onsdag 31 december 2008

2008 års lista över läbbiga matupplevelser

Får väl göra en bottenlista också över matrelaterade händelser.

1. Skandalen med melaminförgiftad mjölk i Kina. Det brukar vara lite småkul att skriva listor. Men att behöva sätta denna händelse överst på en lista, med flera döda barn och  otaliga skadade efter vad jag förstår för livet då kan man sannerligen hålla sig för skratt.
EDIT: Enligt nyhetsbyrån Reuters har Kina höjt antalet barn som dött till följd av att de druckit melaminförgiftad bröstmjölksersättning från 4 till 6. Ofattbara 294 000 barn insjuknade, vilket är betydligt mer än de siffror på 50-60 000 som vi hörde medan skandalen fortfarande fick stor uppmärksamhet i media.

2. Ål. Besökte min lokala fiskaffär för att köpa julsill. Bland alla de andra läckerheterna låg ett stort knippe rökta ålar som såldes till det facila priset av 295 kronor kilot om jag minns rätt. Ålen är akut utrotningshotad och det är vansinne att den fortfarande fiskas, säljs och äts.

3. Skandalen med ompackade charkprodukter. Inte var det en isolerad företeelse inte. På diskussionsfora har jag sett f d anställda inom handeln vittna om att ompackning, ny datummärkning, marinering av köttbitar som höll på att bli för gamla m m var rena vardagsmaten. Uppenbarligen har folk inte blivit sjuka av "gammalt" kött och jag tycker det är bättre att det säljs än att det slängs om det är ätlig. Men då ska de inte ljuga om det. Lite mer varsamhet om råvarorna kunde man också önska.

4. Långa transporter. Trots att jag lever mitt i ett "madarige" är det lätt att få tag på baslivsmedel som färdats långt. Kyckling från Thailand, äpplen från södra hemisfären mitt i äppelskördtider och mjölkprodukter från Finland till exempel. Det är så pk att man själv ska få välja hur man ska "konsumera", från vilken skola barnen ska gå i över elbolag, bredbandsabbonnemang och ända in i kyldisken med yoghurtarna till söndagsfrukosten men på något sätt undrar jago m de verkligt viktiga valen i livet slarvas förbi för att man har fullt upp med detaljerna. Vore det verkligen en så hemsk värld att leva i om det bara fanns lokalproducerade yoghurtar i handeln? Så att man slapp av misstag få hem en som åkt över hela Norden eller längre?

5. Maten på institutioner. Camillas matuppror belyste frågan om industrimat inom skola. vård och omsorg. Trots en debatt om matkvalité verkar maten om möjligt snarast försämras för barn, gamla och sjuka som kanske mest behöver näringsrik närlagad mat.
Trelleborgs kommun slutade under året laga mat åt sina äldre och började köpa mat som fraktats ända från Sala, i runda slängar 70 mil därifrån. En femtedel av alla gamla slutade beställa mat från kommunen. Till kommunens glädje rent av? Det blir ju mindre utgifter?

Att mat tappar i smak av att transporteras visar också mina egna barn. Ett av dem går på den skola där maten lagas och tycker för det mesta maten är god. De två andra går på en skola dit maten åker. Själva transporten tar bara en kvart, men deras mat lagas förstås först och har väl hållits varm ett långt tag på förmiddagen. Och smaken blir därefter.

6. Kvällsvälling och morgongröt. Barnmatsföretagen slog mynt av den ickeexisterande idealbabyn när de i våras lanserade vällingar och grötar som i mer eller mindre förtäckta ordalag lovade god sömn på kvällen och pigga barn på morgonen. Det magiska elixiret som får barnet att somna snällt på kvällen och ger de vuxna gott om tid till varandra? Eller ett första steg på samma väg som banrmatsföretagen tar i Australien, där bröstmjölksersättning finns som utlovar hjälp mot kolik, hård mage och med sömn, Sweet Dreams?

7. Råvarupriser och butikspriser. 2007 tog livsmedelspriserna ett hopp upp till följd av ökade råvarupriser. Spannmålspriserna rakade i höjden till följd av dålig skörd på många håll i världen samtidigt som klimatdebatten satte större fokus på biobränslen. I år sjönk spannmålspriserna (och priset på råolja t ex). Avspeglar sig detta på brödpriset månntro???

8. Ost som inte är ost. Färdigriven ost i affärerna är inte ost utan något annat. Tack för påminnelsen Matbluffen!

9. "Mervärden". Kokosmjölk light är vanlig kokosmjölk som spätts med vatten. Vispgrädde 36% går knappt att vispa. Men fettet, som livsmedelsindustin kan ta bättre betalt för på annat håll, är borta. Nu visa det sig att det inte ens är så farligt som vi tidigare invaggats att tro.

10. Ruttnande frukt. Till sist min egen akilleshäl - min ständiga oförmåga att köpa rätt mängd frukt. Eller förvara den rätt. Eller förmå familjen att hålla jämn konsumtionstakt på frukt. Koltrastarna och hönsen gillar visserligen äpplen som blivit bruna, men svara bananer och mögliga småcitrus kan jag inte ge till dem.
Mitt nyårslöfte måste bli att slänga mindre.

Gott nytt år!

tisdag 30 december 2008

2008 års lista över goda matupplevelser

Sydsvenskan uppmanar sina läsare att göra listor över 2008. 

Min lista tar upp matupplevelser.

1. Kronärtskocka.
2008 var året då jag upptäckte kronärtskockan. De var billiga på min stormarknad när det antagligen var högsäsong i Frankrike. Jag fick ta ner största skinkgrytan för att få plats att koka dem. Det tog all världens tid och trots att något av barnen inte var särskilt förtjust blev det en aha-upplevelse för vår jäktade familj att sitta länge, länge i kvällssolen och dra blad från skockorna och doppa i smör och citron och njuta och mumsa.

2. Skinka.
Det var några år sedan vi senast hade egna grisar, men i år var det dags. En skinka lämnades in till rökning och kokades hemkommen. Sen tog jag min vassaste kniv och skivade och skivade och allt smul mumsade vi i oss direkt. Bjöd en kompis som är stadsbo på ett paket skinka. I tackmeljet skrev hon att hon inte ätit så god skinka på flera år. Hedrande men samtidigt lite sorgligt.


3.  Lådor med ekologiska grönsaker.
En ursmart idé som blir tillgänglig för allt fler. Vi hämtar våra på ett utlämningsställe i närheten av barnens skola och packar upp vackra, fräscha, ekologiskt odlade grönskaer i långa banor.

4. Spenat. 
Odlade spenat och sallat i ett spädbarnsbilskydd. Spenat sjunker ihop mycket vid tillagning så spenaten i bilskyddet på bilden räckte väl till en måltid. Men den var desto godare.



5. Gröna bönor.
Fryspåsarna som heter haricots verts innehåller efter vad jag kan förstå asiatiska string beans. Haricots verts kännetecknas bland annat av att de är så mjälla att de smäler på tungan och helt utan trådar. Den enda gången vi fick det var i vår egen skörd.

6. Broccoli.
Tre stånd broccoli lyckades jag odla till vuxen storlek utan att kållarverna hann först. Mödan belönades på samma sätt som bönodlingen, med otroligt mjäll, fin broccoli. Det är ju SÅ HÄR mat ska smaka. Djupfryst och transporterat från Spanien blir stabbigare, så är det bara. Tyvärr är det så få som någonsin får vara hur goda vnaliga grönsaker kan vara, om man minimerar tiden från skörd till tillagning.




7. Vitlök.
Hör också till de ytterst lättodlade grönsakerna. Är man inte jätteambitiös eller mycket rädd för smittsamma virus kan man använda vitlök från affären som utsäde. Dela isär klyftorna och sätt dem med en 10-15 cm mellanrum på hösten innan tjälen kommer. Mata dem med lämlig gödsling när de börjar växa våren därpå. Och märk att också hemmaodlad vitlök smakar mer än den ofta långlagrade och -transporterade fån affären.

8. Eget fläsk.
Vackert marmorerat, rökt med riktig rök och inte rökarom och inte vattenskadat så det bubblar i stekpannan. 

9. Basilika.
Jag vet inte vad oms var annorlunda denna sommar mot innan. Jag sår alltid basilika i krukor i köksfönstret när det börjar våras och när högsommarvärmen sätter in blir de fulla med trips och dör (så då får man ha förberett med en ny generation). I år uteblev tripsen och basilikan höll sig lika fin tills jag plötsligt upptäckte att vi hade passerat höstdagjämningen och att jag borde satt dem i ljusterapi under lysrören för länge sen.

10. Hallon.
Mina första hallon dukade under i en kombination av kvickrot och virus så jag satte en ny hallonlist på ett nytt ställe våren 2006. Nu har de kommit igång rejält och vilken nåd det är att få plocka stora, saftiga, friska hallon. Att en god väninna oväntat dök upp och hjälpte till att plocka och bidrog med trevligt småprat gjorde det ännu härligare.

söndag 21 december 2008

Håll ihop föräldrar och barn!

Julen firas till minne av en födsel. Det är tydligt att texten i Lukasevangeliet, om aldrig så helig, är färgad av sin tids författare. Maria lindar Jesusbarnet och lägger honom ifrån sig, i en krubba. Dessutom blir han omskuren vid åtta dagars ålder. Det är inte alltför långsökt att anta att detta var vad som mötte nyfödda på Jesu tid.

Då som nu kom människor från när och fjärran och ville titta på den nyfödde och lämna presenter. Men det står inget om att herdarna och de tre vise männen tog upp Jesus och höll honom. Bilden målas upp i julkrubborna - Jesus i centrum, närmast honom Maria och Josef, i kretsen utanför dem djuren,  herdarna, änglarna och de tre vise männen.

Idén att andra än mamman och pappan skulle hålla nyfödda spädbarn fanns sannolikt ännu inte. Nu förväntas man som nybliven förälder låta avlägsna släktingar, vårdpersonal och andra som råkar komma i närheten låta hålla ens barn. För det är ju så mysigt, en liten stund.

På den värlsdsunika neonatalavdelningen 95 F på Akademiska sjukhuset i Uppsala jobbar personalen för att hålla ihop mamma, pappa och barn. Barnet är hos föräldrarna, direkt på deras nakna hud. Hudkontakten med föräldrarna gör att de bräckliga små förtidigt födda håller värmen - bättre än i kuvöser tillochmed - och föräldrarna lär sig snabbt att tyda barnens signaler. Tvärt emot farhågorna är det inte tröttande för föräldrarna. Att de själva på ett handfast sätt ansvarar för vården av sina barn verkar snarare ge dem kraft, kanske för att de slipper den maktlöshet och oro det innebär att se någon annan hantera ens barn, för att man inte själv räcker till. Föräldrarna känner att barnen är deras - inte sjukhusets.

Uppfinningsrikedomen bland personalen på 95 F har blomstrat när det gäller knep att hålla ihop familjerna.  I Amningsnytt skrev en av medarbetarna på avdelningen, Eva-Lotta Funkquist, bl a om avdelnignens egen sygrupp som tar fram praktiska bärhjälpmedel och bärkläder. Men en så enkel sak som en kamera kan också vara till hjälp. Om mamman förlöses med kejsarsnitt och p g a sitt eller barnets tillstånd inte kan återförenas med barnet direkt, inte ens för en liten stund, tar personalen ett foto på pappa och barn och ge till mamman. andra saker de använder sig av är mobilt solarium för barn med gulsot. Föräldern har barnet innan för kläderna, barnet har en s k biliblanket om ryggen och så förälderns kläder utanpå det.

Så långt förtidigt födda och sjuka barn. Men också friska och fullgångna barn har sin naturliga plats på föräldrarnas kropp, där de har både värme, mat och skydd inom räckhåll. En nybildad familj är en skör sak. Vi utomstående har en viktig uppgift i att hålla ihop familjen och främja banden mellan föräldrarna och barnet. Vi måste sluta se barnet som en belastning för föräldrarna och amningen som en tung plikt.

Låt dig smittas av kreativiteten hos personalen på avdelning 95 F! Vad kan DU göra för att hålla ihop spädbarnsfamiljen i DIN närhet? Laga mat till dem? Diska undan? En storhandling? Bara sitta tyst och lyssna, eller låta någon gråta?

Bildspel från avdelning 95 F på Nils Bergmans hemsida


fredag 19 december 2008

Omsorgsbehov, föräldrars behov och barns behov

Småbarnstiden är en intensiv period. De flesta barn börjar på dagis någon gång i ett och ett halvtårsåldern och för föräldrarna vidtar då ekorrhjulet med jobb, hämtning, handling, matlagning, bolibompa, läggning, allt interpunkterat med konflikter barn sinsemellan och mellan barn och vuxen och sen tvätt, disk, räkningar och allt annat som ska klaras av innan det är morgon igen och allt börjar om på nytt.

Jag saknade också de tysta stunderna av ensamhet, då man kunde stänga av sändaren och lyssna inåt, på sina egna tankar och känslor. Göra något snabbt och effektivt, för en gångs skull. Så jag kan förstå föräldrar som smiter in om affären och handlar middag innan de hämtar på dagis, trots att matinköp vanligtvis inte räknas med i omsorgsbehovet. Till en viss del kan jag förstå det Men den förstående delen av mig krymper ju mer man tänjer på begreppet. Är det OK att jogga en runda innan man hämtar? Åka på vuxensemester och låta mormor och morfar sköta dagishämtning och -lämning?

Det här är en känslig fråga, som kan ses ur många perspektiv. De flesta som läser det här har föräldraperspektivet. Känslan av att det är skönt att göra så blandas kanske med dåligt samvete gentemot barnet och förskolepersonalen och en grumlig skuldkänsla.

Man kan också se det ur personalens synvinkel. De som lever i det vet hur intensivt det är att vara många timmar på dagis. De vill hålla sig väl med föräldrarna och kan inte gärna anmärka på att föräldern hämtar för sent. De får säga till barnet att pappa inte kommer klockan fyra som avtalat utan senare och möta barnets besvikelse.
En barnskötare berättar om barn som har tio timmars "arbetsdag" på dagis. Hon berättar om hur det känns att ringa en förälders jobb för att meddela att barnet blivit sjukt och behöver hämtas - och mötas av ett "nää hon är inte här, hon är ledig idag". Eller andra gånger när det dröjer och dröjer och dröjer innan föräldern som utlovat kommer.

- Jag skulle vilja säga till föräldrarna: Barnen har det bättre hos er! Men det kan jag ju inte, säger hon. Inget fackförbund driver heller aktivt frågan om barns tider på dagis när när föräldrarna är lediga. Barnskötarna är organiserade i Kommunal, förskollärarna i Lärarförbundet. Ingetdera tycks driva frågan om vistelsetider i förskolan (men om någon kan peka på motsatsen - lämna din kommentar!).

Och vad tycker barnen själva. Jesper Juul brukar säga att det är skillnad på vad barn har lust med och vad de behöver. Det är väl detsamma med oss vuxna egentligen. Jag tror människor är barn så länge för att det är så mycket de behöver lära sig för att klara sig i vuxenlivet. Och lär sig gör de som små genom att delta i vardagslivet, först som observerande från förälderns famn och senare som ivriga och nyfikna deltagare. Kanske kan det underlätta att tänka att man visar sitt barn hur det går till här i världen när man drar med det från dagis till mataffären. Kanske de för stunden inte vill avbryta leken men att det i det långa loppet ger mer att vara tillsammans med föräldrarna och göra det mest grundläggande - söka föda.

Tomas Ljungberg, som bl a skrivit "Vad är naturligt för mitt barn?" brukar påtala att i den miljö som människan är utvecklad för, människans EEA (environment of evolutionary adaptedness) hade barnet få och djupa relationer med vårdare de första åren, kanske en tre-fyra stycken allt som allt. Moderna barn, med dagis, aktiviteter och familjer som ombildas kan möta mångdubbelt fler. Personer som de skapar relationer till men som sedan kanske plötsligt försvinner igen.I vårt komplicerade och folkrika samhälle kanske barnen behöver föräldrarnas värme och trygghet mer än någonsin?
Kanske det rentav är därför föräldrarna dignar under bördan?
Och vad kan vi göra åt det?


 

onsdag 17 december 2008

Naturhatarna mullrar

December är månaden då naturhatarna vädrar morgonluft.
I Sydsvenskan gav sig Per Wirtén från Arena på Nina Björks till synes enkla konstateranden att vi alla är kroppar vars funktion till syvende och sidst styrs av naturlagar och att vi, åtminstone vid livets början och dess slutskede, är beroende av andra för vår existens.
Sen kom försvaret mot tillsatser i maten, i form av grovt förenklade argument av Marie-Louise Danielsson Tham i DN och Ekot. Peter Wennblad på Expressen piggnade till och jämställde E-nummerexplosionen under 1900-talet med "kulinariska knep och genvägar" som "används sedan urminnes tider" och försökte se något religiöst i människors längtan efter mat som är just 100 % mat. Peter Wennblad hävdar också att längtan efter bra mat är reaktionär och han tror att mattillsatserna bidragit till kvinnofrigörelsen. Kvinnor - och män - som vill äta mat lagad av råvaror förstår inte sitt eget bästa och dessutom verkar Peter Wennblad på allvar tro att den industrilagade maten är bättre.
För det är ju tro det handlar om. Tron på tekniken. Tekniken ska lösa problemen kring klimathotet och kanske även människans dödlighet enligt Per Wirten, och ge oss uppdaterad mat enligt Wennblad.
Så ingår nyliberaler och gubbvänstern i en märklig allians mot den gemensamma fienden - naturen.
Och vad kan vara mer natur än amning i det moderna samhället? Föga förvånande var det i Arena och Expressen de grövsta utfallen av amningshat publicerades under hösten 2005. Slutsatsen var densamma - att amning skulle vara något speciellt var bara en bluff som lättlurade svenskor gått på.
Har man trott på tekniken i hela sitt liv är det klart man blir stressad när det kommer fler och fler rön om hur vi verklignen fungerar. Hjärnforskningen som Per Wirten hänvisar till visar hur beroende vi är av goda relationer. Anknytningsteorin visar på en ny sorts bristsymptom i välfärdssamhället - goda relationer mellan barn och vuxna. (Helt följdriktigt ville Expressen tysta Barnombudsmannen genom att avveckla myndigheten för rapporten om hur många barn i Västerlandet som inte har trygg anknytning till sina vårdare.) Medicinen börjar lämna organ+läkemedel=tillfrisknande-tänkandet och börjar prata om empowerment. Man kan få recept på motion om det är det man behöver och inte tabletter. Och klimatförändringarna talar sitt entydiga språk.
Klart man kan känna sig hotad när ens tro börjar rämna. 

måndag 15 december 2008

Leve jordärtskockan!

Jordärtskockor är bland det enklaste man kan odla.
Det är så enkelt att man inte får bort dem ur trädgården om de en gång har slagit rot. Busenkelt är det också. Man gräver ner några skockor på senhösten innan tjälen kommer och ett år senare har man massor med knöliga läckerheter och kan känna sig riktigt rik. Särskilt om man ser vad kilopriset på jordärtskockor ligger på ute i handeln.
Trädgårdsskribenten Lena israelsson kallar jordärtskockan för extremt köldtålig och det gör ju det hela ännu bättre.
Knöligheten är förstås ett aber. De är ett elände att skala. Men tro det eller ej, övning ger färdighet och efter en tids skock-odlande har du van blick för var du ska skära itu jordärtskockorna för att enklast komma åt med potatisskalaren. Man skär i de skarpaste inbuktningarna och har även en liten skalkniv till hands. Sen är det bara att börja laga god mat av dem, till exempel:


  • Rotfruktsgratäng på blandade rotsaker.

  • Grönsakspytt i ugnen med jordärtskockor, rödbetor och valfria andra grönsaker, tillsammans 1 kg, tärna i 1 cm tärningar, häll 0,5 dl olivolja i en braspanna stjälp upp en burk ricotta i mitten och häll ut rotsakerna och 4 dl kikärter runt omkring. Laga i 225° ugn tills grönsakerna är al dente. Häll över en halv pressad citron, 0,5 dl olivolja och ett par nypor örtsalt.

  • Jordärtskockpuré med dragon till fläskkotletter: Skiva de skalade skockorna och koka dem mjuka 8men utan att koka sönder dem) i buljong. Häll av skockorna men spara 1 dl buljong (tror jag). Ställ skockorna åt sidan och tillsätt 2 dl creme fraiche och 1 tsk dragon till kokspadet som är kvar. Koka upp och lägg i skockorna. Serveras till nystekta kotletter.

Mer om jordärtskockor här.

Tillsatser och förakt för konsumenter

Marie-Louise Danielsson-Tham, professor i livsmedelshygien vid Örebro universitet fick plats på den åtråvärda sidan DN Debatt igår. Ekot följde upp under rubriken Mat utan tillsatser kan vara livsfarlig.

– Varför har vi den här tillsatsen? Vad gör den för nytta? Vad gör den för skada? Vad kan hända om vi tar bort tillsatsen? Då måste man väga riskerna emot varandra och inte bara se att nu har vi tio tillsatser, vi ska bara ha fem och så kastar man tärning om vilka man ska ta bort, sa hon.

Jag är en av alla de konsumenter som välkomnar den nya medvetenheten om tillsatser i maten. Jag har läst listor med e-nr på förpackningar i hela mitt vuxna liv och jag blev mycket entusiastisk över Mats-Eric Nilssons bok Den hemlige kocken som på bred front lyckades föra fram kritiken mot tillsatstänkandet. Mats-Eric Nilsson själv välkomnar att någon debatterar för tillsatser, om än det sker över ett år efter det att hans bok kom ut, läs hans bemötande av DN-artikeln här.

Marie-Louise Danielsson Tham visar ett förakt mot medvetenheten och vetgirigheten hos oss konsumenter av sällan skådat slag. Det handlar absolut inte om tärningskastande utan om en genuin oro och en uppriktig och helt igenom befogad önskan om att veta vad det är vi äter och vad våra barn får att äta, hemma såväl som i skola och barnomsorg.
För egen del vet jag mycket väl att nitrit tillsätts i charkvaror för att förhindra botulism och så väl har detta budskap trummats i mig att jag inte visste att man klarade sig utan nitrit bara genom att sänka temperaturen! Men för att vara tydlig mot Marie-Louise så vill jag bara säga: Nej jagvill inte ha botulism. Jag vill ha mat lagad av fina råvaror och så lite tillsatser som möjligt. Det är för sorgligt att man i princip måste ha ett lanthushåll byggt på självförsörjning för att det ska vara någotsånär möjligt.

fredag 12 december 2008

Ta klimathotet på allvar!

Sommaren år 2050 kommer hela Arktis att vara isfritt om den globala uppvärmningen inte stoppas. Det innebär en katastrof för många djur som lever i Arktis och sedan lång tid anpassats för dess klimat - inte minst sälarna som föder sina ungar på isen och vilar på isen, och isbjörnarna som lever bland annat på sälar.
Barnen och jag såg ett program om det på teve. Nästa morgon sa åttaåringen: 
–Vad händer när jag fyller 50 år?
– Tänker du på att all is på Arktis skulle ha smält då?
Det gjorde han, för han sa:
– Då var det ingen dröm.
Att sälarnas viloplatser och isbjörnarnas villebråd försvinner är fattbart, t o m för en åttaåring. Mindre kan vi greppa vad denna uppvärmning innebär för resten av klotet. 

Jag gillar inte kyla. Ett år på 80-talet bodde jag i södra England och deras klimat gillade jag, med plusgrader så gott som hela vintern och riktigt varma dagar både i mars och oktober. Men nu 20 år senare har deras klimat flyttat hit. Och södra England har fått något ännu varmare. Men riktigt bra känns det inte.  Idag är det nollgradigt, blött och snöslaskigt här - riktig 80-talsdecember - och det är verkligen jobbigt. Men ändå på något sätt skönt. Aldrig trodde jag att jag ändå skulle dra en lättnadens suck över att slippa sju plusgrader i december.

I dag är Fredrik Reinfeldt i Bryssel för att vara med och komma till beslut om EU:s klimatpolitik fram till 2020. Förhandlingarna verkar präglas av ett "not in my back yard"-tänkande, dvs ja vi måste dra ner på koldioxidutsläppen men nej inte vi, vi i vårt land måste skydda vår industri. Dom andra kan dra ner, men inte vi. Ja ja , om man blir besviken på regeringen beror väl på hur höga förväntningar man har, men den här frågan är så myckt större än partipolitisk prestige.

Miljörörelsen är kritisk mot regeringens politik t ex Naturskyddsföreningen. Samtidigt hårdbevakar media utvecklingen för Sveriges forna stoltheter Volvo och Saab vilket är ganska ironiskt när deras produktion till stor del går på kollisionskurs med klimatet. Stefan Sundström kläckte fram riktigt goda idéer om vad Volvo och Saab kunde producera i stället för bilar - vindkraft och biogas. Läs hans krönika här. Kunnandet finns och marknaden finns. Go for it!

fredag 21 november 2008

Maktlöshet och belöningar

Ibland när man går i affärer hör man dialoger mellan föräldrar och deras små barn som handlar om att barnet vill ha en sak. Vid en del tillfällen kan man höra att föräldern då börjar köpslå med barnet: 
Då måste du skärpa dig. Du måste gå fint mellan oss vuxna och du får inte springa iväg. Du får vara lydig. Du får inte gnälla, du får inte tjata om att bli buren. 
Barnet: Ja, ja, ja, ja! 
Föräldern igen, efter en kort paus: Och du får lova att äta upp allt på tallriken.

Eller så här: 
Mamma du LOVADE!
Jag står ett par hyllgångar bort och hör det hela mycket tydligt. Det höga tonläget gör att jag inte kan missa det, trots att det är genant att höra.
Jag lovade inte alls!
Jo det gjorde du visst!
Jag lovade att du skulle få den om du gick med på att prova mössor. Gör du det då?
Ja!
Då går vi och provar mössor nu då!

Vid bägge de här tillfällena hade jag med mig min 10-årige son. Vi blev illa berörda båda två. Det första tillfället ägde rum i en leksaksaffär och min son tyckte att barnet då inte skulle nöja sig med den ganska lilla sak diskussionen gällde, utan kräva en av de största och dyraste leksakerna i affären för att gå med på alla krav.

Vid det andra tillfället sa jag till honom att jag skulle gå fram till mamman och högt säga: Om du slutar tjafsa med sin dotter så högt att alla hör det så ska jag köpa en ask choklad åt dig. Gör det inte bad han, och nej, absolut inte. Det skulle förstås bara göra saken värre. Men efter ett par dagar tog han spontant upp det igen. Han hade tänkt på flickan som blev så högljutt tillsagd och utskämd i butiken. Det kanske inte var en så dum idé att köpa mamman med en chokladask ändå, tyckte han.

Belöningssystem verkar vara inne, förstår jag när jag googlar mig fram. Jag förstår att det kan vara en hjälp för föräldrar att klara vardagen men det gör mig ändå beklämd att så många anser att de behövs - och att det hjälper. Att de är det enda som hjälper.

Och ännu mer beklämd blir jag över att föräldrar är så utelämnade åt saker för att få barnet att bete sig på önskvärt sätt. Hur maktlösa måtte föräldrarna i mina exempel inte känna sig. Jag kände ju maktlöshet sippra över till mig.

fredag 14 november 2008

Var rädd om nattningarna!

Jag är inte den som stoppar om barnen, pussar godnatt, vänder på klacken och går.
Jag kryper ner i sängen bredvid barnet och stannar tills de somnar. Ja nu behöver jag kanske inte det när två har börjat på mellanstadiet, men länge gjorde jag det.

Nattningen är en ovärderlig stund på dagen.

Ibland kan man se att föräldrar varnas för att amma sina barn till sömns. Jag ser ingen fara i det, tvärt om har det i alla år varit en njutning att kunna ligga där och läsa en god bok och stänga av småbarnsstojet en stund och amma den minste. När skulle jag annars läsa?!

Även efter amningsperioden kan nattningen vara en värdefull stund. När man ligger bredvid varandra, i mörker eller med bara lite belysning, är det lätt att bli förtrolig. Frågor som "Hur har du haft det idag?" och "Är det något du vill berätta?" och lugn väntan kan få barnt att glänta på porten. En del saker kan vara smärtsamma att berätta, som elaka saker någon sagt åt en i skolan, eller att man är rädd för något fast man förväntas vara så cool. Är det någon gång ens skolbarn vågar yppa ett förtroende så är det när han eller hon ligger på ens arm, och det är släckt och tyst runt omkring.

Barn behöver vuxna som lyssnar utan att döma. Min erfarenhet är att man överträffar sig själv i konsten att lyssna just under nattningen.

God natt och sov så gott. Tänk på att du är välkommen in till mig när som helst på natten!


måndag 10 november 2008

Råshult - en kärleksförklaring



Det bästa och sämsta med
Linnés Råshult är att det ligger så nära järnvägen, södra stambanan mellan Malmö och Stockholm. Det är jobbigt med de ständigt återkommande hastiga järnvägsdånen när man är där. Jag vet att tåg är bland de bättre sätten att ta sig fram och jag vet att det finns osynlig miljöförstöring som är värre men just när man står där och ett evighetslångt godståg larmar förbi ... då vill jag ändå att illusionen ska vara total. Det hade varit så skönt att få vila från nuet då och då, utan att bli störd.

Det bästa med att järnvägen går där förbi är att man ser Råshult från tågfönstret. Det är enklast söderifrån. Man åker förbi Älmhult och sjön Möckeln. Sen tassar man över gången och väntar. Där - ängsmark, lövträd i dungar, den knuttimrade ängsladan. Betande får på ängarna där vi strövade i somras. Sen, som ett pärlband uppe på en höjd intill rälsen, logen, svinhuset, boningshuset, hembygdsmuseet. Jordkällaren som man möter när man kommer gående. Parkeringen. Och sen slut. Symboliskt nog byts lövskogen mot en spirande granplantering. Mitt hjärta slår långsammare igen och jag går tillbaks till min plats på andra sidan gången.

Jag förstår inte riktigt varför jag är så fäst vid Råshult som jag är. Något är det ju om gör att jag längtar så och att jag så ivrigt spanar efter gården varje gång jag åker förbi med tåget.
Kanske har det med människans roll i naturen att göra. Att det är så tydligt att människan är här på naturens villkor. Harmonin i landskapet som hänger samman med en ödmjukhet inför livet självt. De hävdade ängarna och de hamlade träden.
Jag ser en relation.
Mellan människan och naturen.
Mellan människan och Gud.

Råshult är mitt Eden.

Jag vet ju att det är en illusion. Bondeslitet på Råshult var ju det som mötte människorna när de jagats ut ur Eden, eller när jägarna och samlarna blev bönder, om man så vill. Med jordägandet kom tanken om överflöd snarare än balans, förtryck i stället för jämlikhet. När människan började bruka metallen smidde hon både plogbillar och svärd. Men med industrialismen och informationssamhället är det som om vi har kommit ännu längre ifrån vårt ursprung. Att längta hela vägen tillbaka blir för långt. Råshult är så långt jag kan tänka mig.

I min känsla blir Råshult det Eden som jag inte når där jag svischar förbi inuti tåget. Som jag kan besöka som i en dröm någon gång på semestern, men som jag inte hör till. Men

Den drömmen som aldrig besannats
Som dröm var den vacker att få
För den som ur Eden förbannats
är Eden ett Eden ändå
 

tisdag 4 november 2008

Tankar kring en grönsakssoppa

Visst är det livets under att små små frön kan växa upp och bli de mest skiftande växter.
I går sken höstsolen över slätten. Jag grävde blivande vitlökslandet, och bönderna plöjde eller tog upp betor på fälten runt omkring.

När solen började gå ner plockade jag ihop en soppa - majrovor, kvarglömda morötter som inte hade spruckit, purjolök tjock som en barnarm, palsternacka, rotselleri (som såddes först, i början av februari, och har de minsta fröna av alla), jordärtskocka och vitlök. Ja de två sistnämnda kommer ju inte från frö, men de får vara med ändå.

Och jag känner sån tacksamhet.
Tack för att jag får leva i fred och odla min jord.
Tack för att jag får vara med om detta livets under gång på gång.

torsdag 30 oktober 2008

Jeans är miljöskurkar

Tittade på Svt:s  Rea tillsammans med sonen i går. Fick lära mig att till ett enda par jeans går det åt ett halvt kilo kemikalier och 8 000 liter vatten. Jag blev alldeles bestört. Kan inte påminna mig att jag har hört dessa häpnadsväckande siffror förut. Här har jag gått och köpt jeans utan att ha en aning om vad jag har ställt till med. 

Jag har sju par jeans. Till dem har det gått åt mer vatten till framställningen än vad en person i Gaza har att hushålla med i ett helt år!

Jag brukar inte gnälla över att jag får för lite information, men nu blev jag riktigt irriterad eftersom jag känner mig lurad. Jag tycker Sverige på stört ska vända på märkningen så det blir lite verkstad i stället för en massa intet förpliktigande snack. Bort med den mesiga, undfallande miljövänlig-märkningen. Fram med miljövarning-märkning på det som inte uppfyller gängse miljökrav!!!

måndag 27 oktober 2008

Elberoende och armstyrka

I går stod jag i köket det mesta av dagen och gjorde leverpastej och malde köttfärs. Jag lyssnade på musik, bryggde kaffe och värmde mjölk i mikron. Skar späck, lever, lök och ansjovis i bitar, monterade köttkvarnen på köksmaskinen och malde.

För att malningen ska fungera bra måste man spänna ringen som håller ihop köttkvarnen mycket mycket hårt. Särskilt när man har en fina malskivan med små hål. Sen får man ta i lika hårt på andra hållet för att spänna loss när man är klar, och diska allting innan man går på nästa sats leverpastej. Först en malning med den grova skivan, sen en med den fina. Gånger två satser leverpastej och sen några kilo köttfärs. Jag är helt slut i armarna och i ryggen idag.

När jag stod där i mitt elektrifierade, upplysta kök och skymningen föll utanför kom jag att tänka på en handvevad köttkvarn. Jag såg den i somras på hembygdsmuseet som ligger i en av byggnaderna på Linnés Råshult utanför Älmhult. Då var det bara en pryl bland andra prylar. Själva kvarnen såg likadan ut, men där motorn sitter på min köksmaskin fanns bara en vev. Det var husmor och pigorna som fick vara "motor".  Inte för att de kan ha malt så mycket köttfärs innan elen och frysen kom, men korv lär de ha gjort. Att det var tungt jobb som krävde sin kvinna är ingen långsökt gissning. Att spänna på ringen var bara en liten detalj jämfört med själva malandet.

Jag inser i hur pinsamt dålig form jag är. Och hur beroende jag är av el.
Ett annat exempel: Härom året köpte jag en vev-visp. På barn-teve på 70-talet vispade de jämt med vev-vispar när de lagade mat med barnen. Sedan dess har jag varit nyfiken på hur det är att vispa med en sån. Och wow vad man bränner kalorier bara på att vispa ett par deciliter grädde! Och vilken mjölksyra man kan få om man ger sig på t ex maränger! Kan inte påstå jag har använt vev-vispen särskilt ofta. Elvispen däremot jobbar på som vanligt. Den ström jag har sparat in på att vev-vispa väger inte på långa håll upp strömmen som gick åt för att tillverka den.

Så vad vill jag ha sagt med det här?
Kanske något om hur lätt det är att sitta fast i elberoende.
Något om den absurda motsägelsen i att vi rör oss för lite - att jag rör mig för lite — och gnäller över de där överflödskilona på magen, samtidigt som jag bakar bröd i köksmaskinen, vispar med elvispen och sitter alldeles för mycket och bloggar när jag är ledig.

Och att jag är imponerad över i vilken fin form mina förmödrar måste ha varit.

onsdag 22 oktober 2008

Husockupation i Lund vs marginalisering på Mosippan

I dagens Sydsvenskan jämför Ann Heberlein omvärldens omsorger om husockupanterna i Lund med likgiltigheten inför de  villkor som de boende på Mosippan lever under, enligt Heberlein kallad dumpingplats för samhällets allra svagaste.
Heberlein drar också slutsatsen att det är lättare för oss vit västerländsk medelklass att identifiera oss med ungdomarna i Lund än med Somaya på Mosippan. hon ställer den berättigade frågan. Vem besöker Mosippan med leksaker till Somaynas barn?
Jag läser ofta ann Heberleins artiklar eftersom hon tar upp angelägna ämnen. Sen varierar det hur mycket jag håller med henne. Den här gången anser jag dock att hon har klockrent rätt!

söndag 19 oktober 2008

Luriga livsmedel


 Vispgrädde
Det finns vispgrädde och vispgrädde. En som har 40 % fetthalt och en som har 36 % fetthalt. Hos Arla har den förra traditionell förpackning och den senare flaska med skruvkork.
Vid en första blick på vispgräddarna på hyllan i kyldisken ser det ut som om det enda som skiljer är fyra procentenheters fetthalt och förpackningen. Tittar man lite närmare ser man att den med skruvkork har mycket längre hållbarhet än den i vanlig brikpack.

"Vår lättare Vispgrädde 36% är perfekt när man vill ha lägre fetthalt utan att ge avkall på kvalitet och smak." skriver Arla på sin hemsida. Då undrar jag vad det är att ge avkall på kvalitet enligt Arla. För det är inte bara vispgrädde i förpackningen. Det är även stabiliseringsmedel E407, karragenan. Karragenan framställs ur alger och är kemiskt sett polysackarider. I vispgrädden används den gissningsvis som förtjockningsmedel för att grädden ska gå och vispa, men vill man äta en kost utan några sammansatta sockerarter så går 36 %-grädden bort. Då är tillsättandet av E 407 ett viktigt kvalitetskrav. Men även om man inte följer någon särskild diet så tycker jag man har rätt att bli tydligt upplyst om att något har tillsatts grädden.

Tillsatsämnen sätts till för att man har tagit bort något annat, i detta fall fett.
Förtjockningsmedel i vispgrädde borde ju finnas där för att grädden ska gå och vispa. Även coop har en vispgrädde med 36% fetthalt och när jag var på kalas nyligen fick jag se hur svårvispad denna grädde var. Nu vet jag inte om just den vispgrädden innehöll E 407 men med eller utan E 407 tog det sanslöst lång tid att få grädden att bilda skum. En annan gäst kände till problemet och sa:
- Köp aldrig den sortens grädde. Den går ju inte att vispa!
- Jag vet, sa värdinnan. Men det var den enda som var kvar.
Vi som var på det kalaset tycker att det är att ge avkall på kvalitet att behöva vispa så sanslöst länge! Jag lovar att återkomma och berätta om coops vispgrädde 36 % innehåller E 407.

Skillnaden i fetthalt är försumbar för konsumenten. Mats-Eric Nilssons tes i boken Den hemlige kocken är att e-nummer tillsätts livsmedel för att göra dem billigare. Kan mejerierna kan tjäna mer på att använda fettet någon annanstans? Har mejerierna stora ekonomiska intressen av att styra över konsumenter på magrare produkter? Kanske är det därför den 36% grädden dessutom getts lång hållbarhet - för att den ska kunna stå kvar på butikshyllan längre och finnas där när den riktiga vispgrädden är slut?

lördag 18 oktober 2008

Plastkorten avslöjar dig

Hej alla Ica-kunder!

Blev ni förvånade när rabatterbjudandena fanns bland posten i veckan? Och det stod ditt och din partners namn och rabatt på just de varor just ni brukar köpa? Kändes det obehagligt? Jag tyckte det. Sen gick jag och handlade och utnyttjade några av rabatterna.

Sydsvenskan skriver nu att konsumenter klagar till Datainspektionen. Det är ju jättebra om man prövar om butikskedjorna får lov att samla på sig så mycket information om sina kunder. Men tillåt mig bli förvånad över att så många av er inte kände till eller har förstått hur mycket information ni bjuder handeln på varje gång ni drar ett kundkort. Jag skrev om detta i somras, här.

Alla butiker där du drar ett kundkort får information exakt om vilka varor du har handlat, i vilken butik och när, exakt på klockslaget. Även om de inte lämnar informationen vidare - vilket är olagligt om jag har förstått det hela rätt - så har de informationen för egen räkning. Jag har svårt att tänka mig att det är olagligt.

För ett luddigt antal "poäng" eller för en liten procents rabatt säljer vi vår integritet.
 Sydsvenskan berättar också att konsumenter nu har hört av sig till gräsrotsorganisationer. Det är ju bra. Vi konsumenter behöver öka medvetandet om hur handeln vill styra vårt beteende.

Det är våra pengar det gäller.

onsdag 15 oktober 2008

Höstens sista barfotapromenad ... kanske

Jag hämtar ett av mina barn efter skolan vid en busshållplats ett stenkast från stranden. I går var det soligt och hög, klar luft utan att vara kyligt här i Sydskåne. Jag var lite tidig, det var fem minuter kvar tills bussen skulle komma när jag var framme. Så jag låste bilen, tog av strumpor och skor och gick ner till stranden. Fötterna fick känna grusväg, gräs, sandstrand och mjukt vågskvalp. Det var så kallt att det värkte i fötterna efter några sekunder. Men det var som att det var skönt att stå kvar och känna känslan fast den inte var behaglig.
Fötterna var fria, de fick känna olika underlag i stället för bara strumpor i skor.
Det var som om de inte ville missa den chansen, bara för att det var lite kallt.
Man kan rada upp hälsoargument för barfotagång, som att det stärker balanssinnet. Men man kan också bara leva i nuet och unna sina fötter en sköna känslan av olika underlag.
Innan det blir för kallt för oss välfärdsvrak.

torsdag 9 oktober 2008

Ekologiskt socker ska importeras från Brasilien

"Svenskt strösocker" står det tydligt på två ställen på DanSukkers sockerpaket med (konventionellt odlat) socker. Men svenskt socker kommer det i framtiden inte att vara i påsarna med ekologiskt socker. I Sugartime 4/08, Danisco Sugars personaltidning, meddelar företaget att råvaran till det ekologska sockret framöver kommer att hämtas från Brasilien.

Sugartime skriver att den svenska produktionen av ekologiskt socker upphörde för tre år sedan. Ett otajmat beslut, eftersom den nya boomen för miljötänkande kom kort därpå. Under 2007-08 ökade försäljningen av ekologiskt socker med 43 % jämfört med året innan. Det svenska ekologiska sockret raffinerades vid sockerbruket i Köpingebro utanför Ystad, som nu är nerlagt.

Att odla sockerbetor ekologiskt, dvs utan konstgödsel och besprutning, är fullt möjligt i Sverige men innebär bland annat att betorna måste handhackas - rensas för hand för att inte gå under i ogräs. För Danisco Sugar innebar det ett slutpris på 70 % över det vanliga priset "vilket innebar att det inte fanns någon marknad".

Danisco Sugar tyckte också att det var en omständlig process att framställa det ekologiska sockret, "hela produktionsapparaten rengjordes grundligt för bara ett par  dagars produktion av ekologiskt socker". Nu, när efterfrågan är en annan och fler konsumenter köper det dyrare ekologiska sockret (som är tre år gammalt, odlat 2005) anser Danisco Sugar - om man läser lite mellan raderna - att det är för dyrt och omständligt att dra igång lokal ekologisk produktion igen och väljer därför att satsa på importerat socker. Det finns bara ett enda sockerbruk kvar i hela Sverige. Det blir alldeles för omständligt att tömma systemet på konventionellt socker för att  köra igenom en mindre mängd ekologiskt socker. Blev det en strukturrationalisering för mycket rent av?

Det sista stycket i deras personaltidning handlar mycket om kvalitet. Kunderna kommer inte att märka någon skillnad på det brasilianska sockret och det hittillsvarande svenska. Men många köper ju ekologiskt för att de vill värna om miljön. Ställs man inför en pest eller kolera-situation nu - konventionellt närodlat eller ekologiskt importsocker som transporterats från södra halvklotet?

Balbo Group som ska sälja ekologiskt rörsocker till Danisco Sugar. Under vilka arbetsvillkor arbetar de brasilianska odlarna med sockret? Kommer det ekologiska sockret att vara Rättvisemärkt? Jag hoppas det.

Importsockret blir billigare för Danisco Sugar i inköp.
Frågan är om vi konsumenter kommer att märka att råvaran blir mycket billigare - blir eko-sockret billigare i affärerna eller kommer det fortfarande att kosta lika mycket - trots att Danisco Sugar gör det omöjligt för svenska bönder att odla ekologiska sockerbetor?


lördag 4 oktober 2008

Håll Trelleborgen öppen!

Bild på ett vikingaslag på Trelleborgen.
När jag var liten visste ingen hur Trelleborg hade fått sitt namn. Var det trälarnas borg kanske? Därför blev det sensation när man på 1980-talet hittade rester av en borg - en trelleborg - i utgrävningar mitt i stan, vid väg 108 till Lund. Trelleborgar var kända från Danmark, det var vikingatida borgar som bestod av en cirkelrund jordvall stöttad med treller - trästockar.
På 1990-talet byggdes en bit av borgen upp på nytt och Trelleborg blev något mer än en ganska tråkig industristad, den fick en väldigt konkret länk tillbaka till sin äldsta (?) historia.

Nu står det fler byggnader i och utanför det gamla borgområdet. Trelleborg har lagt ett antal miljoner på att bygga ett vackert museum och rekonstruerade vikingatida och medeltida hus. Ortsbor, skolbarn och besökande kan insupa miljön och vid arrangemang prova på olika sorters hantverk och medeltida dans. Till vardags är Trelleborgen en plats för andhämtning och vila. Mellan storhandlingen och barnens aktiviteter har det hänt att jag har slunkit in på borgområdet (öppet för allmänheten när det är personal på plats) lagt mig på ängen och tittat eller blundat upp i himlen en stund medan barnen kastar sten i vattnet och trafiken brusar på håll. Fem minuter och man blir som en ny människa.

Politikerna genom åren verkar inte riktigt ha förstått vilken skatt de har. De har tidigare försvårat allmänhetens tillträde till borgen genom att sätta upp ett staket, tillkommet i största moralpanik för att barn ska gå och drulla i vattnet på området. (Hallå, hela Trelleborg, från Skateholm till Fredshög, gränsar till vatten - Östersjön!!) Nu ställer de först upp orimliga lösamhetskrav på borgen och sen, när de inte uppfylls vill de säga upp Borgfrun och stänga, utom på sommaren då. Detta kan jag inte stillatigande se på och därför länkar jag här till en namninsamling för att rädda Trelleborgen


måndag 29 september 2008

Är leken utrotningshotad?

"Barn leker inte nuförtiden. De bara flashar med sina mobiler." Ungefär så uttryckte sig en person på ett internetforum  och det är en vitt spridd uppfattning. Det lustiga var att deltagarna på forumet själv bara var drygt 20 år och mindes sin barndoms lek som byte av pokémonkort och kulspel, något som vi som är 40+ eller ännu äldre kanske upplever som ganska torftigt. 

Två saker hade 20-åringarna gemensamt med de flesta andra vuxna när lek kommer på tal. 
De mindes sin egen lek i ett nostalgiskt skimmer.  Och de var oroade för att dagens barn inte lekte. Precis som min mor inte tyckte att jag och mina jämnåriga lekte när vi var små.

De vuxnas nostalgi över sin egen lek och oro för utarmningen av senare tiders barnlek kan ju vara ett utslag av att man saknar sin lekförmåga. Men det kan också betyda att barn faktiskt blir sämre och sämre på att leka. Övning ger ju färdighet och ägnar man sin fritid åt att sitta vid skärmar så blir det ju mindre tid över för leken. Och att barn sitter mer vid skärmar och att fler är överviktiga än för 20 eller 40 år sedan vet vi. Därför finns det på sina håll ett intresse för att hålla leken vid liv för att hålla barnen i rörelse och därmed deras BMI i schack som Svenska Dagbladet och dess samarbetspartner Growing People.

Andra framhåller lekens pedagogiska eller psykologiska värde. Det finns en del skrivet om lek i förskolan och i skolan i form av uppsatser från förskollärarutbildningen. Här och där påpekar barn vad som är kärnan i leken : Att den finns till för sin egen skull. Man leker för att ha roligt.

Jag tror själv att det verkligen leks mindre nu än en eller två generationer tillbaka i tiden. Och jag tror att skärmarna är en del av förklaringen, men att det också finns andra delförklaringar. Därför presenterar jag:

Mirandas lista över lekens fiender

  • För mycket pedagogik. På förskolor används inneleken ofta som ett sätt att forma barnen till goda vuxna, säger pedagogiklektorn Charlotte Tullgren. Jag tror hon är något viktigt på spåren. Precis som konsten måste leken få finnas till för sin egen skull. Leken måste få vara till synes "onyttig". Som människa måste man få finnas till bortom produktion och konsumtion.
  • För mycket stress. Från många håll påpekas att barn har det stressigare än någonsin och barnen dras också med i slaveriet under klockan. Redan i boken "Varför leker inte barnen?" utgiven 1991 konstaterade Birgitta Knutsdotter Olofsson att för uppstyckad tid gjorde att barnen inte kom igång med ordentlig lek.
  • Att sexårsverksamheten förlades till skolan. Det betydde att daghemmen, som det fortfarande hette då, blev av med en hel årskull. Ur leksynpunkt förlorade förstås sexåringarna själva på det, skolan är som miljö inte alls så lekvänlig som förskolan och verksamheten är mycket mer styrd. Men också de mindre barnen förlorade på att sexåringarna försvann, eftersom äldre barn kan utveckla leken mer och inspirera de yngre. Stämmer mitt antagande att allt fler ettåringar också börjar i barnomsorgen så bidrar det också till att dra ner medianåldern på dagis och därmed möjligheten.
  • Vuxnas rädsla för att utemiljön blivit farligare.
  • För lite lekvänlig miljö. Pedagogikprofessorn Pia Björklid påpekar i SvD att bilarna tar över i samhällsplaneringen. Förr fanns normer för stadsplaneringen att det skulle finnas lekplatser för yngre och äldre barn, men så är det inte längre säger hon.
  • För lite kontakt med vuxenvärlden för inspiration till lekar. Kanske drabbar det särskilt lekar som pojkar traditionellt lekt. Pedagoger märker att lantbrukarbarn kan dra  igång mycket lek, för de vet hur man leker verkstad, gräva dränering, byta däck, svetsa eller fylla på olja. Hur många föskollärare känner till den världen och kan utveckla den sortens lek?
  • Vuxnas strävan efter att ha tidigt utvecklade barn. Redan på BVC får föräldrarna beröm om barnen "växer bra" och många tror det är bättre att barnen ligger över medelkuvan på diagrammet än under. Det ses på en del håll som "finare" att ens barn leker med äldre än att de leker med yngre. Steget är inte långt till att det är "fint" att ha en nioåring som är mer haj på datorer än man själv och som tycker fantasilek är "barnsligt". 
  • Anknytning till jämnåriga  snarare än till föräldrarna. Gordon Neufeld påpekar i sin bok Hold On to Your Kids att det bara är när barnet verkligen i djupet av sitt hjärta känner att det är villkorslöst älskat av sina föräldrar som det vågar experimentera fritt  - och ge sig hän i leken. Alla föräldrar älskar sina barn. Men eftersom den västerländska kulturen i så hög grad är inriktad på att göra barn självständiga och det finns en så djupt rotad rädsla för att "binda barnen för hårt till sig" ligger det nära till hands att barn och ungdomar har jämnåriga kompisar som första anknytningsobjekt, snarare än föräldrar. Men det är en omogen, osäker anknytning där man måste ha rätt kläder, musiksmak, prylar och manér för att (kanske) bli accepterad. Och i den miljön får inte leken fritt spelrum.
  • Och så skärmar, skärmar, skärmar ... 

fredag 19 september 2008

Tillvarata egna äpplen


I trädgårdar och på ödetomter står äppelträd fulla med fina äpplen. Ändå domineras åtminstone min livsmedelsbutik av äpplen från Mellaneuropa, Sydafrika och Sydamerika. varför detta slöseri med transporter? Hörde en gång att det fanns en korrelation mellan BNP och antalet lastbilar på vägarna, men är det  verkligen ett självändamål? Är högre BNP överhuvudtaget ett självändamål?

Jag hittade en sorglig bild i akademiledamoten Peter Englunds blogg på en gräsmatta full med ruttnande äpplen. Inlägget är från september förra året, och bland kommentarerna får Peter tips på ett musteri som han kan lämna äpplena till. 

Håller tummarna för att han har fått till det i år, men jag vet att det är svårt att verkligen komma till skott med saker som är väldigt främmande i sitt liv.

Vi har också ett äppelträd på vår mark (dock inte i vår trädgård) som år efter år skänkt sin frukt direkt till nedbrytarna, utan att först ta vägen via människan. I ÅR har vi lyckats plocka flera kassar fulla med äpplen och i dag har min make lyckats förädla en del. Han har bakat två äppelpajer (vanliga smulpajer) och letat fram mors och svärmors gamla hushållsassistenter på vinden, pusslat ihop en komplett maskin och gjort äppelmos. Det är inte svårt, bara man kan finna ron och koncentrationen i sig själv att öppna sig för något nytt.

Jag tänker inte lämna några recept här, internet är fullt av recept på pajer och annat gott man kan göra av äpplen. Det är inte svårt att hitta sina egna favoriter.

Jag har förresten inte fått svar på min förfrågan till Livsmedelssverige. Jag ska påminna dem.
Men att det har gått betydligt längre tid sedan frukten i affärerna plockades råder det ingen tvekan om.

onsdag 17 september 2008

Vi behöver mer kärlek, inte mindre

Jämställdheten bor inte i den praktiska fördelningen av sysslorna utan i känslorna, konstaterar Malena Rydell i en artikel i Sydsvenskan. Hur jämställd man än trodde man var inser många förr eller senare, ofta i samband med att man får barn, att man inte är det. Malena Rydell hänvisar till en doktorsavhandling av Anna G Jonasdóttir, vars tes är just att ojämställdheten bor i känslorna - i kärleken. Rydell citerar också Unni Drougge: "det ideologiska förtrycket av moderna kvinnor går under täcknamnet Kärlek".

Jag tror de har rätt. Att känslan av ojämställdhet kan leva kvar även om man är aldrig så millimeterrättvis. Därmed inte sagt att det skulle vara bättre att mura in sig i förment traditionella könsroller. Men kanske har vi en överdriven tro på att ytliga förändringar, som arbetsfördelningen i hushållet eller på arbetsmarknaden eller könsneutrala kläder till småbarn (var hittar man könsneutrala kläder i stl 152 eller 164 cl???) ska förändra oss i grunden.
Vi lever i en tid där individualisering är eftersträvansvärt. Jag vet inte om Drougge m fl vill avskaffa kärleken helt. Jag hoppas inte det, för då tror jag vi går under.

Är det den västerländska rädslan för att "binda barnen för hårt till föräldrarna" som, parad med barncentrering, gör att vi några år senare går in i omöjliga parförhållanden med orimliga förväntningar på någon slags Nirvana där vi äntligen  ska leva lyckliga i alla våra dagar?

Jag tror att vi behöver MER kärlek. Fler hållbara, djupa, långvariga, kärleksfulla förhållanden. Då kanske belastningen och förväntningarna på parförhållandet inte blir så överväldigande - och kanske orealistiska.

Kärlek är som bekant nära släkt med frihet. Där tvång kommer in, går kärleken ut. Vi som har döttrar har en stor utmaning i att skänka dem en känsla av frihet – frihet att vara den man vill, göra vad man vill. Och att vi älskar dem precis så som de är.


onsdag 10 september 2008

Mirandas hushållsskola del 6

Var är den lokalproducerade frukten?

Inte i fruktdisken. Där är – som vanligt vid den här tiden på året – äpplen och päron från Frankrike, Holland, Sydafrika och Syamerika. Alla identiskt lika varandra, precis som under resten av året.

Men hallå det är ju skördetid för äpplen i vår del av världen nu. Var finns de svenska äpplena?

I min butik ligger de på tillfälligt uppsatta pallar mitt i en gång eller på en hörna där man har olika tillfälliga skyltningar. De är lite mer märkta av livet, de svenska äpplena. De är inte lika perfekt runda, utan det syns om de inte blivit tillräckligt pollinerade.
Men de smakar bättre. 
Och mer, framför allt.

Det känns också som ett sundhetstecken att de åldras. Äpplen SKA åldras, smaken ska gå från syrlig till söt och konsistensen från krispig till mjukare. Och så glömmer man ett äpple som plötsligt har blivit alldeles brunt och mögligt.

Hur de långväga importäpplena åldras vet jag egentligen inte. Jo de ruttnar kanske. Men de för med sig en overklighetskänsla - har de verkligen vuxit på träd nån gång? Är det säkert att de inte har framställts i en fabrik liksom.

Och hur gör de för att få äpplena att hålla sig så länge? Jag googlar på "äpplen" och "lagring" men får bara träffar om hur man tar tillvara sin egen äppelskörd. Hittar inget om hur den allra största delen av äpplen som säljs i Sverige lagras innan de säljs. Till slut hittar jag en organisation vid namn Livsmedelssverige, en sammanslutning av branscher, forskare och myndigheter.

Till dem skickar jag i detta nu ett mejl med följande frågor:
Jag har noterat att vissa äppelsorter säljs så gott som året runt i Sverige, t ex Jonagold från Holland. Hur kan de hålla sig snygga och fräscha så länge? Är de årets skörd eller förra årets?
Gäler det bara att hålla äpplena nerkylda och skydda dem mot uttorkning, eller finns det andra "knep" för att få dem att hålla sig länge?
Eftersom det är skördetid för äpplen här på norra halvklotet nu och det ändå finns gott om äpplen från t ex Sydafrika och Sydamerika i butikerna undrar jag när de plockades?
Hur länge är det vanligt att man lagrar äpplen, egentligen?
Hälsningar en vetgirig bloggare

På Livsmedelssverige.org hittar jag också uppgiften att lokalproducerade varor är och förblir en nischprodukt. Artikeln från Land Lantbruk bekräftar det jag misstänkte – att handeln har för stor makt att diktera villkoren vilket missgynnar både odlare/producenter och konsumenter.

Ett tidigare år frågade jag en personal på min stormarknad varför de svenska äpplena fick en så undanskymd plats i butiken. Hon ryckte på axlarna och sa att konsumenterna inte ville ha dem. De flesta ville ändå ha de utländska äpplena. Jaha men vad är hönan och ägget här nu då? Självklart säljs det mer av de varor som får bäst plats och mest utrymme.

För att återgå till frågan i rubriken - var finns den lokalproducerade frukten? 
Inte nödvändigtvis i din vanliga livsmedelsbutik.

På torget, kanske. Har du tillgång till Bondens egen marknad  så leta där.
Det finns också gott om trädgårdar med fina gamla äppelträd där ägarna inte hinner/orkar/prioriterar att ta hand om all frukt. Då kanske någon annan kan ta hand om frukten, istället för att den ligger och ruttnar eller göder mördarsniglar. På ett internetforum där jag är reggad skapar trädgårdsägare och äppelsugna kontakter.
En del äppel-överväldigare trädgårdsägare annonserar i lokalpressen eller t ex på blocket. Kolla där!
På en del ställen finns det ödetomter med massvis med äpplen. I tidningen Hemträdgården läser jag att det finns en hel park bestående av päronträd i Sollentuna. Det framgår dock inte vem som har tillgång till päronen men jag hoppas de boende får njuta av dem.

Jag återkommer när jag har fått svar på mitt mejl.


tisdag 9 september 2008

Varför odla själv?

Jag odlar grönsaker. Jag tycker det är roligare än att odla prydnadsväxter eftersom man kan äta upp resultatet. Jag blir fortfarande lika barnsligt förtjust när jag håller några frön i min hand och tänker på att de, med lite hjälp, ska bli rädisor, rödbetor, pumpor eller tomater.
Nu mognar tomaterna. Barnen äter tomater som aldrig annars, för de märker skillnaden i smak. andra omgången sockerärtor, sådda i början av juli där det stod potatis tidigare, är också i sitt flor just nu.

För de allra flesta av oss är odlandet en hobby, en fritidssysselsätting. Så frågan i rubriken - varför odla? får ju först och främst som svar "för att jag vill!" Men man kan förstås klä in sin lust i lite förnuftsargument. Här är mina.

  • Man får motion. Ja man måste helt enkelt vara någotsånär i form för att orka handgräva alla land på våren. Och hinna, i rimlig tid. Och när man har grävt klart kan man rensa och vattna. Det är också bra att kunna sitta på huk när man är i trädgården, så håller man smuts och väta under skosulorna.
  • Man kommer ut. Det kan vara ett litet motstånd men sen är det ju bara sååå skönt och man vill inte gå in igen. 
  • Flera sinnen får skönhetsupplevelser, som fågelsång och andra uteljud, lukten av jord och kompost och de svala, saftspända ärtskidorna i handen.
  • Det är kontemplativt att rensa ogräs. Man gör något med händerna och låter tankarna flöda fritt.
  • Man slipper köpa allting vilket i sin tur har flera fördelar. Det märks att matkostnaderna går ner de månader man kan förlita sig på egen potatis, lök, morötter och en massa annat. 
  • Maten är maximalt färsk. Lagring och väntan gör att de tappar näringsämnen och spänst, det slipper man om man skördar maten precis innan man ska tillaga den.
  • Det blir godare. Här nämns tomaterna ofta som exempel men i vår familj tycker vi att det är stor skillnad både på gröna bönor och broccoli. Att de är färska är en förklaring, att det är olika sorter en annan.
  • Minimalt med förpackningar.
  • Minimalt med transporter.
  • Man får tillgång till andra sorter och bidrar till den biologiska mångfalden. I kommersiell odling är det viktigt med hög och jämn avkastning, att alla morötter växer lika fort, når samma storlek och är lätta att lagra. I hemmaodling är helt andra egenskaper viktiga, som god smak, vacker form och att kunna skörda under längre tid. I hemmaodling kommer gamla sorters grönsaker till sin rätt, sorter som konkurrerats ut av moderna hybrider på den kommersiella marknaden. "Bevara mångfalden - odla den!" som trädgårdsmästaren Philip Plöninge brukar säga!
  • Man får utlopp för sin kreativitet medan man gör något "nyttigt".

måndag 8 september 2008

Använda fossila bränslen eller ta tåget?

Petter Hedberg, författare till boken "Förändringens vindar - en bok om vårt nya klimat" hörde av sig med en kommentar till mitt inlägg Vad används åkermark till - egentligen? Det handlar om diskussionen kring odling av mat gentemot biobränsle samt biobränsle gentemot fossila bränslen.
Tack för att du hörde av dig, Petter!

För några veckor sedan hörde jag Ulf Adelsohn, ordförande i SJ, skälla ut en miljöaktivist och bloggare i direktsänd radio. Bland annat kallade Ulf Adelsohn henne för "flickan". Hennes kritik var helt befogad, det är svårt att komma åt de billiga tågbiljetter som SJ marknadsför sig med. Dessutom dras SJ med problem med förseningar.

Jag tycker mycket om att åka tåg. Min tågluffning 1988 är ett minne för livet och jag drömmer om att kunna ta med man och barn på tågluffning. Jag vill verkligen att mina barn ska ha lika stor behållning som jag själv av att åka tåg. I helgen som gick var dottern och jag i Uppsala dit vi åkte tåg från Malmö. Ditresan gick mycket smidigt, men hemresan bliv det värre med. Vi hade inte ens kommit på station i Märsta mellan Uppsala och Stockholm när problemen började. I en hel timme stod tåget stilla och vi tittade ut på en buske på en äng norr om Märsta, medan anställda på Banverket kallades till plats för att lösa problemet med växeln som uppstått. När vi sen kom på ett X2000-tåg mot Malmö dit vi blivit ombokade, blev det signalfel mellan Tranås och Nässjö och även det tåget blev försenat.

- Har jag nånsin åkt tåg när det inte har blivit försenat, varken på ena eller andra hållet? undrade hon. 
Jag letade i minnet.
I våras åkte vi Malmö-Karlstad tur och retur. Då var det buss mellan Örebro och Hallsberg. Gången dessförinnan hon åkte tåg, två år tidigare när vi åkte ända upp till Boden, var det buss mellan Mjölby och Linköping och även förseningar på nattåget vilket dock inte SJ hade med att göra eftersom Connex körde det tåget. Jo, kom jag på, för fem år sedan åkte dottern tåg mellan Malmö och Södertälje och då gick hela resan enligt planerna.
Medan vi satt och väntade utanför Märsta läser jag i SJ:s kundtidning om en familj som åkt på interrail till Rivieran, två vuxna och två barn. Artikeln, som inte har någon rubrik typ "hela denna sida är en annons" är späckad med lovord om snälla tågvärdar och goda måltider i tågbistroer. Den enda faktainriktgade upplysning jag som ressugen förälder får är att man ska vara ute i god tid för att boka platser på vissa sträckor , framför allt de franska TGV-tågen. Ingenstans en så avgörande upplysning som vad det hela kostar.

I Expressen får Ulf Adelsohn bre ut sig om hur bra hans företag är, som om han inte tyckte det räckte med den nedriga kritik han gav sin debattmotståndare i radion. SJ måste ta till sig kritiken. Stämmer det att SJ:s uppdrag av staten först och främst är att gå med vinst så bör det ändras.

Jag VILL ju att mina barn ska välja tåget, men ni på SJ och Banverket får också hjälpa till, annars får tågresorna med mina barn motsatt effekt.


torsdag 4 september 2008

Lyssna på en tonåring!

Skolans föräldraförening ordnade ett möte med en expert för att gör föräldrarna medvetna om farorna för barn och ungdomar på Internet. Även elever ner till fjärde klass får veta hur de ska freda sig för snuskgubbar och vad de har för rättigheter.
Krasst och i snabbt tempo får föräldrar veta hur lätt det är att ta en falsk identitet, vips blir en 43-årig man "Emma, 13 år". Både barn och föräldrar får veta hur mycket gubbar (inte gummor, tydligen) med fula avsikter det finns därute på nätet.
Så långt allt gott och väl.
Det föreläsningen inte går in på alls är hur det kommer sig att barn sitter i timtal och hänger på nätet. Det ses som ett oåterkalleligt faktum. "Alla säger att barnen hänger mycket på nätet, men ingen frågar varför de är på nätet." Eller varför Jeppe på berget super.

Varför sätter man sig för sig själv på sitt rum med dator och webbkamera när man vill ha sällskap?

Eller som Stefan Sundström sjunger.
Alla söker sig till scenen
till slut står alla där
med 4-årings darr i benen
som att va ful och jävligt kär

Bris rapport visar tydligt att alltför många barn och ungdomar upplever att de inte har någon som lyssnar på dem. Förutom att det är en hemsk upplevelse i sig så lämnar det fältet öppet för dem som vill utnyttja ungdomar för sina egna syften, som "Alexandramannen". När Hiv-mannen avslöjades var det någon som sammanfattade hans strategi att nå sina mål:
Att lyssna, bjuda och aldrig ge sig. 
Det var en mening som i sin enkelhet etsade sig fast i mig.

Det sorgliga är att det finns ett så uppenbart underskott på människor med ärliga och goda avsikter som kan lyssna.
Så lyssna på en tonåring eller ett yngre barn i dag, eller till helgen. Det kan vara en granne, en släkting, någon du sitter bredvid på bussen eller ditt eget barn eller barnbarn. Hjälps vi åt kanske vi minskar marknaden för snuskgubbarna.

Här kommer några enkla regler för hur man blir en bättre lyssnare.

  • Människor är som faxar, antingen är vi i "sänd"läge, eller "mottagar"läge. Om man ska lyssna kan man inte tänka ut vad man ska säga därnäst, för då hör man inte vad den andre säger.
  • Ta dig tid. Man kan inte lyssna medan man sms:ar eller tittar in i datorskärmen själv.
  • Var fysiskt på samma nivå som den du lyssnar på. Sök inte ögonkontakt hela tiden. Tänk på att ögonkontakt kan vara makt. 
  • Ställ öppna frågor. Det är frågor som börjar med frågeord, som Hur? Vad? "Hur är det med ...? Vad tycker du om det? Undvik ja-/nej-frågor.
  • Spinn vidare på det som redan sagts. Använde gärna ordet "Berätta!"
  • Undvik att blanda in dig själv. Den som börjar på ett "Det var som när jag ..." har slutat lyssna, se översta punkten om sänd- och mottagarläge.
  • Undvik att moralisera och döma. Ha en tillåtande attityd. Säg eventuellt saker som "Det måste vara jobbigt för dig ..." vilket bekräftar känslan men inte tar ställning. Lyssnar du noga så kanske personen vågar öppna sig och säga vad hon eller han själv tycker om det som har berättats. Flickorna som utsattes för Alexandramannen saknade just detta. Få eller ingen orkade att lyssna på dem utan att själv ge utlopp för sin frustration.
  • Vänta med att lämna din åsikt tills du blir tillfrågad om vad du tycker.
  • Du måste inte komma med en färdig lösning. Många gånger har man lösningen inom sig själv. Har man någon som lyssnar på ett stödjande sätt är det lättare att reda ut sina egna tankar.
  • Du kan själv behöva tanka av om du har fått höra något magstarkt. Samtidigt har du vunnit ett förtroende som du inte kan bryta hur som helst. Till Bris vuxentelefon kan man vända sig anonymt för att prata om barn. 
Lyssnar du noga kan hända att du hör något som du känner att det här barnet behöver hjälp med för att klara av. Du behöver inte lösa det, men du kan tipsa och peppa personen att söka kontakt med någon som kan vara till hjälp - skolsköterska, lärare, kurator eller vad det nu kan vara. Vet du inte kan den unge eller du själv kontakta Bris. 



måndag 25 augusti 2008

Famnen är spädbarns naturliga miljö - där slipper det sned skalle

Spädbarn är inte utvecklade för att tillbringa de flesta av dygnets timmar i ryggläge. Många tycks ändå göra det, och ett tydligt, fysiskt tecken på detta är att de får sneda skallar, rapporterar Allt om barn och Vetenskapsradion.
En sjukgymnast vid namn Anna Öhman har forskat i ämnet och kommit fram till att nyfödda bör ligga så mycket som möjligt på mage. Spädbarnsföräldrar ställs inför vad som ser ut som en pest eller kolera-situation. Magläge (vid sömn): Större risk för plötslig spädbarnsdöd. Ryggläge: risk för sned skalle. Hur ska man som förälder göra så det blir BRA?

Inget av medierna berättar om spädbarns naturliga miljö, som de är utvecklade för att vistas i: Föräldrarnas famn(ar). Bortsett från allt det vi vet om värmereglering, neurologisk stimulans, och bra för amningen undviker man sned skalle. Blir man trött i armarna eller vi ha en hands free-funktion kryllar det av bärselar och bärsjalar i olika modeller.
Hallå redaktioner och forskare, varför berättar ni inte det?
Kan inte sned skalle hos barnet lika gärna tolkas som att det får för lite tid i förälderns famn?

söndag 24 augusti 2008

Fortfarande dör barn p g a utebliven amning

Att Nestlé sysslade med oetisk marknadsföring av bröstmjölksersättning i fattiga länder på 1970-talet känner de flesta till. Men att det fortfarande pågår runt om i världen är färre medvetna om. Fortfarande beräknas 1,3 miljoner barn dö varje år p g a att de inte ammas. Det är ett World Trade Center varje dag. Året om.

The Loaded Bow berättar barnmorskan Amy Osborne om eden verklighet hon själv har mött i Filippinerna och i Afghanistan. I Afghanistan är mödrarna så hjärntvättade av Nestlé att hela familjens inkomst användes till ersättning, vilket gjorde att de större syskonen måste gå hungriga. De som inte har råd med bröstmjölksersättning var så övertygade om att deras mjölk inte var bra att de gav bebisarna upptuggade kakor och sockervatten, berättar Amy Osborne, som undrar hur länge de barnen egentligen levde.

Läs på The Loaded Bow om en verklighet som få av oss har inblick i. Men som gör att Nestlébojkotten fortsätter alltjämt, se Nafia och Amningshjälpen.


lördag 23 augusti 2008

Mer tid =mindre ägodelar?

Det började i våras med att skolan sålde ut böcker från skolbiblioteket. Gamla fina barnklassiker Peter Pan, Greven av Monte Christo, Det susar i säven. Inte i bearbetade förkortade versioner, utan hela. Flera av dem känner jag igen. Flera av just de här böckerna låg på mitt nattduksbord när jag gick i skolan för 30 och 35 år sedan.
– Det är ingen som läser dem nu för tiden, säger skolpersonalen lakoniskt. Böckerna går tre för en tia. Jag köpte trettio för en hundring.

Till kvällsläsning nu i augusti har vi haft Det lilla huset på prärien av Laura Ingalls Wilder. Alla tre barnen, 8, 10 och 12 år, har fascinerade följt familjen Ingalls färd från Stora skogen i Wisconsin ända till trakten av Independence i Kansas. Med andlös fascination följer de familjens liv, hur deras hus byggs, skorsten muras, brunn grävs ... Inte behöver man en spik när man ska göra en dörr! Det går ju lika bra med träplugg, så slipper man fara till stan!

Och så, när skinn från hela vinterns jakt är bytta mot plog och utsäde och familjen sår spannmål, grönsaker och potatis så får de veta att nybyggarna ska köras bort av militär från detta område. Charles Ingalls vill inte låta sig köras bort som en hund. Vi reser i morgon bitti, bestämmer han. Och så blir det. De avbryter sådden och packar ihop. Nästa morgon är allt deras bohag lastat på prärievagnen, som dras av två hästar, och det bär iväg ännu en gång. Vart vet de inte än.

Överraskningen är total bland mina åhörare.  Till och med åttaåringen förstår det oerhörda i att Ingalls' lämnat ett helt års slit och strävan ryggen - stockhuset och stallet lämnas tomma, grönsakerna får växa upp och bli mat åt viltet, de ger kon och kalven till en granne, plogen får stå där den står. Nog är de rätt tysta där på vagnssätet när de lämnar sitt nybygge, makarna Ingalls. Men när de slår läger på kvällen spelar pappan på sin fiol och det är ändå rätt okej att vara på väg mot det okända igen. Och ett par gånger i boken upprepar Charles Ingalls att det finns något de har gott om - något som paradoxalt nog är en bristvara nu, i vårt överflödssamhälle - tid:
Vi har all den tid vi behöver, säger han.

Finns det ett omvänt förhållande mellan upplevelsen av tid och materiellt välstånd? Ju mera prylar man har, desto mindre tid? Städning, tvätt och disk tar upp mer tid om man har fler saker att hålla rena och hela. Och tiden går dels åt för att arbeta ihop till pengar att köpa dem för och dels åt detta ständiga handhavande av saker. 

Allt familjen äger får plats på en enda vagn. Allt bohag packar de ihop på mindre än ett dygn. Större möbler, som sängar, bord och stolar, går det snabbt att yxa till på det nya stället. Hur många av oss är beredda att bara lämna resultatet av ett helt års arbete? Sabina i Stefan Sundströms sånger, kanske, men så är hon också påhittad.

Allt du vill äga det äger dig

och jag tror Stefan har meningen från en annan amerikan som levde på 1800-talet, Henri David Thoureau som skrev Walden en generation innan Laura Ingalls färdades genom Mellanvästern. Två vitt skilda personer som har levt i materiell enkelhet utan att egentligen sakna något. Bägge från USA, som på 1900-talet skulle bli slit- och slängsamhällets och pryl- och plastålderns förlovade land.

Min åttaårige son säger att han förstår familjen Ingalls känsla när de måste lämna det lilla huset på prärien: Det är som när jag har byggt ett stort sandslott och det är dags att åka hem. Stefan sjunger också om sandslott i sin sång om Sabina.

Och jag tänkte att all strävan
är som slott som byggs i sanden


söndag 17 augusti 2008

Almarna dör ... och askarna, bokarna, ekarna, kastanjerna ...

Almsjukan har varit en realitet i en femton år vid det här laget men det är först i sommar man har sett riktigt många döda almar ute i naturen. Till en del kan det bero på att myndigheterna ändrade sina direktiv från att man skulle ta ner och elda upp sjuka träd till att låta dem stå kvar och låta nerbrytarna reclaima sin plats i naturen. Men ändå. Här i Skåne ser man fullt med döda träd mellan fält, längs vägar, på skräpmark, i trädgårdar och kanske parker.

Skånes lövskogar består mest av bok. Men i det öppna landskapet, runt fält, längs vägar och i trädgårdar är almen om inte vanligast så åtminstone i den absoluta toppen i vanlighet. Eller var. För nu dör de på löpande band.

Almen är inget träd som man direkt lägger märke till och älskar. Det är ganska ordinärt byggt, har inte ekens pampighet och kunglighet, inte heller bokens skira vårgrönska och släta bark eller hästkastanjens lena frukter i taggiga skal. Den har inga kottar, men frösår sig förargligt flitigt, bladen är stickiga när man "rensar fisk" (drar bort det gröna mellan bladnerverna). Men de skänker skugga och lä i fullåkerlandskapet, både som fullvuxna träd och som del i inte allt för anspråksfulla häckar. I vår trädgård stod det när jag kom hit fyra stora almar, varav de tre var sin hörna av trädgården. Nu är tre nersågade och den fjärde döende. Mindre frösådda almar och häckplantor har också dött. En lite mindre alm var klätterträd och eftersom det hade en vid, trevligt hängande krona  fick det tjänstgöra som godispåseträd på barnkalasen. I våras fick den löv men så snart de spruckit ut började den dö. Hela sommaren har det dråsat löv på gräsmattan. Vi sågade ner en sjuk jätte häromåret där vi räknade årsringar bak till 1870. 
Almen har liksom alltid funnits där. Och när nyheterna nådde oss om en epidemi av almsjuka, att almen i stort sett skulle försvinna från Skåne, var det svårt att föreställa sig.
Men nu är vi där.

Värst av allt är att det inte bara är almen som är sjuk. Flera andra vanliga lövträd som också liksom bara funnits där angrips av sjukdomar. Efter almen kommer asken med sina svarta knoppar som liknar ett djurs nätta klövar som sist av alla slår ut i vackra flikiga löv, asken som alltid strävar uppåt och som är inskriven i den nordiska mytologin historien i och med Yggdrasil.
Askarna får askskottsjuka. Bor du här i Skåne eller på Gotland har du säkert sett sjuka askar, med döda kvistar i ytterkanterna av kronan. Därifrån sprider sig sjukan, som är en svamp, inåt trädet  tills det dör. Liksom vad gäller almsjukan finns ingen bot och inget att förebygga med heller. Trädgårdsrådgivare avråder från att plantera ask i trädgården.

Bokarna drabbas av bokbladlus, som har skadat årsskotten nu de sista 4-5 åren. Kastanjemalen går på hästkastanjen och gör bladen brunfläckiga. Ekarna kan få någon eksjuka men vakren kastanjens eller ekens existens verkar vara hotad.

Varför alla dessa sjukdomar? Varför just på träden? Och varför just nu?
föga förvånande verkar de bero på mänsklig aktivitet. Enligt en växtekolog som intervjuas i Helsingborgs Dagblad är det fastslaget att almsjukan kom från det tropiska Ostasien.
Dels är vi människor rörligare över hela jordklotet och tar risken att olika organismer liftar med oss och hamnar på ställen där de inte har några naturliga fiender utan kan härja fritt. Mördarsnigeln som är harmlös hemma i Spanien är ett exempel. Almsjukan - om det nu var almsplintborren eller viruset som kom från Ostasien - ett annat. Till detta kommer det ändrade klimatyet, som kan gynna nya organismer. Små organismer med kort livscykel, som insekter, anpassar sig också snabbare till förändringar än vad träd klarar. Förändringen består ju också i fuktigare och varmare klimat här, vilket är mums för svampar, som kan ställa till med stora skador. Växteklogen, Bengt Nihlgård, tillägger att vi dessutom bor på en klimatgräns vilket gör träd och andra organismer extra utsatta här.

De stora träden jag har runt omkring mig blir som vänner. Jag blir ledsen när träd i min närhet sågas ner. Nu står jag maktlös och ser döda och döende träd i min egen trädgård och det gör så ont.




fredag 15 augusti 2008

Trädgårdsväxter är en del av vårt kulturarv

POM är den något fåniga förkortningen för Programmet för odlad mångfald, beläget vid Centrum för biologisk mångfald i Alnarp utanför Malmö.
POM samlar in växter och frön som funnits i odling i svenska trädgårdar före 1940, både nyttoväxter och prydnadsväxter. Det kan vara en ärt eller en ringblomma, som generationer av odlare har sått, tagit vara på frö och sått igen. Eller en perenn som vårdats, kanske flyttat med ägaren flera gånger, delats och fortsatt att pryda trädgårdar. 

Tvärt om mot vad man kanske tror var mångfalden i trädgårdarna betydligt större förr än i dag. För en grönsaksodlare kring förra sekelskiftet fanns hur många sorter som helst att välja mellan, både av de grönsaker som fortfarande är vanliga i dag och av sorter som fallit ur bruk. Den som år efter år sparade de finaste plantorna i sin trädgård och lät dem gå i frö fick med åren en förfinad sort, med egenskaper som passade just för den trädgården. Kanske man också valde att en sort som inte hade den allra högsta avkastningen, men blev allra godast. Eller vackrast.

Efter andra världskriget minskade odlingen i takt med att utbudet i affärerna ökade. Det ledde till att vi fick färre sorter och att andra egenskaper prioriterades, som lagringsduglighet, förmåga att transporteras och ett homogent utseende, i klartext fick tjockt skal och släta former företräde framför smak. På senare år har också resistens mot bekämpningsmedel blivit en viktig egenskap.

Till slut fanns bara fanns en spillra kvar av de gamla sorterna och vi saknade kon för att båset var tomt. Centrum för biologisk mångfald bildades efter FN:s stora konferens om miljö och utveckling 1992, som hade antagit konventionen om biologisk mångfald. Läs mer om mångfalden bland grönsaker i Lena Israelssons bok Köksträdgården - det gröna arvet.

En del av den biologiska mångfalden är alltså den odlade mångfalden som POM värnar om. När jag såg att Pom för några år sedan efterlyste perenner kontaktade jag dem om några ärvda blommor i min have (en skånsk allmogeträdgård) som kanske kunde vara av intresse för dem. En av dem fick jag skicka till Alnarp för provodling och jag fick berätta vad jag visste om den för projektledaren för perennuppropet. Blomman hade min svärmors mamma haft med sig från sitt föräldrahem och där hade den odlats lång tid innan dess, vilket gör att den kan spåras tillbaka till tidigt 1900-tal. I 100 år har den varje sommar blommat och blommat i olika trädgårdar i Sydskåne, och nu även i Alnarp. Även om det inte är jag som har odlat den utan helt nyligen tagit över den efter svärmor så är jag stolt.

Nu finns inventeringen i bokform, "Att inventera perenner - en handledning" av Linnea Oskarsson. Hur den ska spridas är ännu inte klart och den är så ny att jag inte ens hittar den på internet men jag hoppas att den kommer att finnas till försäljning. Bortsett från allt annat är boken en fantastisk katalog över fina gamla perenner, som är härdiga och som passar i en trädgård med gammeldags prägel. Att läsa historien bakom dessa blommor och deras odlare är också fascinerande.

En till riktigt gammal perenn har jag i min trädgård, och den har följt mig i 15 år vid det här laget. Det är en rabarber och tyvärr var inte POM intresserade av den för de hade redan så mycket gammal rabarber från Sydskåne. Ja det är deras förlust, men här vill jag i alla fall berätta dess historia. Min farmor hade den med sig hit ner på Söderslätt från sitt föräldrahem utanför Helsingborg när hon gifte sig med min farfar kring 1920. Sedan har den flyttat med mina föräldrar ett antal gånger, och så småningom fick jag några knölar av min mor när jag blev med trädgård. Det är en av min trädgårds pampigaste växter, om det beror på rabarbern eller jordmånen vet jag inte men det är den största och praktfullaste rabarber jag har sett någonstans, utan att jag någonsin har gödslat den och trots att jag årligen skördar kilovis med härligt sur rabarber. Stjälkarna är aldrig röda inuti och den har säkert rejält med oxalsyra men 
vad gör väl det.

Ibland när barnen har kalas får gästerna med sig var sitt rabarberparaply och det är som om det blir extra skön svalka under ett sånt. Och när jag känner mig missmodig över klimatförändringar, sjuka almar och askar och de ständigt närvarande mördarsniglarna (som gillar att gömma sig under rabarberbladen), vars framfart i min trädgård också är ett resultat av människans tanklöshet så ser jag på min rabarber och vågar ändå tänka: 

Så länge det finns liv så finns det hopp.