onsdag 14 juni 2017

När jag odlade Tre systrar

Three sisters, de tre systrarna, är majs, (stör)bönor och pumpa eller squash. Det lär vara en odlingsteknik som Amerikas ursprungsbefolkning tillämpade. Man odlar alla tre grödorna intill varandra och låter dem dra nytta av varandra. Bönorna fixerar kväve ur luften och gödslar jorden, majsen bildrå växtstöd till bönorna och pumparna/squashen skuggar jorden.
Jag hade läst om Three sister-odling lite varstans, och också testat det lite halvhjärtat tidigare. 2014 hade jag läst på mer, framför allt i boken Gaia's Garden av Toby Hemenway, och då bestämde jag mig för att pröva seriöst.
Här är bilder från min odling. Jag bor på en gård i sydligaste Skåne, zon 0-1 men mitt på slätten och mycket blåsigt.

27 april är fotot här ovanför taget. Hemenway skriver att man ska göra små kullar av jord till majsen, 20-30 cm i diameter och 5 cm höga om jag minns rätt (kolla själv i Hemenways bok, den är bra!), och så 3-4 majskorn på varje kulle. Krukorna markerar var majsen ska stå på lämpliga avstånd från varandra. Sen så småningom sår man bönor i en krans runt kullarna och pumpor/squash mitt emellan kullarna.



11 maj såg det ut så här. Man kan skönja kullarna undret fiberduken och vita stenar som markerar kullarnas gränser. Jag minns inte om jag redan hade sått bönorna då.



8 juni ville jag fortfarande ha fiberduk över alltihop och hade gjort en tunnel av elrör för att inte knäcka plantorna. Man ser tydligt kullarna med sin majs och bönorna runt dem, och längst uppe till vänster ett par Cucurbita-plantor. 



 Nu är vi på den 22 juni och som ni ser har bönorna dragit iväg så jag måste sätta ut pinnar till dem att klättra på. Majsen räcker inte alls till sin klätterstöd. Om jag minns rätt har jag pumpan Rouge vif D'Etampes samt även en sorts butternutpumpa i bildens nederkant, som jag hade köpt frö till i England  och hoppades på det bästa.
Det har också kommit upp en mur bakom trädgårdslandet, som ni kanske ser.


5 juli. Majsen jag har är en av de få icke F1-hybrider som det säljs frö till. Kanske en F1 hade vuxit bättre (det är ju därför man har hybrider) men jag vill ha min trädgård fredad från hybrider. Men som ni ser har majsen inte en chans att vara klätterstöd till bönorna.


Nu har det blivit den 28 juli och vid det här laget bågnar klätterpinnarna till bönorna. Med facit i hand borde jag ha spettar ner mina högsta klätterpinnar till dem men jag trodde ju att de skulle kunna klättra på majsen. Pumporna revar iväg ut på plattorna framför odlingen.


De två sista bilderna är från den 6 augusti, och nu har pumparna tagit över helt. det var inte helt lätt att skörda majsen! 


Det jag lärde mig av att ha en 3 sisters-odling var att man får välja majs-sort med omsorg, kanske ta en fodermajs och/eller F1-hybrid om man vill ha en hög majs som bönorna verkligen kan klättra på. 
Bönorna gödslade nog jorden, men det eventuella extra kväve som de kunde bidra med, förbrukades direkt av pumpor och majs och nästa år var jorden ganska utarmad. Jag hasse vitlök där då och den blev ganska liten trots att jag naturligtvis gödslade både vid grävningen på hösten och när den började växa nästa vår:

lördag 28 maj 2016

Därför är termen "nära förälder" så olycklig



Här har dottern, då 14 månader, varit på promenad utanför vår gård
och ramlat i en lerpöl,  vilket tydligen var roligt.

"Nära föräldraskap" har kommit att bli den svenska översättningen av "attachment parenting". Jag tycker att det är olyckligt. Ska man hårdra det är det en lika intetsägande term som "curlingförälder", som jag har diskuterat i detta inlägg.

Fortfarande var det skönt att somna i bärselen hos pappa.


Fysisk närhet är ett behov för små barn. Det är absolut inte skadligt att bära barnet i famnen och amma på minsta pip. Att sova tillsammans på samma underlag är inte skadligt om det görs under säkra förhållanden - om föräldern inte röker, har druckit eller tagit läkemedel som ger dåsighet, det inte finns fall- eller klämrisk eller risk att hamna långt in under ett tungt, varmt täcke. Se kriterier för säker samsovning i detta inlägg.


Hypotetiskt kan man vara en "nära förälder" och ge sitt lilla barn massor med fysisk närhet, och inte tillåta det att utforska, hålla det intill sig jämt och och säga att allt som verkar roligt är farligt. Jag har skrivit om hur man kan låta barn ta risker i det här inlägget.

Eller man kan ge närheten och även stor rörelsefrihet och tillit. Anknytningssystemet är bara ena sidan av myntet. Utforskarsystemet, som står för lek och lärande (som ofta är samma sak för små barn), är den andra. Båda är lika viktiga, och jag anser att de borde betonas lika mycket.
Vi bor fritt så hon hade möjligheten att låta henne gå iväg själv, 
utan risk för trafik, och komma tillbaka.

Hur vet man om man hindrar sitt barn från att röra sig fritt? Man kan fråga sig själv: Hur gör jag när mitt barn vill utforska något. Låter jag hen krypa/gå dit och utforska/leka med det hen vill? Eller säger jag rutinmässigt Nej? Litar jag på att jag är mitt barns säkra hamn, och att hen kommer tillbaka när hen är klar, eller går jag dit och hämtar hen? (Barn är olika. en del kan behöva påminnas om var de hör hemma, vilket jag också diskuterar i länken här närmast ovanför. )

Här har hon klättrat upp och ställt sig på en stol. Vi litade på att hon visste
vad hon gjorde och fotograferade i stället för att lyfta ner henne.


Vet man med sig att man har svårt att släppa sin egen oro när ens barn vill göra något utforskande kan man behöva göra något åt sina egna, oreflekterade föreställningar. Cecilia Moen var inne på det i sin nättidning.

Så "nära förälder" - ja, absolut. Ibland. Och "förälder som bejakar utforskande och ger sitt barn rörelsefrihet" - lika obetingat ja.

tisdag 12 april 2016

Låt spädbarn delta i familjens måltider!

Fram till sex månaders ålder bör barn få endast bröstmjölk och/eller modersmjölksersättning (samt D-droppar och eventuella läkemedel). Barn kan från 4 månader också erbjudas små smakprov från förälderns mat, kryddmåttsstora mängder som just bara är smaksensationer och bara om barnet uttryckligen visar intresse. Så ser de svenska rekommendationerna av idag ut. Men från sex månader bör barn också erbjudas annan mat.

Varför? undrar en del. Det finns flera skäl, beroende på vilket perspektiv man ser ätandet ifrån, det näringsmässiga eller det sociala.

Näringsmässigt ätande

Vi är vana vid att tänka på amning och ätande som just intag av näring, näringsämne X för att utveckla funktionen Y i kroppen. Här finns en gammal myt om att bröstmjölk tappar all näring efter sexmånadersdagen, och att det är därför man ska "byta ut mål". Det stämmer inte. Bröstmjölken fortsätter att vara finfin kost så länge man ammar, om det så är i flera år. Det är vanligt att ammade barn på 6-24 månader är lite slankare än barn som inte ammas, men lika långa. Det är normalt och förväntat. På WHO:s viktkurvor finns ingen amningspuckel som planar ut eftersom de till skillnad från de svenska kurvorna är baserade på ammade barn. Läs mer här.

Det går utmärkt att kombinera annan mat med amning. Man fortsätter att amma fritt, på barnets minsta pip, och kommer annat ätande till. Ibland får föräldrar till äldre barn som fortfarande ammas frågan "men hen äter väl annat också?" Ja, absolut. Amningen ändrar så småningom karaktär och handlar mer om ett sätt att vara tillsammans, ge och få tröst, skänka ro och bli sams.

Det man befarar kan hända näringsmässigt om man fortsätter helamma efter 6 månader är att järnet inte räcker till. Järn finns i små mängder i bröstmjölk, men i en form som kroppen kan utnyttja väl. Det stämmer att barn förr eller senare behöver äta andra, mer järnrika livsmedel, men har barnet dessutom avnavlats först efter mer än tre minuter, så kallad sen avnavling, får det med sig större depåer av järn. Mer om det här. 

Motiverar man matintroduktionen med näringsmässiga skäl hamnar fokus på matens näringsvärde, vilket kan göra att själva maten blir tråkig - vem har inte hört att barn ska börja med potatis mosad med bröstmjölk, eller mosad banan (som ger svarta fläckar som aldrig går bort)? Även "måltiden" blir tråkig - föräldern äter inte själv utan ägnar sig åt att mata barnet.

Om man bara betraktar ätande som något vetenskapligt som ska tillföras barnets kropp i vissa proportioner missar man det roliga, det lustfyllda och njutningsfullo. Och, inte minst, det sociala.

Socialt ätande

Ofta framställs matning av spädbarn som en del av "skötseln" av barnet, lite som ett jobb för föräldern. Men mat, måltider och ätande är så mycket mer än intag av näring. I alla tider och över hela världen har måltider och ätande varit en grundläggande del av kulturen. Vi människor är sociala från födseln. Med öppna ögon följer vi med vad som händer runt om oss. Vi imiterar och vill vara med, dela den kultur som vi har hamnat i.

Vid sex månader börjar barn kunna sitta upp själva, i förälderns knä eller i barnstol. En del har fått några tänder, men man behöver inte tänder för att börja äta. Har man sitt barn med sig i det man gör följer barnet självklart med vid matbordet också. Barn kan då koordinera sina rörelser, ta tag i mat, stoppa den i munnen och hantera den inne i munnen. Och då öppnar sig en helt ny värld av färg, form, doft, smak, textur och konsistens. Ser man på mat som något att utforska tillsammans med familjen hamnar helt andra aspekter på mat och ätande i centrum. Då blir måltiden ett tillfälle att umgås och samtidigt njuta med alla sinnen. När föräldrarna äter själva också och visar att de uppskattar maten blir de roll-modeller för hur man beter sig vid matbordet och är inspirationskällor för det lilla barnet.

Då blir det också tydligt att mat och ätande kan vara så mycket mer och roligare än mosad potatis eller palsternackspuré på burk. Barn som själva får ta initiativet till att börja äta väljer ofta riktiga godsaker. Något barn väljer benet som är kvar efter en lammstek. Ett annat kastar sig över förälderns glass. Mitt yngsta barn (som slapp vuxenstyrd matintroduktion med grönsaksmos) tog min macka ur min hand och tog ett eget bett. (Det gäller förstås att man har sunda matvanor själv också, men vi är många som märker att vi skärper upp våra vanor när vi får barn och det är bra för en själv också.)

Växer barnet och utvecklas som förväntat är det ingen brådska att öka portionerna. Om man vill kan lusten att smaka och utforska mat få dominera och den sociala samvaron vid måltiderna få styra. Näringsinnehållet får man liksom på köpet.

Läs mer om amning efter matintroduktionen i min bok Amning i vardagen.


lördag 28 november 2015

Föräldrauppfostran

45.000 personer påstås ha gillat ett foto på något barns hemläxa i hemkunskap, länk här. Det är inte nytt men jag vill skriva om det ändå.

Eleven ska alltså samla poäng genom att göra hushållssysslor. Läraren väntar sig att föräldrarna ska poängsätta hur väl sysslorna blir utförda och även barnets känsloyttringar. Vid gnäll ska nämligen föräldrarna dra av poäng.

Uppgiften går tillbaka på en seglivad diskurs bland lärare, beskriven av Åsa Bartholdsson i boken Den vänliga maktutövningens regim. En diskurs är ett sätt att prata om ett visst fenomen. Åsa Bartholdsson beskriver att lärare pratar om elever som egoistiska och bortskämda, och om föräldrar som osäkra och oförmögna att sätta gränser. Boten ska tydligen vara att läraren, via hemkunskapsläxan, lägger sig i hur familjen fördelar hushållsarbetet - och genom en kombination av hot och belöning ska eleverna förmås att utföra hushållsarbete - och inte gnälla.

Jag tycker att den här läxan präglas av en oerhört respektlös syn på framför allt eleverna. Jag hade skämts något fruktansvärt om jag skulle ta hem en sån här lapp till mina föräldrar. Hur går det här ihop med grundskolans läroplan som stipulerar att "elever ska mötas med respekt för sin person"?

Nej jag skulle verkligen inte bli glad om mitt barn kom hem med en sån läxa. Jag skulle tycka mitt barn blev förolämpat, i och med att läraren tar för givet att mitt barn inte gör något av de uppräknade hushållsarbetena redan, i alla fall inte utan att "gnälla"och jag skulle själv känna mig förolämpad i att läraren lade sig i hur vi fördelar hushållsarbetet härhemma. Och jag skulle skämmas å lärarens vägnar.

tisdag 10 november 2015

Länktips: Supernannyn som blev förälder

Supernannyn Kathryn Mewes, känd från TV, har nu själv blivit förälder. I brittiska tidningen The Telegraph blir hon intervjuad om insikten att det inte är så lätt att slå dövörat till när ens lilla barn behöver en. Men också om hur hon genast anlitade en (själv barnlös) nannykollega som stärkte henne att inte gå till sitt barn när hon skrek, utan låta henne somna om själv, från två veckors ålder.

Det är sorglig och frustrerande läsning om förväntningar på barn och mammor, våra egna och de vi tror samhället har på oss, om skuld och skam och sexism. Det handlar om kraften i bindningen, förälderns kärlek till avkomman, ibland utnämnd till den första kärleken, och den handlar om hur vi strävar emot, hur vi försöker bortförklara anomalin att barnet gråter trots att det är mätt och rent och hur svårt det är att vara människa. Läs. Ta paus om du behöver, det gjorde jag, men läs vidare.


fredag 6 november 2015

Om barns behov av faror och vuxnas rädsla

Här sitter två av mina barn, då 2,5 respektive 4 år, och tärnar squash med vassa knivar (ber om ursäkt för blänket, återkommer eventuellt med en scannad bild).


De ville vara med och laga mat, så de fick sitta vid bordet på var sin barnstol, de fick varsin liten skärbräda och liten kniv och jag förklarade att de skulle skära ner mot skärbrädan.

Men jag sa inte "TÄNK på att knivar är FARLIGA" eller "AKTA er nu så ni inte SKÄR er". Jag tror verkligen att ordet "inte" riskerar försvinna och att man uppfattar det som en uppmaning att upptäcka vad det är att skära sig om man får en sådan uppmaning.

Och jag lät dem inte försöka skära med plastknivar. Det här är the real thing, samma knivar som jag själv använde. De var koncentrerade och gjorde ett bra jobb.

Jag är övertygad om att barn behöver prova på och göra potentiellt farliga saker. Inte där det finns en reell fara för liv och lem, förstås. De fick inte springa hur de ville på exempelvis parkeringsplatser eller längs trafikerade vägar. Där tog jag deras händer eller lyfte upp dem på höften eller i vagnen. Som Cecilia Moen skrev i sin bok Trygga barn, trygga föräldrar (ungefär, har inte boken framför mig nu) ger det att bli upplyft i verkligt farliga situationer en signal till barnet att just den här situationen är så farlig att det är upp till den vuxne att avgöra hur man ska bete sig.

I närheten av öppet vatten, alltifrån pooler av olika slag till sjöar, diken, dammar och stora vattenpölar gäller maximal vaksamhet från de vuxnas sida. Kan man inte ha det, om man exempelvis behöver använda telefonen, så håller man barnet intill sig den stunden. Eller går därifrån.

Med få undantag lever vi dock i en ganska skyddad värld där man inte svävar i livsfara. Visst kan barn fortfarande skada sig, men det kanske det kan vara värt ibland för att lära sig något nytt, bejaka deras utforskarlusta, kreativitet och känsla av att världen är en fri och härlig plats! Barndomen är den tid man har för att lära sig hur världen fungerar, och en viktig del i det är att lära sig hantera faror. Jag tror att man som människa har ett behov av att konfronteras med faror, verkliga eller fiktiva, under en trygg vuxens närvaro eller beskydd. Tänk bara på hur Ronja Rövardotter aktar sig för stup och forsar.

Det är schysst att visa noga hur man gör, exempelvis att man skär mot en skärbräda och inte mot tummen. Olyckor händer ändå trots allt ibland, och det kanske ändå är värt det så länge det handlar om omplåstring, eller kanske till och med något enstaka stygn eller en gipsskena. För när jag visar barnen förtroende för att de klarar av något, växer deras självförtroende och tilltro till sin egen förmåga. Och omvänt, om jag låter min rädsla skina igenom förstärker jag barnets osäkerhet och berövar det chansen att lära sig behärska något. Jesper Juul har skrivit bra om oro och rädsla, länk här, med det förbehållet att jag inte delar hans könsrollscementerade uppfattning att kvinnor generellt oroar sig mer än män.

Barn har, som alla människor, både självbevarelsedrift och utforskarlust som behöver näring för att utvecklas. Man kan se dem som två motstående drivkrafter, som det gäller att finna en balans mellan.  I väntrummet på en röntgenavdelning där jag satt med ett av mina barn träffade vi en flicka som till synes oberört berättade att hon var en olycksfågel och ofta råkade ut för skador. Vissa barn behöver övertygas om att de är värdefulla, och att de inte ska behöva ha ont eller skada sig. Andra behöver uppmuntran i att klättra upp på den nedersta grenen i trädet.

Som förälder gäller det att lita på sitt barn, men också att vara så tillgänglig att barnet kan lita på att du finns där när det behöver - att du är fysiskt och känslomässigt närvarande. När ditt barn ramlar pladask kan du stå kvar på håll och avvakta hur allvarligt det egentligen var. Har det inte skett en mycket allvarlig olycka kan barn resa sig upp själva, och det är inte farligt att få några sekunder på sig att känna efter hur rädd man blev, eller hur ont det egentligen gör. Kanske barnet bara reser sig upp, borstar av sig och springer vidare om man inte själv rusar fram och börjar oja sig och blåsa och sätta plåster. Men blev barnet å andra sidan riktigt ledset finns man där och tröstar och bekräftar. Och förstås, tvättar och sätter plåster om det behövs. Är det en riktigt allvarlig olycka står man förstås inte kvar och väntar!

Lars H Gustafsson tar upp detta med vuxnas rädsla, och den förlamande inverkan den kan ha på barns lek i son bok Leka för livet (Norstedts 2013), som jag skrev om för ett tag sedan. Precis som Lars tycker jag mig ha träffart så många ängsliga vuxna, på nätet och i riktiga livet, som ser faror bakom varje krök. Lars tar i sin bok oron på allvar, med hela sin läkarauktoritet, men skriver han också: "Genom att utsätta sig för risk under kontrollerade former klär sig också barnen att handskas med riskerna på ett kompetent och omdömesgillt sätt." För så är det. Barn, som alla människor, lär sig mest av att lära med kroppen.

Mina tre barn som snart är vuxna allihop har totalt varit gipsade fem gånger och sydda tre gånger, om jag räknar rätt. De hade och har alltjämt utforskarlust och självbevarelsedrift i olika proportioner. De inser också att de har haft ganska stor rörelsefrihet under sin uppväxt, och uppskattar det.

söndag 1 november 2015

TACK HALLANDSÅS

Tack Hallandsås
för alla de år
du har burit järnvägen
på dina axlar

Tack för all skönhet
du låtit flöda mot mig
genom tågfönster
När slånen blommade
och koltrasten sjöng
i skymningen
Eller när du lika jublande
lät din guldgula höstdräkt
sakta svepas i
oktoberskymning

Tack för alla gånger
du har knackat mig
och mina medresenärer på axeln
och visat oss Moder Naturs
hela storslagenhet

Långsamt fick vi knirka oss fram
krokigt och kuperat
i en tillvaro formad i en rytm
av mjuka ängar
och tvära stup

Daggen blev till frost
och lövfällning
blev till rälshalka
och tåget måste sakta ner
ännu mer

Och på min avskedsresa
en påminnelse
life is what happens
while you’re busy making other plans

Huvudstupa i den nya tunneln

Människorna hade inte tid att vänta
och förresten är ju tåg
så miljövänligt
Låt mig därför framföra mitt tack
för allt det vackra
jag fått vara med om

 © Marit Olanders