söndag 23 december 2012

God Jul alla maskrosmammor!

Maskrosbarn är ju ett barn som växer upp under riktigt eländiga förhållanden och ändå utvecklas till fungerande någotsånär hela vuxna. Men jag skulle vilja påstå att det finns maskrosföräldrar också. Som har farit illa som barn själva, med misshandel, missbruk eller på andra sätt dysfunktionella familjer. Som har hamnat i dysfunktionella familjehem (något som verkar tragiskt vanligt) eller som inte beviljats familjehem, trots att de själva hade önskat det. De växer upp och får egna barn och blir maskrosföräldrar.

Ibland träffar jag på maskrosmammor på nätet. (Inga maskrospappor, vad jag vet.) Som på något sätt hämtar kraft att kämpa för sina barn, som på något sätt tycks hitta en inriktning och kraft för sitt föräldraskap i tomma luften. Som vet hur de inte vill göra och som gör allt för att komma på rätt köl, och hålla sig där.

Vare sig ni firar jul eller ej så vill jag önska er en god jul, alla ni som känner igen er som maskrosförädlrar. Jag beundrar er energi och målmedvetenhet, er förmåga att hitta sätt som passar just er, inte sällan mer eller mindre på tvärs med mainstreamföräldrastilen med barnvagn och välling.

Stor kram till er alla.

lördag 27 oktober 2012

Jag Behöver Inte Emporia

Stefan Sundströms bok Stefans lilla gröna handlar om väldigt mycket egentligen och på många nivåer. Rent praktiskt är det en handbok i självhushåll och oberoende i Stefans högst personliga tappning och det är ju det som är poängen med självhushåll - att det ser olika ut i olika familjer. Men boken har också ett mycket djupare budskap, nämligen att våga gå utanför de konventionella ramarna, ta ansvar för vår planet och för sitt eget liv. Han berättar att pengar han har tjänat på sin "så kallade popkarriär" som han säger, har han investerat i solfångare, vindkraft och vedkamin.

Stefan är mycket medveten om att han inte alls är oberoende storsamhället, men pekar på att att det ändå är så enormt tillfredsställande att hålla emot så gott det går och inte utan motstånd låta sig svepas med i konsumismen. Man kan ändå försöka sprattla i konsumismens garn, tror jag han har sagt någon gång. Det är hans längtan efter oberoende som har drivit honom ut i trädgården också, skriver han: "... en lust att känna: Jag Behöver Inte Er när jag ser tevereklam för frysta grönsaker."

Och den där känslan. Jag Behöver Inte Er. Där är jag helt med dig, Stefan. Jag känner den så ofta. Jag känner den när jag går förbi så mycket i stormarknadernas långa korridorer. Visst handlar jag där varje vecka, men många saker kan jag titta på och låta ligga kvar och tänka Jag Behöver Inte Er. Samma sak när jag åker förbi Ikea: Jag Behöver Inte Er.

Så fick Nina Björk skriva i Sydsvenskan om det gigantiska köpcentret Emporia. Min man hörde på radion att de planerade omsätta två miljarder, vilket är en femtedel av omsättningen på shopping i regionen. En femtedel av befintliga affärer tänker de alltså slå ut. Nej, hävdar de själva, folk ska handla så mycket mer! Och just Emporias slogan om MER är det Nina Björk utgår ifrån. Hon har sett en annons där Emporias marknadsförare lockar med: Inte för att vi tror att du saknar något. Utan för att vi vill ge dig mer. Av allt! 

Nina Björk konstaterar att där har vi vår ekonomi i ett nötskal. Mer till dem som redan har. De som kan köpa är de som har pengar, och för dem tillverkas, marknadsförs och säljs prylar, prylar, prylar. Och hon konstaterar att japp, så är det, men det är för jäkligt. Det finns faktiskt inget bättre ord. För jäkligt att den som har pengar måste fortsätta konsumera, (och aldrig får bli nöjd) och för jäkligt att de som saknar inte kan få det de saknar, för att de inte kan betala och ingen kan tjäna på det.

Nina Björks exempel är en eldriven pepparkvarn med inbyggd belysning. Onödigt, ja, men bra för ekonomin. Till slut havererar den och hamnar på sopberget. Vissa saker är sopor redan i affären.

Dilemmat för marknadsekonomin är väl att få folk att hela tiden handla mer, fast de inte saknar något.

(Här kommer förresten ett mellanspel. Överst i min Facebookfeed just nu, ett erbjudande från Ikea: Ett lysande erbjudande! LEDARE LED ljuskälla E27 opalvit 69 kr (Ord. 99 kr) Gäller för dig som är IKEA FAMILY medlem den 26-28 oktober 2012 så länge lagret räcker. Tillbaka till ordningen.)

Det gäller att SKAPA BEHOV. Här kommer reklamen in, men inte bara den. Redaktionell media är också nerlusat med shoppingtips. första gången jag reagerade på det var när Mama började komma ut och jag fick den till jobbet. I varje nr var det någon kändismamma som blev intervjuad, och i varje nummer fick hon frågan om VAD hon shoppade och HUR hon shoppade. ATT hon shoppade var så självklart så det behövdes inte sägas, långt mindre ifrågasättas. Men andra media är inte sämre. Tänk bara på hur mycket prylar, prylar, prylar det är i tidningar och teve och Facebook. Tänk på hur totalt ute  och 70-talstöntigt det är att använda något man redan har hemma. Är man lite miljövänlig kan man ju alltid handla på second-hand som också har blivit hippt. Det vore logiskt om det fanns second handbutiker på Emporia.

För det viktigaste är kanske inte att man köper nya saker utan att man håller pengarna i rullning. Att gå upp på vinden och leta upp en ärvd pryl är sämre. Att spara frön och så dem nästa vår är sämre. Ändå vill jag inte vara med på det. Inte till hundra procent i alla fall. Om inte anat så för att jag tycker det är så förbannat jobbigt att gå i affärer, irra runt på Emporias 93 000 kvadratmeter, i timmar för att hitta DET klädesplagget. Då stannar jag hellre kvar hemma och syr något av tyg från svärmors gamla lager.

Pilutta er, Jag Behöver Inte Er.

Till sist vill jag också bara påminna om en sak, apropå MER-tänkndet. Nämligen att vi har bara ett jordklot, och det skikt som gör liv möjligt för oss, med luft, vatten och matjord, är så tunt, så tunt. Platsen där Emporia är byggd var tidigare jordbruksmark. 93 000 kvadratmeter, nästan tio hektar, är lika stort som ett av våra stycken här utanför. Tillräckligt stort för att föda en trettio personer, med vanligt jordbruk. Fler om man odlar mer intensivt. Jorden där i Hyllie är odlad i hundratals, kanske tusentals år. År efter år har någon brukat jorden, sett till så att den har mått bra, mikrolivet har gjort växande möjligt. Nu är den bortschaktad och ligger antagligen och kvävs i nån bullervall. En av våra viktigaste resurser blir ett problem när ekonomin ska växa.*

Nu är det slut på odlandet just där. Om trettio eller femtio år, eller när nu Emporias tid är över (de blir mer och mer kortlivade, de där köptemplen) är det inte bara att skala bort asfalten och börja odla igen. Man är tillbaka på typ ruta ett, ungefär som när isen drog sig tillbaka.

Och Emporia är ju inte det enda som har byggts på jordbruksmark i sydvästra Skåne. På de senaste femton åren har jordbruksmark fått lämna plats till Yttre ringen och Svågertorp alldeles i närheten. Och mycket, mycket mer på andra håll.

Mer n vi behöver pepparkvarnarna i alla sina olika skepnader inne på Emporia behöver vi ta vara på matjorden för att kunna odla vår mat.




*Nu är väl Emporia byggt i våningar, men med parkeringsplatser m m så gissar jag på att ytan totalt blir ungefär så. Det här är en blogg, inte grävande journalistik, är du intresserad av mer fakta står det dig fritt att kolla upp dem och skriva i kommentarsfältet. Jag vill mest väcka tanken.

söndag 21 oktober 2012

När tjejen är längre än killen på teve/film

När började man egentligen se kvinnor vara längre än män på tv och film? När jag, 178 cm i strumplästen, var med i Jeopardy 1993 fick min manliga motståndare stå på en pall för att bli lika lång som jag. Första gången jag tänkte på en kille och en tjej i en kärlekscen där tjejen var längre vari Harry Potter och Halvblodsprinsen, där Ginny är längre än Harry. Jag ser ju inte mycket på tv men i Gokväll (?) har jag sett att Ebba von Sydow är längre än manliga gäster. För så är det ju. Alla män är inte längre än alla kvinnor.
Heja Ebba, du gör verkligen en insats för oss långa kvinnor!

Kan man prata om uppväxt utan att skuldbelägga sin mamma?

"Det är fel att skuldbelägga mammor för deras barns felsteg och misslyckanden" är en vanlig uppfattning. Jag håller med. Det är det.

Skuldbelägg inte mammorna men låt det ändå vara möjligt att prata om hur saker som hänt i ens barndom har påverkat en. Lyft diskussionen till att handla om hur (västerländska) normer och (västerländsk) livsstil bestämmer och begränsar föräldrars agerande och därmed deras barns möjligheter till sund utveckling. Låt inte "Skuldbelägg inte mammorna" bli en bromskloss i diskussionen utan en öppning mot en vidare horisont och ett djupare och intressantare samtal om barns uppväxtvillkor.

Tror vi på att det behövs en by till att uppfostra ett barn, och sedan inte ge barnet tillgång till en by utan bara en enda vårdare, mamman, så kan vi knappast klandra mamman för att byn svek.

fredag 19 oktober 2012

Min jätteprästkrage har blivit kändis :/

För flera år sedan fick jag veta att Sveriges lantbruksuniversitet samlade in gamla perenner, från tiden före kriget. Jag fotograferade och berättade om några gamla perenner jag hade i mina trädgårdar och fick svar. Jätteprästkragen som jag hade ärvt av min svärmor var de intresserade av.

Vi kan spåra jätteprästkragen fyra generationer bak i tiden. Min svärmors mamma tog med sig jätteprästkragen från sitt föräldrahem när hon gifte sig för snart 100 år sedan.

Sedan hörde SLU av sig igen. De ville provodla jätteprästkragen! Jag hade inte skött den så jättebra, men några små plantor fick de i en kruka och några år har den vuxit någonstans i  Alnarp. Härom veckan ringde SLU igen, med flera nyheter. Mest stolt blev jag nog över att jätteprästkragen hade valts ut att bevaras i genbank. Flera andra perenner som hade provodlats gick ut (dog) under vintern som gick kanske för att det var så mycket barfrost, men jätteprästkragen klarade sig bra.

Den andra nyheten var att jätteprästkragen hade uppförökats och skulle börja säljas i plantskolor redan till våren. Den hade fått ett sortnamn. SLU-representanten framställde det som en väldigt glad nyhet för mig. Det skulle presenteras på en mässa i veckan som gick. Kul va!

Jag blev alldeles paff och sa bara ja och jaha till allting. Jag ville veta vad den skule heta. Hon ville inte berätta det för mig, det var hemligt.

Vadå sa jag, det är ju min blomma! Nej hon hade lovat.

Alltså jag förstår att man inte kan ha copyright på blommor. Jag har mycket liten del i att jätteprästkragen har överlevt fram till nu, det är mest dess egen förtjänst och tidigare generationers ägare. Och det är ju trevligt om fler kan få tillgång till en mycket tacksam och fin blomma med känd historia. Meeen ...

Jag hade velat veta. Jag hade velat blir tillfrågad. Jag hade velat föreslå ett sortnamn, ett annat än det fåniga namnet "Bröllopsgåva".

Jag hade velat vara med. Nu känns det som Idol eller X-Factor, men för blommor. Jag som enskild människa bidrar med något och sen går det mig fullständigt ur händerna. "Min" (och svärmors etc) jätteprästkrage ska bli kändis. Och vi har ingen som helst del i det.

Länk til SLU här.


måndag 17 september 2012

Att "ta fighten" med sitt barn

Jag blev uppmärksammad på en artikel om en nyskriven "instruktionsbok för nyblivna föräldrar", skriven av ett föräldrapar, en mamma och en pappa. Jämställdhet och rättvisa är viktiga begrepp för dessa föräldrar. Men de har en barnsyn som inte verkar ta hänsyn till att barnet kan ha ett ord med i laget.

Jag blir illa beörd av mammans formulering "Jag är också ganska trött på att höra om barn som vägrar ta flaska. Det är ljug. Inget barn svälter ihjäl om det inte ammas. Sedan är det en annan sak om man inte orkar ta fighten. Vissa barn har svårare än andra att välja ersättning framför bröstet, men alla gör det."

Jag har all respekt för att man inte vill amma, det är inte det. Det jag reagerar på är synsättet att en liten bebis är någon som föräldrarna i enad front för en kamp mot - någon som ska besegras. Och tvärsäkerheten i att uttala sig om ALLA barn.

Skulle det vara lika okej att säga så här:
Jag är också ganska trött på att höra om barn som vägrar äta potatis. Det är ljug. Inget barn svälter ihjäl om det inte får pasta. Sedan är det en annan sak om man inte orkar ta fighten. Vissa barn har svårare än andra att välja potatis framför pasta, men alla gör det."

Eller så här:
Jag är också ganska trött på att höra om barn som vägrar äta lax. Det är ljug. Inget barn svälter ihjäl om det inte får fiskpinnar. Sedan är det en annan sak om man inte orkar ta fighten. Vissa barn har svårare än andra att välja lax framför fiskpinnar, men alla gör det."

Eller ett exempel från min egen barndoms hat-mat:
Jag är också ganska trött på att höra om barn som vägrar äta bruna bönor. Det är ljug. Inget barn svälter ihjäl om det inte får korv. Sedan är det en annan sak om man inte orkar ta fighten. Vissa barn har svårare än andra att välja bruna bönor framför korv, men alla gör det."

Hur gynnar en sån inställning den rättvisa värld som föräldraparet vill skapa för sin son?

söndag 2 september 2012

Blir det mindre mediautrymme för fredliga demonstrationer?

"Vi är snälla här på Gotland", säger min kompis Madeleine.
Så här summerar hon den senaste tidens händelser:

Vi är snälla här på gotland, polisen häpnade under mötet i almedalen där över 1000 människor slöt upp. "hade det varit Stockholm hade det blivit bråk" sa en polis.
 M
en vi är snälla här, burop var det värsta som hände och jag förstår att nyhetsvärdet är lågt, jag menar aktivister på 70 år som klättrar i träd och den demonstrerande kantorn som spelade fiol med sin dotter är väl inte något som man måste ta tvfilmkameran ut till skogen för i alla fall inte mer än en gång.

För vad skulle hända då om man fick mer uppmärksamhet för en lugn och stilla protest istället för att kasta gatsten, eller kalksten för den delen, på skogsmaskinerna. om media rycker ut för fiolspel och poliser som delar ut bullar till demonstranterna så är det ju inte någon idé och bråka och vad skulle man då få se på nyheterna?

Att gotlänningarna riskerar att bli av med sin sötvattenreservoar har ju i sig inte något större nyhetsvärde, gotland är väl ändå stängt på vintern? och turisterna kan ju bada i kalkbrottet om 25 år när den kalken också är slut. 175 hektar saltvattenbassäng låter väl jättehärligt och vatten köper man väl på flaska, eller?

lördag 1 september 2012

Finns det intresse för Cecilia Moens bok?

Cecilia Moen har skrivit boken Trygga barn - trygga föräldrar - de 2-3 första åren. Det är en bok som beskriver hur man kan vårda och fostra barn utifrån ett anknytnignsteoretiskt perspektiv och den liknar inga andra böcker.

2011 avled Cecilia efter en tids sjukdom och distribution och försäljning av boken tog ett tvärt slut.

Det finns osålda böcker kvar och jag vet att många är intresserade av boken.

Jag har varit i kontakt med Cecilias anhöriga och vänner och blivit ombedd att undersöka hur stort intresse det finns för boken. Jag kommer att fråga på lite olika fora, så om du är intresserad av att köpa boken, om det blir möjligt, svara bara EN gång så att vi får en realistisk bild av hur stort intresset är. Svara alltså inte både här, på Sjalbarn och på Facebook utan bara på ETT ställe.

Detta är INTE en beställningssida utan bara en första intressekoll så kommer andra personer som är mer kunniga på det ekonomiska att gå vidare sedan. Min roll i det hela är att kolla intresset bland tänkbara läsare.

söndag 26 augusti 2012

Gör vad du vill

Den oändliga historien av Michael Ende är en av mina största läsupplevelser. Bastian, som är sagans huvudperson, får AURYN, som ger honom makt att låta sina önskningar gå i uppfyllelse. Rent fysiskt är AURYN ett salgs hängsmycke som Bastian bär kring halsen. Två ormar, som biter i varandras svansar bildar en oval och här finns också texten GÖR VAD DU VILL.

Bastian, som är i tioårsåldern, har inga problem med att börja önska sig saker, han gör sig smal, snygg, modig - allt det han inte var tidigare. Undan för undan förstår han dock att han måste hitta sin innersta mest sanna önskan - det är det som är meningen med inskriptionen.

Man kan fundera mycket på det. Vad vill jag verkligen göra? Hur ska jag hitta dit? För Bastian är det ett sorgearbete. Det handlar det om att acceptera sig själv som han är, och bearbeta mammans död. Och det handlar om att kunna mötas med sin pappa och omforma familjen, som nu bara består av dem två.

Det är inte lätt att hitta sin innersta sanna önskan. Bastians ytliga, egofixerade önskningar håller så när på att störta honom i fördärvet - precis som konsumismens begär efter mer gör med oss. Patriarkatet gör sitt till, med sina stränga normer för hur man ska vara som kvinna, man, flicka, pojke, och inte minst som förälder. "Den goda modern existerar inte utanför partiarkatet", sa en vän en gång. Jag tror det är sant.

Våga strunta i bilden av den goda modern. Genomskåda falskheten i bilden av kvinnan som hinner allt och har suuuupervälartade barn. Följ din innersta sanna önskan. Gör vad du vill.

söndag 19 augusti 2012

Ett boktips: Lättsydda kläder

Får jag presentera en sak som är för bra för att finnas till egentligen. Boken Lättsydda kläder av Inger Bäversten från 1971, som fanns bland sakerna min mamma lämnade efter sig. Det är några år sedan hon dog, men jag har inte riktigt kikat i boken förrän nu, var väl lite avskräckt av de vilda 70-talsmönstren på tygerna. Men boken är en riktig klassiker. Den innehåller sybeskrivningar och mönster i alla upptänkliga vuxenstorlekar och modeller.

Det är klänning utan ärm, med ärm, skjortblusklänning, klänning avskuren på höften/under bysten/över bysten/med sömmar från axeln/med sömmar fårn ärmhål, tunika, långklänning, byxor, overall, kappa, ulster ...  här finnsnära nog ALLT. Har man denan bok med medföljande mösnter så behöver man nästan inte köpa mönster.

Det är det jag menar, så bra saker säljs knappt mer, eftersom konsumismen bygger på att man ska köpa mer och mer och mer.

Det finns en bok med barnkläder och en med herrkläder också av samma författare.

Nu har jag inte tid att skriva mer, för nu ska jag klippa till en tunika av ett tyg från ungefär samma tid!

söndag 12 augusti 2012

Lägga in gurkor - en doftsensation

Jag tror att jag skulle vilja lägga in gurkor även om jag inte tyckte de smakade gott. För att det är så fantastiskt att hålla på med alla fräscha ingredienser, både för känsel- och doftsinnet. Svart vinbärsbladen som är så mjuka och timida i maj blir hårda och kaxiga i augusti, hårda pepparrotstärningar och trilliga senapsfrön som närmast påminner som stoppningen i saccosäckar. Och dofterna - vinbärsbladens lite kärva vinbärslukt, pepparroten, dillen, den stickande lagen med ättika och gurkornas egen lukt, oj oj oj.

När man öppnar burken med de färdiga gurkorna har allt gift ihop sig och man får små hälsnignar från trädgården, helt annorlunda än köpegurka som simmar där alldeles ensamma i burkarna förutom lite senapskorn. Smaken är något heeelt helt annat på heminlagda gurkor, så får de kalla köpegurkorna hur hemlagade de vill. Samma intensiva mångfacetterade smak har jag aldrig hittat i köpeburkar.

Har man sen gurka kvar framåt jul och man orkar göra egen leverpastej då har man ytterloigare ne smakupplevelse att se fram emot. Svensk husmanskost när den är som bäst.

lördag 4 augusti 2012

Heja Victoria!

När jag såg kvällstidningslöpen i tisdags om att kronprinsessan Victoria inte åker till sommar-OS blev jag glad. Glad över att hon prioriterar att vara hemma med Estelle, glad för Estelles skull att hon har en mamma som, i sin ytterst påpassade situation kan sätta ner foten och tacka Nej till jobb under de första månaderna med sitt första barn.

Enligt Svensk Damtidning är skälet till att Victoria stannar hemma just att hon vill vara med Estelle.

Carl Rudbeck på Sydsvenskan ser dock saken från ett annat håll. Han ser Victorias beslut som ett svek och som ett exempel på hur förlegad monarkin är, vars företrädare kan uppträda folkligt och divigt efter vad som passar dem för stunden.

"Hade dottern Estelle åkt med hade det säkert gått bra. Men annars finns en hel stab av tjänstefolk kvasr på hemmaplan för att sköta barnet" skriver Carl Rudbeck och avslöjar därmed tydligt att åtminstone han själv har en förlegad syn på barn och föräldraskap. Att ha barn handlar nämligen itne om att SKÖTA det, som man sköter en krukväxt. Att ha barn handlar om tid och samvaro, om anknytnign och bindning. Hur många överklassbarn genom tiderna har inte fått utstå att "skötas" av diverse personer, medan deras föräldrar varit upptagna på annat håll?

Helst skulle väl Daniel också stanna hemma, men att Victoria nu är den som gör det tar jag som ett tecken på att hon ammar. Och då unnar jag henne och Estelle amningen och lugnet och ron hemma, av hela mitt hjärta.

Rudbeck skriver i sin slukläm: "Här är mitt råd. När din arbetsgivare kommer med krav på att rimliga arbetsuppgifter skall utföras skicka då fram någon kompis som dumdrygt förklarar att du itne har en tanke på att utföra jobbet för att du har valt en annan prioritering. Precis som vilken vanlig kronprinsessa som helst."

JA Carl Rudbeck! NU har du fattat! PRECIS SÅ borde varje spädbarnsförälder få lov att göra. Och samhället borde acceptera och uppmuntra det.


onsdag 1 augusti 2012

Squash i långa banor

Zucchini och courgette heter de som små, men om de får växa till sig lite heter de sommarsquash. Det är något riktigt lättodlat och roligt att ha.

Lena Israelsson fångar kärnan i squashodlandet i Handbok för köksträdgården: "Självförtroendet växer i kapp med frukterna - man har åtminstone gjort något rejält här i livet." Och så känns det verkligen, när man plockar famnen full med sqyuashfrukter, lätt klibbiga eller sträva av små hår och lägger i kylen. Då inträder samma fenomen som när man skaffar julgran - när man får dne i hus blir den plötlsigt mycket större. Tänker man att nu har jag ändå plockat zucchini så tas man snabbt ur den villafarelsen. Det är squash och inget annat.

Sen är frågan vad vi ska göra med alltihop. Picklad squash i sötsura inläggnignar går bort, det äter vi knappt.

Hittills har vi ätit
squash- och champinjonpaj med oregano
zucchinibiffar med röd currypaste
en god röra med snabbstekt squash och tomat
Jamie Olivers matdinkelsallad med squash, fetaost och mynta

I morgon ska vi ha en squashsoppa, på hemkokt buljong.

Sen är det ändå en massa squash kvar. En och annan squashostkaka blir det men sen får vi verkligen se.

söndag 29 juli 2012

Barns rädsla inför att somna ensamma


När barn ska somna ensamma blir de ofta oroliga och rädda. Möblerna i rummet, som verkar så välkbekanta och trygga på dagen förvanskas i skuggorna och blir till monster, som för med sig skräck och ångest in i rummet.
Denna barns utsatthet vid insomning åskådliggjordes tydligt vid invigningen av OS häromkvällen, då stora monster i form av Voldemort från Harry Potter och Hjärter Dam från Alice i Underlandet intog scenen, som var full av barn i pyjamasar i varsin vit järnsäng typ sjukhus.
Lösningen på OS-invigningen var att en hoper Mary Poppins kom och jagade bort monstren och sedan att en ny hoper kvinnor i gammaldags sjuksköterskeuniformer satt och läste på sängklanten för varsitt barn. En gigantisk sovande bebis, alldeles för liten för att förstå sig på sagor tar form och alla sover sött.


Jag blir bara så beklämd.
Jag ser hela numret som en jättelik manifestation över vår tids och kulturs vilsenhet inför barns behov av sina närmaste vuxna intill sig.

Arrangörerna av invigningen, har liksom J M Barrie, som skrev Peter Pan, och JK Rowling, som läste högt ur samma bok som inledning till numret på OS-invigningen, insett hur hemskt det kan vara att somna alldeles ensam i ett rum, men de verkar alldeles blinda för den lösning som ligger allra närmast till hands: Att barn får somna intill en förälder.

Inom psyklologin är det känt att barn känner sig extra ensamma och utsatta inför natten. I boken Anknytningsteori - betydelsen av våra nära känslomässiga relationer står det ungerfär att denna rädsla inför att vara ensam på natten antagligen är evolutionärt grundad - det hsar gynnat människan att hålla sig intill sina närmaste på nattne, och inte riskera bli byte för monster rovdjur.

I Människan, kulturen och evolutionen skriver Tomas Ljungberg (ungefär, för jag orkar inte slå upp och kolla) att det är en fobi att inte somna och sova ensam som är lika stark och grundläggande som fobi för spindlar och ormar.
På ett tredje håll har jag läst att barn är rädda för själva övergången från vakenhet till sömn, rädda för att släppa taget.

Samtidigt finns det i konventionella barnuppfostringsråd stark betoning på hur viktigt det är att kunna somna och sova "själv". Råden handlar ofta om att man ska förklara sakligt att det itne finns några monster. Är barnen så små att det inte går att resonera med dem ska man bara låta dem skrika sig till sömns, i det som kallas femmminutersmetoden.


Var håller föräldrarna till barnen hus på OS-invigningen? Varför är det anställda nannies och sjuksköterskor på ett gammaldags sjukhus som är de som i någon mån dämpar barnens oro inför att somna? Gammaldags sjukhus, där föräldrarna inte var välkomna är ju själva sinnebilden för oförståelsen inför hur barn fungerar och vad barn behöver. Att små barn inte "glömmer" föräldrarna under sjukhusvistelse, utan att det är en psykologisk process som har ett högt pris för barnet - losskoppling - som gör att det släpper ankytningen till föräldrarna, som det inte kan nå och söka skydd hos.


fredag 27 juli 2012

Vådan av barncentrering

I sin bok Kontinuumbegreppet myntar Jean Liedloff uttrycket barncentrering. Det låter kanske som att det är något positivt, men det är det inte. Det tog tid innan jag förstod innebörden i barncentrering och jag har märkt på olika forum att det kan vara  svårt att förklara.

Det kallas barncentrering eftersom handlar om att ställa barnet i centrum och låta hela tillvaron kretsa kring barnet i stället för att låta livet fortgå som vanligt och låta barnet hänga med, i periferin. Att inte ha allt fokus på barnet. Det hade jag mycket svårt att förstå. För mig var det så mycket nytt med att få egna barn, och jag kunde så lite om amning och barnskötsel att jag var tvungen att ha allt fokus på barnet för en period.
Att vara barncentrerad inebär dock också att man servar barnet, med sådant som det skulle kunna klara själv. Det har litegrann med curligbegreppet att göra, men jag anvädner inte curlingbegreppet eftersom det verkar kunna omfatta även barns naturliga behov av vuxna. Så här skrev jag på Vara växa leva:


Visst, att klä på barn, hämta glas med vatten och andra saker åt sina barn som barnen är stora nog att klara själva är ju dumt förstås. Och kanske man ibland ska komma ihåg att en utvilad förälder kan vara till mer glädje för ens barn än en som stannar uppe halva nätterna för att hinna alla åtaganden. Men det berättigar inte att man hånar föräldrar som vill sina barns väl med det förlöjligande ordet curlingföräldrar.


Och det är just det som är kärnan i barncentrering. Att göra sådant för barnet, som barnet klarar själv. Att klä på ett barn som kan klä på sig själv. Att mata ett barn som kan äta själv. Att bära ett barn som kan gå själv för att man inte har tid eller tålamod att låta det gå i egen takt. Att resa sig från matbordet där man sitter tillsammans och gå och hämta något som barnet saknar på bordet, trots att barnet alldeles utmärkt klarar att gå själv.
Barncentrering är också att försaka sin nattsömn för att leta fram Luciautrustning, tvätta och stryka särkar, klippa ljusmanschett och själv skriva dit sångtexterna. Att hjälpa till med läxor och då inte bara förhöra glosor utan hålla koll på sitt barns läxor och skoluppgifter, som en researcher på en större tidning leta fram material på internet, låna böcker, stryka för det viktiga, skriva stolpar ...

Varför gör så många sådant? Av gammal vana? För att det är något som oreflekterat sker runt omkring oss i vår kultur, hela tiden? Säkert. Kanske också för att vara snäll, men är man det? Är det inte en ren björntjänst att ta ifrån sitt barn ett tillfälle att lära?

Jag tror att det börjar i tidsbrist och stress. Skulle man låta barnet äta, klä på sig och sätta sig i och gå ut ur bilen för att åka till förskolan i sin egen takt skulle man väl aldrig hinna till jobbet i tid.

Vi har varit förskonade från den värsta barncentreringen, mycket tack vare att jag fick upp ögonen för fenomenet och medvetet har undvikt att bete mig barncentrerat. Jag har inte lyft ner mina barn från träd de har klättrat för långt upp i. Jag har visat dem var de ska sätta händer och fötter.
Mina barn har tidigt fått välja kläder och klä på sig själva. Under förskoleåren kunde det bli de mest fantastiska färg- och materialkombinationer, som jag själv aldrig skulle komma på.När ett av barnen var sju år och gick i simskola minns jag att jag stod med händerna i byxfickorna och pratade med barnet medan hen klädde på sig själv. När jag tittade mig omkring såg jag att alla de andra barnen i omklädningsrummet blev torkade och påklädda av sina mammor.
En lärare i typ lågstadiet gav mig beröm för att mina barn alltid var bra klädda för utevistelse. Det var sannerligen inte min förtjänst. Jag såg till att det fanns utekläder för säsong, men de fick själva gå ut på trappen på morgonen och avgöra vad de skulle ha på sig.
När barnen blir tonåringar förväntas de ta mer ansvar för sig själv i skola och på fritiden. Men har man vuxit upp i barncentrering är det inte alltid så lätt. Mina barn berättar om låg arbetsmoral bland sina jämnåriga i grupparbeten i skolan och på fritidsaktiviteter. Kompisar som smiter ifrån uppgifter på sommarjobb. Och sviterna av barncentrering kan hänga med in i vuxenlivet också. Tänk bara på hur vanligt det är med små skyltar i pentryt på arbetsplatser "Din mamma jobbar inte här" med uppmaningar om att diska och hålla snyggt efter sig i en miljö som alla har ansvar för.
Däremot är jag inte så säker på att fasta uppgifter har samma verkan. Ett av mina barn hade hemkunskap i årskurs 4 till 6 där eleverna fick uppgifter som att laga middag, diska en disk, städa sitt rum och liknande. föräldrarna skulle notera i en logg att det hade blivit gjort och betygsätta det hela. När lärarna presenterade det på föräldramötet vid terminsstarten låg det skadeglädje i luften och man hörde spridda skratt. Nu skulle de minsann få känna på! Men jag tror inte det träffar riktigt mitt i prick. Jag tror inte heller på obligatoriska uppgifter i hemarbetet, kanske kopplade till veckopengen.

Barn är som andra människor, de känner igen ett tvång när de ställs inför ett. Man kan inte tvinga fram ansvarstagande, det måste komma inifrån.

tisdag 17 juli 2012

Måste man meditera?

På Facebook kommer en länk till en artikel om stillhet från Svenska Dagbladet. Den handlar om hur vitkigt det är att meditera. Eller egentligen gör den kanske inte det, utan om hur naturvetenskapliga forskare nu alltmer börjar intressera sig för människans "mind", hur vi fungerar mentalt och vilka uttryck och avtryck det gör i hjärnan.

Meditation, mindfulness och yoga kan nog sättas som kännetecken för det tidiga 2010-talet i framtiden. Kanske är det ett utslag av att man saknar kon först när båset är alldeles alldeles tomt. Kanske har tillräckligt många människor blivit tillräckligt upptagna av den utåtriktade världen för att en motreaktion ska få bredd. Kanske har tillräckligt många blivit utbrända och blivit tvungna att ta sig tillbaka till ett fungerande liv på något sätt.

Kanske kan man se utbrändhet som ett kroppens sätt att dra i nödbromsen när hjulen börjar rulla för fort och man inte kan sakta ner eller hoppa av i farten längre. När ett radioprogram skulle sammanfatta 1900-talet med ett enda ord valdes ordet "fortare" och 12 år in på nästa århundrade kan vi väl kontatera att tempot har fortsatt att öka.

"Man ser hans bockfot först när man ber honom att stanna" sjöng Stefan Sundström 1994 i en sång som handlar om hur Nefertite kliver på en buss som inte leder dit hon tror och som hon inte kan komma av och där busschauffören inte är den hon först trodde.

Att bo i västerlandet, eller i alla fall Sverige idag, innebär risken att vi tappar bort oss själva. På min förskollärarblogg skrev jag om den enögda synen på logiskt tänkande, och hur mina läroböcker på lärarutbildningen verkar tycka att logiskt tänkande är det enda rätta, det enda att räkna med. Stressrelaterade sjukdomar är den näst största orsaken till sjukskrivningar efter - depressioner enligt gårdagens Sydsvenskan. Det ger en antydan om vilken bluff det är att vi klarar oss med enbart logiskt tänkande, utan att känna efter.

Hand i hand med stressen kommer självhjälpsböckerna som ska få folket at stå ut med stressen utan att ifrågasätta det sjuka i systemet. Daniel på Det känsliga barnet skriver ett välkommet inlägg om en bok av Oliver Burkeman om hur självhjälpsböcker inte alls nödvändigtvis är till någon större hjälp, hur hjärnan kan genomskåda grandiosa affirmationer som "du är fantastisk" och att själva premissen för självhjälpen, att man ska fokusera på "sin egen lilla lycka" kanske inte alls leder till att man blir lyckligare, vilket det däremot kan göra att exempelvis göra goda gärningar. Jag får nog läsa boken av Burkeman för jag tycker också det verkar vara vanligt med i synnerhet kvinnor som gör goda gärningar åt andra på ett självutplånande sätt, där de hade behövt försonas med sig själva och ta hand om sig själva innan de ta hand om andra. Men det var en utvikning.

Hursom helst så mediterar inte jag. Jag ägnar mig inte åt mindfullness. Jag provade yoga i grannbyn men det kändes mest som en form av gympa där mina kompisars mammor på 60+ presterade bättre än jag. Jag cyklar runt på småvägarna häromkring. Rensar ogräs i trädgården.Tänker och vrider och vänder på saker tills de ligger slätt i minnet som manglade lakan i min mors linneskåp och kastar bort jobbigheter när jag lägger soltorkade kvickrotsrötter i komposten.

Jag går på konserter, med Stefan Sundström eller med Bob hund och går upp i nuet och musiken och glömmer mig själv. Eller  umgås med små barn, som är mästare i den för oss äldre svåra konsten att leva i nuet. Eller går på gudstjänst i kyrkan som kan vara både att ta hand om sig själv och att glömma sig själv.

Och jag kan vara vrång och sur och skrika på min familj också, och jag kan ha svårt att sova på nätterna och känna stressen flåsa mig i nacken för jag är verkligen inte stresstålig. Men meditation och det där är nog inte min grej.

Inte just nu i alla fall.

fredag 13 juli 2012

Bondbönor

Det tog ett tag innan jag begrep mig på bondbönor. Mina första fick grisarna, som vi hade på den tiden. Jag tyckte de smakade äckligt. Det är Sanna Töringes förtjänst att jag gjorde ett nytt försök med dem. I boken Sannas köksträdgård skriver hon så här lockande:
"Om sparrisen är grönsakernas konung, så är bonjdbönan deras drottning. En drottningmoder som vaggar sina små där de ligger skyddade i sina trinda baljor." Och så är det verkligen. Man plockar de stora, grova bönskidorna och öppnar dem.


Det är som att öppna en skatt, eller ett smyckeskrin. En och en ligger bönorna där i ett fint vadderat etui, eller en blekgrön växtrikets livmoder kanske, där vart och ett av de små bönbarnen hänger ihop med bönskidan i en liten navelsträng.


Sanna Töringe berättar också tricket för hur bondbönan blir en delikatess: Man skalar den två gånger. Då slutar man snabbt att associera till bebisar. Först tar man bort den tjocka bönskidan. Sen skalar man bönorna en och en och när det är gjort kokar man de små bönorna hastigt och äter med en klick smör till vad som helst som blir gott. Ihop med smörfrästa kantreller på toast blir de en helt grym förrätt.


Det tar lång tid att skala det innersta skalet. Det är en riktg semestersysselsättning. Man sitter vid trädgårdsbordet och hör vinden prassla i löven, P1 med kulturradion inifrån huset och man tittar på en flitig koltrastpappa som hoppar runt på gräsmattan, på behörigt avstånd och plockar upp diverse godsaker till sin familj.

Det här är ett gyllene tillfälle att rensa huvudet på tankar att bara låta sinnena flöda firtt medan händerna skalar bönor. Det kräver viss koncentration, precis så mycket att tankarna inte far iväg på djupare saker än en snabb grovskiss på det här blogginlägget. Så låt det ta tid och njut av det. Känn dig rik som får varam ed om detta.

Här ligger skalet i komposthinken och de färdigskalade bönorna i skålen till höger. Det blir inte så mycket kvar. Kilopriset blir så högt att jag inte näns köpa bondbönor utan det är en av hemmaodlingens specialiteter.

Bondbönan är den gamla världens böna, prisad enligt Sanna Töringe redan i det gamla Egypten. Ibland köper jag rostade kryddade bondbönor på marknader. Gott, inte så fett (tror jag) och mättande.

Jag är säker på att bondbönan har superlågt GI. Bondbönan har nästan lika hög proteinhalt som sojabönan berättar Sanna Töringe och då är bondbönan både vackrare, roligare och mer lättodlad också.Går att så så fort jorden reder sig.

Plantorna kan få löss och i år fick mina plantor massor. Jag fick inte tummarna loss att spreja såpvatten på dem så jag trodde knappt jag skulle få nån skörd. Men det är som jag konstaterade förra sommaren, man måste inte ha det tip-top för att odla. Det blev fina bönor i alla fall. Inte lika perfekta kanske, men jag är nöjd.

onsdag 4 juli 2012

Köket får sommarkostym

Det kommer en tidpunkt varje år då köket får sommarkostym. hela matlagnignen förändras, rätter som inte lagas annars om året poppar fram, och andra rätter tar välbehövligt sommarlov. Matlagningen blir enklare och rätterna lite lättare.

När jag tänker efter sammanfaller sommarkostymen med övergången från vinterpotatis till nypotatis. Jag väntar på att min egen nypotatis har blivit tillräckligt stor så det är lönt att skörda den. Affärernas nypotatis är liten och ofta väldigt jordig och väldigt jobbig att skrubba. men man kan göra en grej av att njuta av den sista vinterpotatisen, passa på och ha potatismos och potatisgratäng, som funkar sämre med nypotatis.

När sen nypotatisen kommer är den efterlängtad, hemmaskördad och mycket renare, kanske för att dne inte ligger och åker runt i en potatisupptagare utan bara grävs försiktigt upp med grep. en halvtimme efter att den legat i jorden kan man ställa en gryta ångande nypotatis på bordet. Till den kan man ha rökt makrill, rödbetor och citron, eller förstås matjessill och andra sillsorter, nyklippt gräslök och gräddfil, eller kanske kasslerskivor och Anna Bergenströms Köpingebrosås.

Säsongens färska grönsaker ingår också i sommarkostymen, ofta ihop med pasta. Annas lasagne med aubergine är en somamrklassiker hos oss. Tacos äter vi med på sommaren när tomat och paprika är till sin fördel. Charlotte Jenkinssons pasta med fänkål och zucchini ska vi ha idag och det blir säkert pastor med aubergine och basilika och tomatsås och Jamie Olivers ugnsbakade ricotta med olivolja, flingsalt, oregaono och chiliflingor.

Sallad som huvudrätt äter vi ganska sällan, men Jamie Olivers vattenmelonsallad från boken Jamies Amerika, elelr vad den heter, USA-resan i alla fall, är helt grym. En annan sallad som återkommer är en kikärtsallad av Jamie Oliver, med chili, tomater, fetaost, basilika och mynta.

Soppor blir det naturlligt nog mindre av på sommaren, men klassikern Ängamat är en riktig sommarsoppa, tycker jag. På sidan efter Jamies vattenmelonsallad kommer en tortillasoppa med tomat, paprika och nachochips som vi testade förra sommaren och som kommer att återkomma.

fredag 29 juni 2012

Konsumismen håller isär barn och föräldrar

Audhumble skriver om hur lite saker man egnetligen behöver till ett spädbarn och Vilda barn påpekade hur lätt det ändå är att fastna i konsumismens garn. Det är saker jag har också tänkt på.

I onsdags var jag på Bauhaus, ett jättelikt byggvaruhus vid shoppingstadsdelen Svågertorp i Malmö. Jag känner mig inte alls hemma med att svänga av från motorvägen mot en vit skylt med en kundvagn på, vill hellre göra saker själv än köpa dem, men ibland blir det ändå som det blir när man bor i Sverige. Så vi var på Bauhaus, på lampavdelningen.

Det fanns flera hyllmeter med lampor för små barn, lampor i milda färger och fantasifulla designer, lampor med Blixten McQueen och Disneyprinsessor på, lampor med milt milt ljus som ska stävja mörkerrädsla.

Det slog mig att dessa lampor köpslår med familjerna. Till föräldrarna säger de "Ge ditt barn eget rum med många fina barnsaker i!" till far- och morföräldrarna säger de: "Se här vilka fina presenter du kan ge ditt barnbarn och visa hur mycket du älskar det!" Och till barnen säger det: "Du kan sova på ditt eget rum och låta dina föräldrar sova tillsammans, utan dig. För vi är så fina och spännande att du inte kommer att bli rädd eller känna dig ensam på natten!"

Det är en stor sak att som barn sova ensam på natten. Alla däggsjur sover tillsammans med sina ungar. Att vara rädd för att vara ensam på natten är lika biologiskt grundläggande som att vara rädd för spindlar och ormar, något som antalgien har räddat livet på våra förfäder.

På 1900-talet kom många skruvade ideer om hur de minsta barnen skulle tas om hand. Allt det som människor visste intuitivt och levde efter skåpades ut som omodernt och ovetenskapligt. I stället skulle den nya tidens människa formas, en individ som ersatte beroendet av andra människor med beroendet av saker.

Konsumismen tjänar på att hålla isär föräldrar och barn. Banr som sovier intill sina föräldrar kanske ändå har ne sänglampa med disneyprinsessor på, men de har inte fem lampor till och inte inredning till ett helt rum. Och det tjänar miljön på. Det dröjer inte särskilt länge förrän lamporna på Bauhaus ligger i soporna.

tisdag 26 juni 2012

Kontinuumbegreppet och att påverka andra

Jag läste nyligen om boken Kontinuumbegreppet av Jean Liedloff från 1975. I boken berättar Jean Liedloff om sina upplevelser av att leva tillsammans med yequanafolket i Sydamerika och hur hon ser på skillanderna mellan yequanas liv och västerländskt liv. Bokens undertitel kan låta pretentiös, "Sökandet efter den förlorade lyckan" men det är precis vad det handlar om.

Liedloffs uppelvelse var att yequanas var lyckligare än människor i USA och Europa. Att de var mer avslappnade, gladare, hade lättare att se glädjeämnen i livet och inte retade upp sig på småsaker. En anekdot hon berättar handlar om när hon i sällskap med några yequanas ska ta sig över en enormt skranglig bro, läs trästock, över en fors, och en av hennes medresernärer mitt på bron plötlsigt vänder sig om och berättar något roligt för den som står bakom och alla inblandade skrattar gott. Om jag nu minns rätt, det är redan en månad sedan jag lämande tillbaka den till biblioteket.

Själva grunden till denna yequanas förmåga att vara positiva och glada och ha goda relationer med varandra menade Liedloff härrörde från spädbarnstiden. Hon beskriver målande frånb ett yequanaspädsbarns perspektiv hur det tillbringar sina dagar med att äta, slumra och uppleva omvärlden från mammans armar, tätt intill hennes kropp. Hur hon bär med sig barnet i det hon gör, vare sig det är matlagning, hantverk, klättring upp och ner för stup eller bad. Som Liedloff beskriver det blir man som yequanaspädbarn ordentligt omruskad en vanlig dag, väldigt olikt våra stillasittande skärm-liv!

Liedloff beskriver också en glädje över att använda sin kropp på olika sätt, en glädje över att delta och arbeta som är väldigt olik den västerländska inställningen att minimera allt arbete i vardagen. Allt behöver inte vara i bekväm arbetshöjd. Det kan ha ett egenvärde att ha tvättkorg och klämmor stående på marken och böja sig ner gång på gång när man hänger tvätt. Man kan liksom gympa lite under tiden. Samma sak om man har ugnen under spishällen i knähöjd, då får man tillfälle att sätta sig på huk varje gång man ska använda ugnen och så länge man är frisk och kry och har kroppen i behåll är jag övertygad om att det är bra! Ett tredje exempel är att knåda deg för hand i stället för att använda elektrisk degblandare. Degen blir kanske inte riktigt lika smidig, men man får ett fint tillfälle att använda sina armmuskler. Och brödet blir inte mindre gott.

Men det budskap som nog gjorde störst intryck på mig i Kontinuumbegreppet är det om att lita på att andra människor vet vad de vill. Liedloff nämner en händelse där en pojke i tioårsåldern helt självständigt väljer att följa med Liedloff och andra västerlänningar under flera månader, medan de vuxna yequanas lämnar dem. Ingen försöker övertala honom utan litar på att han själv vet vad han vill och kan ta ansvar för sig själv.

Till och med spädbarn kan man se som kompetenta individer som kan ta ansvar för när de är hungriga och trötta och låta dem äta när de vill det och sova när de vill det.

Jag har tänkt så mycket på det och jag har sett hur vi i den kultur jag lever i ofta försöker påverka andra människor, förmå dem att göra på sätt som gynnar oss eller som vi tror är bra för dem själva. Att vi ofta försöker övertala varandra i stort och smått. Sedan jag först läste Kontinuumbegreppet för 12 år sedan har jag medvetet försökt låta bli, och låta andras människor bestämma själva. Lita på att människor vet vad de själva vill och att inte jag vet bättre. Ibland händer det förstås ändå, särskilt i förhållande till barnen, att jag vill påverka, och mina barn är ju faktiskt inte yequanabarn utan påverkade av den kultur de har vuxit upp i, och så förstås även jag själv, så enskilda detaljer (som dessutom förmedlats via en annan västerlänning) går ju inte att föra över bara sådär.

Jag tycker ändå det är bra att hålla i minnet att folk är kapabla att bestämma över sig själva och att man inte nödvändigtvis har de bästa lösningarna själv, Man kan också granska sina motiv till varför man vill förmå den andre att göra som man vill. Är det möjligen så att det gynnar en själv?

Om andra vill förmå en att göra något som man inte själv vill riktigt, eller inte har fått tillfälle att tänka ut själv, är det inte upplagt för skuldkänslor då också? Bland unga hör jag då och då saker som "Du gjorde så att jag spillde ut mjölken". Det är en förlängning av detta att förmå andra att göra saker och det ger skuldkänslor. Det är väldigt långt från att ta ansvar för sina egna handlingar och vara schyst mot varandra.

söndag 10 juni 2012

Torka egna örter

På hösten vissnar det gröna ner, men under jordytan fortsätter rötterna att leva och redan på hösten ligger växeterna i pipeline för att skicka upp ny, frisk grönska nästa vår. så har det varit i urminnes tider men det är likväl ett mirakel varje år det händer. Genom att göra nästan ingenting mer än at hålla undan ogräs och krafsa ner lite kompost får jag nya kryddörter varje år, som jag hänger in på vinden och torkar.


Här är knippen med fransk dragon, grönmynta och oregano, några av varje. De hänger i en gardinstång över två bjälkar på vinden. När det är snustorra stoppar jag dem i plåtburkar.

Torkning är bannemig ett av de smartaste sätten att konservera på.

Samtidigt slängde jag alla förra årets örter i komposten. De kändes mest som hö i jämförelse med de nya.

Förutom dem på bilden torkar jag
brännässla
citronmeliss
åkerfräken
lavendel
frön från fröfänkål.

Dessutom odlar jag och djupfryser i creme fraicheburkar
gräslök
persilja
basilika
dill (ibland).

Och äter färsk
koriander
rosmarin
timjan.

måndag 4 juni 2012

Mina bästa ogräs

Är man för mångfald kan man inte vara för kategoriskt negativ mot ogräs. Det finns ju vackra blommor som råkar trivas under de premisser som odlad jord ger men de är lik förbaskat ogräs just där just då. Här har jag definierat ogräs som växter som finns i trädgårdslanden eller i våra fält häromkring.

1. Vild riddarsporre. I en speciell vägkant på ett speciellt ställe inte långt härifrån växer den.  Ända sedna 80-talet har jag sett den komma år efter år. Ja alltså inte varje år, men då och då har jag tänkt på det och då har den stått där, mörklila och exklusiv bland de alldagliga ogräsen med ett budskap om hur seglivad och svårutrotad naturens mångfald ändå är.

2. Blåklint. För sin intensivt blåa färg och för att den är en sån bra blomma att plocka in i buketter, tillsammans med prästkragar eller mattram eller daggkåpa. För bönder är den dessvärre ett riktigt jobbigt ogräs och jag minns att min man en gång fick en liten fröpåse med blåklint från ett kemföretag som reklam för deras ogräsbekämpningsmedel.

3. Åkervinda är en annan ljuvlig växt. Stora trattformade ljusrosa blommor, dessvärre hopplös att plocka men en riktig skönhet.

4. Rödmire. Det här är ingen växt som marknadsför sig själv i vuxenhöjd. För att komam den nära får man lägga sig ner på knä. Den brer ut sigh några centimerter över markytan och bladverket liknar våtarvens men bladen är spetsiga i stället för runda. Blommorna har en drjärv orange färg och den är fantastiskt dekorativ, i det riktigt lilla formatet. det slår mig att jag borde fotografera den, men jag har ingen makrolins.

5. Vitklöver ser ointressant ut på håll, men är fascinerande att komma nära. Man kan fläta kransar av den på samma sätt som maskrosor och man kan plocka stora, täta väldoftande buketter.  Som alla baljväxter kan den fånga in kväve från luften och frodas även om jorden är mager.

6. Jordrök. Jag brukar tänka mig att den har fått namnet för att den ser ut som små fluffiga moln eller rökpuffar intill marken, t ex i betfält. Skirt grönt bladveerk och små blommor i form av ax i två utsökta rosa nyanser intill varandra.

7. Åkerfräken. Den får bottenplatsen på listan för att dne är ett jobbigt rotogräs, men jag kan ändå inte låta bli att ha med den här. Jag använder åkerfräken som naturens eget svinto, som jag skrev om här. Åkerfräken iunnehåller kisel och ska vara välgörande att skölja håret i efter att man tvättat det, men det jag hari nte fått tumamrna loss att prova än. Men till att diska bruna tekoppar och igengrodda gratängformer är åkerfräken riktigt bra, riktigt reurssnålt och 100 % nedbrytbart i komposten.

Bubblare: Andra blomster i odlingslandskapet jag gillar riktigt mycket är smällglim, gulmåra och åkervädd. De får doock inte vara med på listan eftersom de håller isg i vägkanterna och inte verkar ställa till besvär i själva den odlade jorden.

Så jag tycker det är bra att fundera på det där med ogräs ibland. En del växter har blivit ogräs, eftersom vi genom att odla jorden har gynnat dem. Man kan också fundera på det faktum att odlad mark innehåller väldigt få arter på väldight stora ytor. Vägkanter, jordvallar och kanter längs med bäckar är de ställen där naturen får hålla till. Där är växterna inte ogräs utan biologisk mångfald.

fredag 1 juni 2012

Mina värsta ogräs

Jag erkänner - jag hade en enormt romatisk syn på ogräs när jag började med trädgårdsskötsel. Simon Irvines gråbo i planteringen - som aldrig var mer än en enda, noga utvald ogräsplanta som fick stå kvar, satte griller i huvudet på mig och jag hade en väldigt liberal, eller ska vi säga anarkistisk, inställning till ogräs. Lite rebellisk gentemot mina föräldrars pietetsfullt ogräsrensade trädgårdar var jag nog också.

Med tiden har jag blirvit strängar mot ogräsen, även om jag fortfarande tycker att det är bättre att våga odla och tåla lite oordning än att inte odla alls, som jag skrev om här. Jag läste också Michael Pollans underbara essä Ogräs kan vi vara själva där han pekar på ogräset som trädgårdsodlarens ständiga följeslagare: "Ogräset är inte Den Andre. Ogräset är vi."

Alltså rensar Michael Pollan ogräs. Och så även jag, hjälpligt i alla fall.

Här är mina värsta ogräs:

1. Åkertistel. Rötter som går ända ner till Kina, som sprider sig vertikalt och horisontellt överallt. Hackar bort ett skott skjuter det ut sju (typ) nya. går dne i blom kommer det tusentals frön-. dessutom sticks den och är helt oanvändbar.

2. Kvickrot. Rötter sega som rep, ständigt nya utskott som sprider sig med nålvassa spetsar och väller ut i jorden som kablaget i väggarna i filmen Brazil. Segt, omöjligt att få med sig allt. Och det går inte ens att äta, annat än för kaninen.

3. Kirskål. Rotsystemet liknar kvickrotens men är inte så linjärt utan rörigare. råkar man ge lillfingret har man hela famnen full för resten av livet. Det knakse bara kommer upp enstaka tynande blad men de gör det sommar efter sommaro ch ger sig aldrig. Ja jag vet att kirskål går att äta. Jag tillreder dem i paj med ricottaost och vitlök. Men det ska vara de små, späda, blanka bladen. Är de inte längre blanka och för stora smakar de inte människomat längre.

4. Nejlikrot. Ganska okänd som ogräsvärsting, nära släkt med det ljuva humeblomstret men en riktigt förarglig växt. Absolut omöjlig att dra upp, då stannar ofelbart rötterna kvar. Ser ut oms en rabattblomma vilket gör att man gärna sparar den. Gör inte det! Grän upp den, och det med detsamma! Sprider sig med frö och verkar kunna bli hur gammal som helst.

5. Brännässla. Nässlan har flera förlåtande drag. Den är god att äta i soppa bland annat. Den går att torka och lägga i t ex bröd. Den går att göra gödselvatten av, om man gör det innan den går i blom. Man kna göra tyg av dess fibrer. Den är barnkammare åt nässelfjärilarna. Men ändå. den bränns. den blir jättestor och brer ut sig.

6. Maskros. Nej jag äter inte maskros i sallad. Vill jag ha beska smaksensationer tar jag en öl. Jag brygger inte heller maskrosvin. Det går så bra med öl. Frön till tusen, pålrötter som är hur långa som helst och omöjliga att få up hela, vilket är det enda som garanterar att just dne plantan ger sig för gott.

7. Revsmörblomma. Den är med för att den revar sig. Den är såhär pass långt ner för att den ganska snällt dör om man gräver upp den och den får försmäkta i solen ett tag.

8. Knölklocka. Rötter som inte står tisteln långt efter. Dessutom verkar rötterna överst sitta på sköra trådar så om man drar upp plantan så får man upp några pyttiga rottrådar, medan de stora, tjocka härvorna med rötter sitter kvar helt oberörda i jorden, beredda att skicka upp nya, bedrägligt vackra blomstänglar.

9. Vitgröe. Ett litet näpet gräs på gångarna mellan trädgårdslanden i maj, Stora tussar som väller ut åt alla håll i augusti.

10. Björnbär. Utsökta bär och blad som man kan dricka te på om man är lös i magen men taggiga revor kan titta upp lite bvarstans och då är de inte så gulliga längre. Och svåra att få bort för gott.


EDIT: Bubblare: Snärjmåra, vattenpilört, groblad.

söndag 27 maj 2012

Mirandas have i slutet av maj

En have är en skånsk allmogeträdgård med grusgångar, buxbomshäckar och rabatter med massor av blommor och så sett så är det inte en have det jag visar här. Jag håller på att skapa en på annat håll, men den har inte fastnat på bild. Men häromkvällen gick jag ett varv med kameran runt husen här.

Utsikten mot grannens. I år har vi inget rävgryt i vallen mellan veten och rapsen:


Jag är så stolt över min ärvda rabarber. Min farmor hade den med sig från sitt föräldrahem när hon gifte sig med sin farfar och sen har den flyttat med mina föräldrar och nu med mig. Den växer så det knakar, blir aldrig sådär gulligt rosa och är riktiogt härligt sur:

Vitlöken har vuxit en del och nu bporde jag väl lägga på mer marktäckning men det blir inte:


Purjon fick nog en chock vid utplanteringen men rotsellerin kommer fiont. I snibbarna som blev över har jag sått knölfänkpoö och portlak (eller var det koriander?) Vi får väl se om dne kommer upp.

Snart dags att sätta  stöd till bondböänorna. Det är myror i landet bredvid och de har gärna löss som husdjur så jag hoppas vi slipper löss på bonbönorna.


Sockerärterna har sträckt på sig.


Squashen sådde jag tidigt så vid varje planta lade jag ett värmeelement i form av en sten. Undras vilken av plantorna jag ska gallra bort?



Kolla, kolla, potatisen är på väg att blomma!


Kastanjerna blommar som mest.

Äppelblom i kvällssol.



Det är lätt hänt att man bara visar det fina i ens trädgård i sin blogg. Med digitallkamera och hur många exponeringar osm helst kan man experimentera med vinklar och ljus och få trädgårdne att verkla myucvket vackrare än den egnetligen är. Därfölr vill jag också visa hur det verkligen ser ut i den del som jag kallart gamla köksträdgården. Förra året tänkte jag sätta luktärter här men kom aldrig så långt. Hoppas jag orkar i år,. men gör jag det inte så får det gå ändå. Jag har satt daggkåpa och jordä'rtskockor här så de ger väl ogräset en tufff match.

torsdag 17 maj 2012

Marktäckning

I mina föräldrars generation var det fint med bar jord utan någon växtlighet, och så få och distinkta trädgårdväxter däri. Den bara jorden var ett tecken på trädgårdsinnehavarens flit och noggrannhet.

När jag nyligen hade blivit med trädgård för många år sedan var jag på ett föredrag med Simon Irvine, som åtminstone på den tidne var trädgårdsdesigner på Läckö slott. Han gillade inte bar jord, han tyckte trädgårdsodling var anarkistiskt och tyckte att visst kunde ett praktfullt stånd gråbo få stå kvar, om det prydde sin plats. WOW tyckte jag.

Jag minns inte om det var Simon som sa det eller om jag hörde det på annat håll - att naturen strävar bort från bar jord. Något ska där vara på. Bar jord är onaturligt (och helt i enlighet med 60- och 70-talens trädgårdsideal, kantänka). Bar jord gör att fröogräset får fritt spelrum, så det är mycket arbetsintensivt, man måste dit och luka hela tiden om inte ogräset ska ta över (och täcka jorden). Det växer inget ogräs under rabarberbladen där är det alldels för mörkt, men i kanten kan nässla och kvickrot titta upp:


Jag läste trädgårdsböcker som hyllade metoden att lägga gräsklipp mellna raderna i kökslandet. Gräsklippet bryts lätt ner och får grönsakerna att prunka och håller ogräset nere. Det stämmer. Men efter några år prunkade inte gräsmattan längre. Jag hade ju tagit bort näringen från jorden i gräsmattan och inte fyllt på med ny. Jag testade också att slå ogräs med lie och lägga mellan raderna, men fröna i ogräset grodde förstås och det blev ganska förfärligt även om jag har hög tolerans mot ogräs.

Vill man odla ekologiskt ställs man inför ett dilemma. vi har gott om konstgödsel, vi har ju lantbruk, men jag vill ju inte köra ut NPK på gräsmattan för jag vill inte använda konstgödsel. Naturgödsel känns svårt att appölicera, och äckligt. Så nu lever jag med en mager gräsmatta och köksland mestadels utan marktäckning.

Men nu i maj har man sin chans. Nu, innan ogräset går i blom. för så fort det gör det kan man lita på att det bums har en del grobara frön. men så länge inte axen på gräset sticker upp, och hundlokan, kirskålen och nässlorna inte har gått i blom ochj bladverket är grönt och frodigt, nu plockar jag så mycket av det gröna jag hinner, fyller rullebörar, och kör ut mellan raderna i kökslanden. Först och främst till vitlöken som sätts på hösten och där det är lite knepigt att gödsla tillräckligt på våren:


Majsen står i en utkant och vattnespridaren har såvrt att nå dit (och jag orkar inte hålla på och flytta den) så här marktäcker jag för att binda fukt. (Dessutom ska jag gå ut och lägga vöer majsen bubbelplast för det är minsann rättså kallt.)

Äter lär vara känsliga för ogräs och dessutom har man långa avstånd mellan raderna så bonbönorna och sockerärterna fick därnäst:

Och potatislöken Beddinge som jag bytte till mig i föreningen Sesam:


Klippet från lavendelbuskarna kom jag på att jag kunde lägga på gången. Några dagar senare stod jag där och kunde inte komma på varför det luktade tvål i trädgården:


Marktäckningen torkar ovanifrån och ger ifrån sig näring undertill. Efter ett tag ser den ut så här och då är det egentligen dags att fylla på, om man kan:

En nackdel med  marktäckning är att den också ger skydd åt sniglar. det händer att jag lyfter på täcket och dödar sniglar under det. Men på det stora hela känns det som att fördelarna överväger.

lördag 12 maj 2012

Vem är mammafanatiker?

På ledarsidan i dagen Sydsvenskan skriver Heidi Avellan en till största del klok och tänkvärd artikel om att man inte ska skylla terrorbrott och illdåd på förövarnas mammor. Både Peter Mangs och Anders Behring Breiviks mammor har nämligen förekommit i media. I denna tes har Heidi Avellan mitt helhjärtade stöd. Lämna mammorna i fred! De kan inte göras ansvariga för sina söners handlande och de har det säkert jobbigt så det räcker och blir över utan att media ska hänga över dem också.

Den där meningen som har tillskrivits Madeleine Albright ekar i mitt huvud: Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte stöttar varandra.

Därefter går Heidi Avellan vidare och berättar om debatten om "mammafanatikerna" så som den återges i Svenska Dagbladet av Jenny Nordberg, länk här. Mammafanatikerna är högutbildade kvinnor som stannar hemma länge med sitt barn och, enligt Nordberg, går med i sekten bestående av mammafanatiker. Hon raljerar över dessa kvinnor och skriver  "I den här sekten måste barn ammas till varje pris och sova i sina föräldrars säng. Denna urmoder får knappt sova, utan ska fungera som en barnpsykolog och reagera på barnens minsta uttryck, genom alla åldrar." Dessutom kritiserar mammafanatikerna andra som inte gör samma val.

Jenny Nordberg och Heidi Avellan hade lättare kunnat acceptera att en kvinna stannade hemma för att hon hade råd och kunde, eller att jobbet var trist än att hon vill göra det för att vara med sina barn. Nordberg igen: "Barnet ska vara med i alla sammanhang, och alla runt omkring ska både stå ut och uppoffra sig, för barnens rätt att uttrycka sig. " Ja? Är det något fel med det?

Fenomenet mammafanatiker är inte Jenny Nordbergs påhitt utan kommer från en omtalad bok av den franska filosofen Elisabeth Badinter med titeln The Conflict: How Modern Motherhood Undermines the Status of Women. Elizabeth Badinters familjeföretag Publicis sköter marknadsföringen åt Nestlé vilket man förstås inte kan bortse ifrån när Badinter har åsikter om amning. Badinter skrev för ett trettiotal år sedan en omtalad bok där hon försöker leda i bevis att mödrar genom tiderna mestadels har varit likgiltiga gentemot sina barn, och att moderskärleken är något som kommit på modet på senare tid, något som hon också har fått mycket kritik för.

Jag känner igen mig en hel del i kännetecknen för en mammafanatiker, med ett stort och viktigt undantag. Jag hoppas att jag aldrig har kritiserat andra kvinnor för deras val. Så jag undrar, Heidi Avellan och Jenny Nordberg - var finns dessa mammafanatiker som inte bara är glada för egen del utan också kristerar andra? Och vad ger er rätt att i Badinters efterföljd kritisera och raljera över dessa mammors val och bevekelsegrunder?

tisdag 8 maj 2012

Att följa sitt hjärtas röst

m.k.b. på Vilda barn skriver om hur olika man kan se på rättvisa mellan barn, och vuxna i olika kulturer. I den svenska kulturen innebär rättvisa ofta att få eller ha samma sak lika mycket, medan det i latinamerikansk kultur verkar ha mer att göra med att få sina egna behov och önskningar uppfyllda, om jag tolkar det rätt.

Det svenska sättet att vara jämställd är att vara föräldraledig lika mycket. m.k.b. reagerar på kritiken Lady Dahmer fått för att hon "bara" är hemma (och inte hennes man). Vadå bara, hon har en jättekänd blogg som hon tjänar pengar på, vad är problemet?

I samband med att vi fick barn blev både jag och min man hemarbetande. Vi var väl i och för sig inte jättebäst på att dela på arbetsuppgifterna men jag återgick aldrig till jobbet som jag hade veckopendlat till utan blev långtidsföräldraledig och min man slutade förvärvsarbeta och blev bonde på heltid. Han satt inte hemma jämt men han var i närheten. När barnen blev fler hade han väldigt ofta med något av storasyskonen på traktorn eller i annat där det passade. Blev det kris och det inte gick att laga kvällsmat så kunde han bryta och komma in.

Vi var båda hemma så gott som alla kvällar och nätter när barnen var små, särskilt efter att nr 3 hade fötts. Min man gick upp kl sex med barnen i princip alla dagar i flera år för att jag behövde ett par timmars ostörd sömn på morgonen. En gång var det en resa som min man behövde vara med på. Då kom en kompis till mig och sov över hos oss.

Så småningom fick jag ett prima hemarbete, nämligen som redaktör för Amningsnytt. Jag vet inte hur det är med Lady Dahmers barn men mina gick på förskola 4-5 timmar om dagen då. I början delade jag på en deltidstjänst men så småningom gjorde jag hela tidningen själv. När barnen blev lite större kunde jag åka på reportageresor till t ex Uppsala och Stockholm, men det hände i början att jag hade med yngsta barnet på en resa. Satt och intervjuade folk med honom sovande vid bröstet.

 Allt eftersom åren gick och barnen blev större blev det möjligt för en av oss att vara borta för kvällen eller natten. Vi tog båda fler uppdrag utanför huset och gården. Timmarna på förskolan och så småningom fritids blev något flera men de hämtades sällan senare än kl 15. Ett tag samarbetade vi med en annan familj så att de passade våra barn en eftermiddag i veckan, och vi deras en eftermiddag.

Tidningen gjorde jag i tio år, tills yngsta barnet gick i tredje klass. Då hade jag känt ett tag att jag dels var trött på ensamheten och dels att jag inte kunde utveckla Amningsnytt längre. Jag ville ha ett vanligt jobb, som man kom hem ifrån och var ledig från. Jag hade varit enormt sugen på att ha någon form av öppen trädgärd eller gårdsbutik och pratade lite med andra som förverkligat den sortens drömmar, men när jag funderade på det närmare insåg jag att det inte var jag riktigt. Jag skrev om det här också.

Så jag lämnade tidningen och började utbilda mig till förskollärare. Utbildningen är på tre och ett halvt år. Det innebär att jag mest har varit hemma i flera år till, men inte riktigt lika mycket. I höstas hade jag VFU (praktik) i tio veckor, tre dagar i veckan och fick känna på hur det verkligen är i ekorrhjulet där man måste vara på topp och ha en strikt planering för allt; vem som ska ha vilken bil, uträtta vilka ärenden och skjutsa vilka barn till vilka aktiviteter. Jag insåg hur otroligt lyxigt vi hade haft det i alla år.

Att ha lugna morgonar och att vara hemma när barnen kom hem från skolan har varit väldigt värdefullt för oss. Vi har varit tillsammans mycket och om det har hänt något i skolan så har barnen haft någon att prata med om det med detsamma.

Jag skrev ju tidigare om det lugn och den närvaro som man kan få när man umgås med ett litet spädbarn. Jag tror det är väldigt viktigt att ta vara på lugnet och närvaron i sitt liv. Nu kan jag tänka att om det finns en himmel så är det ett ställe där man sitter hela familjen i en soffa och läser bilderböcker, kanske med en liten vid bröstet.

Nu är jag 45 år och nu håller jag på och (om)utbildar mig och kommer på mig själv att drömma om en karriär. Äldsta slutar nian snart. Nu känns det rätt. Nu får jag ställa in mig på ett liv där det så småningom inte längre kommer hem några barn på eftermiddagarna. Det var inte viktgit med yrkesliv och karriär när jag var 30 eller 35, men nu känns det kul. Varför inte? Mer bråttom var det inte.

Det jag tar med mig från tiden med små barn är lärdomen hur viktigt det är att kunna vara närvarande i nuet. Hur mycket små barn har att lära oss vuxna och ständigt påminna oss om. Folk varnar mig för att bränna ut mig och jag tackar för omtanken men jag känner också att jag har ett bra immunskydd mot utbrändhet. Jag har tagit det ganska lugnt i många år men framför allt har jag kunnat följa mitt hjärtas röst gjort det jag har velat göra. Och min man har kunnat göra det han ville göra.

Jag kommer att få en usel pension men jag hoppas att jag fortfarande när jag blir gammal kommer att tycka att det var värt det att gå min egen väg,  Och det är väl det feminismen djupast går ut på - att man ska undvika konventioner och göra det men själv vill?

Så Lady Dahmer - stå på dig och följ ditt hjärtas röst. Din blogg är jättebra och dina val är dina. De som har åsikter om dina val är antagligen bara avundsjuka.

fredag 20 april 2012

Könsneutrala vuxenkläder

Mitt första barn var en flicka och vi visste redan då att vi ville ha fler barn. Kläder vi köpte skulle gå att ärva och skulle därför vara könsneutrala. Det här var i mitten på 90-talet innan 70-talsmodet med orange, klargrönt och brunt fick sin renässans. Så det var ingen lätt uppgift att hitta något som varken var rosaglittrigt eller hade typ Turtles-tryck. Hur som helst så hittade jag ett par hängselbyxor i stl 62 som jag tyckte var bra, kypertvävda och randiga i grönt, blått, grått och rött.

- Njaa, sa en kvinna jag råkade nämna det för.
- Jag tycker de ska få veta om de är en pojke eller flicka.

Nu är mina barn stora och de har inga som helst problem med sin könstillhörighet och om de hade haft det så tror jag inte att det hade berott på vad de hade för kläder som små. Nu finns det en helt annan tillgång på småbarnskläder som inte signalerar våp eller macho och det är bra.

Med vuxenkläderna är det en annan femma. Skor som man trodde var könsneutrala finns i dam- respektive herrmodell, där dammodellen alltid är lite smalare och klenare i materialet. Men smala fötter är väl inget kvinnligt särdrag? I vår familj är det jag som har breda fötter och min dotter som har ärvt dem, min man och mina söner har alla relativt smala fötter. Och varför är de klenare, tror verkligen skofabrikanterna att alla kvinnor är mindre fysiskt aktiva än alla män?

Samma sak med ett plagg som är modernt just nu, rutiga skjortor. Damskjortorna har mindre rörelsevidd och tunnare material, ibland löjligt tunt, jämfört med herrskjortorna. Det är klart att man kan gå över till motsatt köns avdelning om man vill ha en annan skjorta - men varför dela upp det i dam och herr från början? Varför inte dela upp skjortorna i "för stillasittande" respektive "för aktivt liv" eller något annat sätt? Och varför är det skillnad i storlek på herr respektive dam S, M och L? Dam XL passar mig, men herr XL är för stor. Varför inte ha ETT storlekssystem som passar bägge - för rymliga vardagsplagg i alla fall. Klart man kan vilja ha ett mer figurnära plagg också.

På 80-talet var modet mycket rymligare och som jag minns det var det ingen skillnad på herr- och damskjortor då.

Och det här med jeans. Jag har aldirg varit någon stor klädkonsument men det tappade riktigt fart under åren då jag var gravid och hade bebis. Åren mellan säg 1995 och 2002 hade jag mycket lite koll på kläder och mode. Sen hade jeansen förändrats jämfört med tidigare, upplevde jag. Det hade kommit elastan i dem. Tyget verkade också bli tunnare och tunnare. Jämför jag ett par jeans jag köpte 2001 med ett par jag köpte 2011 så är de senare mycket tunnare, stretchigare, kallare och modellerna allt rymligare såtillvida att jag måste köpa allt mindre storlek för att jeansen inte ska svämma ut och bli jättestora.

Tills jag i december förra året var med ett av mina tonårsbarn för att handla jeans i en stor klädkedja med mycket jeans. Och fick på mig ett par som kändes som jeans kändes "förr i världen". Wow, vilket känsla. De kostade över 1000 kr så jag önskade dem i julklapp och fick dem också, tack vare att en påpasslig expedit skrev upp märke, serienr, storlek och tvättning på en lapp. Nu är det de jeansen som jag alltid har när jagh ska vara jeans-snygg, jag hade dem t o m när jag var med i teve härförleden.

Igår var jag och barnen tilbaka i affären och en expedit berättade hur det låg till: Det var ett par herrjeans jag hade valt. Så har herrjeansen varit hela tiden. Damjeansen var i en annan ände av affären. Damjeans är fulla med elastan, vilket gör den töjbarare och att man får gå ner ett par storlekar för att de ska sitta okej. Eftersom elastanen är plast blir de mindre täta och mindre värmande. Expediten kände nog till en specialbutik i Malmö med 50-talsinspirerade kläder som hade damjeans utan elastan, men så sällsynt var det alltså.

Det här är ju inte klokt. Det finns ju en stark opinion mot könssegregerande barnkläder, mot flick- och pojkbyxor med helt olika snitt och rörelsevidd, men var är reaktionerna mot våra egna kläder? Vad skickar vi ut för signaler om vi själva finner oss i klädbranschens alla knäppa påhitt om hur vi ska se ut och särskilt då att vi kvinnor ska bära kläder och skor som är trängre, sitter sämre och har material av lägre kvalitet? Hur kan vi kvinnor kämpa så för bra kläder som våra döttrar kan leka och smutsa ner sig i, men samtidigt finna oss i att ha jeans osm snart är lika töjbara som strumpbyxor, och sitter lika tajt?

tisdag 17 april 2012

Nyfödda kan lära oss om närvaro i nuet

Som nyfödda befinner vi oss enligt Stern i det begynnande självets domän. Stern har bland annat tagit fasta på spädbarns förmåga att titta storögt och koncentrerat. det är ett tillstånd där mycket inlärnign sker och som inte ska förväxlas med passivitet, står det i min lärobok. Av den formuleringen kan man dra slutsatsen att det är just vad som har hänt.

Den här totala närvaron och koncentrationen, som små spädbarn kan ha, är något som lätt går förlorat, eller i alla fall är svårare att hitta tillbaka till, senare i livet. Jag läser att mindfullness är ett sätt att nå dit.

Närvaro i nuet är något som de allra minsta barnen kan lära oss vuxna. Jag tror det är det tillståndet som gör det så attraktivt att hålla små spädbarn, man vill ta del av den frid man läser in i den där närvaron. Men jag menar att den är till för de allra allra närmaste. Små barn är inte gjorda för att vandra från famn till famn, de ska vara i famnen hos dem som står i dess absoluta närhet (i vår kultur oftast föräldrarna) och inga andra!

Det är de som ska ta hand om barnet och uppfostra det ända till vuxen ålder, som behöver den kraft som ett spädbarn kan förmedla i de stunderna. Det är då man kommer spädbarn nära, och det är då man kommer sig själv nära.

Jag minns den första tiden med ett litet spädbarn som en egen återgång till spädbarnsstadiet. Jag har tänkt på den som en regression, en nåd, just för att jag fick del av denna stillhet och totala närvaro. Jag kan också tänka på den som en revolution för egen del för jag blir aldrig densamma som jag var inan detta hände mig. Jag är djupt tacksam för att jag fick vara med om det.

För min del finns det ett förtätat minne från när jag ligger på trädgårdssoffan med min förstfödda på bröstkorgen. Vi slumrar och jag tittar upp i det röda parasollet och den stillhet jag känner är så total.

Det finns väldigt lite beskrivet om sådana möten. Kanske beror det på att det är ett ordlöst, kroppsligt tillstånd, väldigt svårt att beskriva. Kanske beror det också på att de senaste decenniernas feminism har uttryckt sig mycket negativt om moderskapet och hyllat den aktiva kvinnan som just inte går och lägger sig på en trädgårdssoffa. Bebisbubblan, kallas det föraktfullt, och kvinnor som uppskattar det borde skaffa sig ett eget liv i stället för att leva genom sina barn.

Men det utåtriktade, aktiva livet är bara ena sidan av myntet. Stillhet och närvaro är den andra och båda behöver varandra tror jag. Jag har inte gått in i väggen och inte behövt äta antidepressiva läkemedel någonsin. Jagh känner mig så förskonad och jag tycker om att tänka på det som att jag vaccinerade mig där udner parasollet. Eller kanske att jag, med en annan modern ytlig metafor, fick verktyg för att undvika att rusa in i väggen.

Jenny Kajanus har skrivit det enda jag har lsät som beskriver den här känslan, eller det här tillståndet snarare, då. Hon har askrivit ett av bidragen i en finlandssvensk bok om moderskap, Rapport från planet mamma. Mycket mer läsvärd än sina rikssvenska motsvairgheter tycker jag. Jenny Kajanus har skrivit essän Tripp till Kvinnolandia. Här kommer några smakprov.

Jenny Kajanus skriver om att skaffa sig en ny identitet när man får barn (stavfelen är mina egna):

"Alltför länge hade jag varit den snälla flickan, den duktiga flickan som var rädd för att misslyckas och dörför ständigt ville vara vän med alla, med överallt, uppskattad överallt, på förslag till alla nya stipendier och poster och roligheter som ordnades i hela världen. Jag hade jobbat på ett kansli där mitt arbete i stirt sett gick ut på att vara hygglig mot alla. När jag blev mor blev därför en av mina första insikter att jag måste döda kansliets ängel. Kansliets ängel var en trevlig flicka, och det var lite synd att döda henne. men jag var inte flicka mer, jag var Kvinna och det var stort och omvälvande och innebar alldels andra förpliktelser.

Nu är det du och jag, sa jag och tittade in i bebisens outgrundliga ögon. Och nu är jag mor och ska sluta fåna mig och det anstår mig inte längre att göra mig snällare än jag är."

Och:
"Mamman och bebisen hör ihop! När bebisen är mammans kropp lugn; hon kan sova, hon kan äta, hon börjar inte noja över all världens konstiga saker.

Åtminstone för mig var det så: när första bebisen föddes kände jag äntligen att min kropp mådde bra. Jaha. Så här enkelt var det, alltså. Den var ren. Den stressade inte. Den gjorde sånt som kroppar gör: sov när den sov, rörde sig, arbetade, producerade mjölk. Den vred sig inte sömnlös under småtimmarna. Den kom inte till ro först efter en cider eller två."

Att utforska det livet ser hon som en ÄVENTYRSRESA med stora bokstäver, och jag kan bara hålla med. Och jag undrar också, som Jenny Kajanus:

"Var finns den feminism som har tillräckligt med guts för att hävda, att kvinnors erfarenheter är intressanta, att bebitiden är sublim, att modersrollen är spännande, subversiv, djuplodande och poetisk, jämfört med yrkeslivets platta "jag-tänker-och-agerar- i-linje-med-företaget"-modell?

torsdag 15 mars 2012

"En bra start på dagen"


På paket för frukostflingor brukar det stå att de är "en bra start på dagen". Inte för mig, jag tycker de är för söta, och för dyra och blir klunkig i magen av för mycket spannmål och mjölk till frukost.
Jag äter surdegsbröd, riktigt surt, med böcklingpastej och skivad rödlök, eller just nu pålägg gjort av vita bönor som mixats med citron, olivolja, chili, vitlök och spiskummin. Ibland gör jag fruktsallad med hackade nötter och vackrare frukost är svårt att tänka sig.

söndag 11 mars 2012

Välj noga om du äter kött

Svenskar äter allt mer kött och allt mer kött importeras. Mer än en tredjedel av allt fläskkött och hälften av allt nötkött kommer från andra länder, främst Danmark och Tyskland, men även Holland och Brasilien. Det märks i butikerna. Vill man vara säker på att få svenskt kött med sig hem får man vara beredd på att läsa mycket finstilt text.

Att Sverige har strängare regler för djurskydd är något som jag tror många har en vag idé om. Vid tiden för när Sverige röstade om EU-medlemskap i mitten av 90-talet talades det mycket om dålig djurhållning i andra länder, och att det var bättre ställt i Sverige. En artikel i Svenska Dagbladet från dagarna före jul förra året berättar att det fortfarande stämmer vad gäller grisar, som artikeln handlar om.

Svenska suggor får inte fixeras, dvs stängas in på en så liten yta att hon bara kan ta ett steg framåt eller bakåt. Det får man göra med grisar i många andra EU-länder. För produktionskostnaden innebär det att grisarna i Sverige inte alls kan stå lika tätt, vilket innebär högre kostnader för byggnader.

Anledningen till fixeringen sägs vara att suggan annars lägger sig på griskultingarna men då har man inte löst grundproblemet - att grisarna står för trångt. Grisar är känsliga och kloka djur. Den som någon gång har studerat en sugga med smågrisar under drägliga förhållanden, hur hon vårdar sina små och "pratar" med dem får en hint om det orimliga i att hon skulle ha så dålig koll att hon lägger sig på dem.

Grisar är smarta djur - lika intelligenta som hundar, har jag hört men hittar ingen direkt källa på det nu. De behöver hur som helst mycket omväxling. En viktigt del i grisars beteende är bökandet, men i en box med betonggolv finns inget att göra. Svansbitning är ett vanligt problem, än mer i andra länder än i Sverige där grisar måste ha något att böka i. Artikeln i SvD går inte in på vad och jag har inte möjlighet att göra någon djupare research så här på söndagsmorgonen men det är mycket möjligt att det är halm de menar. Halm är bra om man är gris, mjukt, skönt, går att äta och böka i, men ställer till problem vid gödselhanteringen.

Gödseln är ett av grisuppfödningens problem. Gödseln måste tas om hand på något sätt och det är inte alldeles lätt, varken hanteringen eller vad som händer med den sen. Djurhållning och djurens gödsel är en betydande orsak till övergödning av hav och sjöar. För att få bukt med detta finns bestämmelser om att man måste ha tillgång till ett visst antal hektar mark att sprida gödsel på för att få ha ett visst antal djur. I Danmark är det tillåtet med större antal djur per ytenhet än i Sverige. Övergödningsproblematiken beror också på saker som jordmån (större läckage från sandig jord), hur mycket det regnar och mycket annat. Läs mer här.

Jag minns en gång när jag flög över Jylland en solig dag. Jag såg hur tätt gårdarna låg och jag kunde räkna ut att det var grisar på dem på grund av de cirkelrunda gödselbehållarna.

Får grisarna halm blir gödseln svårare att sprida ut på ett enkelt sätt och få det jämnt. Flyter alltihop kan man sprida det med släpslangspridare. Det är en stor tank på hjul med en ramp baktill med en rad slangar som gödseln rinner ut genom. Men gödselspridare som är som en vagn med nåt grej baktill som sprätter ut gödseln är både små och ineffektiva med dagens mått mätt.

Även om grishållningen i Sverige är bättre än i de länder Sverige importerar fläskkött ifrån så är det ju inte jättebra. De flesta grisar bor i jättelika anläggningar där de aldrig får vara utomhus.

Det är stor skillnad mot hur grisarna hade det på min familjs gård i slutet av 1960-talet. Det var en plutt-liten anläggning med dagens mått mätt, inte större än att det gick att rulla ut all gödsel för hand med rullebör (även om jag minns att min far önskade sig en utgödslingsanordning). Det luktade grisfoder och halm därinne. Jag lovar - det luktade inte gödsel! Luktminnet ska ju vara vårt pålitligaste minne och kontrasten är stor mot hur det har luktat i andra grisstall jag har besökt genom åren. Det var tyst, fridfullt. Och det bästa av allt, grisarna hade egna små dörrar som de kunde gå ut genom till en fålla nära gödselstaden. Där kunde de sola sig, med gris-solkräm - lera - och böka i jord och tugga på sten.

En sugga var särskilt tam och när jag var två och ett halvt år satt jag ofta inne i hennes box och studerade henne och smågrisarna.

Jag går inte in på ekologisk grisuppfödning här. Kanske en annan gång jag tar reda på skillnaden i Kravs regeler för grishållning och EU:s märkning för ekologiskt. Den senare är nämligen mycket vanligare. Men jag vill dela med mig om hur jag tänker om att köpa kött.

Ät mer vegetariskt. Vi är många på det här jordklotet nu och det räcker inte till för att alla ska kunna äta 86 kg kött per person och år som vi gör i Sverige.

När du äter kött, ät inte rent kött. Riv ner morötter och kanske rotselleri i köttfärssåsen. Gör grytor som innehåller både kött, grönsaker och baljväxter som kikärter eller bönor.

Vildsvinsfärs är ett alternativ till köttfärs från tamdjur till hyfsat pris.

Välj ekologiskt.

Välj svenskt.

Hittar du inget av det - går tillbaka till punkt ett. Tycker jag.