torsdag 15 mars 2012

"En bra start på dagen"


På paket för frukostflingor brukar det stå att de är "en bra start på dagen". Inte för mig, jag tycker de är för söta, och för dyra och blir klunkig i magen av för mycket spannmål och mjölk till frukost.
Jag äter surdegsbröd, riktigt surt, med böcklingpastej och skivad rödlök, eller just nu pålägg gjort av vita bönor som mixats med citron, olivolja, chili, vitlök och spiskummin. Ibland gör jag fruktsallad med hackade nötter och vackrare frukost är svårt att tänka sig.

söndag 11 mars 2012

Välj noga om du äter kött

Svenskar äter allt mer kött och allt mer kött importeras. Mer än en tredjedel av allt fläskkött och hälften av allt nötkött kommer från andra länder, främst Danmark och Tyskland, men även Holland och Brasilien. Det märks i butikerna. Vill man vara säker på att få svenskt kött med sig hem får man vara beredd på att läsa mycket finstilt text.

Att Sverige har strängare regler för djurskydd är något som jag tror många har en vag idé om. Vid tiden för när Sverige röstade om EU-medlemskap i mitten av 90-talet talades det mycket om dålig djurhållning i andra länder, och att det var bättre ställt i Sverige. En artikel i Svenska Dagbladet från dagarna före jul förra året berättar att det fortfarande stämmer vad gäller grisar, som artikeln handlar om.

Svenska suggor får inte fixeras, dvs stängas in på en så liten yta att hon bara kan ta ett steg framåt eller bakåt. Det får man göra med grisar i många andra EU-länder. För produktionskostnaden innebär det att grisarna i Sverige inte alls kan stå lika tätt, vilket innebär högre kostnader för byggnader.

Anledningen till fixeringen sägs vara att suggan annars lägger sig på griskultingarna men då har man inte löst grundproblemet - att grisarna står för trångt. Grisar är känsliga och kloka djur. Den som någon gång har studerat en sugga med smågrisar under drägliga förhållanden, hur hon vårdar sina små och "pratar" med dem får en hint om det orimliga i att hon skulle ha så dålig koll att hon lägger sig på dem.

Grisar är smarta djur - lika intelligenta som hundar, har jag hört men hittar ingen direkt källa på det nu. De behöver hur som helst mycket omväxling. En viktigt del i grisars beteende är bökandet, men i en box med betonggolv finns inget att göra. Svansbitning är ett vanligt problem, än mer i andra länder än i Sverige där grisar måste ha något att böka i. Artikeln i SvD går inte in på vad och jag har inte möjlighet att göra någon djupare research så här på söndagsmorgonen men det är mycket möjligt att det är halm de menar. Halm är bra om man är gris, mjukt, skönt, går att äta och böka i, men ställer till problem vid gödselhanteringen.

Gödseln är ett av grisuppfödningens problem. Gödseln måste tas om hand på något sätt och det är inte alldeles lätt, varken hanteringen eller vad som händer med den sen. Djurhållning och djurens gödsel är en betydande orsak till övergödning av hav och sjöar. För att få bukt med detta finns bestämmelser om att man måste ha tillgång till ett visst antal hektar mark att sprida gödsel på för att få ha ett visst antal djur. I Danmark är det tillåtet med större antal djur per ytenhet än i Sverige. Övergödningsproblematiken beror också på saker som jordmån (större läckage från sandig jord), hur mycket det regnar och mycket annat. Läs mer här.

Jag minns en gång när jag flög över Jylland en solig dag. Jag såg hur tätt gårdarna låg och jag kunde räkna ut att det var grisar på dem på grund av de cirkelrunda gödselbehållarna.

Får grisarna halm blir gödseln svårare att sprida ut på ett enkelt sätt och få det jämnt. Flyter alltihop kan man sprida det med släpslangspridare. Det är en stor tank på hjul med en ramp baktill med en rad slangar som gödseln rinner ut genom. Men gödselspridare som är som en vagn med nåt grej baktill som sprätter ut gödseln är både små och ineffektiva med dagens mått mätt.

Även om grishållningen i Sverige är bättre än i de länder Sverige importerar fläskkött ifrån så är det ju inte jättebra. De flesta grisar bor i jättelika anläggningar där de aldrig får vara utomhus.

Det är stor skillnad mot hur grisarna hade det på min familjs gård i slutet av 1960-talet. Det var en plutt-liten anläggning med dagens mått mätt, inte större än att det gick att rulla ut all gödsel för hand med rullebör (även om jag minns att min far önskade sig en utgödslingsanordning). Det luktade grisfoder och halm därinne. Jag lovar - det luktade inte gödsel! Luktminnet ska ju vara vårt pålitligaste minne och kontrasten är stor mot hur det har luktat i andra grisstall jag har besökt genom åren. Det var tyst, fridfullt. Och det bästa av allt, grisarna hade egna små dörrar som de kunde gå ut genom till en fålla nära gödselstaden. Där kunde de sola sig, med gris-solkräm - lera - och böka i jord och tugga på sten.

En sugga var särskilt tam och när jag var två och ett halvt år satt jag ofta inne i hennes box och studerade henne och smågrisarna.

Jag går inte in på ekologisk grisuppfödning här. Kanske en annan gång jag tar reda på skillnaden i Kravs regeler för grishållning och EU:s märkning för ekologiskt. Den senare är nämligen mycket vanligare. Men jag vill dela med mig om hur jag tänker om att köpa kött.

Ät mer vegetariskt. Vi är många på det här jordklotet nu och det räcker inte till för att alla ska kunna äta 86 kg kött per person och år som vi gör i Sverige.

När du äter kött, ät inte rent kött. Riv ner morötter och kanske rotselleri i köttfärssåsen. Gör grytor som innehåller både kött, grönsaker och baljväxter som kikärter eller bönor.

Vildsvinsfärs är ett alternativ till köttfärs från tamdjur till hyfsat pris.

Välj ekologiskt.

Välj svenskt.

Hittar du inget av det - går tillbaka till punkt ett. Tycker jag.

lördag 10 mars 2012

Livets kretsgång

Det är lätt att bländas av växtkraften när man har trädgård. Lätt att städa undan, elda upp eller fräsa bort sånt som inte just växer och blomstrar. Lätt att glömma att uppväxandet bara är ena sidan av myntet.

Andra sidan är nedbrytandet. Det sker ofta i det tysta. Det anses fult, det är inget man vill ha.

Men allt som byggs upp måste också brytas ner.

Ingenting försvinner, allt kommer igen och igen.

Mängder med mikroorganismer sysslar med nedbrytning. De frigör näringsämnen i det de nerbryter som andra organismer kan tillgodogöra sig. Nedbrytarna är basen i näringskedjan.

Utan nedbrytare, ingen uppbyggnad.

Tänk på det nästa gång du vill såga ner ett träd, kratta löv eller fräsa bort en stubbe. Kanske kan du ha en kompost. Eller en rishög. Kanske kan en nedsågad trädstam få ligga kvar och åldras med skönhet.

Jag tog kameran med för att titta på nedbrytarnas verk i vår trädgård. Det är inte en villaträdgård utan en bondgård där man kanske kan ta sig lite större friheter. Men jag hoppas nedbrytarna kan ha en självklar plats även i tätbebyggelse.



En rishög kanske man kan ha i utkanten av en villaträgård? Det var en av de första nedbrytnignspunkterna i min trädgård. Jag tror jag fick idå+en från Naturskyddsföreningens bok Mer natur där vi bor2.


En stubbe som jag nästan har glömt om den var en alm eller ett krikon. Länge sen var det i alla fall sen den föll.


Nedbrytning går långsamt, så långsamt att man inte märker det. Här har vi gömt många påskägg. Nu när jag fotade såg jag hur tunna väggarna hade blivit.




Samma stubbe från sidan.

Det här är stubben efter vårt första offer för almsjuka. Det var ett mäktigt gammalt träd vi var tvungna att såga ner, i januari 1994.



Hösten 1998 var det en vanlig blåsig dag och jag skulle till öppna förskolan. När jag gick av bilen för att ta in tidnignen kände jag hur det konm en väldigt stark vindby. När jag kom hem hade en alm i ena hörnan av trädgården vält. Den har fått ligga kvar på samma plats och så här ser den ut nu.


Grenarna är det inte lika mycket kvar av som stocken. De har snart förenat sig med vintergäcken och gräset och jorden.

För att något ska växa upp måste annat brytas ner.