano är pyttigt små. Den brukar inte vara kinkig, det brukar gå bra att bara lägga ut överblommade blommor och låta naturen sköta resten, men det ville sig inte riktigt, varken första sommaren eller den andra. Tredje sommaren såg jag den äntligen och då var det plötsligt ingen hejd, då ville den blomma också:



Så nu står den här.

Plötsligt känns det mycket mer hemmastatt här.

Fröfänkål - Foeniculum vulgare


Och där jag är, där är tydligen min fröfänkål också. Jag vet inte riktigt hur den har tagit sig hit från förra stället, med trädgårdskompost kanske, men nu står den här lika självklart som om den alltid hade bott här och gror fram goda frön som man inte heller behöver köpa. Den sprider sig glatt, med dessa mycket lättgroende. Plantorna har djupa pålrötter så man får vara riktigt övertygad om man vill ha bort den. Men ofta får den stå kvar.

Basilika - Ocimum basilicum


Jag har odlat många basilikasorter i mina dar, men en favorit är sorten Genovese som traditionellt används i pesto. Jag har den i ett soligt köksfönster, jag har försökt att plantera ut den men jag har inte lyckats få den att trivas och växa. Varmt och ljust vill den ha det, och vid fotograferingen är den en skugga av sig själv, den har tappat massor med blad, som den alltid gör efter höstdagjämningen. Jag blir lika överraskad varje år ställer genast in den under lysröret i köket när jag kommer på det och det stoppar förfallet till viss del. Nu får den stå kvar tills den har satt frö till nästa års odling.


Grönmynta - Mentha spicata


Jag tittade på något som kallades grönmynta i en plantskola. Den såg inte alls ut som min gamla. "Så är det med myntor", sa mannen som jobbade där med en axelryckning. "Har du en du tycker om så håll dig till den."Så det blev inget köp. Jag letade fram min mynta på gamla stället, där jag hade satt den bland kirskålen för att den skulle få lite tufft motstånd och tog hit den. Nu har den gjort slut på näringen i sin kruka och ska planteras om. Kanske ska den få konkurrera med kirskålen här i stället?
Jag använder mynta mer och mer i matlagning, tack vare Jamie Oliver faktiskt. Nu är den här plantan min standard. Det är så här mynta ska smaka enligt mig.


Vattenkrasse - Nasturtium officinale



Köpt som kruka i en livsmedelsaffär i våras och placerad under ett stuprör. Vattenkrasse vill ha det blött om rötterna jämt. Den var farligt nära att torka ut, i själva verket trodde jag att den hade dött i augusti, men så blev vädret lite svalare och blötare och så kom den igång igen. Den får vara med här eftersom det inte blir tal om några större skördar och för att smaken är fantastisk.

Äkta lager - Laurus nobilis



Den är såå god. Och såå frostkänslig. Det här exemplaret är köpt på Tirups örtagård i somras. Vi får väl se om den lever om ett halvår.

Rosmarin - rosmarinus officinalis


Ännu en växt som borde planteras om i ny jord, men nu är det som det är och jag tycker det är en poäng i att visa upp att så här är det. Ingen trädgård är perfekt och man hinner så mycket man hinner. Att rosmarin är bra för minnet vet alla som kan sin Hamlet, och den är inte dum till lammstek eller klyftpotatis heller. Den ska vara svår att få att blomma men den här, som jag har fått i present av en god vän, blommar frikostigt. Då känner man sig utvald och älskad och speciell.

 Rucola - Eruca sativa


Är rucola en allatsväxt eller ört? Nja, sallat kanske. Här några eftersläntrare blommor. Den tar jag också frö av själv. 

Sommarkyndel - Satureja hortensis



Här är den enda plantan sommarkyndel som ville gro för mig. Men den är så välkommen! Påminner lite om timjan i lukt och smak, men är ändå något eget och tillför en egen dimension på t ex kalla såser.

Brännässla - Urtica dioica


Det är väl en överdrift att påstå att jag odlar den. Men den finns här, och jag använder den. I soppa och paj, och torkad i bröd, müsli och soppa, den med. Och det är något av det mest näringstäta gröna man kan hitta. Ja, den bränns. Men det är det värt i de flesta fall.

Dill - anethum graveolens

Här är bara fröställningen kvar. Men fröna ligger i jorden så bara den grävs nästa vår så lär något avdäm titta upp.

Mina örter 1

Inspirerad av boken Härlig är jorden - en örtagårdsberättelse gick jag ut för att möta mina egna örter, en dag i oktober i sydligaste Skåne. Det rasslade från bokarna av fallande löv, där jag gick, så när som på dagar ett halvår efter att de började spricka ut för övrigt.

Vad är en ört egentligen? Många örtaböcker har jag läst, men jag minns inte på rak arm någon definition. Vad är en ört, i denna betydelse, vad är en blomma, en grönsak eller en buske? För mig är en ört örtartad, det vill säga mjuk som dör eller vissnar ner till vintern eller halvbuske. Den går ofta men inte nödvändigtvis att äta, den kan ge mycket smak men är inget man äter sig mätt på. Den kan ha fina blommor men dess funktion är inte bara att vara vacker utan ska gå att använda till något mer.

Så jag reste mig från sjuksoffan, klev i gummistövlarna och tog en runda på tomten. Fotona visar verkligheten som den är, med ogräs och höstlöv.

Ringblomma - Calendula officinalis



Så länge jag har trädgård vill jag ha ringblomma. Den har varit med mig det mesta av mitt liv, från de konstigt luktande buketterna med sina lite klibbiga blad som jag plockade och gav till räven (?) som jag trodde bodde i en kulverterad bäck som gick under markvägen i närheten av mitt barndomshem. Sommaren när jag skulle fylla tre var det en stor grej att "plocka blommor till räven".
Jag beundrar den för dess växtkraft. I trädgården jag hamnade i som ung och nyförälskad kom den upp spontant när man började gräva jorden. Jag har aldrig köpt ringblommefrön. Jo det har jag, men jag hann ångra mig i tid och sådde aldrig ut dem. Mina ringblommor har alla brun mitt och de blommar sig igenom kalendern, månad efter månad från strax efter midsommar tills frosten tar dem. Bladen går att äta. Även om jag sällan utnyttjar det och står och dekorerar sallader med kronbladen så är det fullt möjligt. Däremot har jag den i bad och fotbad.


Lavendel - Lavandula angustifolia


I min barndoms trädgård fanns också farmors lavendel. Jag tror att mina lavendel är ättlingar till dem. Min mamma var aldrig stormförtjust i lavendel så jag tror inte hon köpte den. Eftersom den ändå fanns i villan där jag växte upp tror jag berört på att mina föräldrar hade flyttat den med sig. Sen tog jag frön från de plantorna ett av de sista åren min pappa levde och nu växer de här hos mig, några kilometer bort.
Det var min dotter som lärde mig äta lavendel. När hon var ett år och gärna stoppade saker i munnen hände det att hon tog sig en lavendel. Jag hittade ett recept på lavendelskorpor och sedan har jag bakat dem varje sommar. De blommorna följer förstås också med i badet.

Mattram - tanacetum parthenium


Mattram fanns också i mitt barndomshem, som ogräs. Som jag minns det växte den i häcken ut mot landsvägen i norr. Lukten är fantastisk, inte insmickrande och söt utan bara … speciell. Den sägs kurera huvudvärk men jag har sällan ont i huvudet och har inte prövat. Det räcker så bra att ha den inom räckhåll och lukta lite på den.

Persilja - petroselinum crispum



Permakultur är ett sätt att odla som är så långt som möjligt i enlighet med naturen. Utan att ha vetat om det har jag i alla år odlat persilja enligt permakulturens principer. Fröna kommer från fröpåsar från början, både med krusig och slät persilja, men med åren har min egen lokala sort, om det nu kan klassas som en sådan efter 20 år, rätat ut sina blad och är mestadels slätbladig. Den har fått ett område att sprida sig på efter förmåga, plantorna har gått i frö och kretsloppet har börjat om. Så för två år sedan flyttade vi - och här på det nya stället fanns ingen persilja. Förra hösten tog jag frö från vårt förra hus, och i vår högavkastande superjord blev den större än jag hade kunnat drömma om.


Timjan - Thymus

Det var en sorg att lämna vårt förra hus och allt som växte där. Kryddväxter visste jag att jag måste ha med mig till vårt nuvarande hem, så i februari sådde jag timjan, salvia och oregano från fröpåsar i krukor i ett miniväxthus. Oreganon dukade under, men de andra klarade sig.

Trädgårdstimjan - tymus vulgaris

Precis intill förstutrappen har timjan fått sin plats. Den plockar jag blad av till vardagsmatlagning flera gånger i veckan och nu när det börjar bli mörkt på kvällarna är det bra att ha den nära dörren så man ser den i lampskenet. Jag bryr mig inte om att torka den, den går att plocka året om här. 

Rabatterna växer sakta utåt. En bit av grusgårdsplanen ändrar långsamt karaktär till grusträdgård. Här står kryddväxterna intill köksdörren och längre ut andra torktåliga växter och örter. Här är en seglivad citrontimjan som försmäktat i en för liten kruka i över ett år tills den kom i jord för några månader sedan tillsammans med gråtimjan från ett garden center. 

 Här är ännu en sorts timjan, eller två. Backtimjan tror jag. Gräslöken vill också vara med.


Gräslök - Allium schoenoprasum




Ja, gräslöken vill vara med. Till matjessill, potatis och gräddfil, i färskost och på soppa.  Nu är det inte långt kvar innan den lägger sig platt på marken och går i vinterdvala. men den sover inte länge. I februari kan man sätta en glasbruk över en tuva och driva fram den extra tidigt. Sen gäller det att klippa bort blomställninganra om man vill få blad.

Citronmeliss - Melissa officinalis


Citronmeliss är en växt som inte är så pjallig, som det heter på min dialekt. Den är inte särskilt sjåpig alltså. Den växer och kommer igen långt efter att andra odlade växter har packat ihop och gett sig av. Här i bördig jord under ett söderfönster har den överlevt hela vintrar vad jag har kunnat se, och når upp till förnsterblecken som mest. De oansenliga blommorna, som älskas av insekterna, sätter massor med frön och nya plantor poppar upp överallt. Man kan ha den i te eller bad, den sägs vara lugnande, men. Det kan bli för mycket. Nu rycker jag upp citronmeliss för att den inte ska ta över herraväldet på södersidan helt och hållet.

Fortsättning följer ...

Omläsning av Härlig är jorden

På 90-talet var jag ung vuxen som fann kärleken, flyttade ut på landet och fick barn. För mig betydde tillgången till jord odling. Kanske var det mina föräldrars berättelser om ransoneringen under kriget och vikten av att ha tillgång till mat hemmaomkring som drev mig.

Jag hade också en stark känsla av att barnafödande och odling hörde ihop. En bok som kom att betyda mycket för mig var Härlig är jorden av Kerstin Stjärne. Boken är personligt skriven om hur hon plötsligt och passionerat börjar börjar anlägga en örtagård vid sitt barndomshem i norra Skåne.

Bildat och initierat berättar hon om örterna hon planterar, deras användning på den tid då de var de enda läkemedel som fanns, och hon sätter in odlandet, ja, själva växandet, i ett globalt perspektiv och går igenom de på 90-talet aktuella hoten mot miljön; växthuseffekten, miljögifter, ozonhålet och försurningen. Hon återger en del framtidsprofetior, gjorda under första halvan av 90-talet, som handlar om hur man då tänkte sig att världen skulle se ut nu om inte utvecklingen vände.

Utvecklingen har förvisso inte vänt. Nu pratar man om att minimera skadan av klimatförändringarna och om massutrotning av nu levande arter men riktigt så fort som förutspåddes då har det faktiskt inte gått. Jorden går åtminstone fortfarande att känna igen. Och ozonhålets utbredning fick man faktiskt stopp på, vad jag förstår.

Min största behållning av boken, som jag inser att jag har burit med mig i två decennier, handlar om människans plats på den här sköna, blågröna planeten. Om hur vi i vår blindhet och kortsynthet förstör den, och om vikten av att behålla förundran inför det som grönskar och växer, och hur det hänger ihop med hur vi tar hand om våra minsta.

För det är ju så. som Kerstin Stjärne skriver, vi hör ihop. Vi är inte här på jorden för att behärska den, utan för att vårda, jorden, medvarelser och oss själva. Byt ut järnet mitt i hemoglobinmolekylen mot magnesium så får du klorofyll. Men för att det ska fungera måste vi lyssna. Utåt mot universum, inåt mot oss själva.

Det kan hjälpa att uppsöka en plats som är så fredad för belysning att man kan uppleva sin litenhet under Vintergatan och som är så tyst att man kan höra vinden prassla i bladen och sin egen puls susa i öronen.

Där kan viktiga budskap överföras.



torsdag 17 september 2015

Bygga ett eget gym

Vi bor på landet med ganska dåliga bussförbindelser. Under sommarlovet passade bussarna dessutom inte ihop med gymmets öppettider. Då kläckte min ena gymmande tonåring idén att bygga ett eget gym i ett av uthusen. Det gjorde att saker som bara stod och tog plats äntligen fick åka till tippen. En vägg kalkades och sen var det dags att inreda.



Vi köpte 10x10-reglar som sattes ihop med vinkeljärn. Borrade hål med jämna mellanrum till rören som skivstången ska ligga på. Bänken hade ena tonåringen byggt tidigare. Vi köpte själva stången till skivstången men som vikter använder vi ringar till en ringvält, som har precis rätt diameter, 50 mm. Tonåringarna har med hjälp av sin pappa även gjutit vikter av betong.



En stor spegel och hög musik hör också hemma i ett gym. Bland gammal bråte hittade vi ett kylskåp med spegeldörr. På golvet gamla trasmattor, de duger bra.




Själv vann jag ett träningsgummiband i ett hälsobingo på jobbet i våras. Det är mitt bidrag till gymmet. Vårt gym har ingen uppvärmning och ingen isolering men än så länge funkar det fint.


onsdag 26 augusti 2015

Sensommar i trädgården


På våren och början av sommaren präglas köksträdgården av prydlighet och ordning. Grönsaker och potatis står i sina rader och man hinner hålla undan för ogräs. 

Men efter hand som sommaren går, potatisen grävs upp och grönsakerna skördas ändrar trädgården karaktär. Mönstret löses upp, ogräset får växa och pumporna brer ut sig.


Ett litet frö gror i jordens buk och skickar upp ett eller två små hjärtblad.Ibland har de med sig det uttjänta fröskalet upp som en liten urvuxen mössa. Ringblommans hjärtblad är karaktäristiskt ljusgröna och bildar tillsammans formen av ett hjärta. Jag tycker jag har så få och små plantor och är så mån om dem. Och varje år förundras jag över vilka stora buskar varje frö ger upphov till. Och på varje planta många blommor som i sin tur innehåller många nya frön.

Kanske vågar jag gallra bort fler nästa år.



Våtarv, nässlor och åkermolke är vanliga oigräs i den här trädgården, och så de ständiga sniglarna.


Alla köksland blev inte grävda i våras. Jag brukar inte förodla squash och pumpa eftersom det blåser så mycket här och min erfarenhet är att de blåser sönder. Men i år sådde jag dem i krukor utomhus och när de var tillräckligt stora planerade jag ut dem i de delvis ickegrävda kökslanden. Där frodas de.


Squash, sallat som går i blom, en kvarglömd lök, en självsådd röd trädgårdsmåla och våtarv.


Askungen lär kunna åka på bal i år också. Pumpan Rouge vif d'Etampes vill jag odla varje år.


Fröfänkål liftade med kompost från min förra trädgård. Det är lite lättare att flytta när ens växter rotar sig på det nya stället.


Jag tycker egentligen att det är en bra sak att utnyttja hela odlingssäsongen och så nytt när den tidiga potatisen är skördad. Men jag får sällan till det.

Men någonstans i den här röran ska jag så småningom gräva ett vitlöksland. 


söndag 19 juli 2015

De 39 stegen

Foto: Andreas Paulsson


Sommarteater på Söderslätt

Ungkarlen Richard Hannay, 37, sitter i sin välbeställda men ensamma lägenhet i London och har tråkigt, den 5 augusti 1935. För att ha något att göra går han på teater och ser en show om en "minnesmästare" som memorerar 50 fakta om dagen och vet allt från namnet på Napoleons häst till avståndet mellan Winnipeg och Montreal.

På teatern finns också den vackra men mystiska Annabella Schmidt som insisterar på att få följa med Hannay hem. Han är mer nyfiken än tveksam och följden blir att han dras in i ett vådligt äventyr, med ond, bråd död, och en halsbrytande katt- och råttalek genom ett avlägset och lantligt inskränkt Skottland där både poliser och skurkar jagar honom. Jakten gäller De 39 stegen, en hemlighet som har med rikets säkerhet att göra och som riskerar falla i skurkarnas händer och föras ut ur landet.

De 39 stegen var från början en novell, som Hitchcock gjorde film av och som också blev teater. I sommar har det fantastiska hänt att den sätts upp i en för ändamålet uppbyggd teater inne i en tröskelänga (a k a loge) på en bondgård i byn Lilla Beddinge på Söderslätt. Mina hemtrakter! Vi som bor här som har kompisar inne i stan vet hur svårt det är att locka ut dem hit och när vi får en hel teater till oss blir vi både glada och stolta. Piggsvinsteatern, ortsbon och tillika initiativtagare och regissör Rasmus Mononen, Söderslätt, Trelleborgs kommun, levererar!



Vi sveps med i teaterns magi, tröskelängan blir en teater med 30-talsstämning i salong och foajé/kafé, med vevgrammofon och pausunderhållning av Piggsvinssteaterns ungdomar.




Hitchcocks välbekanta profil är förstås närvarande, inte minst i Magnus Christmars gestaltning, men också i den där speciella osäkerheten - är verkligen Annabella jagad av agenter? Är det poliser som haffar Richard - eller är det skurkens män? Det är intelligent och går i en halsbrytande fart och klarar balansgången att vara kul, intelligent fars emellanåt - utan att slå över i buskis. Precis som jag gillar!

Karaktärerna, ja. Hannay spelas av Oscar Sundling; Annabella och ytterligare två kvinnliga roller av Magdalena Persson och därutöver klarar Ingvar Silow och Magnus Christmar 73 roller vardera. Enligt uppgift, ska sägas, jag har inte räknat.


Hannay (Sundling) och Pamela, (Persson) som han råkar vara hopkedjad med, söker logi på ett pensionat som drivs av en oerhört romantiskt lagd värdinna (Christmar) och hennes fåordige make (Silow). Foto: Andreas Paulsson

Blinkningarna till teaterkonsten som sådan är många och humoristiska. Teatern, både som idé och fysisk plats, spelar en avgörande roll (ha ha) i intrigen. Och det på en bondgård mitt i fullåkerlandskapet på Söderslätt. Allt händer inte bara i Malmö, på Falsterbonäset och på Österlen. Det händer här! Nu!

Det är faktiskt fantastiskt.

fredag 10 juli 2015

Om att inte lämna skräp efter sig

Sydsvenskan skrev i veckan om två personer som hade bestämt sig för att leva skräpfritt och handla mat utan engångsförpackningar. De tog med egna påsar och handlade frukt och grönsaker i lös vikt på torget. Jättebra, absolut, men av ett reportage om Zero Waste tillämpat i Sverige hade jag väntat mig mer. Det måste ju finnas mer!

Jag själv gör absolut inte anspråk på att vara någon mästare i att inte slänga, och efter att på ha tömt tre hus på tio år (bägge mina föräldrars efter att de hade dött och ett eget eftersom vi flyttade) så har jag bidragit mängder till sopberget och koldioxidhalten, men jag har också hunnit tänka massor på det där med materiella ting, hållbarhet och konsumtion. Jag skrev om mitt komplicerade förhållande till saker för några år sedan.

Senast igår skänkte jag ett lass kläder husgeråd och böcker till Pingstkyrkan i stan. Jag sparar gamla kläder och klipper matt-trasor av dem i stället för att slänga. Vi bor på gård och odlar och producerar egen mat vilket innebär nästan noll förpackning (utom fröpåsar och nät till sättlök och sättpotatis och krukor till fruktträd och bärbuskar). På förskolan där jag jobbar har vi ett återvinningscentrum med material, förpackningar och prylar som barnen kan skapa nytt av, som jag skänker till. Mjöl hade personerna som intervjuades i Sydis svårt att hitta men jag vet flera som skaffar hel spannmål i lös vikt och maler själva. Och så kan man förstås återanvända plastpåsar, som sagt, något jag har gjort sedan jag skrev detta blogginlägg 2008.

Men det måste ju finnas de som har gått mycket längre. Var är ni - vad gör du för att inte skräpa ner efter dig?

onsdag 22 april 2015

Om att låta kroppen bära upp sig själv


Efter att ha läst Svenska Dagbladets artikel om att spädbarn (som jag bloggade om här) ligger för mycket på rygg fick jag många tankar och läste även på mer om ryggläge. I papperstidningen SvD finns en del material som jag inte hittar på nätet, där reportern påpekar att spädbarn inte bör sova på mage eftersom det ökar risken för plötslig spädbarnsdöd, och även nämner att sittvagnar med vinklad sits.

"Vagnar där sitsen lutar lätt bakåt kallas ergonomiska men är det inte", säger en intervjuad barnfysioterapeut. Sitter barnet på ett plant underlag sitter det med rak rygg och hen kallar det att "få nackträning på köpet". Kanske kan man hellre se upprätt position som en normal och naturlig ställning även för spädbarn och satt det inte då blir särskild "nackträning". Utan snarare att frånvaron av tillfällen att hålla upp huvudet fråntar barnet möjligheten att utveckla en normal hållning.

På nätet får jag tips om sajten Childrens MD, där barnläkaren Kathleen Berchelmann skriver om att bära barn i sjal snarare än att ha det i vagn. I slutet finns en rad vetenskapliga referenser om bärande, halvsittande och liggande Där hittar jag en artikel om barn som tillbringat mycket stor del av dagarna i bilbarnstolar och babygungor och som fått deformerad skalle - platt bakhuvud och en skallform som i profil är parallellogramformad. Artikelförfattarna slår visserligen fast att inte alla barn hade platt bakhuvud tillbringade lång tid i dessa hjälpmedel men för en mindre grupp barn fanns ändå en association. De råder föräldrar att använda dessa hjälpmedel med måtta.



 I boken "Ein Baby will getragen sein" visar Eva Kirkilionis på hur spädbarn från tidig ålder är anpassade till att sitta på vårdarens höft, vänd in mot vårdaren. Då kan barnet tidigt hjälpa till att hålla sig upp genom att grensla med sina ben om vårdarens kropp, samtidigt som hela dess kropp följer bärarens kropp. Då får barnet också hålla upp huvudet själv, och som bärare stöttar man det intuitivt. Cecilia Moen skrev om höftbärande här.

Jag tänker på att det inte verkar vara bra för kroppen att ha det för bekvämt. Att kroppen behöver bära upp sig själv. Att vi vuxna "sitter ihjäl oss" är det många som befarar - vi sitter för mycket så att stora muskelgrupper inte får den stimulans de egentligen behöver. Att stå eller sitta på huk med hela fotsulan i marken och benen dubbelvikta så att rumpan kanske befinner sig en decimeter från marken är egentligen bättre för oss. Här är ett blogginlägg om huksittande.

När mina barn var små försökte jag främja huksittande genom att inte ge dem barnmöbler utan i stället uppmuntra dem att leka på golvet. Alla var bra på att sitta på huk långt upp i åldern även om stolsittandet smög sig in mer och mer när de satt vid skrivbord med läxor hemma och på stolar även i skolan. Ändå sitter en av dem, nu fullvuxen i längd, fortfarande obehindrat på huk.

De fick ett barnmöblemang i present någonstans från. Vi ställde det intill soffbordet vid TV:n och de satt där huvudsakligen när de såg på tv. Lekte gjorde de på golvet.



Av samma anledning har jag undvikit vilfåtöljer i barnstorlek. De var födda ganska tätt, men vi skaffade aldrig någon ombonad tvillingvagn utan när tredje och sista barnet kom bar vi honom och hade de två äldre barnen i en skrinda som de själva kunde stiga i och ur efter behag. Den var dock i största laget för att ha med in i butiker. Vid sådana tillfällen fick ett barn, vanligtvis äldsta, gå, ett barn åka sittvagn och ett barn, vanligtvis yngsta, blev buret i bärsjal.


Nu har två av tre nått vuxen längd och även om det är omöjligt att avgöra om minimerandet av sittande har påverkat dem så har de bra fysik. De har aldrig haft systematisk "tummy time" för att träna nacken utan fått hålla upp huvudet i vardagen utan tanke på träning och det gick bra för oss i alla fall.

måndag 20 april 2015

För mycket ryggläge är inte bra - men att vara lyhörd är

"För lite magläge kan försena barns utveckling" lyder en dyster rubrik i dagens Svenska Dagbladet. Läser man artikeln ser man att det inte nödvändigtvis är för lite magläge som är felet, utan snarare för mycket ryggläge. Om det verkligen leder till senare motorisk utveckling är jag inte rätt person att bedöma. Men att svaret måste vara mer magläge håller jag inte med om.

Det ligger närmare till hands att ha barnet upprätt större del av dygnet - genom att hålla det i famnen, bära det på höften eller i någon sorts bärdon. Då får barn och bärare den täta fysiska kontakt som barn också behöver, med n'ära ögonkontakt, delade upplevelsers och tät kontinuerlig kommunikation. Cecilia Moen skrev fint och intiterat om bärande i ABC Nättidning, som nu finns bevarad i ett webbarkiv.

Det jag kanske vänder mig mest mot i artikeln i Svenska Dagbladet är att den implicit uppmuntrar föräldrar till att inte vara lyhörda mot sina barn. "[J]u tidigare barnet vänjer sig vid att tillbringa tid på mage desto naturligare blir det", påstår en sjukgymnast. Men det är inte naturligt för barn att ligga på mage. Snarare är det naturligt att bli buren av föräldrarna (eller ligga på mage på föräldrarnas bröstkorg förstås, men det kan man ju inte göra hela dagarna i längden). Jag hänger inte riktigt med på hur barn ska vänja sig vid något onaturligt och att det på så sätt ska bli naturligt bara sådär.

Jag tror att barn behöver kroppskontakt. Jag tror att råd som separerar föräldrar och spädbarn fysiskt och dessutom bagatelliserar föräldrars önskan om att vara lyhörda mot sitt barn slår oerhört fel.

söndag 5 april 2015

Påskrevy i Anderslöv

Piggsvinsteaterns påskshow på Rosenhagen i Anderslöv innehåller allt man förväntar sig av en lokalrevy: aktualiteter, sång, dans och skratt.
Ensemblen är en säregen sammansättning av erfarna revyveteraner och ungdomar med nyväckt teaterintresse och glödande energi. Tillsammans utgör de en sammansvetsad helhet som bjuder på två timmars fartfylld underhållning, inklusive paus.

Här möter vi Stefan Löfvén, Jan Björklund och Annie Lööf och gänget skojar om den ryske militärpraktikanten Spijonas (uttalat på skånska förstås) och ett tajt ensemblenummer om Putin on the Ritz. 



Showens svartaste nummer handlar om betygsättningen på gymnasiet där en av eleverna förklarar att hon har slutat plugga till proven eftersom hon fick E på första provet och det därför inte är lönt att anstränga sig - det kan aldrig bli mer. Eleverna tågar in i provsalen till tonerna av Carmina Burana och kvar på scenen står den vansinnigt skrattande rektorn.

Det jag möjligen kan tycka är att numren är lite för snälla. De välsjungande hembiträdena i Rutavdrag (Minna Madsen och Liv Olanders) konstaterar visserligen att lönen tar slut illa kvickt, men de nämner inget om att de fortfarande får dubbelarbeta när medelklasskvinnorna tack vare Rutavdraget slipper.


En lyckad satir är numret Försäkringskassan där man så småningom förstår att försäkringskassans personal driver med dem som ringer och skickar runt dem i fiktiva köer. Numret får mig att tänka på en gammal sketch av Magnus & Brasse. Killar i drag är alltid ett tacksamt  ämne som finner sin plats i showen i det cathcy numret Haj på daj.


Lokala kändisar finns förstås med. Före detta oppositionsrådet Catherine Persson (Ulrika Christmar Stafström) som inte blir kommunalråd utan med illa dold sårad stolthet flyttar till Södertälje och nytt jobb får ett eget anthem. Bygget av en ny tågstation i Trelleborg vävs fyndigt ihop med vinterns smash & grab-kupper i stan och löses på snyggt revymanér upp i Sweet home Chicago som fått ny text på klingande skånska (Olanders/Stafström/Madsen).


Påskrevyn spelas även i morgon annandag påsk samt fredagen den 10 april, lördagen den 11 april och söndagen den 12 april. Ta chansen att skratta och gynna lokalt kulturliv i Trelleborg!

Disclaimer: Liv Olanders är min smarta, vackra och begåvade dotter.

söndag 29 mars 2015

Att ta sitt ansvar som medmänniska

Krönikören Britta Svensson ger luft åt sin frustration över föräldrar och barn i Expressen. Det är det vanliga gnället på dagens föräldrar som slappa och fega som inte driver sin vilja igenom och barnen som missbelåtna och överlägsna. Med slumpvis hopsamlade exempel snackar hon skit om dagens föräldrar och barn. Slutklämmen i krönikan är direkt föraktfull:

"Men barn vet ju inte ett skit. Alla "klokskaper" som barn yttrar är missuppfattningar av sådant vuxna har sagt. Allt barn behöver veta lär de sig av vuxna. Och det är föräldrarnas jobb att se till att de gör det."

Om föräldrarna inte sköter sitt "jobb" så blir barnen missbelåtna och överlägsna - istället för vadå? Förnöjsamma och underdåniga?

Nej Britta. Barn är inte små despoter som möter vänlighet med missnöje och lyhördhet med överlägsenhet. Barn blir inte harmoniska av att vuxna vågar köra över eller till och med kränka sina barn. Tvärt emot vad du ser tycker jag många drar slutsatsen att motgångar stärker. "Det som inte dödar dig gör dig starkare" är ju ett hur vanligt påstående som helst.

Men det gynnar inte barn att de blir överkörda. Tvärt om visar anknytningsteorin att barn som blir lyhört bemötta och som i enlighet med Barnkonventionen får uttrycka sin sin mening och få den respekterad blir tryggare som vuxna med större chanser till goda relationer med vänner, partner och i arbetslivet.

Det är också vanligt att föräldrar som försöker vara lyhörda mot sina barn hånas av andra vuxna som fega, slappa och curlingföräldrar. Som förälder ser man ofta inte tillvaron med sina barn som ett "jobb" utan som  en relation till människor som besitter klokhet, empati och en förmåga att se saker från oväntade håll som senare i livet växer bort efter hand som hjärnan mognar. Men man lämnas ofta väldigt ensam i sitt barnuppfostrarvärv. Och när man inte klarar ut det på egen hand - som några av föräldrarna Britta Svensson beskriver uppenbarligen inte gör - då får de finna sig i att bli hånade i media. Damned if you do, damned if you don't.

Britta Svensson tror att det är vanligare nu för tiden att ha med sig barn i mataffärer, en utveckling som hon inte gillar. Barnen blockerar gångarna och föräldrarna låter dem göra det, inte av tankspriddhet eller ouppmärksamhet utan för att de av princip inte säger till sina barn. Men är Britta Svensson själv så mycket bättre? Hon kunde ha  gått fram och pratat med barnen eller deras föräldrar.

Kanske var föräldrarna ändå tankspridda eller ouppmärksamma eller trötta eller stressade eller alltihop på samma gång. Kanske ville de bara få ihop matvarorna efter jobb och förskola/fritids och komma hem. Kanske skulle de få lite nya krafter om någon snäll tant (eller farbror) uppmuntrade dem och vägledde. Som kanske sa: "Jag kommer inte förbi med min vagn när ni står tvärs över hela gången, skulle ni vilja stiga lite åt sidan?" Som kanske sa: "Vilka härliga påhittiga/hjälpsamma/pigga barn du har!" Någon som hade tagit sitt ansvar som lite äldre medmänniska och stöttat och stärkt - i stället för att tyst och irriterat iaktta föräldrarna på håll och hetsa mot dem i sin krönika.

Då skulle vi kanske komma lite längre än bara hamna i den tröstlösa diskussionen om barn bestämmer för mycket eller ej.


tisdag 3 mars 2015

Några tankar om Wonder weeks

När jag fick mitt första barn för snart 20 år sedan ville jag veta allt om hens utveckling, jag läste på och sög till mig kunskap ganska brett och urskillningslöst. Jag hade älskat appen - eller boken - Wonder Weeks. Här får föräldern en tidtabell som börjar vid befruktningen, om jag har förstått det rätt. Med denna tidtabell kan man inte bara känna igen sitt barns utvecklingssprång utan också förutsäga dem och vidta lämpliga åtgärder. En lång rad besvär kan förklaras med utvecklingssprång, enligt tillverkaren/försäljaren; dålig sömn,  dålig aptit, skrikighet, klängighet och kinkighet.

Att få barn är att kastas in i en helt ny värld, som de flesta av oss kan väldigt lite om på förhand. Och även om man har erfarenhet av spädbarn och småbarn är det ändå första gången man själv (tillsammans med sin partner) har det där totala ansvaret för en ny liten människa. Det kan kännas kaotiskt och det är helt i sin ordning. Man kan längta efter något som bringar ordning i kaoset, och det är också fult förståeligt. Vad kan då vara bättre än en tidtabell för när ens barn kan förväntas gå igenom olika perioder? En recension av Wonder weeks hyllar följdriktigt boken/appen för detta.

Wonder weeks lutar sig på 35 års internationell vetenskaplig forskning, om barns utveckling. Men även denna till synes massiva bevisning kan man ifrågasätta, och den som söker vidare kan säkert hitta svaren. Vilken forskning? På vilka barn? Västerländska barn som har separerats från sina föräldrar vid födseln och lagts i barnsal, som har matats enligt schema och fått sova i egen sägn i eget rum från låg ålder och så vidare? Eller även barn i andra kulturer, som fötts in i helt andra omständigheter med andra vanor och rutiner?

Människan skiljer sig från många andra däggdjur genom att hjärnan är så outvecklad vid födseln. Då väger hjärnan bara 25% av sin slutliga vikt, medan exempelvis gräsätares hjärnor väger 80% av sin slutliga vikt vid födelsen. Människans hjärna fortsätter att växa och utvecklas efter födelsen, i samspel med omgivningen. Det finns inga vattentäta skott mellan arv och miljö. De samverkar och samspelar hela tiden.

Samma dag som jag läser på lite om Wonder weeks-appen läser jag en artikel från American Psychological Association om vilka förödande konsekvenser vistelse på barnhem får för barn. Artikeln börjar med konstaterandet att det mest slående intrycket av att besöka ett barnhem i Rumänien var tystnaden - att barnen inte skrek, gnällde eller pockade på utan att de var tysta, uppgivna.

Barn som bor på barnhem utan få, nära vårdgivare utvecklas inte på samma sätt som som barn som föds in i familjer. Deras kognitiva och motoriska utveckling samt språk går långsammare. Barn, särskilt om de är under under två år, som placeras i fungerande, det vill säga varma och älskande fosterfamiljer, kan ta igen denna utveckling senare.

Det verkar med andra ord tveksamt om barnhemsbarns och andra försummade barns beteende går att förutsäga med hjälp av Wonder weeks-appen. Och det i sin tur stöder det jag skrev om att utveckling inte kommer inifrån på samma sätt som hos djur med mindre komplicerade hjärnor och mindre behov av att ingå i ett socialt sammanhang med artfränder.

Många verkar ändå uppskatta Wonder weeks och tycker att deras barn stämmer till punkt och pricka på beskrivningen. Men har vi inte en benägenhet att se samband och gör tolkningar utifrån vad vi tror på? När jag var ung var det vanligt att "tro" på astrologi - att man kände till i vilket stjärntecken man var född och drog slutsatser om sina egenskaper utifrån det och att man kunde förutsäga vad som skulle hända en utifrån hur astrologer tolkade himlakropparnas rörelser. Många identifierade sig verkligen som lejon, vattumän eller skorpioner och förklarade också andras beteenden utifrån det "Jaha, du är tvilling, det är därför du inte gillar att vara ensam, du letar hela tiden efter din tvillingsjäl" eller "det är klart att du gillar ordning och reda, du är ju jungfru". Utan jämförelser i övrigt känns denna benägenhet att tolka mänskliga egenskaper och beteenden efter en given mall bekant.

Vi behöver se system och göra tolkningar. Man kan inte leva helt förutsättningslöst. Men kanske ett tolkningsystem, som Wonder weeks, skjuter andra tolkningar i bakgrunden. Ett sådant tolkningssystem skulle kunna vara att ens egen vård om barnet spelar roll. Barn som får lyhörd vård och mycket kroppslig närhet gråter mycket mindre än barn som matas enligt schema och får ligga mycket för sig själva.

Jag vet inte vad appen föreslår att man gör åt dessa perioder/utvecklingssprång. Jag ser dock att råden föräldrar emellan ofta handlar om att härda ut så kommer sprången att gå över av sig själv. En annan möjlighet hade kunnat vara att reflektera över sig själv och sitt eget beteende: Kan jag göra något för att underlätta för mitt barn? Behöver jag omvärdera saker i min egen bakgrund, vad som hände mig som liten och hur mina föräldrar tog hand om mig?

Cecilia Moen skrev om fenomenet blinda fläckar i ABC nättidning - att man gör något (eller låter bli att göra något) för att man tror att det ska vara så, "men egentligen har man tappat kontakten med det som finns omkring en i nuet". Som att se på sitt barn och känna in med det i stället för på mobilskärmen (som du kanske läser även denna text på).

Wonder weeks-appen lutar sig mot en tung auktoritet - 35 års vetenskaplig forskning. Det kan vara svårt att hävda att man själv ser något annat inför denna massiva expertis. Kanske bidrar det till att de blinda fläckarna i ens föräldraskap förbli blinda.