lördag 31 augusti 2013

Om vårt livslånga förhållande till saker


I anknytningsteorin betecknar trygg bas föräldern som den trygga punkt varifrån barns utforskande utgår, och säker hamn föräldern som den barnet vänder sig till när det känner sig oroligt, ledset eller otryggt för att tanka trygghet och ladda batterierna. Det är den unika människan som är den viktiga. Ett barn har sin förälder som trygg bas och säker hamn oavsett de yttre omständigheterna. Det är inte kopplat till hemmet eller ett visst rum. Anknytningspersonen i sig är unik och inte utbytbar. Det går inte med en annan person.

I vår kultur anses det ofta som bra att barn fäster sig vid en speciell sak, en snuttefilt  eller ett gosedjur till exempel, som liksom "laddas" med betydelse, så att barnet finner lugn och ro när det håller på med det - ett övergångsobjekt. Övergångsobjekt är mindre vanliga bland barn som ammas längre och kan saknas helt i andra kulturer (som är mindre materialistiska). Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg, undrar jag om bruket av övergångsobjekt har någonting att göra med vår livslånga upptagenhet med saker.

För jag tycker vi har en benägenhet att skapa relationer till saker, döda ting som inte har en hjärna och inte förmåga att svara. Vi vill tro att saker gör oss lyckliga. Det är till och med fullt acceptabelt att säga att man är kär i ett par skor eller en kaffemaskin.

Jag sitter också fast i det. Jag är fäst vid min klockradio, min cykel och mitt kök. Köket har jag investerat både tid och pengar i. Under många år målade jag lager på lager med långsamtorkande linoljefärg på alla köksdelarna innan de äntligen var färdiga att montera ihop. Det är vackert, relativt miljövänligt och luktar gott. Men ändå.

(Ännu värre är det med ärvda saker, där det är så lätt att få för sig att saken fortfarande hänger ihop med sin förra ägare, trots att denna är död och begraven sedan år tillbaka. Jag rensar fortlöpande ut mina föräldrars gamla saker, håller en sak i handen och hjärnan tänker, med min förälders röst, "men det är väl synd ..." och jag får riktigt argumentera tillbaka till den: Jag ska säga dig vad som är synd. Det var synd att du blev sjuk och dog. Men nu är du borta och du kan inte komma tillbaka och använda saken. Jag kan slänga den om jag vill. Men det var en utvikning.)

Det är också vanligt att man drömmer om att en ny sak ska göra en lyckligare. Nina Björk diskuterar fenomenet i sin bok Lyckliga i alla sina dagar, där hon också landar i att det är de mänskliga relationerna, kärleken, som egentligen är det djupast mänskliga som också borde styra hur vi bygger vårt samhälle - men inte gör det. "Om bara jag hade en grön tennisboll/en ny och bättre bil/vad som helst så skulle jag vara lycklig". I själva verket är det ett tänkesätt som störtar oss i fördärvet. Vi har redan konsumerat upp de resurser på jorden som skulle ha räckt året ut för ett hållbart liv.

Vi kan vara väldigt snabba i att tro att om bara en viss sak vore så är problemen bortblåsta. Så vi lägger timme efter timme, vecka efter vecka för att jobba ihop pengar som vi förbrukar på saker. Man kan fråga sig inför varje önskan som dyker upp "är jag beredd att jobba så lång tid som det tar för att tjäna ihop till saken, eller vill jag hellre vara ledig den tiden och ta det lugnt? För mig blev svaret väldigt ofta det senare.

Inom området barnafödande tänker jag på två typer av saker. För några år sedan var det snäckorna som man skulle lägga på bröstvårtorna om de var såriga. Ingen vetenskaplig underbyggnad, men snacket spreds snabbt. Tänk att det kunde vara så enkelt och naturligt - snäckor på brösten så poff är problemen borta!

Den underliggande orsaken till att kvinnor får sår på bröstvårtorna vid amning är att barnet har för litet tag och det kan ofta avhjälpas med vägledning i amningsteknik. Det är mer finlir men inte så väldigt komplicerat egentligen. Svårare är det att nå ut med budskapet att lösningen på problemet inte är saker - snäckor, salvor eller en amningsnapp - utan något i hur man gör, något man kan lära sig och lära vidare till andra. Men det är som att tron på saker är så stark att det är svårt att övertyga sina medmänniskor om att lösningen kan vara något annat.

Det senaste tillskottet bland saker är bläckfiskar till för tidigt födda i kuvöser. Bläckfiskvirkandet började enligt Hemmets Journal på en dansk neonatalavdelning för mindre än ett år sedan, och spred sig snabbt som en löpeld. För en prematur sägs det vara lugnande att sluta handen om en mjuk bläckfiskarm. Pulsen går ner och de blir mindre flaxiga, säger personalen i detta inslag. Men precis samma effekt, och mycket mer därtill, får man om barnen läggs hud mot hud på sin förälders bröstkorg. Plus att det ligger närmare till hands att föräldrarna får en insikt om att de är de viktigaste personerna i sitt barns liv och att det är deras barn, inte sjukhusets. Slutligen är hudkontakt väldokumenterat, till skillnad från virkade bläckfiskar. Läs mer om hudkontakt i neonatalvården på dr Nils Bergmans hemsida kangaroomothercare.com.

Sverige sägs vara ett av världens mest sekulariserade länder, men då räknar man inte tilltron till saker. Men tron att saker skänker en lycka, självförtroende eller vad det nu är, är en illusion. Saken i sig "gör" ingenting.

Förändringen bor i oss själva, tillsammans med våra nära.


fredag 30 augusti 2013

Jätteröksvampår i år

Lite varstans runt där jag bor på den skånska slätten dyker det upp vita klot ur marken. I gräsmattan här utanför, i vägkanter, hästhagar och till och med på offentliga grönytor har jag sett dem skjuta upp som svampar ur jorden. Det ÄR svampar. Jätteröksvamp.



Det verkar vara jätteröksvampår i år. Trots eller tack vare att det är så torrt.

Jätteröksvamp har ingen hatt och fot utan blir bara en enda stor rund form. Den på bilden här ovan är nog 30 cm tvärs över och väger kanske bortemot ett kilo.

Plockar man den medan den är fast och vit har man en finfin matsvamp. Jag pillar bort jord, skalar den och tärnar den. Sen kokar jag den i smör, som min mor sa. Rejält med smör och så får vattnet i svampen koka bort. Man kan ha rätt hög värme när man ser att det blir mycket vatten i pannan. När det mesta vattnet har kokat bort får man gradivs sänka värmen och puttra det hela en stund till så att den blir riktigt  genomstekt. Kanske vill man salta och peppra lite, Sen kan man äta den som tillbehör, eller stuva den och göra 70-talsfavoriten varm macka i ungen med svampstuvning och ost.

Jätteröksvampen är väldigt god, smakar lite som champinjon tycker vi.  Men framför allt känns det väldigt trevligt av naturen att skicka upp ätbara jättebollar till oss. Tack!

EDIT 2015: Jag har övergått till att lägga svampen i en torr panna och steka/koka bort vattnet först, innan smöret sätts till. Rekommenderas.

lördag 17 augusti 2013

Tankar om "Leka för livet" av Lars H Gustafsson


"Leker du när du jobbar?" frågar Lars H Gustafsson olika yrkesmänniskor - bland annat musiker, konstnärer, präst, läkare och psykolog - i sin nya bok Leka för livet. Alla svarar de ja, någon med reservationer för vissa delar av arbetet, andra mer obetingat.

Jag ställde mig frågan till mig själv - leker jag när jag jobbar?
Nu för tiden är jag förskollärare så visst händer det att jag leker med barnen. Men då är det ofta det Lars i sin bok kallar vuxenstyrd regellek, och jag håller med honom om att det är en helt helt annan sorts lek än låtsasleken, som är mer på barns villkor. Jag skulle definiera låtsasleken som en slags djupare lek, som på samma gång är svårare att komma igång med, och mer lättstörd men också mer lustfylld och givande för den som leker, ensam för sig själv eller tillsammans med andra. Det händer att jag låtsasleker på jobbet också, men det händer ärligt talat ganska sällan. Och som pedagog kan jag ju aldrig gå in i leken till hundra procent, eftersom jag samtidigt måste hålla ett vakande öga på barnen, både de som deltar i leken och de som finns runt omkring, och telefonen, och dörren ...

Leker jag när jag jobbar i den bemärkelse att jag går in i en roll och leker att jag är förskollärare, eller tidigare, journalist?
Nej.
Nej, jag kan inte påstå att jag leker på jobbet. När jag jobbar, jobbar jag.
Visst kan jag ha nytta av mina erfarenheter av lek i jobbet. Det går en spikrak linje från min lek med mina tio dockor, mina barn, i det omgjorda hönshus som var min lekstuga när jag var fyra-fem-sex år till jobbet i barngruppen. Jag pratar likadant med barnen på förskolan som jag gjorde med mina dockor. Och visst hade jag nytta av allt jag hade klottrat, skrivit och scrappat under hela min uppväxt i jobbet som journalist. Men nej, jag leker inte när jag jobbar. *

När jag är ledig leker jag. Jag leker i när jag jobbar trädgården. Då kan tankarna flöda fritt och jag kan besöka helt andra världar, vrida och vända på intrigen i en bok jag har läst, eller fantisera iväg eller bearbeta jobbiga saker som har hänt. Och medan jorden vänds under spaden, eller ogräset rycks upp, eller bär plockas så sker en process med mig också. Tankar, upplevelser och erfarenheter som låg som skrynklig tvätt i en tvättkorg i mitt inre slätas ut och viks och läggs in på rätt ställe i minnet. Jag leker när jag står i köket också, eller håller på med andra typer av skapande, men i trädgården går det nog allra bäst.

Jag minns något som jag tror mig ha läst av lekforskaren Birgitta Knutsdotter Olofsson. Hon menade, om jag minns rätt, att det är ett medelklassfenomen att värdera leken. Att personer från arbetarklass mer värderade att göra ett gott arbete. Kanske är det det som stämmer in på mig. Tanken "jobb är jobb och jobb ska göras" är en moral som jag har fått med mig sedan barnsben och som jag fortfarande håller högt. Inte reservationslöst, men som en grundtanke.

Leka för livet är en personligt skriven bok. Det berättar Lars i  den uppsättning regler för läsningen av boken som finns längst fram i boken i stället för förord. Det här är hans egen personliga bok om lek, och den innehåller mycket men jag blir också förundrad över hur stor skillnad det är på den här boken, och hur den skulle ha blivit om jag hade skrivit en personlig bok om lek.

Ta musiken till exempel. Lars ser jazzimprovisationer som ett sätt att som vuxen fortsätta att leka. Det finns en fast ram, men innanför den kan improvisationerna ta många vägar. Själv har jag någon slags musikalisk hemvist i punken. Jag spelar inte själv och det enda jag sjunger är barnvisor och psalmer, och jag lyssnar ärligt talat inte ens särskilt mycket på punk, det är för skränigt. Men den finns alltid där i bakgrunden. Den musik jag lyssnar allra mest på är new wave, som har beskrivits som "punkare som har lärt sig spela". Det jag gillar med punken är dess respektlösa attityd. Alla kan spela! Det ligger mycket lek i det också. Ett slags återtagande av rätten att leka i tonår och vuxenår. I alla fall som jag ser punken.

Större skillnad på ett mer allvarligt sätt är det mellan Lars och mitt synsätt på övergångsobjekt. Lars beskriver på sitt sätt övergångsobjekt och dess roll att skänka trygghet och ta med sin ägare till "mellanområdet" där yttre upplevelser bearbetas innan de kan läggas till inre erfarenheter. Han jämför övergångsobjekt för småbarn med maskotar för idrottande ungdomar ikoner för vuxna. Leken finns i mellanområdet. När jag håller på i trädgården är jag i mellanområdet. Donald Winnicott myntade termerna övergångsobjekt och mellanområde och han såg snarast övergångsobjekt som nödvändiga i separationen mellan förälder och barn. Huruvida övergångsobjekt är nödvändiga går inte Lars in på och jag utgår från att han är väl medveten om att långt ifrån alla barn har övergångsobjekt. Men kapitlet är så kärleksfullt skrivet och  här blir det en riktig krock med mitt synsätt att barn tar till övergångsobjekt som en nödlösning för att de inte får tillräckligt med närhet och lyhörd vård av sina nära vuxna. För det är ju faktiskt så att den trygghet ett dött ting, en nalle eller en snuttefilt kan ge är en illusion, medan den trygghet som närhet till föräldrarna kan ge är högst påtaglig. (Man kan fortsätta resonera från denna punkt men det spar vi till en annan gång.)

Min utgångspunkt är att barn generellt helst vill ha konstant kroppskontakt den första tiden, med amning (eller nappflaska) på minsta knyst och även andra typer av vård, som lite ändrat läge i famnen, följsamhet med dess känsloläge och så vidare. Barn som ammas längre har mer sällan övergångsobjekt. Barn i andra kulturer, med mer kroppskontakt och amning än i vår kultur har mer sällan övergångsobjekt. Cecilia Moen skrev om övergångsobjekt. Hennes nättidning ABC nättidning för nyfikna föräldrar ligger nere efter hennes död för ett par år sedan men finns i ett webbarkiv. Här är artikeln om övergångsobjekt.

Personligen undrar jag hur stor roll bruket av övergångsobjekt i vår kultur har för vår livslånga upptagenhet med saker, snarare än människor. Jag tänker att all denna anknytning till saker dels sker på bekostnad av goda relationer till andra människor och dels belastar miljön. När jag hade läst kapitlet om övergångsobjekt i Leka för livet var jag tvungen att lägga ifrån mig boken några dagar för att jag var så provocerad.

Provocerad blir jag också av Lars', som det visar sig, fiktiva samtalspartner munken Frans. Det är ett underbart grepp i en lekbok att leka både själv som författare och med läsarna genom att presentera den här munken och låta honom ge sig in i handlingen. Men hans åsikter och besserwissriga attityd stör mig, han verkar ganska jobbig, Frans.

Ett långt och uppmärksammat avsnitt i boken berör lek i skogen. Lars beskriver lek i skogen som något som var mycket vanligt och självklart i tidigare generationer och han är bekymrad för vad det innebär för människor att inte vistas i naturen och leka i naturen som förr. Här känner jag mig också ganska så främmande. Jag är uppvuxen i fullåkersbygd på Söderslätt, där jag också bor nu, och har tillbringat mycket lite tid i skog. Det mesta var enstaka semesterveckor i mormors och morfars sommarstuga på en mälarö som visserligen var underbara, men i minoritet bland mina barndomsminnen. Naturen häromkring består av små små plättar mellan åkrarna, och så stränderna. vid vår badstrand rann det ut en bäck och där har jag ägnat många sommarlovsdagar åt att bygga kanaler och fördämningar. Runt min barndoms byskola fans en smal frans med träd, som vi kallade "skogen". Trevligt alltihop, men jag själv kan inte relatera till återkommande och kontinuerlig lek i en stor skog. Vi hade ju knappt klätterträd ens.

Det är intressant och kanske symptomatiskt att Lars närmar sig anknytningsbegreppet från skogen. Anknytning nämns i bokens början om spädbarnens gryende lek och behov av närvarande vuxna, men det är i avsnittet om skogen han tar itu med anknytningsbegreppet rejält. Det har kommit in ganska nyligen i hans liv, förstår man, och han beklagar att frågan om anknytning så länge har ignorerats av yrkespersoner och forskare. Det gläder mig! Här blir jag riktigt engagerad! Ja, det är en fråga jag brinner för att föra in anknytningsperspektivet  i alla verksamheter som har med barn att göra, för det är så grundläggande. När jag utbildade mig till förskollärare kämpade jag för att införa mer anknytning i undervisningen, och det gick väl sådär. Här, härhär och här har jag skrivit om anknytning i ett förskoleperspektiv.

I avsnittet om skogen finns också ett stycke om de vuxnas rädsla och det önskar jag att många många vuxna ville läsa. Jag tycker jag har träffat så många ängsliga vuxna, på nätet och i riktiga livet, som ser faror för barn bakom varje krök och inte ser att deras oro riskerar lägga sig som en blöt filt över barnens utforskarlust och rörelseglädje. Att Lars, i egenskap av läkare, tar oron på allvar men sätter den i proportion till verkliga risker är mycket välkommet. och han skriver, så oerhört klokt: "Genom att utsätta sig för risk under kontrollerade former lär sig också barnen att handskas med riskerna på ett kompetent och omdömesgillt sätt." Tack, TACK för den meningen Lars!! Och för hela kapitlet.

Riktigt intressant och mycket nytt för mig kommer i kapitlet om föräldraskapets villkor och om Martin Bubers resonemang kring ett Jag och ett Du  respektive Jag och Det. I Jag-Det ser jag den andre som ett föremål, skriver Lars, medan i en Jag-Du-relation är den andre en unik människa, inte lik någon annan och lika viktig som jag själv. Jag har redan skrivit in Jag och Du i en dikt. Lars skriver också oerhört vackert (med referens till Martin Buber vars namn jag har stött på även i andra sammanhang men inte tittat närmare på själv) om hur existensen av ett Du upphäver gränserna mellan människor - när Du är lika viktig som Jag. Det startade många nya tankar hos mig som jag hoppas återkomma till.

Ja det finns mycket att tänka vidare om i Leka för livet. En skeptisk inställning till dataspelande. I alla fall inte reservationslöst positiv. En oro för att lek utarmas av stillasittande, innevistelse och skärmar i stället för upplevelser som talar direkt till alla sinnen. Jag delar den oron, och har utvecklat mina tankar här och här. Dock fick det perspektivet mycket lite gehör på lärarutbildnignen som jag gick, tycker jag, där man nog snarare ville verka modern och framstegsvänlig och bejakade leken på nya sätt. Som jag minns Lars' bok Upptäcka livet har den samma inställning, typ "leken är evig, det är bara formerna som växlar". Jag kan tycka det är en lite aningslös inställning och jag gläds åt den förskjutning i Lars perspektiv som jag tycker mig märka.

Lars sätter fingret på en viktig punkt vad gäller dataspel: Barn lek är utformad av barnen själva, men dataspel är med nödvändighet designade av vuxna. Den är också mer styrd och ger inte utrymme för improvisationer. Jag spelar inte dataspel till vardags men i datorernas ungdom hände det att jag lade patiens och jag märkte att man inte kunde göra på minsta sätt annorlunda än vad den som hade designat spelet hade bestämt. Om dataspel tar stor del av en uppväxande människas liv - vad innebär det för förmågan att se saker från olika perspektiv och pröva oväntade lösningar - något som barn är bra på men som mattas av i takt med att hjärnan mognar?

Lars skriver också att han till skillnad från tidigare bokprojekt denna gång öppet har berättat att han håller på att skriva en bok om lek. En av dem ha sa det till var mig, eftersom jag hade förmånen att skjutsa honom i  min bil från tågstationen i Ystad till Amningshjälpens riksträff i en lokal några kilometer utanför stan. En sak vi kom in på då var pojkars benägenhet att leka krig. Min erfarenhet är att krigsleken ofta är den som stannar kvar högst upp i åldrarna för pojkar. Varför, och varför just pojkar? Jag tror det har att göra med att det till allra största del är män som har utkämpat krig och att det är något väldigt stort och svårt och hemskt att som uppväxande pojke förhålla sig till. Att krigföring är något som implicit förväntas av pojkar när de blir vuxna - på ett sätt som vi flickor/kvinnor har sluppit. Jag hade gärna läst mer om Lars tankar av det.
Också.


*TILLÄGG 19 augusti: Idag när jag jobbade kom jag på att jag visst det leker på jobbet ibland. Jag leker att jag är en förskollärare som är en förebild för mig :) och då blir jag mycket bättre i yrket än jag jag bara är mig själv :)

lördag 10 augusti 2013

Sommarens sista bad?

Vi såg molnskärmen närma sig från väster.

Jag insåg att det började bli bråttom. Så i stället för att laga lunch tog vi varsin persika på stående fot och packade badväskan. Vi åkte österut till en badplats, dit det skulle dröja längre innan molnen nådde.

Det var inte jättevarmt, det var det inte. Men vattnet var klart och badet kändes uppfriskande. Arton grader, gissade mina ben på.

Barnen gick upp och jag gjorde några extra kullerbyttor i vattnet.

Nu är molnen här. Jag går i shorts och linne och värmen hänger på något sätt kvar, kanske i väggarna.

På torkvindan tre fuktiga sandiga handdukar. I ugnen marängbottnar till sommarens sista tårta.

fredag 2 augusti 2013

Vill du åka som volontär till barnhem? Läs detta först!

Att åka som volontär till ett barnhem har på kort tid blivit ett populärt sätt att komma ut i världen och göra något meningsfullt och samtidigt få vara med om något spännande. Ett populärt res-sätt är att jobba som volontär på ett barnhem en kortare eller längre tid.

I början av sommaren sände SR-programmet Kaliber en utmärkt granskning av denna verksamhet. I Kambodja poppar barnhem upp längs turiststråken. Mot betalning kan turister se barnen dansa och barnen utnyttjas också i barnarbete till att tillverka souvenirer till turister. Turister släpps in på barnhem bara för att gå runt bland barnen och fotografera - som på ett zoo och värst av allt, turister kan mot betalning men utan frågor eller någon som helst koll ta med sig barn ut från barnhemmet. Barnen ska alltså följa med fullkomliga främlingar, som inte talar deras språk och det säger sig själv att de kan råka ut för vad som helst. Det finns inget skydd mot sexuella övergrepp.

Volontärer kan arbeta på barnhemmen mot betalning. Kalibers reporter gör det under cover. Han hittar på ett falskt namn, ett CV och en referens och organisationen han åker med kollar inte upp hans uppgifter alls. I två veckor volontärarbetar han på ett barnhem i Kambodja och lämnas under den korta tiden ensam med alla 24 barnen.

De flesta barnen på barnhem i Kambodja, runt 75%, är inte föräldralösa. Föräldrar har lurats att lämna sina barn på barnhemmen mot löfte om att de ska få gå i skola, och det förekommer även att barn kidnappas och placeras på barnhem. Kaliber berättar om ett föräldrapar som så småningom insåg att deras barnen inte alls hade det bra och ville ta hem dem igen. Då krävdes de på stora summor pengar.

Men även i andra länder i andra världsdelar finns barnhem som lockar ungdomar som volontärer efter gymnasiet. Och även om barnhemsbarnen inte utnyttjas i turistindustrin på samma sätt som i Kambodja så är det knappast bra för barnen att i sina hem mötas av en ständig genomströmning av utländska, outbildade ungdomar.

Anledningen är anknytningen. För att vi människor ska utvecklas normalt behöver vi en eller två men inte många fler vårdgivare som vi känner väl och som känner oss - älskar oss. Banden som binds mellan barn och vårdgivare (inte nödvändigtvis de biologiska föräldrarna) kallas anknytning (barnets band till vårdgivarna/föräldrarna) respektive bindning (föräldrarnas band till barnet). Föräldrarna är känslomässigt närvarande och kan tona in barnets känsloläge och rätta sin vård om barnet efter det. Hos barnet byggs upp en tillit till andra människor som lägger grunden för barnets utveckling på alla plan.

Barn som saknar dessa band utvecklas mindre bra. Barnhemsbarn generellt växer långsammare och får lägre IQ än barn som bor i familjer, läs mer här. Att åka för en kortare period till ett barnhem och passa barnen, leka med dem eller lära dem engelska, är ingen bra idé eftersom vad dessa barn - liksom alla barn - framför allt behöver är bestående kontakter med få vuxna. Barnhemsbarn kan vara väldigt förtjusta över att det kommer nya vuxna och ty sig till dem, vilket beskrivs i länken här ovanför. Det kan se gulligt ut, men det är i själva verket patologiskt, ett tecken på hur anknytningsskadade barnen är. Det är normalt att barn är blyga inför främlingar och just i dessa riskfyllda miljöer, där barn verkligen skulle behöva ha en inbyggd reservation saknas den.

Man skulle kunna tänka sig en lösning där volontären inte jobbar direkt med barnen utan håller på med städning och matlagning och på så sätt lösgör tid för de ordinarie anställda att vara med barnen, men det är uppenbarligen inte så det fungerar. Som volontär tycker man kanske också att tiden med barnen är det som är kul, det man vill göra.

Barnhem är i sig en dålig idé. Barn behöver bo i en familj, med få vårdgivare - föräldrar - som är beständiga över hela barnets uppväxt. Vill man hjälpa utsatta barn är det en bättre idé att stödja projekt som gör att barnen kan bo kvar hos föräldrarna eller i bra familjehem, än att understödja barnhemmen.

Läs mer om barnhemsturism i Kambodja här och här.