onsdag 21 oktober 2015

Mina örter 2

Här kommer fortsättning på min trädgårdsrundvandring med örter. Jag har ingen avgränsad örtagård utan örterna växer lite här och var där där de passar. Framsidan av vårt hus vetter mot en grusgårdsplan i söder. Där växer vinstockar, blomsterlök och biväxter, som stora ruggar citronmeliss. Jag kallar den här delen för min bihave (have = trädgård på skånska, därav bloggens namn också) men allergier mot insektstick gör att motivationen att verkligen skaffa bin inte är särskilt hög.

Intill köksdörren finns också örter till matlagningen. Som salvia, dragon och oregano.

Kryddsalvia - Salvia officinalis


Salvia är ingen växt man äter i mängder. Det är inte heller särskilt nyttigt till vardags. Den innehåller ett östrogenliknande ämne och har använts som mjölkhämmande och till klimakteriebesvär. Men ibland är några blad goda i exempelvis fläskrätter eller köttbullar på fläskfärs. Och så är det ju den makalösa blomningen i juni som gör att salvian hamnar i blickfånget. Litegrann blommar den om nu på höstkanten.

Fransk dragon - Artemisia dranunculus


Dragon köpte jag första våren jag kom hit, men den konkurrerades ut av en stockros som följde med i flytten. Jag kan klara mig utan egen dragon. Men varför köpa små torkade blad, om den nu inte är särskilt svår att hålla vid liv på rot utanför dörren? Jag köpte en ny och såg till att citronmelissen inte kvävde den så här är den. Som synes utanför den gamla, snålt tilltagna rabattgränsen i storgatsten.

Men jag kände ändå att det var något som saknades i trädgården. något som jag hade såvare att klara mig utan.


Oregano - Origanum vulgare



Det tog tid innan jag lyckades övertyga min oregano från förra stället att flytta med mig. Fröna till oregano är pyttigt små. Den brukar inte vara kinkig, det brukar gå bra att bara lägga ut överblommade blommor och låta naturen sköta resten, men det ville sig inte riktigt, varken första sommaren eller den andra. Tredje sommaren såg jag den äntligen och då var det plötsligt ingen hejd, då ville den blomma också:



Så nu står den här.

Plötsligt känns det mycket mer hemmastatt här.

Fröfänkål - Foeniculum vulgare


Och där jag är, där är tydligen min fröfänkål också. Jag vet inte riktigt hur den har tagit sig hit från förra stället, med trädgårdskompost kanske, men nu står den här lika självklart som om den alltid hade bott här och gror fram goda frön som man inte heller behöver köpa. Den sprider sig glatt, med dessa mycket lättgroende. Plantorna har djupa pålrötter så man får vara riktigt övertygad om man vill ha bort den. Men ofta får den stå kvar.

Basilika - Ocimum basilicum


Jag har odlat många basilikasorter i mina dar, men en favorit är sorten Genovese som traditionellt används i pesto. Jag har den i ett soligt köksfönster, jag har försökt att plantera ut den men jag har inte lyckats få den att trivas och växa. Varmt och ljust vill den ha det, och vid fotograferingen är den en skugga av sig själv, den har tappat massor med blad, som den alltid gör efter höstdagjämningen. Jag blir lika överraskad varje år ställer genast in den under lysröret i köket när jag kommer på det och det stoppar förfallet till viss del. Nu får den stå kvar tills den har satt frö till nästa års odling.


Grönmynta - Mentha spicata


Jag tittade på något som kallades grönmynta i en plantskola. Den såg inte alls ut som min gamla. "Så är det med myntor", sa mannen som jobbade där med en axelryckning. "Har du en du tycker om så håll dig till den."Så det blev inget köp. Jag letade fram min mynta på gamla stället, där jag hade satt den bland kirskålen för att den skulle få lite tufft motstånd och tog hit den. Nu har den gjort slut på näringen i sin kruka och ska planteras om. Kanske ska den få konkurrera med kirskålen här i stället?
Jag använder mynta mer och mer i matlagning, tack vare Jamie Oliver faktiskt. Nu är den här plantan min standard. Det är så här mynta ska smaka enligt mig.


Vattenkrasse - Nasturtium officinale



Köpt som kruka i en livsmedelsaffär i våras och placerad under ett stuprör. Vattenkrasse vill ha det blött om rötterna jämt. Den var farligt nära att torka ut, i själva verket trodde jag att den hade dött i augusti, men så blev vädret lite svalare och blötare och så kom den igång igen. Den får vara med här eftersom det inte blir tal om några större skördar och för att smaken är fantastisk.

Äkta lager - Laurus nobilis



Den är såå god. Och såå frostkänslig. Det här exemplaret är köpt på Tirups örtagård i somras. Vi får väl se om den lever om ett halvår.

Rosmarin - rosmarinus officinalis


Ännu en växt som borde planteras om i ny jord, men nu är det som det är och jag tycker det är en poäng i att visa upp att så här är det. Ingen trädgård är perfekt och man hinner så mycket man hinner. Att rosmarin är bra för minnet vet alla som kan sin Hamlet, och den är inte dum till lammstek eller klyftpotatis heller. Den ska vara svår att få att blomma men den här, som jag har fått i present av en god vän, blommar frikostigt. Då känner man sig utvald och älskad och speciell.

 Rucola - Eruca sativa


Är rucola en allatsväxt eller ört? Nja, sallat kanske. Här några eftersläntrare blommor. Den tar jag också frö av själv. 

Sommarkyndel - Satureja hortensis



Här är den enda plantan sommarkyndel som ville gro för mig. Men den är så välkommen! Påminner lite om timjan i lukt och smak, men är ändå något eget och tillför en egen dimension på t ex kalla såser.

Brännässla - Urtica dioica


Det är väl en överdrift att påstå att jag odlar den. Men den finns här, och jag använder den. I soppa och paj, och torkad i bröd, müsli och soppa, den med. Och det är något av det mest näringstäta gröna man kan hitta. Ja, den bränns. Men det är det värt i de flesta fall.

Dill - anethum graveolens

Här är bara fröställningen kvar. Men fröna ligger i jorden så bara den grävs nästa vår så lär något avdäm titta upp.

Mina örter 1

Inspirerad av boken Härlig är jorden - en örtagårdsberättelse gick jag ut för att möta mina egna örter, en dag i oktober i sydligaste Skåne. Det rasslade från bokarna av fallande löv, där jag gick, så när som på dagar ett halvår efter att de började spricka ut för övrigt.

Vad är en ört egentligen? Många örtaböcker har jag läst, men jag minns inte på rak arm någon definition. Vad är en ört, i denna betydelse, vad är en blomma, en grönsak eller en buske? För mig är en ört örtartad, det vill säga mjuk som dör eller vissnar ner till vintern eller halvbuske. Den går ofta men inte nödvändigtvis att äta, den kan ge mycket smak men är inget man äter sig mätt på. Den kan ha fina blommor men dess funktion är inte bara att vara vacker utan ska gå att använda till något mer.

Så jag reste mig från sjuksoffan, klev i gummistövlarna och tog en runda på tomten. Fotona visar verkligheten som den är, med ogräs och höstlöv.

Ringblomma - Calendula officinalis



Så länge jag har trädgård vill jag ha ringblomma. Den har varit med mig det mesta av mitt liv, från de konstigt luktande buketterna med sina lite klibbiga blad som jag plockade och gav till räven (?) som jag trodde bodde i en kulverterad bäck som gick under markvägen i närheten av mitt barndomshem. Sommaren när jag skulle fylla tre var det en stor grej att "plocka blommor till räven".
Jag beundrar den för dess växtkraft. I trädgården jag hamnade i som ung och nyförälskad kom den upp spontant när man började gräva jorden. Jag har aldrig köpt ringblommefrön. Jo det har jag, men jag hann ångra mig i tid och sådde aldrig ut dem. Mina ringblommor har alla brun mitt och de blommar sig igenom kalendern, månad efter månad från strax efter midsommar tills frosten tar dem. Bladen går att äta. Även om jag sällan utnyttjar det och står och dekorerar sallader med kronbladen så är det fullt möjligt. Däremot har jag den i bad och fotbad.


Lavendel - Lavandula angustifolia


I min barndoms trädgård fanns också farmors lavendel. Jag tror att mina lavendel är ättlingar till dem. Min mamma var aldrig stormförtjust i lavendel så jag tror inte hon köpte den. Eftersom den ändå fanns i villan där jag växte upp tror jag berört på att mina föräldrar hade flyttat den med sig. Sen tog jag frön från de plantorna ett av de sista åren min pappa levde och nu växer de här hos mig, några kilometer bort.
Det var min dotter som lärde mig äta lavendel. När hon var ett år och gärna stoppade saker i munnen hände det att hon tog sig en lavendel. Jag hittade ett recept på lavendelskorpor och sedan har jag bakat dem varje sommar. De blommorna följer förstås också med i badet.

Mattram - tanacetum parthenium


Mattram fanns också i mitt barndomshem, som ogräs. Som jag minns det växte den i häcken ut mot landsvägen i norr. Lukten är fantastisk, inte insmickrande och söt utan bara … speciell. Den sägs kurera huvudvärk men jag har sällan ont i huvudet och har inte prövat. Det räcker så bra att ha den inom räckhåll och lukta lite på den.

Persilja - petroselinum crispum



Permakultur är ett sätt att odla som är så långt som möjligt i enlighet med naturen. Utan att ha vetat om det har jag i alla år odlat persilja enligt permakulturens principer. Fröna kommer från fröpåsar från början, både med krusig och slät persilja, men med åren har min egen lokala sort, om det nu kan klassas som en sådan efter 20 år, rätat ut sina blad och är mestadels slätbladig. Den har fått ett område att sprida sig på efter förmåga, plantorna har gått i frö och kretsloppet har börjat om. Så för två år sedan flyttade vi - och här på det nya stället fanns ingen persilja. Förra hösten tog jag frö från vårt förra hus, och i vår högavkastande superjord blev den större än jag hade kunnat drömma om.


Timjan - Thymus

Det var en sorg att lämna vårt förra hus och allt som växte där. Kryddväxter visste jag att jag måste ha med mig till vårt nuvarande hem, så i februari sådde jag timjan, salvia och oregano från fröpåsar i krukor i ett miniväxthus. Oreganon dukade under, men de andra klarade sig.

Trädgårdstimjan - tymus vulgaris

Precis intill förstutrappen har timjan fått sin plats. Den plockar jag blad av till vardagsmatlagning flera gånger i veckan och nu när det börjar bli mörkt på kvällarna är det bra att ha den nära dörren så man ser den i lampskenet. Jag bryr mig inte om att torka den, den går att plocka året om här. 

Rabatterna växer sakta utåt. En bit av grusgårdsplanen ändrar långsamt karaktär till grusträdgård. Här står kryddväxterna intill köksdörren och längre ut andra torktåliga växter och örter. Här är en seglivad citrontimjan som försmäktat i en för liten kruka i över ett år tills den kom i jord för några månader sedan tillsammans med gråtimjan från ett garden center. 

 Här är ännu en sorts timjan, eller två. Backtimjan tror jag. Gräslöken vill också vara med.


Gräslök - Allium schoenoprasum




Ja, gräslöken vill vara med. Till matjessill, potatis och gräddfil, i färskost och på soppa.  Nu är det inte långt kvar innan den lägger sig platt på marken och går i vinterdvala. men den sover inte länge. I februari kan man sätta en glasbruk över en tuva och driva fram den extra tidigt. Sen gäller det att klippa bort blomställninganra om man vill få blad.

Citronmeliss - Melissa officinalis


Citronmeliss är en växt som inte är så pjallig, som det heter på min dialekt. Den är inte särskilt sjåpig alltså. Den växer och kommer igen långt efter att andra odlade växter har packat ihop och gett sig av. Här i bördig jord under ett söderfönster har den överlevt hela vintrar vad jag har kunnat se, och når upp till förnsterblecken som mest. De oansenliga blommorna, som älskas av insekterna, sätter massor med frön och nya plantor poppar upp överallt. Man kan ha den i te eller bad, den sägs vara lugnande, men. Det kan bli för mycket. Nu rycker jag upp citronmeliss för att den inte ska ta över herraväldet på södersidan helt och hållet.

Fortsättning följer ...

Omläsning av Härlig är jorden

På 90-talet var jag ung vuxen som fann kärleken, flyttade ut på landet och fick barn. För mig betydde tillgången till jord odling. Kanske var det mina föräldrars berättelser om ransoneringen under kriget och vikten av att ha tillgång till mat hemmaomkring som drev mig.

Jag hade också en stark känsla av att barnafödande och odling hörde ihop. En bok som kom att betyda mycket för mig var Härlig är jorden av Kerstin Stjärne. Boken är personligt skriven om hur hon plötsligt och passionerat börjar börjar anlägga en örtagård vid sitt barndomshem i norra Skåne.

Bildat och initierat berättar hon om örterna hon planterar, deras användning på den tid då de var de enda läkemedel som fanns, och hon sätter in odlandet, ja, själva växandet, i ett globalt perspektiv och går igenom de på 90-talet aktuella hoten mot miljön; växthuseffekten, miljögifter, ozonhålet och försurningen. Hon återger en del framtidsprofetior, gjorda under första halvan av 90-talet, som handlar om hur man då tänkte sig att världen skulle se ut nu om inte utvecklingen vände.

Utvecklingen har förvisso inte vänt. Nu pratar man om att minimera skadan av klimatförändringarna och om massutrotning av nu levande arter men riktigt så fort som förutspåddes då har det faktiskt inte gått. Jorden går åtminstone fortfarande att känna igen. Och ozonhålets utbredning fick man faktiskt stopp på, vad jag förstår.

Min största behållning av boken, som jag inser att jag har burit med mig i två decennier, handlar om människans plats på den här sköna, blågröna planeten. Om hur vi i vår blindhet och kortsynthet förstör den, och om vikten av att behålla förundran inför det som grönskar och växer, och hur det hänger ihop med hur vi tar hand om våra minsta.

För det är ju så. som Kerstin Stjärne skriver, vi hör ihop. Vi är inte här på jorden för att behärska den, utan för att vårda, jorden, medvarelser och oss själva. Byt ut järnet mitt i hemoglobinmolekylen mot magnesium så får du klorofyll. Men för att det ska fungera måste vi lyssna. Utåt mot universum, inåt mot oss själva.

Det kan hjälpa att uppsöka en plats som är så fredad för belysning att man kan uppleva sin litenhet under Vintergatan och som är så tyst att man kan höra vinden prassla i bladen och sin egen puls susa i öronen.

Där kan viktiga budskap överföras.