måndag 26 december 2011

Bära barn på sidan - underskattat?

Att bära barn, i famnen, på höften eller i bärhjälpmedel som bärselar och bärsjalar är smidigare än att ha dem i vagn och ger en annan närhet. Behöver man ha med sig mycket saker är det bättre att ha sakerna i vagnen och bära på barnet. Med bärhjälpmedel kan man bära barn både framtill och på ryggen. Men jag vill slå ett slag för att bära på sidan.





  • Att bli buren på bärarens sida är flexibelt för barnet. Det kan vända sig utåt och kolla in omvärlden om det vill det. Det kan vända sig inåt bärarens kropp om det vill vara i fred.


  • När man bär barn på sidan möter man världen tillsammans, man ser samma saker och delar samma upplevelse. Att rikta uppmärksamheten åt samma håll är ett viktigt led i all kommunikation och en milstolpe i barns utveckling.


  • Enligt en föresläsning jag var på bar jägare/samlare på sidan, medan jordbrukande folk införde bärande på ryggen. Det är i sig inget argument för någontring och jag vågar mig inte på en förklaring till varför det är så men det är intressant tycker jag.

söndag 25 december 2011

Mer om jordärtskockor

Ett av de mest lästa inläggen här på bloggen är Leve jordärtskockan. I år blev det bra skörd igen. Eftersom jag hade chans att få hela grönsakslandet höstplöjt grävde jag upp alla jordsärtskockor jag kunde hitta för ett par veckor sedan.

Jag vet att de är rätt knepiga att förvara om man tar upp dem ur jorden, i kyl antingen ruttnar eller torkar de eller bådadera. Förra året lät jag dem stå kvar i jorden men då blev det ju tjäle och jag kom inte åt dem på hela vintern. Lena Israelssions Kökträdgården – det gröna arvet berättade om att lagra jordärtskockor i fuktig sand.

Jag skurade en trasig zinkbalja (30 liter) som jag satte i källaren. Sen varvade jag sand och jordärtskockor – ja och palsternackor som jag också hade några kvar av. Hela sommaren ser de ut som sytrådar men sen slutar man titta så ofta och åtminstone om hösten är varm som i år kan man få palsternackor som kan mäta sig med sockerbetor i storlek. Över alltihop made jag en gammal vaxduk, för att inte katterna skulle missuppfatta det hela. Än så länge är de fina.

Jag gillar jordärtskockor för den goda smaken och för att de sägs ha en utjämnande effekt på blodsockret och det behöver jag. Dessutom lär de vara lösande för magen.

Alla barnen gillar jordärtskockor. Här är några favoriter:

Soppa med 1 hackad lök, ¼ kg potatis och ½ kg jordärtskocka. Koka den gärna på 1 l hemkokt buljong mosa eller purea den och tillsätt en burk creme fraiche. Tillsätt timjan, salta och peppra. Vill du höja soppan ännu ett snäpp så gör som Jamie Oliver föreslår och servera den med ett strössel av hasselnötter som rostats i ugnen och hackats. Men det är väldigt gott utan också.

Potatisgratäng med potatis och några jordärtskockor – jag vet faktiskt inte hur mycket exakt. Stek löken lätt innan den läggs i gratängen och följ i övrigt receptet till en god potatisgratäng, t ex ur pålitliga Vår kokbok. Ät gratängen med vad som helst som du tycker passar till.

Janssons frestelse med jordärtskockor är en höjdare. Byt ut så mycket som du vågar av potatisen mot jordärtskockor. Det ska jag bjuda på idag.

Kokt jordärtskocka au naturel är bra mat för den som precis börjar intressera sig för fast föda eller den som får tänka på vad han äter på av andra
anledningar. När distriktssjuksköterska hörde att jag gav jordärtskocka till min yngsta sken hon upp och påpekade att det var lösande för magen. "När det kommer äldre från gårdarna häromkring med trög mage frågar jag alltid om de har jordärtskockor i trädgården", sa hon.

lördag 24 december 2011

Barn är heliga

För kristna är julens budskap att Gud kommer till oss som ett litet barn. Och även som vuxen månade Jesus om barns persperspektiv. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig ditin, eller hur det är.

Vare sig man är kristen eller ej kan bilden av det heliga Jesusbarnet tjäna som en påminnelse om att barn är heliga. För jag tror vi behöver det ibland. Man lämnar inte en helig att skrika ensam i ett rum. Man tar inte hårt i och man skakar inte den som är helig. Man ordnar det så bra man kan och följer dess minsta vink om det är hungrigt törstigt, varmt, kallt, ensamt, trött eller nyfiket. Man säger inte nej på slentrian. Man gör sitt bästa i sin mänskliga ofullkomlighet.

Vi kan hjälpas åt. Stötta nyblivna föräldrar att lita på sin förmåga att vårda sitt barn och se sitt barn som vägvisare. Låta bli att fördöma andras val och verkaa för ett barnvänligt samhälle.

Ett barnvänligt samhälle är riktigt bra även för vuxna.

fredag 23 december 2011

Sten och släktled

Jag tänker på sten.

Jag bor i en trakt där det inte är särskilt mycket sten i jorden, inte så att man kan bygga kilometervis med kallmur, som på andra håll.

Jag bor i samma trakt som många generationer före mig. Ända bak mot 1600-talet. tanken hisnar. Ju äldre jag själv blir desto mer spejsat känns det. Särskilt märkbart är det nu när bägge mina föräldrar är döda.

Min farfars mor, mina barns morfars farmor, kom från grannbyn från en släkt av fiskare och bönder. Jag har inte mycket gemensamt med de människorna, men byarna låg där de fortfarande ligger. Några av kyrkorna var sig lika. Stendösarna var gamla redan på deras tid.

Jag ser på hennes namn som är inhugget på en gravsten. Ser på alla de andra bekanta gravstenarna på bykyrkogårdarna häromkring, min farfar och farmor. Min farfars ogifta syskon. Tänker på deras livsöden. Mina föräldrars gravstenar på var sin kyrkogård, eftersom de var skilda.

Jag tänker på min mormors och morfars gravsten i Stockholm. Jag har vairt där en enda gång, för nästna 20 år sedan. Skulle jag hitta dit igen om jag försökte? Varför blir det inte av att försöka trots att jag har varit i Stockholm så många gånger de senaste åren?

Jag tänker på hur det är att bo där man har sina rötter, en länk bakåt i tiden. undrar hur det är att bo på en plats där man inte har den förankringen. Tänker på hur lite värd den förankringen är i dagens samhälle. Världen över ska man flytta till jobben. Världen över lämnar bönder och fiskare sin hembygd och blir en del i det moderna, samhället, kuggar i den globala byns maskineri. Ibland frivilligt, ibland motvilligt, ibland för att överleva. Alienationen är en omättlig människoätare.

Jag tänker på hur det skulle vara om jag hade slagit mig ner för gott på en främmande plats. Det som var så lockande när jag var 19 blir jag mer och mer likgiltig inför. När fan blir gammal blir han religiös. Och hemkär.

Men jag tänker också på stenpartier. Låga kullar med spännande formade stenar är vanliga på i böndernas trädgårdar här i trakten. En stor sten i mitten på kullens topp. Mindrer stenar runt omkring. säreget formade stenar. Särskilt är en storts sten vanlig. Den är svart - eller mörkgrå, snarare, och har liksom tvärgående räfflor. Står det inte en sån i stenpartiet kan det stå en sån i en hörna av trädgården eller som grinstolpe vid infarten till gården. Det finns en inmurad i kyrkogårdsmuren här i byn.

Jag ärvde en sån sten efter min far.

lördag 17 december 2011

Med en god buljong kan man slå världen med häpnad







Buljongtärningar är något av det mest meningslösa som finns. I tider när folk ratar margarin för smör, högprocentig mörk choklad ersätter blockchoklad och godis utan konstgjorda smakämnen och andra ämnen är en stark bubblare tycks buljongtärningarna konstigt nog ohotade i recepten.


Att buljongtärningar är så vanliga i recept är normbildande. Men ska vafra väldigt van vid matlagning för att skippa buljongtärnignarna och ersätta med hemkokt buljong. Det är buljongtärningar eller små flaskor med färdigköpt "fond" som gäller.


Det är så synd. För hemkokt buljong på kött, ben, rotsaker, salt och örter är så väldigt mycket godare.


Ta chansen och koka egen julskinka. Koka den, stek den inte i ugnen, så får du flera liter god buljong till soppor av olika slag. Alla soppor som man kan ha baconströssel på blir goda att koka på skinkspad.


Eller köp hel färsk kyckling och koka skrovet med lök, morot, selleri, persilja, svartpeppar, salt och vad du nu tycker om och har hemma. Kycklingbuljong är fantastiskt användbart i soppor, grytor och risotto.


Eller koka framdelsbitar av lamm möra. Ät dem i en gryta och spara kokspadet. Lammbuljong kan lyfta en ordinär soppa på gröna linser till oanade höjder. Det går inte att jämföra med buljorn på tärning eller pulver.


Natulrigtvis kan man också koka god buljong på räkskal, fiskskrov eller bara grönsaker. Go for it, även om inte jag har kommit så långt i mitt buljonkokande.


Om det är de vanliga buljongträrningarna med natriumglutamat eller finare buljongpulver från t ex hälsokosten spelar mindre roll, smakskillanden jämfört med hemkokt buljong är större.


Därför vill jag uppmana dig att våga nu. Ta en stor gryta (4-5 liter eller mer). Lägg i det du vill koka, häll på vatten och en del salt kanske en matsked til att börja med, smaka av för jag är inte säker. Låt det stå på spisen både länge och väl. Blir det ett grumligt skum när det kokar upp kan du skumma bort det med en hålslev. När det är klart silar du ifrån grönsakerna och det andra i ett annat stort kärl, t ex en annan gryta eller en rostfri skål. Kyl buljonbgen så fort du kan och portionsfrys det du inte använder med en gång, t ex i halvlitersburkar som det har varit gräddfil i.










fredag 4 november 2011

Jag lär mig syra kål

Jag har drömt ett tag om att kunna mjölksyra grönsaker. Jag tror verkligen det är bra att äta mjölksyrat och en kompis lovade att visa mig, men åren gick och det blev inte av. Så skaffade jag Stefan Sundströms härliga bok Stefans lilla gröna som har ett utförligt kapitel om mjölksyrning av grönsaker (och ett om syrning av mört).

Stefan skriver bland annat att det är bäst med riktiga mjölksyrningskärl med vattenlås och tyngder för att tynga ner kålen och även om jag inte är någon prylfanatiker så kände jag inte att jag förstod syrningsprocessen så dåligt att jag ville ha bra grejor att kunna luta mig mot. Så det blev ingen mjölksyrning förrän jag ramlade över syrningskärl i köksshopen i grannbyn.

Man ska känna sig i god balans och ha fritt och fint i kalendern flera dagar framåt när man ska ge sig på ett sånt här projekt. en dag i början av oktober var det dags. Första momentet var att diska syrningskrukan mycket noga. Förutom Stefans recept läste jag om mjölksyrning i innehållsrika Annas mat av Anna Bergenström. I den fick jag tipset att strimla kålen lagom fint, inte för fint. anna tipsar om en sån här söt liten vevdriven manick- moulinex Julienne heter den så den testade jag.

Två små kålhuvuden på totalt 1900 gram skulle jag syra och det tog en stund att strimla kan jag berätta. Sen skulle kålen varvas med salt, kummin och enbär i krukan. För att kicka igång syrningsprocessen skulle man ha lite vassle, Anna tror jag sa något mer svävande om filmjölk medan Stefan var mycket tydlig med att det skulle vara levande bakteriekultur, från yoghurt där det uttryckligen står om levande kultur på förpackningen, eller A-fil. Jag hade bara vanlig ekologisk fil hemma och jag trodde faktiskt det var levande bakterier i den men när jag läste på så var det inte det.

Det stod om att lägga äpplen i tunna klyftor i syrningskärlet också och jag inbillademig att det kunde tillföra bakterier eftersom man kan göra surdegsjäst av äpplen. Det har jag dock inte kollat upp.

När kål salt, kryddor och äpplen var på plats i syrningskrukan var det dags för det mest tålamodsprövande momentet - att banka ihop kålen med knytnävarna tills den saftade sig. Jag bankade och bankade, bytte hand och bankade igen. Men nu är det väl ganska mört? Tillbaka och kolla recepten. Bägge två är de överens om att kålen ska ge igfrån sig vätska, så mycket att det står upp över kålstrimlorna.

Ett tag tänkte jag att det blir knogarna som saftar sig innan kålen gör det. Det var duell mellan en kvinna mot två sönderstrimlade kålhuvuden. Kålen gav sig först. Ska jag göra det här ofta kommer jag att få valkar på knogarna.

Ovanpå kålstrimlorna lade jag hela kålblad på inrådan från något av recepten och sedan tyngderna, som är formade som två C:n. Sen lade jag på locket och hällde lite vatten i vattenlåset. Krukan skulle stå i rumstemperatur de första dagarena så den fick stå på köksbänken. Redan nästa dag gav den ifrån sig näpna små blipp och blopp som bekräftelse på att syrningsprocessen var igång.

Efter dagarna på köksbänken fick krukan stå svalt i källartrappen ett slag. Öppnar man en gång så att luft får access till kålen förstårs den lätt och jag fick ta sats på nytt för att hitta en dag när det var rent och fint på köksbänken och jag orkade sterilisera burkar i ugnen för att lägga över kålen.

När det till slut var dags att lyfta på locket var det väldigt spännande. Och tadaa! Kålen blev jättegod. Mild och fin. Maken tyckte också mycket om den. Barnen var mer avvaktande. En sa: Det smakar sur kål. Det kan jag inte förneka. En tycker att råstrimlad kål känns som frigolit i munnen (men äter gärna t ex coleslaw eller lingonkål som har fått stå och safta sig en stund) fick frigolitkänsla av surkålen. Kanske berodde det på att den här kålen var grövre strimlad än den blir i matberedaren, som jag brukar använda. Nästa gång får jag testa matberedarstrimlad kål.

Så om du är sugen på att testa lite geniun europeisk matkultur - i dubbel bemärkelse - så kan jag rekommendera syrning. Enormt trevligt, när det dessutom blev så gott resultat. Jag har hört att syrning blir nästa trend efter surdegsbakniong så här finns också en chans att känna sig riktigt inne! Kul för oss som inte hänger med i klädmodets svängningar.

fredag 16 september 2011

Vart tog miljömärkta pappers- och engångsprodukter vägen?

Jag gillar att föra anteckningar som ett sätt att minnas och nu när jag pluggar gör jag av med många anteckningsblock. Eftersom jag har stor familj och handlar mycket har jag köpt block på stormarknaden. Men så såg jag till min förvåning att de inte var miljömärkta. Jag tittade på block på flera andra ställen. Inga svanar eller falkar. Kritvitt papper.

Jag tittar på mina gamla block från tidigare kurser. De flesta har en liten svan på omslaget. Jag vet inte riktigt var jag har köpt dem, men inte på några ovanligt alternativa ställen i alla fall utan antagligen i någon av de butiker där jag letade nu. Bara det att nu var det kört. Till slut googlade jag ”miljömärkt kollegieblock” och köpte fem block över internet.

Inte heller miljömärkta engångsbindor är lätta att hitta. Jag är visserligen först och främst en varm förespråkare av menskopp och i andra hand mjuka tvättbara tygbindor, men många föredrar ju engångsbindor. Också här lyser miljömärkningen ofta med sin frånvaro inser jag när jag för ovanlighetens skull står vid mensskyddhyllan i en Coop-butik och ser Änglamarks svanmärkta bindor.

Och kaffefiltren. När den stora dioxindebatten blossade upp i slutet av 1980-talet var kaffefiltren den stora profilfrågan. De blev symbolen för onödig klorblekning. Varför ska de vara vita, när de färgas bruna av kaffet så fort vattnet börjar rinna igenom? När jag köpte melittafilter senast fick man välja mellan olika finporiga filter för si och sån smak på kaffet, eller miljömärkt "för naturlig kaffenjutning". Är annat kaffe onaturligt? Uäck! Och omvänt: Varför får jag inte välja porstorlek om jag villl ha miljömärkta filter?

På åttiotalet frågade vi oss varför egentligen toapapper, kopieringspapper och anteckningspapper skulle vara vara kritvitt. Snart fanns det gott om oblekta pappersprodukter i butikerna. Det blev en snöbollseffekt och vi fick miljömärkta tvätt- och diskmedel, matvaror och så småningom även textilier.

Östersjön är ett av världens mest förorenade innanhav och en stor bov i dramat är pappersbrukens utsläpp. Dioxin bildas vid klorblekning av papper. Det är ett svårnedbrytbart ämne som tas upp av näringskedjan och samlas särskilt i kropparna på oss som är placerade högt i näringkedjan. Eftersom svårnedbrytbara ämnen ofta är fettlösliga samlas de på de ställen i kroppen där det finns fett – som i hjärnan.

Jag vill tro att svenska pappersbruk inte längre bleker med klor, även om toapappret åter ofta är gnistrande vitt. Förhoppningsvis finns det andra metoder som är mer skonsamma mot miljön och oss alla att bleka papper. Men hur går det till i andra länder? Jag kollar igenom denna termins kurslitteratur. De flesta böckerna är inte tryckta i Sverige, utan i Polen, Ungern, Finland och till och med i kina, som inte har gjort sig känt för sin strikta miljölagstiftning precis. Var var de där kollegieblocken som jag inte köpte framställda? Och hur?

Det är dags att blåsa nytt liv i debatten om pappersförbrukning. Låt inte producenter och handel öka sina vinster genom att utlokalisera produktion och göra den sämre för miljön och smyga bort miljömärkningen utan att reagera!

onsdag 31 augusti 2011

Vi ammar på kor

Jag är inte mycket för dieter, antagligen för att jag helt enkelt är så förtjust i mat. Någon tyckte att jag skulle äta lchf för att gå ner i vikt, men jag kunde inte tänka mig en kost utan lök och morötter. Inte ens godis kan jag låta bli helt, men jag begränsar mig till 5-7 bitar, sen mår jag inte bra av det längre.

Men så i år har flera vänner berättat att de har slutat med komjölk - av både hälsomässiga och ideologiska skäl.
- Jag har slutat amma mina barn. Och då tyckte jag det var orimligt att jag själv skulle amma på en ko! sa en av dem.

Min matlagning lutar sig tungt på komjölk med mjölk, grädde, smör, creme fraiche och gräddfil. Andra i familjen älskar mjölk som måltidsdryck så vi gör av med många liter mjölk per vecka.

Min väns tanke slog rot i mig. Mjölk är ju faktiskt en annan däggdjursarts mat till den egna ungen. Sen berättade min man att han hade hört på radio om vilka stora effekter vegankost hade på miljön, eller om det var utsläpp av växthusgaser.

Så jag tänkte att mjölken i teet ger jag inte upp. Men jag kan ju alltid testa olika växtbaserade alternativ till mjölk i matlagningen. Och det har jag också gjort:

Pannkakor: Blev okej men inte så frasiga med havremjölk och brände fast i stekjärnet med sojamjölk. Med drygt hälften rismjölk och resten komjölk blev det ingen märkbar skillnad jämfört med 100 % komjölk.

Blomkålsstuvning: Blev okej men kanske lite tunn med rismjölk.

Lasagne: I mina lasagnerecept, av Anna Bergenström, ska man hälla ett par dl mjölk längs med kangten på lasagneformen innan man ställer in den. Jag har testat olika vegetariska mjölkalternativ i ett par olika lasagnerecept. Man märker ingen som helst skillnad.

Citronsås. Testade att göra på havremjölk. Katastrof! Havresmaken skar sig mot citronsmaken, tyckte jag. Andra i familjen tyckte inte det var någon fara men jag kommer aldrig att våga om det.

Kanelbullar: Jag alternerar mellan havremjölk och rismjölk av olika märken. Sojamjölk har jag inte vågat fortsätta testa efter de misslyckade pannkakorna. Nu minns jag inte vilken sort jag hade i dem. Kanske rismjölk. De blev alldeles utmärkta.

Försöken fortsätter så kanske jag får anledning att återkomma.

söndag 21 augusti 2011

Ta täten - driva på?

När vi kom körande gneom skogen häromdagen stod en dovhjortshind och hennes kid mitt på vägen. vi bromsade in och hinden trippade in i skogen och kidet skuttade efter. Hinden vände sig inte om och tittade, hon litade på att kidet kom och hon gick verkligen inte efter och föste det framför sig. Bland däggdjur och fåglar är det föräldrarna och andra vuxna individer som föregår med gott exempel och visar hur ungarna förväntas bete sig.

Redan innan jag fick barn var det så jag tänkte mig att jag skulle vara som förälder. Jag ville gå före och visa vägen och barnen skulle komma efter. Nu när de en efter en kommer i tonåren minns jag det mest som att jag gick med ett barn i varje hand i ett stadigt grepp och ett på ryggen eller i vagn. Men jag vet också att en del uppfattade mig ungefär som dovhjorthinden.

Gordon Neufeld skulle antagligen uttrycka det som att barnen orienterade efter mig i egenskap av deras anknytningsperson. Neufeld argumenterar övertygande för nödvändigheten att banr och ungdomar orienterar sig efter vuxna, snarare än jämnåriga. I symbolisk betydelse, men även konkret. som liten anknyter man till dem som ger en vård, och orienterar sig efter dem. Som anknytnignsperson är man ledare, man visar vägen, visar hur det går till att v ara människa i vår värld.

Neufeld skriver: För människan innebär anknytning att söka och upprätthålla närhet, förtrolighet och samhörighet: fysiskt, beteendemässigt och psykologiskt. Precis som i den materiella världen är anknytning osynlig men ändå grundläggande för vår existens. (Ur Våga ta plats i ditt barns liv av Gordon Neufeld och Gabor Maté)

Nu är mina barn på väg att bli stora. Vi var på Ven och cyklade i veckan och de pekade på de små cyklarna vi hade hyrt till dem förra gången vi var där, för sex år sedan. Nu hade två av dem vuxencyklar. Alla är de bra på att läsa och tolka kartor, och vägnätet på Ven är inte särskilt komplicerat. Ändå märktes de att de gärna ville ha mig i täten. De orienterade fortfarande efter mig. Det kändes som ett stort förtroende.

lördag 13 augusti 2011

Om mitt komplicerade förhållande till saker

Jag har faktiskt slängt en hel del, trots allt. Och jag har gett till Pingstkyrkan här i stan. Men efter att bägge mina föräldrar har dött med några års mellanrum och jag har fått tömma två hus (nja jag var inte helt ensam, men ändå) så är det ändå fullt både på vinden och i uthus. Tur att vi har mycket hus att sätta grejor i.

Jagh har ett komplicerat förhållande till saker. Jag inser att jag lägger alldeles för mycket tid på saker, att köpa dem, underhålla dem, rengöra dem, plocka undan dem, få dem ur huset igen på ett eller annat sätt. Men mycket är ju faktiskt bra att ha. Min mammas utsprättade gamla blixtlås och knappar till exempel. När blixtlåsen pajade i barnensw jackor och overaller _(varför är just blixtlåsen så dåliga???) kunde jag ofta bara plocka fram ett blixtlås i rätt längd och sy på. Eller min pappas grensax som man kan klippa ner små träd med om man vill.

Annat är inte särskilt bra att ha men det tar ändå emot att slänga. Svensk ardennerårsbok 1919-1929 till exempel. För att inte tala om allmogekistor, tramporglar och pianon. De passar inte i moderna hem, de är för stora, bökiga och opraktiska. Fina pianon skänks bort.

När hembygdsmuseet här intill stängdes och de sista sakerna auktionerades ut kördes de sista allmogekistorna och tramporglarna på tippen. Då hade församlingen verkligen gjort allt som kunde tänkas för att hitta nya ägare till sakerna men INGEN ville ta hand om dem. Inte jag heller, jag har nog med de tre kistor och det piano som vi redan har. På något sätt ska de väl komma till användning. Vi har ju andra saker som kan ligga i kistorna. Saker som förvarar saker. Ja jösses.

Jag har goda vänner som lever med lätt packning. De vill vara lättrörliga och inte låta sig tyngas ner av saker. Allt du vill äga det äger dig sjunger ju Stefan Sundström. Jag kan beundra dem, liksom jag beundrar det av mina barn som glatt slänger eller ger bort efter hand. Samtidigt känner jag att det inte är något för mig. Jag ska inte flytta omkring och plats har jag. Jag tycker inte om att shoppa. Jag har inte så mycket pengar att shoppa för heller, för den delen. I stället letar jag på vinden eller i ett skåp och hittar ofta något som går att använda i stället. Och sparar tid, energi, pengar och miljö. Och om (när?) den där katastrofen kommer som gör att vår civilisation rasar samman, då behöver jag i alla fall inte gå med trasigt blixtklås i jackan.

måndag 8 augusti 2011

Tuffa tag

Barn i Sverige av idag har det bra på det stora hela. Det finns en vilja att lyssna på barnen, de flesta har det gott ställt materiellt (men inte alla) och de har goda möjligheter att utveckla olika sidor av sig själva inom skola, idrott och kultur. Men ibland tycker jag ändå synd om barn generellt. Dels på grund av stressen. Barns dagar och veckor är ofta uppstyckade och inrutade, precis som vuxnas. Bundenheten till klockan och kalendern går ut över frihetskänslan och innebär ofta en hel dle bilåkande. De organiserade aktiviteterna tar tid från den fria leken. Områden som tidigare använts till lek byggs om, ofta till parkeringsplatser. Och bildskärmarna tar också tid från den fysiska leken.

Det är mossigt att vara negativ till barns användning av datorer och spel. De lär sig mycket under tiden de spelar och de sitter ofta flera tillsammans även om det bara är en som spelar, vilket främjar samarbete. Och visst ser jag fördelarna.

Stress, bilåkning, styrda aktiviteter, inomhusvistelse och skärmar hjälps åt att tränga ut en viktig sorts lek - den fysiska bråk- och krigsleken. I bråklek och krigslek kan man i lekens trygghet prova på farliga känslor och på så sätt öva sig inför kommande tillfällen när det kan vara skarpt läge. Barn såväl som vuxna tar intryck av hemska händelser ute i världen, senast i Libyen, Syrien och Norge.

I bråklek tränar man sin kropp och sin smidighet, skriver Birgitta Knutsdotter Olofsson i boken I lekens värld. "När man brottas på lek uppelver man med hela kroppen sin inre kraft i kamp med en annan kropp. Det är skäönt att ta i, att pröva sin styrka. - - Viljestyrka, envishet och uthållighet sätts på prov." , men man lär sig pockså hur det känns att få ont, vad som är schyst och inte schyst.

Flickor slutar bråkleka tidigare än pojkar, Kvinnor, som är enormt överrepresenterade inom förskolan och skolans lägre år, är traditionellt dåliga på att bråkleka. Birgitta Knutsdotter Olofsson uppmanar alla "tanter" att bråkleka mer och uppmuntra bråklek.

Krigslek är ännu mer kontroversiellt. Men världen ser ut osm den gör och med tv, radio och andra medier gör den sig påmind hemma hos oss alla. Barn går inte heller säkra för krigets härjnrningar. Att leka krig är inte att träna krig, det är snarare ett sätt att skaffa sig ett förhållningssätt och lära sig hantera farliga känslor. Aggressivitet är en av dem. mne det är lekt aggressivitet, inte trakasserier, mobbning elelr våld "på riktgit". Och det behövs en trygg miljö, tid och bra kompisar för att våga ge sig in en en så riskabel lek. Det är skillnad på att skrika "sluta!" i leken och säga det på riktigt, utanför leken. Barn som är vbana att leka hör skillanden direkt.

Birgitta Knutsdotter Olofsson påpekar att moderna barn lever i en madrasserad värld. Det finns säkerhetsgrejor för allt, som Bamses kompis Skalman säger. Det finns också en stark tro på att prata om problem, att lösa konflikter. "Men prat har en tendens att gå barnen förbi, särskilt om det har moraliserande inslag. Kanske är det bästa sättet att vara med i barnens lekar och se till att de kpompromissar sig frma till lösningar, som är godtagbara för alla", skriver Knutsdotter Olofsson. Det är dock stor skillnad på att komma fram till kompromisser inom ramen för krigslek och att snabbt sluta fred och göra en stor fest, gäran med låtsasmat, vilket är vad som ofta sker när (kvinnlig) förskolepersonal känner sig manad att gå in och styra upp "stökig" lek.

Både bråklek och krigslek är nödvändiga och ska inte försummas. Bägge är fysiska till sin karaktär. I krigslek är det ofta mycket springande. I debatten om barn och genus lyfts ofta fram vikten av att (små) barn får klä sig könsneutralt eller överskridande visavi de traditionella könsrollerna. Högre upp i åldrarna uppmuntras flickor att spela fotboll och bilda rockband. Det finns stor efterfrågan på pappor som tar större del i omvårdnaden.


Det är jättebra alltihop, men vi får inte glömma bort att vi kvinnor också får ta större del i utmaningarna, i spänningen, i brottningen och i jagalekarna.

måndag 11 juli 2011

Att få ett badrum

Diplomaten Jan Eliasson växte upp under enkla förhållanden. Det ger, säger han, honom en viss trovärdighet när han talarm ed företrädare för fattiga länder: Han vet hur det är. Bland annat har han berättat om hur det var att få ett badrum näör man tidigare hade haft dass på gården.

Jag har också bott med utedass, dels under mina första fyra år och dels en period när jag var i åttaårsåldern. Hur gjorde man på nätterna? Var det inte kallt mitt i vintern? Minns inte.

Men jag minns när jag var fyra år 1970 och vi flyttade till ett nyrenoverat hus med badrum. Det hade ljusblått kakel, WC, handfat och badkar. Ingen bidé, som var vanligt på den tiden och som fanns hos min kompis, men badrum dock. Det kändes otroligt fräscht och modernt och man slapp balansera över ett hål på dasset med sin karakteristsika lukt.

När jag var liten bodde jag på en bondgård och då måste vi ha badat i brygghuset eller kanske i balja i köket. Jag minns det inte och har ingen kvar att fråga. Nästa gång jag bodde i ett hus med utedass minns jag att vi badade varje lördag hos släktingar. Jag tyckte inte jag var särskilt smutsig så jag gick ut i trädgården och smutsade ner mig med jord så det skulle vara någon mening med badandet.

Minnena kom tillbaka när jag dels hörde Jan Eliassons berättelse och dels läste på fejan att goda vänner hade fått badrummet klart i sitt renoveringshus. Jsg frågade min pappa varför vi egentligen flyttade när jag var fyra år och varför vi inte bodde kvar där vi bodde. Han berättade att det var för att min mamma ville ha badrum. Jag kan tänka mig att det var slitsamt att vara småbarnsförälder i ett hus utan badrum.

Jag älskade huset jag bodde i när jag var åtta år, trots att det var dragigt, fullt med möss, hade utedass och bara kallt vatten. Men ändå. Badrum. Det är ett av det moderna livets bästa påfund.

torsdag 30 juni 2011

Man måste inte ha det tip-top för att odla

En gång visade jag mina tomatplantor för en kompis. Jag brukar tvinga ut mina kompisar i grönsakslanden när de är på besök. Men hon var inte imponerad. En äldre släkting hade varit trädgårdsmästare och inpräntat i min kompis vilken styggelse icke-tjuvade tomater* är. Uuuusch, sa hon vid åsynen av mina halvdant tjuvade tomater. Jag bröt av skotten där och då, men de var ganska stora.






Inställningen är vanlig: Har man inte en perfekt täppa, eller möjlighet att hålla den perfekt, är det bättre att inte ha någon alls. Tidningar, TV och andra medier spär på. Allt ogräs ska bort. Perfekt rent runt grönsaksplantorna ska det vara. Aldrig ser man bilder på trädgårdar med lite ogräs mellan raderna.






Självklart blir skörden större om man sköter sin köksträdgård oklanderligt: vattnar, rensar, luckrar och håller efter mjöldagg, löss - och tomatskott. Men Det är synd om kravet på perfektion skrämmer folk från att odla eget. Att odla sina egna grönsaker är maximalt miljövänligt och man vet säkert hur det man äter har vuxit, att det inte har vattnats med kloakvatten eller besprutats. Hemodlat genererar inga förpackningar och som odlare får man en hobby som gert en motion och frisk luft.






Något blir det ju alltid även om man råkar försumma ogräsrensningen. Det kan bli mer ogräs nästa år om man inte rensar innan de går i blom och sätyter frö, men lets face it, ogräsfrön får man ändå. Det dröjde inte många år förrän den konstgjorda ön Pepparholm mitt i Öresund var fylld med växlighet, trots att den byggts upp med snad från havsbotten som antagligen itne innhöll frön i sig. Så det är förmodligen inte hela världen om man glömmer rensa ogräsd innan det sätter frö.






Här kommer en bildkavalkad från min egen måttligt ogräsrensade köksträdgård:
























* Att man tjuvar tomater betryder att man nyper av sidoskott som kommer i grenvecken för att gynna huvudskottet och få en bra tomatskörd.