onsdag 15 oktober 2014

Curlingbegreppet - nej tack!

Det är tio år sedan uttrycket curlingföräldrar slog ner som en bomb och snabbt spreds och blev ett vedertaget begrepp, i alla fall i medelklasskretsar. Än idag kan man höra (medelklass)föräldrar oroa sig för att de curlar  sina barn, och uttrycket används ofta nedsättande om föräldrar som i all välmening vill vara lyhörda mot sina barn.

min förskoleblogg har jag skrivit om hur jag tar avstånd från den barnsyn som curling-begreppets skapare Bent Hougaard har gett uttryck för, nämligen att barn ska rätta sig efter alla vuxna bara för att de är vuxna. Jag menar också att den snutighet som Bent mötte hos ett barn på en dansk förskola faktiskt visade knappast kan ses som ett utslag av att han var för bortskämd. Jag har också skrivit ett försvar till påstått mesiga föräldrar där jag tar upp begrepp som bortskämdhet, lydnad, respekt och trygg anknytning. På denna blogg har jag skrivit om kärlek och maktförhållanden, och vad det egentligen innebär med ovillkorlig kärlek.

Vad curlingbegreppet är

En curlingförälder är en som påstås sopa banan för sina barn så att de inte ska möta något motstånd. I sin bok Sopa lagom! Bättre balans i curlingfamiljen (Wahlström & Widstrand, 2005) skriver Maria Carling och Elisabet Cleve att överbeskyddade (det vill säga curlade) barn blir "kritikkänsliga, får magont eller huvudvärk, känner olust och stress inför skolan, kan ha problem med att tygla humöret, får utbrott när de inte får sin vilja igenom och förstår inte varför leken inte blir på deras villkor." Barnen kan ha dålig självkänsla och är inte intresserade av att tävla, eller prestera överhuvud taget. Vidare antyder de att lathet, passivitet, psykisk ohälsa och övervikt är resultat av curling.

Varför curlingbegreppet inte funkar

Barn får inte alls allt som de vill.

Det verkar provocera många att barn har inflytande över vad de själva ska ha på sig, var man ska åka på semester och vad familjen ska äta till middag. Det är ändå ett ganska begränsat inflytande. Vuxna sätter ändå villkoren för barnens vardag i stort - hur de ska bo, hur ofta och länge amningen ska pågå (särskilt amning på natten är det många som vill avveckla när det är möjligt), att barnet ska sova i egen säng och så småningom eget rum, och om barnen ska gå på förskola och hur mycket. "Trotsåldern" är ett ofta använt begrep för när barn börjar yppa sin egen vilja, och den vanligaste responsen på så kallat trots är att slå dövörat till, säga nej och sätta gränser. Att små barn skulle styra hela familjen är en myt.

Begreppet skiljer inte på lyhördhet och överbeskydd.

Fri amning ses som ett gryende curlingbeteende. Själv ser jag ett unikt tillfälle för föräldrarna att öva upp sin lyhördhet och förmåga att svara på sitt barns behov. Att verkligen erbjuda bröstet, eller för den andra föräldern eller andra vuxna runt omkring, att lämna över barnet till mamman varje gång så fort det visar amningssignaler, är en övning i lyhördhet som är svårare än man kanske tror.

Kvinnor kan berätta om hur det tog flera månader innan polletten verkligen trillade ner och de förstod hur det hängde ihop och kunde börja "amma med ryggraden". Då kan amning ske ofta, ofta och man kan som mamma ta fram bröstet och amma medan man håller på med annat utan att det blir så stor grej av det just i stunden. Amning upphör att vara mat eller måltider och blir en relation när man ammar utan att först fråga sig hur länge det var sedan förra gången, och om barnet verkligen kan vara hungrigt nu igen. Amning blir som att kramas, men mer, kraftfullare, något man gör när barnet har slagit sig, är rädd för främmande, för att somna och vakna och för att skiljas och återförenas.

Carling och Cleve varnar för att man "fastnar i mönstret att omedelbart tillfredsställa barnets alla behov när amningsperioden är förbi" och de kopplar också amningen till mat - barn ska inte få småmål så fort de gnyr. Inom Amningshjälpen har jag träffat många barn som har varit ammade långt upp i åldrarna, förbi skolstarten i några fall. De är absolut inte några bortskämda, lata despoter utan varma och empatiska.

Å andra sidan bakas även det som Jean Liedloff kallar för barncentrering in i curlingbegreppet, nämligen att vuxna sätter barnet i centrum av tillvaron i stället för att det får hänga med i de vuxnas värld och iaktta och lära sig. Barncentrering enligt Liedloff handlar om att man som förälder servar barn med sådant barnet är fullt kapabelt att klara själv - att klä på sig, äta, göra sin egen macka, vara medo ch diska och dammsuga och så vidare. Och det håller jag med om att det är att göra sitt barn en björntjänst. Ofta vill ju i alla fall små barn pröva saker själva, men hindras av föräldrarna för att det går fortare om föräldern gör det. Sedna verkar det som om barnet kapitulerar och köper vuxenvärldens outtalade eller uttalade bedömning: Det här kan du inte. Det är med andra ord återigen att inte vara lyhörd.

Curlingbegreppet har inget anknytningsperspektiv.

För tio år sedan, när curling begreppet kom, stod anknytning inte på agendan bland föräldrar, det har kommit senare. Nu är det mer känt att trygg anknytning är avgörande för barns socio-emotionella utveckling, gör barn benägna att samarbeta, gör det enklare att lyckas bra i skolan, med kompisar och i kärleksförhållanden.

Barn värderar omedvetet den vård de får av sina närmaste och reagerar på den med att skapa ett anknytningsmönster (eller, i värsta fall, så kallad desorganiserad anknytning). Anknytningen kan vara trygg eller otrygg, där otrygg anknytning kan vara överdriven gnällighet och skrikighet eller vad som till synes är alltför stort oberoende av vårdarna. Barn som har trygg anknytning har bäst förutsättningar att må bra psykiskt. Lägger man ett raster av anknytningsteori över curlingbegreppet ser man att det är helt ologiskt.


Det är inte rutinerna som skapar tryggheten.

Jag pratade med en tonårsmamma som var nöjd med att samspelet funkade bra i hennes familj. I enlighet med hur man pratar om barn, rådande diskurs om man så vill, sa hon att det var för att de hade fasta rutiner.

- Nej, sa jag, Jag tror inte det är rutinerna som gör det. Jag tror att dina barn har en trygg anknytning till dig och sin pappa och det gör att rutinerna blir lätta att följa. Finns inte den trygga föräldraanknytningen där så har barnen mindre motivation att följa rutinerna.

Det finns en enorm tilltro till rutiner efter klockan och scheman i vårt samhälle, något som bland annat Maria på Vilda barn har ifrågasatt. Cecilia Moen problematiserade schemametoder i sin bok Trygga barn, trygga föräldrar - de första 2-3 åren. Hon menade att schematänkandet hindrar oss från att se barn som de unika individer de är, utan att vi ser någon som ska anpassas efter ett schema. Barnets  protester mot behandlingen måste då tystas, ignoreras eller distraheras.

Curlingbegreppet missbrukas

Curlingbegreppet ger negativa associationer och förlöjligar föräldrar som bara vill sina barn väl. Jag ser på föräldrafora hur föräldrar inte vågar lyssna på sina barn, och vara följsamma mot dem i rädsla för att uppfattas som curlingföräldrar. Även om författarna till Sopa lagom! visserligen skriver att de yngsta barnen ska servas, hur mycket som helst, så försvinner det i det offentliga samtalet och folks medvetanden. Och vad värre är: Curlingbegreppet har också sopat banan för mer hårdföra förespråkare för barns underordning, som David Eberhard. Det är kanske den mest förödande följden av lanseringen av curlingbegreppet.




måndag 13 oktober 2014

Erfarenhet av barnkultur borde hedra en kulturminister

Alice Bah Kuhnke förlöjligas och sexualiseras i media och det är ett led i hur kvinnliga makthavare avpolitiseras, skriver Maria Sveland i ETC.  Hon skriver klokt, angeläget och bra, men just vad gäller Alice Bah Kuhnke finns ännu en dimension att förhålla sig.

Nämligen hur barn, barnkultur och dess representanter förlöjligas och avpolitiseras.

Sveland tar upp filmklippet som SVT visade av Alice Bah Kuhnke klädd till kyckling som hoppar fram ur ett ägg, och hon tar upp det faktum att Alice har lett barnprogrammet Disneyklubben och kallats för "Disneyklubbenstjärnan", två exempel på hur Alice Bah Kuhnke har förlöjligats. Hon har alltså inte bara sexualiserats utan också infantiliserats eller vad man ska kalla det. Jag vet inte ens om det finns ett ord för det.

Vad jag vet är att ålder är en av diskrimineringsgrunderna. Det betyder att det från statligt håll finns en medvetenhet om att personer diskrimineras utifrån ålder, och att viss ålder ses som mer värd än andra. I praktiken betyder det att man kan ses som mindre värd under de skeden i livet när man är som mest beroende av andra; barndomen och ålderdomen. Och med det följer att barndom och uttryck för barndom används i förlöjligande syfte.

TV-program som vänder sig till barn har ett annat uttryck än TV för vuxna. I barn-TV är det helt normalt och förväntat att en vuxen klär ut sig till kyckling. Det ska inte ligga en kulturminister till last utan ses som en hedrande merit.

söndag 5 oktober 2014

Därför tvekar jag för en 50/50delning av föräldraledigheten

Det är åter kvinnornas fel. Det är (bland annat) på grund av att kvinnor tar ut mer föräldraledighet som vårt samhälle är så jämställt. Det är mitt fel att kvinnor har lägre lön än männen, skriver Linda Norberg Juuso i Sundsvalls tidning. Vet ni vad. Det är mitt fel också. Linda skriver:

"Det kändes väl naturligt att vara nära den människan som bott i min kropp i nio månader. Det kändes väl naturligt att vara nära den människa som växte på grund av min bröstmjölk – vad vet jag. Dessutom försökte jag återhämta mig psykiskt och fysiskt efter graviditet och förlossning och nog trodde jag i min enfald att jag gjorde något bra."

Det här sista tycker jag är en mycket försummad detalj i resonemangen om lagstiftad 50/50-delad föräldraledighet. I vilket skick är en kvinnas kropp när hon är nyförlöst? Hon blöder. Livmodern ska gå från att rymma fyra-fem liter till att åter bli lika liten som ett päron. Blodtillförseln till fostret i livmodern ska tvärt upphöra. Ofta är hon sydd i de ömtåliga områdena runt slidöppningen, om hon inte är häftad och sydd tvärs över hela magen för att hon har fött med kejsarsnitt. Hennes hjärta, som i slutet av graviditeten har haft den största slagvolymen det kommer att ha haft under hela livet, ska anpassa sina slag efter bara henne själv igen. Det gör ont att bajsa. Magen är en stor degig klump. Hon har ofta dragit på sig en del övervikt utöver själva magen. Hon är ofta trött och utvakad efter förlossningen, som i sin tur kan ha varit mycket dramatisk och kan ha lämnat mycket allvarligare spår efter  sig än det jag räknar upp här. Det säger sig själv att man behöver tid för att återhämta sig.

Samtidigt finns barnet där. En ny individ att lära känna. En individ som har 25 % av en vuxens hjärnkapacitet, som är totalt beroende av mamman och hennes partner. En individ som inte har någon uppfattning om dygnsrytm och som ska lära sig allt från början, till och med hur man andas själv och äter själv. Att få amning att fungera kan kräva sin kvinna (för att inte tala om en stöttande omgivning).

Den första tiden som nyförlöst mamma är det vanligt att inte hinna något anat än att ta hand om sitt barn. Man kommer inte ur nattlinnet före lunch, man hinner inte duscha amningen kan strula och/eller göra ont. Man kan behöva gott om tid bara för att komma i balans igen. Och när man väl börjar göra det är det dags att gå tillbaka till jobbet för att mannen (eller medmamman?) ska få sin beskärda del av föräldraledigheten. Han är fysiskt opåverkad av graviditeten och har haft många månader på sig att ställa om till föräldraskapet.

Barnet i sin tur är mycket äldre, Det har dubblat sin vikt, kan fokusera blicken, sitta upprätt i en stol , hänger med på vad som händer runt omkring det, äta själv till viss del och har för det mesta en förutsägbar dygnsrytm med en mer eller mindre sammanhängande nattsömn. För det är kvinnan som har investerat i barntes intensiva, påfrestande första tid. När det är dags att skörda utdelningen av de gjorda investeringarna i amning, nattvak och vård får inte hon vara med, utan då ska mannen få vara hemma, glida runt med barnvagnen och träffa andra föräldralediga. Efterosm han på ett annat sätt hinner och orkar det.

Nej jag tycker inte det är rättvist alls.

Låt mig här inflika att jag är väl medveten om att det inte ser ut så här för alla. Det finns stora variationer och det är långt ifrån alla kvinnor som vill eller kan ha en lång förädlraleighet. Jag har träffat många familjer där det har varit mannen som har haft den traditionellt "moderliga" rollen i förhållande till barnen; där det har varit han som först har svarat på barnens signaler, klätt på och pysslat och vyssjat och till och med prövat att amma. Men i dessa familjer passar kanske inte heller en 50/50-delning, där kanske det är bäst för alla parter om mannen tar största delen av föräldraledigheten.

Men rättvist, nehej du.

Jag är definitivt feminist. Jag erkänner att det finns en könsmaktordning som gynnar män och missgynnar kvinnor. Jag anser. förstås, att det är djupt orättvist att barnafödande missgynnar kvinnor men gynnar män och att det får skillnaderna i lönesättning att ta fart. Men jag anser att det är problem som rör arbetsmarknaden och samhället i stort.

Jag tycker det är fel att det skylls på kvinnorna själva och jag tycker det är fel att lösa det genom en 50/50-lösning. Inom Amningshjälpen brukar vi poängtera att man visst kan fortsätta amma efter att man har börjat jobba. Och visst kan man kanske det. Men det kan fungera bättre eller sämre i olika familjer, det som allt annat. Inte alla barn börjar äta större mängder fast föda strax efter sexmånadersdagen.

 Jag skulle föredra en tredelad lösning, som också föreslogs i utredningen om reformerad föräldraförsäkring från 2005. Fem eller sex månader öronmärkta till vardera föräldern, och så en pott på fem eller sex månader att ta ut tillsammans. Lägg till det möjlighet att vara föräldralediga samtidigt, generösa möjligheter att gå ner i arbetstid och mycket större flexibilitet vad gäller arbetsförhållanden när man väl återgår till jobbet.