söndag 29 mars 2015

Att ta sitt ansvar som medmänniska

Krönikören Britta Svensson ger luft åt sin frustration över föräldrar och barn i Expressen. Det är det vanliga gnället på dagens föräldrar som slappa och fega som inte driver sin vilja igenom och barnen som missbelåtna och överlägsna. Med slumpvis hopsamlade exempel snackar hon skit om dagens föräldrar och barn. Slutklämmen i krönikan är direkt föraktfull:

"Men barn vet ju inte ett skit. Alla "klokskaper" som barn yttrar är missuppfattningar av sådant vuxna har sagt. Allt barn behöver veta lär de sig av vuxna. Och det är föräldrarnas jobb att se till att de gör det."

Om föräldrarna inte sköter sitt "jobb" så blir barnen missbelåtna och överlägsna - istället för vadå? Förnöjsamma och underdåniga?

Nej Britta. Barn är inte små despoter som möter vänlighet med missnöje och lyhördhet med överlägsenhet. Barn blir inte harmoniska av att vuxna vågar köra över eller till och med kränka sina barn. Tvärt emot vad du ser tycker jag många drar slutsatsen att motgångar stärker. "Det som inte dödar dig gör dig starkare" är ju ett hur vanligt påstående som helst.

Men det gynnar inte barn att de blir överkörda. Tvärt om visar anknytningsteorin att barn som blir lyhört bemötta och som i enlighet med Barnkonventionen får uttrycka sin sin mening och få den respekterad blir tryggare som vuxna med större chanser till goda relationer med vänner, partner och i arbetslivet.

Det är också vanligt att föräldrar som försöker vara lyhörda mot sina barn hånas av andra vuxna som fega, slappa och curlingföräldrar. Som förälder ser man ofta inte tillvaron med sina barn som ett "jobb" utan som  en relation till människor som besitter klokhet, empati och en förmåga att se saker från oväntade håll som senare i livet växer bort efter hand som hjärnan mognar. Men man lämnas ofta väldigt ensam i sitt barnuppfostrarvärv. Och när man inte klarar ut det på egen hand - som några av föräldrarna Britta Svensson beskriver uppenbarligen inte gör - då får de finna sig i att bli hånade i media. Damned if you do, damned if you don't.

Britta Svensson tror att det är vanligare nu för tiden att ha med sig barn i mataffärer, en utveckling som hon inte gillar. Barnen blockerar gångarna och föräldrarna låter dem göra det, inte av tankspriddhet eller ouppmärksamhet utan för att de av princip inte säger till sina barn. Men är Britta Svensson själv så mycket bättre? Hon kunde ha  gått fram och pratat med barnen eller deras föräldrar.

Kanske var föräldrarna ändå tankspridda eller ouppmärksamma eller trötta eller stressade eller alltihop på samma gång. Kanske ville de bara få ihop matvarorna efter jobb och förskola/fritids och komma hem. Kanske skulle de få lite nya krafter om någon snäll tant (eller farbror) uppmuntrade dem och vägledde. Som kanske sa: "Jag kommer inte förbi med min vagn när ni står tvärs över hela gången, skulle ni vilja stiga lite åt sidan?" Som kanske sa: "Vilka härliga påhittiga/hjälpsamma/pigga barn du har!" Någon som hade tagit sitt ansvar som lite äldre medmänniska och stöttat och stärkt - i stället för att tyst och irriterat iaktta föräldrarna på håll och hetsa mot dem i sin krönika.

Då skulle vi kanske komma lite längre än bara hamna i den tröstlösa diskussionen om barn bestämmer för mycket eller ej.


tisdag 3 mars 2015

Några tankar om Wonder weeks

När jag fick mitt första barn för snart 20 år sedan ville jag veta allt om hens utveckling, jag läste på och sög till mig kunskap ganska brett och urskillningslöst. Jag hade älskat appen - eller boken - Wonder Weeks. Här får föräldern en tidtabell som börjar vid befruktningen, om jag har förstått det rätt. Med denna tidtabell kan man inte bara känna igen sitt barns utvecklingssprång utan också förutsäga dem och vidta lämpliga åtgärder. En lång rad besvär kan förklaras med utvecklingssprång, enligt tillverkaren/försäljaren; dålig sömn,  dålig aptit, skrikighet, klängighet och kinkighet.

Att få barn är att kastas in i en helt ny värld, som de flesta av oss kan väldigt lite om på förhand. Och även om man har erfarenhet av spädbarn och småbarn är det ändå första gången man själv (tillsammans med sin partner) har det där totala ansvaret för en ny liten människa. Det kan kännas kaotiskt och det är helt i sin ordning. Man kan längta efter något som bringar ordning i kaoset, och det är också fult förståeligt. Vad kan då vara bättre än en tidtabell för när ens barn kan förväntas gå igenom olika perioder? En recension av Wonder weeks hyllar följdriktigt boken/appen för detta.

Wonder weeks lutar sig på 35 års internationell vetenskaplig forskning, om barns utveckling. Men även denna till synes massiva bevisning kan man ifrågasätta, och den som söker vidare kan säkert hitta svaren. Vilken forskning? På vilka barn? Västerländska barn som har separerats från sina föräldrar vid födseln och lagts i barnsal, som har matats enligt schema och fått sova i egen sägn i eget rum från låg ålder och så vidare? Eller även barn i andra kulturer, som fötts in i helt andra omständigheter med andra vanor och rutiner?

Människan skiljer sig från många andra däggdjur genom att hjärnan är så outvecklad vid födseln. Då väger hjärnan bara 25% av sin slutliga vikt, medan exempelvis gräsätares hjärnor väger 80% av sin slutliga vikt vid födelsen. Människans hjärna fortsätter att växa och utvecklas efter födelsen, i samspel med omgivningen. Det finns inga vattentäta skott mellan arv och miljö. De samverkar och samspelar hela tiden.

Samma dag som jag läser på lite om Wonder weeks-appen läser jag en artikel från American Psychological Association om vilka förödande konsekvenser vistelse på barnhem får för barn. Artikeln börjar med konstaterandet att det mest slående intrycket av att besöka ett barnhem i Rumänien var tystnaden - att barnen inte skrek, gnällde eller pockade på utan att de var tysta, uppgivna.

Barn som bor på barnhem utan få, nära vårdgivare utvecklas inte på samma sätt som som barn som föds in i familjer. Deras kognitiva och motoriska utveckling samt språk går långsammare. Barn, särskilt om de är under under två år, som placeras i fungerande, det vill säga varma och älskande fosterfamiljer, kan ta igen denna utveckling senare.

Det verkar med andra ord tveksamt om barnhemsbarns och andra försummade barns beteende går att förutsäga med hjälp av Wonder weeks-appen. Och det i sin tur stöder det jag skrev om att utveckling inte kommer inifrån på samma sätt som hos djur med mindre komplicerade hjärnor och mindre behov av att ingå i ett socialt sammanhang med artfränder.

Många verkar ändå uppskatta Wonder weeks och tycker att deras barn stämmer till punkt och pricka på beskrivningen. Men har vi inte en benägenhet att se samband och gör tolkningar utifrån vad vi tror på? När jag var ung var det vanligt att "tro" på astrologi - att man kände till i vilket stjärntecken man var född och drog slutsatser om sina egenskaper utifrån det och att man kunde förutsäga vad som skulle hända en utifrån hur astrologer tolkade himlakropparnas rörelser. Många identifierade sig verkligen som lejon, vattumän eller skorpioner och förklarade också andras beteenden utifrån det "Jaha, du är tvilling, det är därför du inte gillar att vara ensam, du letar hela tiden efter din tvillingsjäl" eller "det är klart att du gillar ordning och reda, du är ju jungfru". Utan jämförelser i övrigt känns denna benägenhet att tolka mänskliga egenskaper och beteenden efter en given mall bekant.

Vi behöver se system och göra tolkningar. Man kan inte leva helt förutsättningslöst. Men kanske ett tolkningsystem, som Wonder weeks, skjuter andra tolkningar i bakgrunden. Ett sådant tolkningssystem skulle kunna vara att ens egen vård om barnet spelar roll. Barn som får lyhörd vård och mycket kroppslig närhet gråter mycket mindre än barn som matas enligt schema och får ligga mycket för sig själva.

Jag vet inte vad appen föreslår att man gör åt dessa perioder/utvecklingssprång. Jag ser dock att råden föräldrar emellan ofta handlar om att härda ut så kommer sprången att gå över av sig själv. En annan möjlighet hade kunnat vara att reflektera över sig själv och sitt eget beteende: Kan jag göra något för att underlätta för mitt barn? Behöver jag omvärdera saker i min egen bakgrund, vad som hände mig som liten och hur mina föräldrar tog hand om mig?

Cecilia Moen skrev om fenomenet blinda fläckar i ABC nättidning - att man gör något (eller låter bli att göra något) för att man tror att det ska vara så, "men egentligen har man tappat kontakten med det som finns omkring en i nuet". Som att se på sitt barn och känna in med det i stället för på mobilskärmen (som du kanske läser även denna text på).

Wonder weeks-appen lutar sig mot en tung auktoritet - 35 års vetenskaplig forskning. Det kan vara svårt att hävda att man själv ser något annat inför denna massiva expertis. Kanske bidrar det till att de blinda fläckarna i ens föräldraskap förbli blinda.