söndag 29 december 2013

Det där med gränser 2


Här är jag, 10 månader, i min lekhage i vår trädgård en sommardag på 1960-talet. Tittar man noga på bilden så ser man min mors arm, hon sitter med mig i hagen när bilden tas och stöttar mig. Men när jag var liten och tittade på den här bilden i mitt album tänkte jag: jag längtar efter C. C var min äldre kusin som brukade passa och leka med mig. Jag har däremot inget minne av att min mamma (eller, ännu mer absurt, min pappa) någonsin lekte med mig i lekhagen.

När jag var barn associerade jag bilden till ensamhet och längtan. Med stöd av bilden kan jag minnas hur det var att stå vid räcket och längta efter sällskap. Vaddtäcket på gräset. En korg med leksaker. Lakan eller kanske en filt för att ge skugga.

När C passade mig var det kul att vara i lekhagen, eftersom hon var där med mig. Och jag behövde inte vara i lekhagen på samma sätt, eftersom hon kunde se efter mig. Vi bodde på ett lantbruk och lekhagar sågs som ett praktiskt sätt för de vuxna att kunna sköta sina sysslor i fred, utan att jag tog mig ut på vägen, till gödselstaden eller någon annanstans där jag inte fick vara.

Som jag ser det nu var lekhagen en sak i en lång rad saker som ersätter mänsklig direktkontakt mellan småbarn och äldre barn och vuxna. En sak som sätter upp begränsningar som borde vara onödiga.

Det där med gränser 1

För ett tag sedan var jag i ett samling yrkesmänniskor som alla jobbade med barn. Vi hade värderingsövningar och skulle ställa oss upp om vi höll med om ett påstående och förbli sittande om vi inte höll med.

Ett påstående var "Barn behöver gränser." Alla runt omkring mig ställde sig upp direkt som en man.

Jag tvekade. Till slut reste jag en liten bit från stolen, utan att sträcka upp mig helt.

Det är ordet och metaforen gränser jag har problem med. På ett sätt förstår jag alldeles. Det finns outtalade gränser för vad som är okej och vad som inte går för sig. Vanligt folkvett, helt enkelt. Alla har vi personliga gränser. Jag vill inte att någon klappar till mig i rumpan, varken en treåring eller en gubbe på 60+. Bägge sakerna har hänt. Bägge gångerna sa jag Stopp.

Har man barn sätter man också upp osynliga gränser för hur långt ifrån en själv man tycker det är okej att barnet avlägsnar sig. Vi bor öppet och fritt och jag minns hur ett av barnen, då  två år, drog iväg på vår infartsväg på en Bobbycar en gång. Till slut syntes Bobbycaren bara som en liten röd prick medan barnets blåa overall och mössa flöt ihop med grönskan bakom. Fram till den punkten hade jag litat på att hen kom tillbaka av sig själv. Därefter var det som om hen passerade en osynlig gräns, min gräns för hur långt bort hen kunde vara. Det var som om mitt barn kommunicerade till mig: "Visa mig hur långt jag kan avlägsna mig innan du saknar mig." Jag hämtade barnet, och hen gjorde inte om det. (Hade vi bott i ett område som var mer trafikerat hade mitt barn förstås aldrig fått avlägsna sig så långt.)

Men just gränser är varken det största eller viktigaste behovet barn har. Mat, beskydd och omvårdnad är  mycket högre prioriterat. Och barn som får sina grundläggande behov mötta tillräckligt väl efterhand som de uppstår och uttrycks, barn som får förmånen att vara nära några få vårdare - föräldrar - som älskar dem och inte vill hellre än att de mår bra, som sover med dem på nätterna, kramar dem och ler åt dem, de barnen utvecklar vad som på fackspråk kallas för trygg anknytning. De lär sig lita på sina föräldrar, håller sig intill dem och ser dem som läromästare. Och när det funkar så kommer kärleken och  följaktligen folkvettet av sig själv, som Astrid Lindgren sa.

(Nu vet jag att det verkligen inte är så enkelt alla gånger. Det finns enorma förväntningar på föräldrar i vårt samhälle, ett informationsbrus av aldrig tidigare skådade proportioner - som detta inlägg också bidrar till - och gott om kartor som inte stämmer med verkligheten. Man får känna efter själv, försöka få kontakt med sitt eget inre barn och göra så gott man kan. Har inte ens barn en trygg anknytning så är det förstås inte kört för den skull. Men jag vill ändå skriva om det, för jag tycker det är så himla vettigt och bra att sträva mot.)

Men gränser kan också vara, och är ofta, negativt. Vi vill inte omgärdas av gränser, vi vill vara dem vi är och mötas med respekt. Vi vill känna oss fria att göra det vi vill och utvecklas på de sätt vi vill. Vi vill inte att andra begränsar oss. Vi vill att våra barn utvecklas till självständiga, kreativa människor, gärna de som ser möjligheter och lösningar snarare än begränsningar. Och då måste den sidan av oss bejakas medan vi växer upp!

I förskoleåldern har människan fler synapser, kopplingar i hjärnan, än någon annan gång i livet. Kanske är det därför förskolebarn har en så lysande förmåga att associera och tänka på ett sätt som, med en vuxens perspektiv, kallas utanför boxen. Sedan dör kopplingar som inte används, bort, och de som används förstärks, enligt principen "use it or lose it"eller "vinna eller försvinna". Är det inte den här förmågan att vara kreativ som vi gärna vill uppmuntra?




söndag 10 november 2013

Dags att om- och uppvärdera samsovning

Jag minns en avlägsen tid för många år sedan när mitt första barn var nyfött. Jag lade henne att sova i vaggan vi hade, och förvånades över det fenomen som alla som har nattat ett spädbarn känner till, men som ingen berättar för oss innan vi får egna barn: Att så fort jag försökte lägga henne ifrån mig slog hon upp ögonen och tittade på mig. Och det var bara att börja om igen.

Jag minns hur vi turades om på nätterna de där första sommarveckorna. Min man tog henne långa stunder, gick och satte sig med henne i vardagsrummet och såg på handbollen i Atlanta-OS medan jag tillkämpat försökte sova. Hur dottern sedan låg i vaggan och sökte med händerna i tomma luften och smackade med läpparna efter bröstet som inte var där. Hon kunde inte sova och jag kunde inte sova.

Hur jag, med hjärtat i halsgropen, lade mig på rygg med henne på min bröstkorg och vaksamt och ytligt sov några timmar. Vi hade vattensäng på den tiden och hon skulle klämmas emot mig om hon ramlade ner bredvid mig.

Till slut bestämde jag mig för att det fick vara nog. Vi flyttade in min resårmadrass från singeltiden i sovrummet och så sov jag och dottern på den. Ja, vi sov! Intill varandra kände vi oss båda trygga. Jag lärde mig amma liggande och slapp stiga upp för att amma, kunde bara ligga kvar i sängen. Jag läste böcker. Det var fantastiskt. En revolution. Att sömnen funkade gjorde såklart också att jag var piggare på dagarna.

På den tiden, 90-talet, upplever jag att det var lite friare kring hur man gjorde med sina barn. Att barn skulle sova i egen säng fanns naturligtvis som norm, och det var ingen just som skrämde upp mig med farorna med samsovning. Det var inte så stort fokus på spädbarns- och småbarnsföräldrar som det är nuförtiden och i tystnaden fanns en frihet att göra lite som man ville, upplever jag.

På senare tycker jag det verkar som om man som förälder är mer styrd. Vad gäller sömn så ska barn sova i egen säng med napp i munnen, har det hetat. För samsovning är farligt, har man mullrat och hotat, både i USA och här i Sverige. Femminutersmetoder, som brutalt har skullat förmå barn att somna och sova ensamma i sin säng har varit en vanlig lösning inom banrhälsovården.

Nu sticker amningsforskaren Eva-Lotta Funkquist ut hakan i UNT och menar att femminutersmetoderna inte är i enlighet med FN:s barnkonvention. Metoderna sätter inte barnets bästa i första rummet, utan föräldrarnas. Det är föräldrarnas nattsömn och kvällsro som ska värnas med metoderna.

När barnet ändå vill ammas flera gånger per natt är det enklare att samsova, och göra det på ett säkert sätt. Liknande tankar har Sarah Kerringan i den här artikeln. Föräldrar har alltid samsovit och kommer alltid att göra det. Då borde föräldranra i stället informeras om hur samsovning kan ske på ett säkert sätt. Kerrigan gör en liknelse med sex.  Det håller inte att predika total avhållsamhet, ungdomar kommer att ha sex i alla fall. Då är det mer förnuftigt att informera om hur man kan ha säkert sex.

I själva verket kan säker samsovning minska risken för plötslig, oförklarlig spädbarnsdöd, jämfört med ensamsovning.

Eva-Lotta Funkquist har lett ett projekt som har tagit fram information om säker samsovning och sammanfattat den i en liten skrift, Sugen på sömn. Den finns att köpa hos Amningshjälpen.


söndag 13 oktober 2013

Dagens bästa om att luras i reklam

Mataffärskedjan Lidl öppnade en tillfällig lyxkrog under namnet Dill i Stockholm, med en tvåstjärnig Guide Michelin-kock i köket. Det serverades såvitt jag förstår fine dining, alltså väldigt flotta menyer med många rätter. Och så kommer avslöjandet, den här gången är det inte toppenråvaror som enskilda superomsorgsfulla bönder levererar, utan alltihop kommer  från "lågprisjätten" Lidl!

Folk är lurade! En del (de som inte brukar gå och äta fine dining, får man tro) tycker det är kul, andra blir förbannade. Argast av dem alla verkar Paul Ronge, presenterad som mediastrateg, bli. I Aftonbladet dundrar han:

– Jag tycker hela det där greppet, att göra lätt för sig genom att ljuga för folk för att få uppmärksamhet, inte bara är moraliskt fel utan också oeffektivt. Du kan inte bygga trovärdighet genom att lura folk.

Det fick mig att fundera på en viss sorts marknadsföring som jag känner till en del om, nämligen spädbarns- och småbarnsmat. Nyligen blev Semper anmält till Konsumentverket för dess påståenden att välling ger god nattsömn, något som inte stämmer. Inte heller stämmer det att det är normalt att (hel)amma så lite som fem gånger per dygn, som Semper påstår. Ammar man så lite riskerar man att bröstmjölken snabbt sinar och ens barn får vara hungrigt. Och då ligger det ju nära till hands att man tar till ersättningsprodukter från - Semper.

Men när man säger det verkar folk mest bli trötta. Nej det är klart de ljuger, säger de. Men varför envisas Semper med att skriva det då? I år efter år? Och varför plötsligt denna upprördhet över Lidls högst välförståeliga försök att visa att deras råvaror är helt okej?

För så är det ju. En Asterixpotatis är en Asterixpotatis, vare sig den säljs på Ica eller Lidl eller direkt från en lokal odlare. Broccoli är broccoli. Jag har allt förtroende för att en yrkesskicklig kock kan laga riktigt, riktigt god mat med medelmåttiga råvaror, bara de är färska. Precis som en skicklig musiker kan få ett medelmåttigt musikinstrument att låta riktigt bra.

Förstå mig nu rätt. Jag gillar inte att man luras i reklam, och jag tycker att Sempers försåtsminering av amningen och direkta ljug om det där med sömnen är riktigt fula grepp. Jag föredrar ekologiska varor men de flesta restauranger, fine dining eller ej, serverar inte ekologiskt. Men jag tror inte ett smack på att Lidls råvaror är sämre än exempelvis Icas råvaror. Kommen så långt i Aftonbladets artikel pratar jag med min man om det.

Jag fortsätter läsa i Aftonbladetartikeln.

– De sunkigaste varumärkena är benägna att betala mest. För att få stjärnglans från kändisarna, säger Paul Ronge till Aftonbladet.

Därmed får han sista ordet i artikeln. Och direkt under kommer en disclaimer: Efter att aritkeln publicerats har det frmakommit att Paul Ronge jobbar - för Ica ...

Surt sa räven kanske?

söndag 6 oktober 2013

Den limbiska hjärnan gör oss medkännande

Igår var jag på konsert med Bob hund i Malmö. Bandet eller orkestern, som Tomas Öberg konsekvent kallar dem, hade en enastående spelglädje efter en tids bortovaro från livespelandet. Särskilt den ena gitarristen, som brukar vara ganska sluten, överraskade med att le strålande. Och hundratals människor som hoppar jämfota, skrålar med och klappar händerna i dubbel takt, precis som Tomas vill.


Det slår mig att det jag ser, och deltar i, är något som den limbiska hjärnan gör möjligt. I våras läste jag äntligen boken A General Theory of Love. Följande är skrivet direkt ur minnet så det ska tas med en nypa salt, men jag ivll ändå dela med mig: Boken utgår ifrån tanken att man kan dela upp den mänskliga hjärnan i tre delar, reptilhjärnan, den limbiska hjärnan och hjärnbarken, neocortex. Reptilhjärnan är den som styr många kroppsfunktioner. När bara denna del av hjärnan fungerar kallas man hjärndöd. Neocortex, den nya hjärnan, finns hos alla däggdjur, men människans är den överlägset största. Här finns förmågan att planera, symbolisera och resonera.



Och så är det då den limbiska hjärnan, däggdjurshjärnan. Den limbiska hjärnan ger oss förmågan att ta hand om vår avkomma, och förmågan att knyta an. Härifrån kommer förmågan till omvårdnad, kommunikation, kärlek. Den limbiska hjärnan gör att vi kan tolka ansiktsuttryck och tonfall. Det är den som gör att vi kan se in i ett annat däggdjurs ögon och få kontakt, och att vi i viss mån kan tolka känslolägen  över artgränserna.


Och det är den limbiska hjärnan som ger oss förmågan att leka.


Det är den limbiska hjärnan som gör att en musikkonsert, när man är i samma rum som musikerna, blir en så mycket större upplevelse än att lyssna på en skiva. Dels för att man delar upplevelsen med alla de andra åhörarna (i boken jämförs att se en film för sig själv på TV med att se den på bio, om jag minns rätt))  men, tror jag (och det står nog inte i boken) för att man delar upplevelsen med musikerna. Det går rätt in i oss, utan mellanväggar, och det är ömsesidigt. Precis oms Tomas också brukar påtala i sina mellansnack, att det är bandet och publiken som gör konserten tillsammans.



A General Theory of Love är såvitt jag vet inte översatt till svenska. Cecilia Moen skrev bra sammanfattning av den, som man kan hitta här.

torsdag 3 oktober 2013

Dagens länktips

På bloggen Det känsliga barnet ligger en personlig berättelse om att använda sömnmetod. Den grep mig starkt, inte minst det som handlar om konsten att be om förlåtelse - och att ta emot förlåtelse. Läs den här.

fredag 13 september 2013

Konvalescens

Nja, så allvarligt är det kanske inte. Men en veckas soffläge känns länge när man har en dunderförkylning och hela tiden tror att nästa dag, då kan jag kanske vara tillbaka på jobbet.

Idag orkade jag gå på möte med arbetskamraterna i alla fall, och jag hörde mig själv liksom utifrån när jag berättade vad jag hade gjort under veckan:

  • Stickat.
  • Sett på teve, i realtid och på play.
  • Läst.
  • Haft det tyst.

Saker jag väldigt sällan gör någon längre sammanhängande tid när jag är frisk. För att det hela tiden är något annat som pockar på.

För ett par år sedan hade jag lunginflammation. Det var hemskt jobbigt, och jag har aldrig varit så sjuk. Och aldrig blivit fullt frisk så långsamt. Men alla stunderna då jag bara låg och läste i solstolen eller i soffan, de stunderna minns jag ändå som ljusa. Det var stunder av ostörd och självklar vila, utan tankar på att jag borde göra något annat, och utan att någon annan förväntade sig att jag skulle göra något. Det var min tid.

Sen så småningom kommer lusten smygande tillbaka. Lusten att lyssna på musik, att baka, skriva blogginlägg. Det börjar med en viftning i tårna och sen sprider den sig upp genom kroppen. Men i mitt hjärta har vilan fått bre ut sig.

Utan vila ingen lust att arbeta och skapa.

lördag 7 september 2013

Ringblommor



När jag började vända på jorden och göra köksträdgård på förra stället vi bodde kom det plötsligt upp ringblommor alldeles spontant. Någon tidigare boende där har sått ringblommor och sedan har fröna bidat sin tid i jorden tills det kom någon och grävde om så att de fick chansen att gro och växa upp.

De är gula och orange i olika nyanser, och alla har de brun mitt.

När det kökslandet hamnade i skugga av växande träd höll ringblommorna på att dö ut. Jag räddade frön från några plantor och efter några år fick jag tummarna loss att så dem på ett nytt ställe. Bara några få plantor grodde men jag tog nya frön av dem, och deras ättlingar.

Nu hade jag sparat frön  inför flytten tidigare i år. Nu fick de agera gröngödsling där jag hade dödat gräsmatta under en lastpall.

Ringblommor har ne speciell plats i mitt hjärta. Sommaren innan jag fyllde tre plockade jag ringblommor och lade intill en kulverterad bäck under vår markväg, där jag trodde det bodde en räv. Jag plockade blommor till räven. När mitt yngsta barn skulle födas bestod min "smärtlindring" i att jag tittade på den bukett med ringblommor som jag hade plockat in tidigare på dagen.

Ma  kan också lägga ringblommeblad i mandelolja och göra en fin salva, eller piffa upp vilken sallad eller pasta som helst med färgglada ringblommeblad. Man kan. Men det är inte ofta det blir av. Jag är nöjd med att bara titta på dem, plocka in dem och lukta på deras säregna inte särskilt goda lukt, Och jag har väldigt svårt att tänka mig en sommar utan ringblommor.

lördag 31 augusti 2013

Om vårt livslånga förhållande till saker


I anknytningsteorin betecknar trygg bas föräldern som den trygga punkt varifrån barns utforskande utgår, och säker hamn föräldern som den barnet vänder sig till när det känner sig oroligt, ledset eller otryggt för att tanka trygghet och ladda batterierna. Det är den unika människan som är den viktiga. Ett barn har sin förälder som trygg bas och säker hamn oavsett de yttre omständigheterna. Det är inte kopplat till hemmet eller ett visst rum. Anknytningspersonen i sig är unik och inte utbytbar. Det går inte med en annan person.

I vår kultur anses det ofta som bra att barn fäster sig vid en speciell sak, en snuttefilt  eller ett gosedjur till exempel, som liksom "laddas" med betydelse, så att barnet finner lugn och ro när det håller på med det - ett övergångsobjekt. Övergångsobjekt är mindre vanliga bland barn som ammas längre och kan saknas helt i andra kulturer (som är mindre materialistiska). Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg, undrar jag om bruket av övergångsobjekt har någonting att göra med vår livslånga upptagenhet med saker.

För jag tycker vi har en benägenhet att skapa relationer till saker, döda ting som inte har en hjärna och inte förmåga att svara. Vi vill tro att saker gör oss lyckliga. Det är till och med fullt acceptabelt att säga att man är kär i ett par skor eller en kaffemaskin.

Jag sitter också fast i det. Jag är fäst vid min klockradio, min cykel och mitt kök. Köket har jag investerat både tid och pengar i. Under många år målade jag lager på lager med långsamtorkande linoljefärg på alla köksdelarna innan de äntligen var färdiga att montera ihop. Det är vackert, relativt miljövänligt och luktar gott. Men ändå.

(Ännu värre är det med ärvda saker, där det är så lätt att få för sig att saken fortfarande hänger ihop med sin förra ägare, trots att denna är död och begraven sedan år tillbaka. Jag rensar fortlöpande ut mina föräldrars gamla saker, håller en sak i handen och hjärnan tänker, med min förälders röst, "men det är väl synd ..." och jag får riktigt argumentera tillbaka till den: Jag ska säga dig vad som är synd. Det var synd att du blev sjuk och dog. Men nu är du borta och du kan inte komma tillbaka och använda saken. Jag kan slänga den om jag vill. Men det var en utvikning.)

Det är också vanligt att man drömmer om att en ny sak ska göra en lyckligare. Nina Björk diskuterar fenomenet i sin bok Lyckliga i alla sina dagar, där hon också landar i att det är de mänskliga relationerna, kärleken, som egentligen är det djupast mänskliga som också borde styra hur vi bygger vårt samhälle - men inte gör det. "Om bara jag hade en grön tennisboll/en ny och bättre bil/vad som helst så skulle jag vara lycklig". I själva verket är det ett tänkesätt som störtar oss i fördärvet. Vi har redan konsumerat upp de resurser på jorden som skulle ha räckt året ut för ett hållbart liv.

Vi kan vara väldigt snabba i att tro att om bara en viss sak vore så är problemen bortblåsta. Så vi lägger timme efter timme, vecka efter vecka för att jobba ihop pengar som vi förbrukar på saker. Man kan fråga sig inför varje önskan som dyker upp "är jag beredd att jobba så lång tid som det tar för att tjäna ihop till saken, eller vill jag hellre vara ledig den tiden och ta det lugnt? För mig blev svaret väldigt ofta det senare.

Inom området barnafödande tänker jag på två typer av saker. För några år sedan var det snäckorna som man skulle lägga på bröstvårtorna om de var såriga. Ingen vetenskaplig underbyggnad, men snacket spreds snabbt. Tänk att det kunde vara så enkelt och naturligt - snäckor på brösten så poff är problemen borta!

Den underliggande orsaken till att kvinnor får sår på bröstvårtorna vid amning är att barnet har för litet tag och det kan ofta avhjälpas med vägledning i amningsteknik. Det är mer finlir men inte så väldigt komplicerat egentligen. Svårare är det att nå ut med budskapet att lösningen på problemet inte är saker - snäckor, salvor eller en amningsnapp - utan något i hur man gör, något man kan lära sig och lära vidare till andra. Men det är som att tron på saker är så stark att det är svårt att övertyga sina medmänniskor om att lösningen kan vara något annat.

Det senaste tillskottet bland saker är bläckfiskar till för tidigt födda i kuvöser. Bläckfiskvirkandet började enligt Hemmets Journal på en dansk neonatalavdelning för mindre än ett år sedan, och spred sig snabbt som en löpeld. För en prematur sägs det vara lugnande att sluta handen om en mjuk bläckfiskarm. Pulsen går ner och de blir mindre flaxiga, säger personalen i detta inslag. Men precis samma effekt, och mycket mer därtill, får man om barnen läggs hud mot hud på sin förälders bröstkorg. Plus att det ligger närmare till hands att föräldrarna får en insikt om att de är de viktigaste personerna i sitt barns liv och att det är deras barn, inte sjukhusets. Slutligen är hudkontakt väldokumenterat, till skillnad från virkade bläckfiskar. Läs mer om hudkontakt i neonatalvården på dr Nils Bergmans hemsida kangaroomothercare.com.

Sverige sägs vara ett av världens mest sekulariserade länder, men då räknar man inte tilltron till saker. Men tron att saker skänker en lycka, självförtroende eller vad det nu är, är en illusion. Saken i sig "gör" ingenting.

Förändringen bor i oss själva, tillsammans med våra nära.


fredag 30 augusti 2013

Jätteröksvampår i år

Lite varstans runt där jag bor på den skånska slätten dyker det upp vita klot ur marken. I gräsmattan här utanför, i vägkanter, hästhagar och till och med på offentliga grönytor har jag sett dem skjuta upp som svampar ur jorden. Det ÄR svampar. Jätteröksvamp.



Det verkar vara jätteröksvampår i år. Trots eller tack vare att det är så torrt.

Jätteröksvamp har ingen hatt och fot utan blir bara en enda stor rund form. Den på bilden här ovan är nog 30 cm tvärs över och väger kanske bortemot ett kilo.

Plockar man den medan den är fast och vit har man en finfin matsvamp. Jag pillar bort jord, skalar den och tärnar den. Sen kokar jag den i smör, som min mor sa. Rejält med smör och så får vattnet i svampen koka bort. Man kan ha rätt hög värme när man ser att det blir mycket vatten i pannan. När det mesta vattnet har kokat bort får man gradivs sänka värmen och puttra det hela en stund till så att den blir riktigt  genomstekt. Kanske vill man salta och peppra lite, Sen kan man äta den som tillbehör, eller stuva den och göra 70-talsfavoriten varm macka i ungen med svampstuvning och ost.

Jätteröksvampen är väldigt god, smakar lite som champinjon tycker vi.  Men framför allt känns det väldigt trevligt av naturen att skicka upp ätbara jättebollar till oss. Tack!

EDIT 2015: Jag har övergått till att lägga svampen i en torr panna och steka/koka bort vattnet först, innan smöret sätts till. Rekommenderas.

lördag 17 augusti 2013

Tankar om "Leka för livet" av Lars H Gustafsson


"Leker du när du jobbar?" frågar Lars H Gustafsson olika yrkesmänniskor - bland annat musiker, konstnärer, präst, läkare och psykolog - i sin nya bok Leka för livet. Alla svarar de ja, någon med reservationer för vissa delar av arbetet, andra mer obetingat.

Jag ställde mig frågan till mig själv - leker jag när jag jobbar?
Nu för tiden är jag förskollärare så visst händer det att jag leker med barnen. Men då är det ofta det Lars i sin bok kallar vuxenstyrd regellek, och jag håller med honom om att det är en helt helt annan sorts lek än låtsasleken, som är mer på barns villkor. Jag skulle definiera låtsasleken som en slags djupare lek, som på samma gång är svårare att komma igång med, och mer lättstörd men också mer lustfylld och givande för den som leker, ensam för sig själv eller tillsammans med andra. Det händer att jag låtsasleker på jobbet också, men det händer ärligt talat ganska sällan. Och som pedagog kan jag ju aldrig gå in i leken till hundra procent, eftersom jag samtidigt måste hålla ett vakande öga på barnen, både de som deltar i leken och de som finns runt omkring, och telefonen, och dörren ...

Leker jag när jag jobbar i den bemärkelse att jag går in i en roll och leker att jag är förskollärare, eller tidigare, journalist?
Nej.
Nej, jag kan inte påstå att jag leker på jobbet. När jag jobbar, jobbar jag.
Visst kan jag ha nytta av mina erfarenheter av lek i jobbet. Det går en spikrak linje från min lek med mina tio dockor, mina barn, i det omgjorda hönshus som var min lekstuga när jag var fyra-fem-sex år till jobbet i barngruppen. Jag pratar likadant med barnen på förskolan som jag gjorde med mina dockor. Och visst hade jag nytta av allt jag hade klottrat, skrivit och scrappat under hela min uppväxt i jobbet som journalist. Men nej, jag leker inte när jag jobbar. *

När jag är ledig leker jag. Jag leker i när jag jobbar trädgården. Då kan tankarna flöda fritt och jag kan besöka helt andra världar, vrida och vända på intrigen i en bok jag har läst, eller fantisera iväg eller bearbeta jobbiga saker som har hänt. Och medan jorden vänds under spaden, eller ogräset rycks upp, eller bär plockas så sker en process med mig också. Tankar, upplevelser och erfarenheter som låg som skrynklig tvätt i en tvättkorg i mitt inre slätas ut och viks och läggs in på rätt ställe i minnet. Jag leker när jag står i köket också, eller håller på med andra typer av skapande, men i trädgården går det nog allra bäst.

Jag minns något som jag tror mig ha läst av lekforskaren Birgitta Knutsdotter Olofsson. Hon menade, om jag minns rätt, att det är ett medelklassfenomen att värdera leken. Att personer från arbetarklass mer värderade att göra ett gott arbete. Kanske är det det som stämmer in på mig. Tanken "jobb är jobb och jobb ska göras" är en moral som jag har fått med mig sedan barnsben och som jag fortfarande håller högt. Inte reservationslöst, men som en grundtanke.

Leka för livet är en personligt skriven bok. Det berättar Lars i  den uppsättning regler för läsningen av boken som finns längst fram i boken i stället för förord. Det här är hans egen personliga bok om lek, och den innehåller mycket men jag blir också förundrad över hur stor skillnad det är på den här boken, och hur den skulle ha blivit om jag hade skrivit en personlig bok om lek.

Ta musiken till exempel. Lars ser jazzimprovisationer som ett sätt att som vuxen fortsätta att leka. Det finns en fast ram, men innanför den kan improvisationerna ta många vägar. Själv har jag någon slags musikalisk hemvist i punken. Jag spelar inte själv och det enda jag sjunger är barnvisor och psalmer, och jag lyssnar ärligt talat inte ens särskilt mycket på punk, det är för skränigt. Men den finns alltid där i bakgrunden. Den musik jag lyssnar allra mest på är new wave, som har beskrivits som "punkare som har lärt sig spela". Det jag gillar med punken är dess respektlösa attityd. Alla kan spela! Det ligger mycket lek i det också. Ett slags återtagande av rätten att leka i tonår och vuxenår. I alla fall som jag ser punken.

Större skillnad på ett mer allvarligt sätt är det mellan Lars och mitt synsätt på övergångsobjekt. Lars beskriver på sitt sätt övergångsobjekt och dess roll att skänka trygghet och ta med sin ägare till "mellanområdet" där yttre upplevelser bearbetas innan de kan läggas till inre erfarenheter. Han jämför övergångsobjekt för småbarn med maskotar för idrottande ungdomar ikoner för vuxna. Leken finns i mellanområdet. När jag håller på i trädgården är jag i mellanområdet. Donald Winnicott myntade termerna övergångsobjekt och mellanområde och han såg snarast övergångsobjekt som nödvändiga i separationen mellan förälder och barn. Huruvida övergångsobjekt är nödvändiga går inte Lars in på och jag utgår från att han är väl medveten om att långt ifrån alla barn har övergångsobjekt. Men kapitlet är så kärleksfullt skrivet och  här blir det en riktig krock med mitt synsätt att barn tar till övergångsobjekt som en nödlösning för att de inte får tillräckligt med närhet och lyhörd vård av sina nära vuxna. För det är ju faktiskt så att den trygghet ett dött ting, en nalle eller en snuttefilt kan ge är en illusion, medan den trygghet som närhet till föräldrarna kan ge är högst påtaglig. (Man kan fortsätta resonera från denna punkt men det spar vi till en annan gång.)

Min utgångspunkt är att barn generellt helst vill ha konstant kroppskontakt den första tiden, med amning (eller nappflaska) på minsta knyst och även andra typer av vård, som lite ändrat läge i famnen, följsamhet med dess känsloläge och så vidare. Barn som ammas längre har mer sällan övergångsobjekt. Barn i andra kulturer, med mer kroppskontakt och amning än i vår kultur har mer sällan övergångsobjekt. Cecilia Moen skrev om övergångsobjekt. Hennes nättidning ABC nättidning för nyfikna föräldrar ligger nere efter hennes död för ett par år sedan men finns i ett webbarkiv. Här är artikeln om övergångsobjekt.

Personligen undrar jag hur stor roll bruket av övergångsobjekt i vår kultur har för vår livslånga upptagenhet med saker, snarare än människor. Jag tänker att all denna anknytning till saker dels sker på bekostnad av goda relationer till andra människor och dels belastar miljön. När jag hade läst kapitlet om övergångsobjekt i Leka för livet var jag tvungen att lägga ifrån mig boken några dagar för att jag var så provocerad.

Provocerad blir jag också av Lars', som det visar sig, fiktiva samtalspartner munken Frans. Det är ett underbart grepp i en lekbok att leka både själv som författare och med läsarna genom att presentera den här munken och låta honom ge sig in i handlingen. Men hans åsikter och besserwissriga attityd stör mig, han verkar ganska jobbig, Frans.

Ett långt och uppmärksammat avsnitt i boken berör lek i skogen. Lars beskriver lek i skogen som något som var mycket vanligt och självklart i tidigare generationer och han är bekymrad för vad det innebär för människor att inte vistas i naturen och leka i naturen som förr. Här känner jag mig också ganska så främmande. Jag är uppvuxen i fullåkersbygd på Söderslätt, där jag också bor nu, och har tillbringat mycket lite tid i skog. Det mesta var enstaka semesterveckor i mormors och morfars sommarstuga på en mälarö som visserligen var underbara, men i minoritet bland mina barndomsminnen. Naturen häromkring består av små små plättar mellan åkrarna, och så stränderna. vid vår badstrand rann det ut en bäck och där har jag ägnat många sommarlovsdagar åt att bygga kanaler och fördämningar. Runt min barndoms byskola fans en smal frans med träd, som vi kallade "skogen". Trevligt alltihop, men jag själv kan inte relatera till återkommande och kontinuerlig lek i en stor skog. Vi hade ju knappt klätterträd ens.

Det är intressant och kanske symptomatiskt att Lars närmar sig anknytningsbegreppet från skogen. Anknytning nämns i bokens början om spädbarnens gryende lek och behov av närvarande vuxna, men det är i avsnittet om skogen han tar itu med anknytningsbegreppet rejält. Det har kommit in ganska nyligen i hans liv, förstår man, och han beklagar att frågan om anknytning så länge har ignorerats av yrkespersoner och forskare. Det gläder mig! Här blir jag riktigt engagerad! Ja, det är en fråga jag brinner för att föra in anknytningsperspektivet  i alla verksamheter som har med barn att göra, för det är så grundläggande. När jag utbildade mig till förskollärare kämpade jag för att införa mer anknytning i undervisningen, och det gick väl sådär. Här, härhär och här har jag skrivit om anknytning i ett förskoleperspektiv.

I avsnittet om skogen finns också ett stycke om de vuxnas rädsla och det önskar jag att många många vuxna ville läsa. Jag tycker jag har träffat så många ängsliga vuxna, på nätet och i riktiga livet, som ser faror för barn bakom varje krök och inte ser att deras oro riskerar lägga sig som en blöt filt över barnens utforskarlust och rörelseglädje. Att Lars, i egenskap av läkare, tar oron på allvar men sätter den i proportion till verkliga risker är mycket välkommet. och han skriver, så oerhört klokt: "Genom att utsätta sig för risk under kontrollerade former lär sig också barnen att handskas med riskerna på ett kompetent och omdömesgillt sätt." Tack, TACK för den meningen Lars!! Och för hela kapitlet.

Riktigt intressant och mycket nytt för mig kommer i kapitlet om föräldraskapets villkor och om Martin Bubers resonemang kring ett Jag och ett Du  respektive Jag och Det. I Jag-Det ser jag den andre som ett föremål, skriver Lars, medan i en Jag-Du-relation är den andre en unik människa, inte lik någon annan och lika viktig som jag själv. Jag har redan skrivit in Jag och Du i en dikt. Lars skriver också oerhört vackert (med referens till Martin Buber vars namn jag har stött på även i andra sammanhang men inte tittat närmare på själv) om hur existensen av ett Du upphäver gränserna mellan människor - när Du är lika viktig som Jag. Det startade många nya tankar hos mig som jag hoppas återkomma till.

Ja det finns mycket att tänka vidare om i Leka för livet. En skeptisk inställning till dataspelande. I alla fall inte reservationslöst positiv. En oro för att lek utarmas av stillasittande, innevistelse och skärmar i stället för upplevelser som talar direkt till alla sinnen. Jag delar den oron, och har utvecklat mina tankar här och här. Dock fick det perspektivet mycket lite gehör på lärarutbildnignen som jag gick, tycker jag, där man nog snarare ville verka modern och framstegsvänlig och bejakade leken på nya sätt. Som jag minns Lars' bok Upptäcka livet har den samma inställning, typ "leken är evig, det är bara formerna som växlar". Jag kan tycka det är en lite aningslös inställning och jag gläds åt den förskjutning i Lars perspektiv som jag tycker mig märka.

Lars sätter fingret på en viktig punkt vad gäller dataspel: Barn lek är utformad av barnen själva, men dataspel är med nödvändighet designade av vuxna. Den är också mer styrd och ger inte utrymme för improvisationer. Jag spelar inte dataspel till vardags men i datorernas ungdom hände det att jag lade patiens och jag märkte att man inte kunde göra på minsta sätt annorlunda än vad den som hade designat spelet hade bestämt. Om dataspel tar stor del av en uppväxande människas liv - vad innebär det för förmågan att se saker från olika perspektiv och pröva oväntade lösningar - något som barn är bra på men som mattas av i takt med att hjärnan mognar?

Lars skriver också att han till skillnad från tidigare bokprojekt denna gång öppet har berättat att han håller på att skriva en bok om lek. En av dem ha sa det till var mig, eftersom jag hade förmånen att skjutsa honom i  min bil från tågstationen i Ystad till Amningshjälpens riksträff i en lokal några kilometer utanför stan. En sak vi kom in på då var pojkars benägenhet att leka krig. Min erfarenhet är att krigsleken ofta är den som stannar kvar högst upp i åldrarna för pojkar. Varför, och varför just pojkar? Jag tror det har att göra med att det till allra största del är män som har utkämpat krig och att det är något väldigt stort och svårt och hemskt att som uppväxande pojke förhålla sig till. Att krigföring är något som implicit förväntas av pojkar när de blir vuxna - på ett sätt som vi flickor/kvinnor har sluppit. Jag hade gärna läst mer om Lars tankar av det.
Också.


*TILLÄGG 19 augusti: Idag när jag jobbade kom jag på att jag visst det leker på jobbet ibland. Jag leker att jag är en förskollärare som är en förebild för mig :) och då blir jag mycket bättre i yrket än jag jag bara är mig själv :)

lördag 10 augusti 2013

Sommarens sista bad?

Vi såg molnskärmen närma sig från väster.

Jag insåg att det började bli bråttom. Så i stället för att laga lunch tog vi varsin persika på stående fot och packade badväskan. Vi åkte österut till en badplats, dit det skulle dröja längre innan molnen nådde.

Det var inte jättevarmt, det var det inte. Men vattnet var klart och badet kändes uppfriskande. Arton grader, gissade mina ben på.

Barnen gick upp och jag gjorde några extra kullerbyttor i vattnet.

Nu är molnen här. Jag går i shorts och linne och värmen hänger på något sätt kvar, kanske i väggarna.

På torkvindan tre fuktiga sandiga handdukar. I ugnen marängbottnar till sommarens sista tårta.

fredag 2 augusti 2013

Vill du åka som volontär till barnhem? Läs detta först!

Att åka som volontär till ett barnhem har på kort tid blivit ett populärt sätt att komma ut i världen och göra något meningsfullt och samtidigt få vara med om något spännande. Ett populärt res-sätt är att jobba som volontär på ett barnhem en kortare eller längre tid.

I början av sommaren sände SR-programmet Kaliber en utmärkt granskning av denna verksamhet. I Kambodja poppar barnhem upp längs turiststråken. Mot betalning kan turister se barnen dansa och barnen utnyttjas också i barnarbete till att tillverka souvenirer till turister. Turister släpps in på barnhem bara för att gå runt bland barnen och fotografera - som på ett zoo och värst av allt, turister kan mot betalning men utan frågor eller någon som helst koll ta med sig barn ut från barnhemmet. Barnen ska alltså följa med fullkomliga främlingar, som inte talar deras språk och det säger sig själv att de kan råka ut för vad som helst. Det finns inget skydd mot sexuella övergrepp.

Volontärer kan arbeta på barnhemmen mot betalning. Kalibers reporter gör det under cover. Han hittar på ett falskt namn, ett CV och en referens och organisationen han åker med kollar inte upp hans uppgifter alls. I två veckor volontärarbetar han på ett barnhem i Kambodja och lämnas under den korta tiden ensam med alla 24 barnen.

De flesta barnen på barnhem i Kambodja, runt 75%, är inte föräldralösa. Föräldrar har lurats att lämna sina barn på barnhemmen mot löfte om att de ska få gå i skola, och det förekommer även att barn kidnappas och placeras på barnhem. Kaliber berättar om ett föräldrapar som så småningom insåg att deras barnen inte alls hade det bra och ville ta hem dem igen. Då krävdes de på stora summor pengar.

Men även i andra länder i andra världsdelar finns barnhem som lockar ungdomar som volontärer efter gymnasiet. Och även om barnhemsbarnen inte utnyttjas i turistindustrin på samma sätt som i Kambodja så är det knappast bra för barnen att i sina hem mötas av en ständig genomströmning av utländska, outbildade ungdomar.

Anledningen är anknytningen. För att vi människor ska utvecklas normalt behöver vi en eller två men inte många fler vårdgivare som vi känner väl och som känner oss - älskar oss. Banden som binds mellan barn och vårdgivare (inte nödvändigtvis de biologiska föräldrarna) kallas anknytning (barnets band till vårdgivarna/föräldrarna) respektive bindning (föräldrarnas band till barnet). Föräldrarna är känslomässigt närvarande och kan tona in barnets känsloläge och rätta sin vård om barnet efter det. Hos barnet byggs upp en tillit till andra människor som lägger grunden för barnets utveckling på alla plan.

Barn som saknar dessa band utvecklas mindre bra. Barnhemsbarn generellt växer långsammare och får lägre IQ än barn som bor i familjer, läs mer här. Att åka för en kortare period till ett barnhem och passa barnen, leka med dem eller lära dem engelska, är ingen bra idé eftersom vad dessa barn - liksom alla barn - framför allt behöver är bestående kontakter med få vuxna. Barnhemsbarn kan vara väldigt förtjusta över att det kommer nya vuxna och ty sig till dem, vilket beskrivs i länken här ovanför. Det kan se gulligt ut, men det är i själva verket patologiskt, ett tecken på hur anknytningsskadade barnen är. Det är normalt att barn är blyga inför främlingar och just i dessa riskfyllda miljöer, där barn verkligen skulle behöva ha en inbyggd reservation saknas den.

Man skulle kunna tänka sig en lösning där volontären inte jobbar direkt med barnen utan håller på med städning och matlagning och på så sätt lösgör tid för de ordinarie anställda att vara med barnen, men det är uppenbarligen inte så det fungerar. Som volontär tycker man kanske också att tiden med barnen är det som är kul, det man vill göra.

Barnhem är i sig en dålig idé. Barn behöver bo i en familj, med få vårdgivare - föräldrar - som är beständiga över hela barnets uppväxt. Vill man hjälpa utsatta barn är det en bättre idé att stödja projekt som gör att barnen kan bo kvar hos föräldrarna eller i bra familjehem, än att understödja barnhemmen.

Läs mer om barnhemsturism i Kambodja här och här.

onsdag 31 juli 2013

Bra dokumentär om nedbrytare

Efter två inlägg på raken om konservering är det dags för ett om konserveringens motsats - nedbrytning.

Förra vårvintern fotade och skrev jag ett inlägg om nedbrytarna i trädgården.

I veckan såg jag en repris på ett Vetenskapens värld om nedbrytare, som var oerhört intressant. Jag fick fördjupade kunskaper om nedbrytare, som i vilken ordning olika nedbrytare ger sig på olika livsmedel. Först kommer bakterierna. De är oändligt små och snabba. Därefter kommer svamparna - möglet. Och därefter kommer insekterna. Spyflugans larver beskrevs som rena ätmaskinerna - de andas med baken för att kunna äta oupphörligen utan att behöva göra uppehåll för att andas.

Sen är det andra som livnär sig på bakterierna, svamparna och insekterna.

Allt som byggs upp skall också brytas ner.

Allt som bryts ner byggs upp igen.

I programmet visades hur man hade gjort försök med att odla en slags senapsväxter och framställa gödselvatten av deras blad. På något sätt - fråga mig inte hur - lyckades man märka kväveatomerna från senapsväxten och se var i växterna som gödslades atomerna hamnade. Man kunde se hur de fördelade sig i ett blad av tagetes och i en rädisa - inne i mitten av rädisan och i skalet. framför allt. Jag skulle gärna vilja veta mer om hur det gick till rent kemiskt.

Många tycker nedbrytare är äckliga. Kanske eftersom mat blir äcklig, oätlig, rentav livsfarlig när nedbrytarna har varit framme. Kanske för att man tänker på vad nedbrytare gör med människokroppen från det ögonblick hjärtat slutat slå. Och i programmet visas närgånget vad som händer med en griskropp om den lämnas åt nedbrytarna. Visst är det äckligt. Men också fascinerande.

Men vad är egentligen alternativet? Tänk dig en värld där allt som dör förblir som det var i all evighet. En skog eller ett hav fullt med stendöda djur och växter sedan tusentals år.

Det levande skulle inte få plats.

Det var på väg åt det hållet en gång, berättar speakern i programmet. I början när träd utvecklades fanns de bara kvar när de hade dött, eftersom det inte fanns någon som kunde bryta ned lignin, som är det hårda ämnet i trä. Efter hand som tiden gick bands allt mer kol i de döda trästockarna och det blev allt högre andel syre i atmosfären. Det hade till följd att insekter blev stora som fåglar, men hela tillvaron var på väg att komma ur balans. Det fanns en ledig nisch i ekosystemet; en för organismer som kunde livnära sig på lignin. Så småningom bildades svampar som kunde bryta ner lignin och ordningen i naturen återställdes.

Liksom natten är dagens mor är nedbrytarna de uppväxande organismernas mor. Och kaos är granne med gud. Även kaosteorin har jag bekantat mig med via bra teveprogram denna sommar. Helt kort går den ut på att mycket små förändringar kan leda till stora oförutsägbara förändringar om man skalar upp det hela. Naturen har också sin egen återkoppling.

Idag, den 31 juli, ligger programmet om nedbrytarna kvar fem dagar till på SVT Play. Se det!

Wikipedias knapphändiga information om kaosforskning på svenska här.



söndag 28 juli 2013

Koka saft


Det här inlägget är en fortsättning på det tidigare inlägget Göra egen sylt och saft.

Det finns något väldigt trivsamt med att göra samma sak återkommande år efter år. När man inte behöver läsa på och tänka så mycket längre. När händerna sköter sitt och man kan ägna tankeverksamhet åt annat, eller bara helt enkelt gå upp i det man gör och bli ett med de olika momenten i saftkokning. När man har tid och inte behöver stressa utan bara kan insupa sommaren. Det ger mig frid.

Nu när mina barn är större begriper jag inte hur jag gjorde när de var små, men vi hade saft varje år, hur det nu gick till. Men jag minns det som en aha-upplevelse när barnen var så stora att de var mera självgående och jag kunde göra alla momenten i saftkokning i ett svep. Det blir som en långsam rytm av återkommande cykler.

Min saft är vinbärssaft. Först mognar de röda vinbären, och efter några dagar kommer de svarta också. Röda vinbär har mer sammanhållna klasar, som man plockar en och en. Svarta vinbär brukar jag repa av busken ner i en skål av något slag. Sen får man skölja bären och rensa bort sniglar och vissna blad och t ex ogräsfrö, men det gör inte något om det blir lite gröna blad kvar.

Sen mäter jag bären och har dem i ett durkslag. Jag kokar upp 3 dl vatten per liter bär i min stora pastagryta på 5 liter. Häller i bären när det kokar och låter alltihop koka upp på nytt. Jag klämmer sönder bären mot kanten på grytan, men inte så jättenoga. Det behövs inte om man tänker koka upp bärmassan en gång till sen.

Så när bären ändå har kokat sönder ganska rejält är det dags att sila den. Jag har en silställning av plats som jag sätter i en silduk och monterar på en annan gryta eller en rostfri skål. En silduk kan man göra själv av lämpligt tyg och har man ingen köpt silställning så kan man vända en köksstol uppochner, knyta fast sin silduk mellan de fyra benen och sätta in grytan/skålen undertill.

Sedan är det dags att få över den sönderkokta bärmassan i silduken. Här vill jag utfärda en varning för att hälla! När jag häller över bärmassan skvätter den omkring vilket ör att man får mörkröda fläckar i köket och, vad värre är, att det kan stänka kokhet bärmassa på en själv också. Och eftersom det ofta är väldigt varmt de dagar man kokar saft och man kan vara klädd bara i linne kan det göra riktigt ont. Trist är det också om det stänker bärmassa ner i den avsilade saften. Så jag öser över med soppsleven. Man får ändå vara försiktigi så att inga bär hamnar i den blivande saften.

Hur länge ska saften stå och rinna av? Min mamma som växte upp under kriget var van att ta tillvara allt och lät saften stå och rinna av i timmar. Mina böcker säger en halvtimme. Jag gör nog en sorts kompromiss. Har man fyra liter bär tar det tid innan det slutar rinna, eller droppa ganska tätt, genom silduken.

Sen hinner man inte mer den dagen om man har småbarn, är min erfarenhet. Då kan man ställa den sura saften/juicen i kylen eller frysa den till senare. Har man möjlighet kan man dock fortsätta direkt. Då mäter man upp saften och häller tillbaka den i den urdiskade grytan (eller en annan, mindre). Man tar fram lämpligt antal flaskor, skruvar av korkarna och sätter in dem i kall ugn, som man sätter på 100 grader för att sterilisera flaskorna. Har de innehållit saft tidigare kan det sitta paraffin kvar på flaskorna och korkarna. Då är det bra att ha ett bakpapper i botten av ugnen så att det inte droppar paraffin i ugnen.

Hur mycket avrunnen saft hade du? Mät upp 6 dl socker per liter saft. Låt saften koka upp innan du rör i sockret. Koka sen upp försiktigt igen och rör om sockret. Sätt ner värmen när det kokar och skumma tills det inte bildas mer skum. Vill du tillsätta natriumbensoat så ta saftgrytan från värmen, fiska upp lite saft i en kopp och rör ut ett kryddmått natriumbensoat per liter saft i koppen och häll sedan koppens innehåll tillbaka i saftgrytan.

Häll försiktigt upp saften i heta, rena flaskor. Låt dem svalna en del och paraffinera sedan en gång när de börjar bli svala (så pass at paraffinet stelnar) och en gång till när de har blivit riktigt kalla.

Göra egen sylt och saft

Sylt och saft köper vi nästan aldrig i affären. Sedan många år har jag bärbuskar och gör min egen. Mycket för att vi ska äta bra grejor i familjen, som smakar gott.


Egen sylt på bara bär och socker smakar mycket mer än affärernas som ofta är utspädd med äppeljuice, vatten och förtjockningsmedel - om den inte är jättedyr och exklusiv. Köpesaft smakar utspätt och sött och känns lika meningslös som läsk. Egen saft däremot är visserligen också söt, men den har en mycket mer mättad färg och man vet ju hur mycket bär den innehåller - i mitt fall vinbär och hallon, inte t ex druvjuice som jag tror köpesaften späs med. Yngsta barnet föddes vid den här tiden på året och det kändes väldigt uppfriskande att dricka egenhändigt gjord mörk mörk svart vinbärssaft efter att ha fött fram honom.

Någonstans har jag läst att det är lika mycket socker i saft som i juice, men när jag googlar på det nu får jag just inga träffar. Och det är ju frågan om hur man räknar - vad är socker, menar man tillsatt socker eller sånt osm fanns i frukten/bären från början och så vidare.

"Socker" är ju ett så snärjigt begrepp också. Det jag vet om sockret i min saft är att det är bara strösocker som är tillsatt och inga andra , mer eller mindre konstgjort framställda sorters socker/kolhydrater.

För det mesta är det inte heller konserveringsmedel i min sylt, men jag upplever att saft är känsligare så där sätter jag till ett kryddmått natriumbensoat per liter saft. Ett av mina första saftkok jäste Det tycker jag är ok. Jag gör hellre det än fryser all saft eftersom jag också tycker det är kul att kunna försvara livsmedel utan att använda el. Hittills har jag haft en fin, sval källare men nu har vi flyttat och ett långtidsprojekt är att i stället få till en jordkällare. Iväntan på den blir det en kompromiss där saften får stå i kyl nu under värmen och rötmånaden och sen, när det blir svalare, får stå i ett uthus, ett som har lerstensväggar och är liiite svalt.

Så här såg det ut i min källare i september 2009:

Burkarna till sylt har använts i säkert 20 år. Det har varit honung, marmelad, äppelmos eller andra typer av inläggningar i dem. Efter hand visat det sig vilka burkar som fungerar bra, och vilka som är mindre bra. Går en burk sönder är det inte hela världen. Värre är det med saftflaskorna. Bäst är glasflaskorna med köpesaft från min egen barndom på 70-talet. De har skruvkorkar av metall och sluttande "axlar". Vin- och spritflaskor med skruvkork kan också funka, men många är lite väl höga och smala tycker jag, de har tvära "axlar" (säger man så?) och därför svåra att diska. En del flaskor är halvlitersflaskor som det har varit vinäger eller ättika i och de fungerar också bra.

Hallon och vinbär har jag i trädgården. De är lätta att sköta. På vinbären får man gallra ut gamla grenar och snygga till i busken på vintern, för de slutar bära frukt efter ett tag. Jag har sorten Öjebyn i svarta vinbär och även om jag bor i andra änden av landet från Öjebyn sett så funkar de fint sedan 19 år.
På hallonen ska man klippa ner de skott som burit frukt, gärna direkt efter skörden men jag brukar inte få tummarna loss förrän nästa vår och det funkar det också. Man ser ändå ganska tydligt vilka skott som är fjolårsskott. Hallon kan man behöva se över för hallonänger. Då går man ut i hallonen nr de blommar i juni och har med sig en hink med vatten och lite diskmedel eller såpa. Sen skakar man plantorna över hinken så att skalbaggarna ramlar ner i vattnet. Det kommer mask i alla fall, enligt min erfarenhet. Men kanske inte lika mycket.

Jordgubbar har jag inte men hoppas plantera snart och jordgubbssylt vill jag också ha i vinterförrådet. Jag och barnen åker till en självplock här i närheten och plockar ihop några kilon, i år blev det 9 kg bär, och en del blir sylt och en del fryses. Jag skulle vilja torka skivade jordgubbar men det ligger också i framtiden än så länge. Jag försökte torka på vinden förra året, och det hade nog gått om det hade varit soligt och varmt ute, men de dagarna var det ganska svalt både utomhus och på vinden så mina jordgubbsskivor möglade.

Koka sylt
Sylt är lätt att koka. Rensa 1 kg hallon eller jordgubbar, (och, vad gäller jordgubbar, skölj och snoppa dem). Lägg dem i en gryta med 6-8 dl socker. Det får gärna stå och dra ett tag men det är inte nödvändigt. Sterilisera burkarna som du ska ha sylten i genom att ställa burkar och lock i en kall ugn och sätt på den på 100 grader. Till 1 kg bär använder jag en 800-gramsburk (som det har varit t ex äppelmos i) och en 600gramsburk (som det har varit honung i) eller en 400gramsburk samt en mindre burk för slatten som blir över.

Koka försiktigt upp bär och socker och rör med en träslev under tiden. Reglera spisen så att det inte kokar över. Ha en hålslev och ett kärl av något slag till hands för man behöver skumma sylten flera gånger. Allt skum som bubblar upp till ytan i syltgrytan ska man skumma bort. Då får man bort mögelsporer och sånt, har jag för mig.

Till slut bildas inte mer skum. Då kan man stänga av spisvärmen och eventuellt röra i natriumbensoat. Ta upp burkarna ur ugnen, gärna utan att ta i dem direkt med händerna och häll i sylt. Det finns vida trattar som man kan använda. Fyll ända upp till kanten och skruva på locket. Om du har tur och är lite skicklig och det är en bra burk så blir det vakuum i burken. En del ställer burkarna uppocher men det passar inte mig.

När sylten i burkarna har svalnat kan du försiktigt testa om det har bildats vakuum. Om inte råder jag dig att paraffinera sylten. Paraffin finns at köpa som granulat i små påsar som man värmer i vattenbad t ex en urdiskad konservburk på spisen. Häll det över sylten i burken i två omgångar, först medan sylten fortfarande är lite varm och sen när den har kallnat helt.


Nu hinner jag inte skriva mer, så saftkokning får bli ett eget inlägg, vid senare tillälle.
Nu finns inlägget Koka saft här.

Edit: Konservburken med paraffin ska stå i vattenbad, inte direkt på spisen.

torsdag 25 juli 2013

Nyfödda barn är föräldrarnas, inte sjukhusets!

Sydsvenskan skriver om bristen på barnmorskor och krisen inom förlossningsvården. Eftersom två av mina barn är födda i juli följer jag det hela, och känner mig tacksam för att barnafödandet är överstökat för egen del. Så kommer ett reportage om en finsk barnmorska på besök i Skåne som hoppar in och går något pass som ytterligare illustration till krisen. Så långt alt väl. Men bilden som ska illustrera detta får mig att reagera:

En nyfödd, fullt påklädd bebis på barnmorskans arm, i en position som för tankarna till flaskmatning.

Är det verkligen så man på en av Sveriges största dagstidningar illustrerar "barnmorska" år 2013?

Jag vet inget om omständigheterna kring barnet på barnmorskans arm, och det är inte det viktiga heller. Barnet är en illustration till jobbet på en förlossningsavdelning. Bland många andra tänkbara motiv, såsom barnmorskan intill ett föräldrapar, eller intill en födande eller nyförlöst kvinna, eller med pappersarbete, valde redaktionen den här bilden.

Var är föräldrarna till barnet? Varför är barnet påklätt? Varför ligger inte barnet hud på hud på sin mammas eller pappas bröstkorg, insuper deras lukt, andetag, hjärtljud och röster eller provar att amma? Forskning visar att hud mot hudkontakt efter förlossningen ökar chanserna för att samspelet mellan mamma och barn flyter på fint ett helt år senare.

De sista barnsalarna på svenska BB-avdelningar stängdes för sådär en tjugo år sedan. i samband med Amningsvänliga sjukhus-reformen blev barnen slutgiltigt föräldrarnas, snarare än sjukhusets.

Det är en fantastisk upplevelse att hålla ett nyfött barn i sina armar, men den upplevelsen är föräldrarnas. Och det borde framgå av en dagstidning som vill hänga med i sin tid.




fredag 19 juli 2013

Storhandla mat med små barn

Går det att ha flera små barn med och storhandla mat utan att det blir fullkomligt kaos?
Ja, säger jag. Om man är lite förberedd.
Och om fullkomligt kaos utbryter så är det inte hela världen heller.

Jag minns en dag för ganska prick 13 år sedan. Jag var i nionde månaden med yngsta barnet och storhandlade med en fyraåring och en tvååring. en äldre kvinna kom fram till mig när jag höll på att packa ihop varorna.
"Jag har tittat på dig", sa hon. "Och jag TYCKER SYND om dig!"
Öh? För det gjorde nämligen inte jag. Tyckte synd om mig. Jag hade på det hela taget riktigt trevligt. Dessutom tror jag det är bra även för barnen att vara med och handla. Att se hur det går till i världen. Därför bestämde jag mig för att sammanställa

MIRANDAS TIPS FÖR HUR MAN STORHANDLAR
TILLSAMMANS MED SMÅ BARN

1. Planera. Man kan försöka planera sitt handlande så att det blir en bra upplevelse för alla. Se till att ha ätit något innan ni sätter igång så att blodsockret inte är i botten, varken på dig själv eller på barnen. Ha också gärna med en flaska vatten. Åker ni och handlar direkt efter förskolan så välj om möjligt en dag när ni kommer iväg någorlunda tidigt. Om inte annat brukar det vara mycket mindre trängsel i affärerna klockan tre än klockan fem.

2. Var seriös. För mig hjälpte det att låtsas som att vi var stenåldersmänniskor som samlade ätliga växter i naturen. Det var inget jag sa till mina barn, men det motiverade mig själv; det här var något som vi behövde göra, både för att överleva i stunden och för att ge dem kunskap som skulle trygga deras överlevnad på sikt.Du kanske väljer att göra på ett annat sätt men för mig fungerade det.

3. Lita på dina barn. Förvänta dig att det ska gå bra. Det kan vara svårt att hitta en balans i hur mycket man bara kan "förvänta fram" av sina barn. Men just att förvänta sig att det kommer att gå bra att handla tillsammans tycker jag fungerar. Jag har märkt en skillnad på hur våra barn har betett sig när de har varit med mig respektive sin andra förälder som inte har varit lika starkt förvissad om att det ska gå bra.

4. Ta en barn-kundvagn? Jag gjorde inte det. Mina barn tröttnade på att köra kundvagn långt innan vi var klara och då blev det ett extra sjå att ha hand om både en liten kundvagn och en stor - och barnen. För andra föräldrar kan det fungera utmärkt. Jag tror att de kanske inte handlar lika mycket på samma gång som jag, men det är bara en fundering.

5. Fundera över följande: Ska barnen gå, åka kundvagn eller bäras? Hur stor rörelsevidd vill du ge dem - hur långt bort från dig kan de vara och det känns okej? Är det okej att de tar varor på eget initiativ och lägger i vagnen? Risken är att du får en del överraskningar när det är dags att betala.

6. Prata om det ni lägger i kundvagnen. Vad väljer du? Varför? Vad ska du ha just den varan till? Jag har visat mina barn Krav-loggan, pratat om kötts ursprung, djurskydd och försökt förklara jämför-priser bland annat.

7. Ge barnen uppdrag som de klarar. "Kan du hämta ...?" (Se dock punkt 5.) Att plocka ihop lösgodis klarar de tidigt. Mina barn har också fått lägga upp varor på bandet. En gång hade jag glömt plånboken i bilen och rusade iväg till parkeringen medan barnen, kanske 2 och 4 år, lade upp grejor på bandet. Jag hade nog inte vågat göra det om inte en bekant till oss hade stått längre bak i kön, som jag bad hålla ett öga på barnen.

8. Fundera på hur du förhåller dig till belöningar och impulsköp. Jag gjorde med barnen som med mig själv. Ville jag någon enstaka gång köpa en tidning så fick de också välja en tidning. Dock köpte vi aldrig någonsin glass, leksaker eller godis som åts direkt på impuls. Jag ville inte ha tjat på saker eller snacks och det fungerade bra. Naturligtvis kunde man få en frukt från påsarna när vi fyllde bilen. Kanske har du en annan inställning. Det jag vill säga är att det är bra att tänka igenom hur man vill ha det och sedan hålla sig till det.

9. Man behöver inte lägga i femmor i såna där gungmaskiner. Barnen tycker de är roliga att sitta på/i i alla fall.

10. En tabbe jag gjorde. När mina barn var små betalade jag ofta kontant. Men det visade sig så småningom att barnen länge hade trott att man FICK pengar i kassan. De missade att jag räckte över en femhundralapp till kassörskan men såg att hon räknade upp växeln till mig.

Att veckohandla mat är en tuff uppgift, med eller utan barn. Men det är på intet vis omöjligt att ha barnen med. Och det är en av dessa vardagssysslor som ingår i att leva ett vanligt liv, som barn också borde ha självklar rätt att vara med på.

EDIT: För många föräldrar, inklusive mig själv är det en stor skräck att ha barn som slänger sig på golvet och vrålar vid godishyllan. Det har blivit själva sinnebilden för En Dålig Förälder. Men. för det första har jag aldrig sett det i verkliga livet. Och om det skulle ske så gör det ingenting heller.

lördag 6 juli 2013

"Små grytor ..."

När jag var fyra-fem år skedde det stora omvälvningar i vår familj och det var många diskussioner. Jag minns hur någon vuxen, antagligen min mamma, kunde säga, i varnande ton: Små grytor har också öron. Jag frågade en gång vad det betydde och fick ett ärligt svar: Att barn också hör och snappar vad de vuxna säger.

Jag vet också att jag snappade upp mycket av vad som sas. Det var allvarliga saker som jag officiellt var utestängd från, men jag berättade för min bästa kompis. Jag vet exakt var i trädgården jag stod när jag berättade för henne om allt jag hade hört. Jag stod på en trädgårdsgång nära några buskar, och det var den tid på året då de var alldeles kala. Då som nu hade jag lätt att uppfatta vad som sas och bra minne.

Kanske är det minnet av de händelserna som utgjorde grund för min övertygelse att inte prata över huvudet på mina barn. Sen bidrog säkert också mitt år som au pair i en familj där det bland annat fanns en väldigt verbal femåring som var snabb att fråga om saker han inte riktigt förstod. Och kanske bidrog det att jag fick veta när jag var 20 att min mamma berättade privata saker om mig i sin studiecirkel.

Det så lätt att halka in i prat om sitt barn när det är närvarande. Man börjar när barnet är bebis och alltid i närheten (som inte förstår vad som sägs men antagligen kan tolka tonfall lika bra som mimik) och fortsätter av bara farten. Men att barn inte kan uttrycka sig på talat språk betyder inte att de inte förstår vad som sägs. Därför är det bra att tänka på vad man säger så att man inte talar illa om den andra föräldern, eller barnet själv. Jag vet att jag har blivit illa berörd också när föräldrar har börjar berätta anekdoter om barnet, som barnet inte själv alls vill ska bli kända.

I stället kan man från början räkna med barnet som en aktiv deltagare i samtalen, som enbart lyssnare eller också som talare. När ålder och mognad tillåter kan man fråga barnet "Får jag berätta för NN om den gången du ...? och naturligtvis inte ta upp rent förnedrande händelser, lika lite som man skulle vilja att något liknande fördes vidare om sig själv. Säger barnet nej, trots att du tycker att det du ville berätta är en harmlös bagatell, så respekterar du barnets nej utan att försöka övertala. Man kan också motstå frestelsen att lägga ut gulliga men pinsamma bilder och citat på nätet utan barnets tillåtelse.

Ett sådant tänk väcker många etiska frågor. När är barnet moget nog att förstå vidden av vad en publicering av ett foto på Facebook innebär, till exempel. Jag har inga enkla svar. Man behöver också prata om sin barn och hur det är att vara förälder, men jag önskar att det kunde ske under varsamma former, och inte när barnet är inom hörhåll. Vissa saker är dock enklare att bestämma sig för. Som att aldrig prata över huvudet på någon som är närvarande. Små grytor har också öron.

fredag 5 juli 2013

Mer om att vara den viktigaste personen i sitt barns liv

För några dagar sedan skrev jag om att man som vårdnadshavare för ett barn är den viktigaste personen i dess liv (tillsammans med den andra vårdnadshavaren). Anknytningen är en stark kraft som får barn att orientera sig här i världen. I stället för att bara snurra runt och tänka ut allt från början härmar de andra, i första hand föräldrarna. När något okänt och potentiellt farligt dyker upp, är det till föräldern barnet vänder sig.

Att man som förälder är så viktig för sitt barn innebär också att man både har makt och förtroendekapital. Det är helt okej att lyfta upp och bära ett barn som inte vill följa med frivilligt när man som vuxen bedömer att man måste gå. Det är mycket bättre att gå fram till barnet, lyfta upp det på höften och säga "nu ska vi gå" än att hota med att gå ifrån barnet, "nu går jag, hejdå". Visa i handling att det är viktigt för dig att barnet är med, att du bryr dig om det!

Barn observerar mer än man tror. Ska du lämna ditt barn med någon annan så dra inte slutsatsen att barnet inte bryr sig om dig längre, och att det inte gör något om du bara obemärkt smyger iväg. Om barnet leker utan att se upp, kan det också bero på att det känner sig tryggt i att du finns i närheten och ser det. Sak du gå så berätta det och var du tar vägen. Var uppriktig med hur länge du blir borta, säg inte "en liten stund" om det är mer än en kvart. Var också tydlig med vem som tar hand om barnet under tiden, och alltså är "vikarierande förälder".

Att banret ha mer koll på dig än du kanske tror gäller också vad du pratar om. Pratar du om ditt barn medan det är inom hörhåll? Mer om det i nästa inlägg.

onsdag 3 juli 2013

Att vara den viktigaste personen i någons liv

Du som läser detta - om du har barn som du själv har vårdnad för är du den viktigaste personen i ditt barns liv. Du har en enorm makt över barnets hälsa, välbefinnande och överlevnad. Det är till dig ditt barn i första hand vänder sig om det behöver något - mat, skydd, tröst, närhet, uppmuntran, vägledning.

Det du säger spelar roll. Det du gör spelar roll. Ditt barn håller dig under pågående observation, även om det inte verkar så. Det är av dig ditt barn lär sig hur det är att vara människa hur det går till här i livet. Genom att studera och härma dig, och genom att följa ditt exempel. Det är av dig ditt barn lär sig i första hand, eftersom du har dess förtroende.

Jag hade själv turen att växa upp på lantbruk där jag kunde följa bägge mina föräldrars arbete på nära håll. Att växa upp på lantbruk är speciellt, och lantbruksbarnen tillhör de få som bor på en arbetsplats. (Det är också en mycket farlig uppväxtmiljö, får man vara medveten om.) Men jag vill i första hand förmedla ett tänk, illustrerat av några instamatic-bilder från åren kring 1970:

Jag min pappa och min farbror plockar potatis. Jag är knappt tre år. 

Jag, min pappa och min farbror rullar in foder till korna. Jag är två år.

Jag är med mina föräldrar på lantbruksutställning. Jag är fem år. Sen åkte vi karuseller.


Det är din bedömning ditt barn litar på när det uppstår osäkerhet eller fara. Det är till dig sitt barn vill. Ett exempel: Barn som stannade i med sina föräldrar i London under bombningarna under andra världskriget tog mindre skada än de barn som evakuerades till landsbygden där de visserligen var i fysisk säkerhet men tvingades bo hos personer som de inte var anknutna till. Barn flyr till, inte från något.

Att det är så beror på anknytningen. Kraften i ett barns anknytning till sina vuxna ska inte underskattas. Även för de barn som är otryggt anknutna, en tredjedel av alla barn i t ex Sverige, är anknytningspersonerna de absolut viktigaste i världen.

Som förälder innebär det att man får se sig själv i ett nytt ljus. Man är villkorslöst älskad på ett nytt sätt. Ens lilla barn vill vara i ens absoluta närhet jämt, om inte på ens kropp så i alla fall inom syn- eller räckhåll. Avståndet mellan barn och föräldrar kan förstås öka med stigande ålder, men inte så fort som är det vanliga i vår kultur. Det är som om små barn på ett sätt vet att de måste hålla sig intill föräldern för att få mat, skydd och fostran. Det är därför barn kan bli reserverade för främlingar eller klamrar sig intill en i obekanta miljöer. Det är inte så idealbarnet ska bete sig i vår kultur, här ska man ju vara så öppen, men det är lätt att föreställa sig många tillfällen då det är bra att som barn vara reserverad mot främlingar. Idag såväl som på stenåldern.

Som förälder är det du som är ditt barns främsta läromästare! Och det säger jag som examinerad förskollärare. Du är den som lär ditt barn hur det går till att vara människa. Ta med barnet i det du gör - i hushållet, garaget och trädgården; när du tränar, handlar mat och uträttar andra ärenden, låt det besöka din arbetsplats/skola. Låt bilen stå och åk tåg och buss för att ge ditt barn den erfarenheten. Ingen tycker undanplockning, dammsugning eller disk är så fantastiskt kul som en ett och etthalvtåring och att åka stadsbuss några hållplatser kan vara ett stort äventyr.

Det verkar finnas en diskurs idag att barn tycker det är roligast att leka och trivs bäst på förskolan medan man själv snabbt jobbar undan de tråkiga ärendena så att man sedan kan umgås med sitt barn, och leka då också. Jag tycker mig också märka en diskurs om att vardagsarbete är tråkigt, och något osm man i mest mån ska leja ut så man hinner vara ledig. Men tänk om man kunde göra vardagsarbetet tillsammans med sina barn. Det skulle inte gå lika fort och inte bli lika perfekt utfört men å andra sidan skulle man få vara tillsammans. Och barnets anknytning till dig skulle befästas än mer, eftersom du visar att du vet hur det går till här i världen och att du är en bra läromästare. För det är du.

Barn kan lära sig mycket i förskolan också. Men andra saker. Det finns inte mycket plats till det vardagliga. Och barnen vill vara med på det! Jag har flera gånger fått säga Nej till barn att följa med till soprummet och lämna blöjor, eftersom så många vill följa med att jag inte kan ha översikt över alla. Även här kan du som förälder göra en unik insats.