söndag 10 november 2013

Dags att om- och uppvärdera samsovning

Jag minns en avlägsen tid för många år sedan när mitt första barn var nyfött. Jag lade henne att sova i vaggan vi hade, och förvånades över det fenomen som alla som har nattat ett spädbarn känner till, men som ingen berättar för oss innan vi får egna barn: Att så fort jag försökte lägga henne ifrån mig slog hon upp ögonen och tittade på mig. Och det var bara att börja om igen.

Jag minns hur vi turades om på nätterna de där första sommarveckorna. Min man tog henne långa stunder, gick och satte sig med henne i vardagsrummet och såg på handbollen i Atlanta-OS medan jag tillkämpat försökte sova. Hur dottern sedan låg i vaggan och sökte med händerna i tomma luften och smackade med läpparna efter bröstet som inte var där. Hon kunde inte sova och jag kunde inte sova.

Hur jag, med hjärtat i halsgropen, lade mig på rygg med henne på min bröstkorg och vaksamt och ytligt sov några timmar. Vi hade vattensäng på den tiden och hon skulle klämmas emot mig om hon ramlade ner bredvid mig.

Till slut bestämde jag mig för att det fick vara nog. Vi flyttade in min resårmadrass från singeltiden i sovrummet och så sov jag och dottern på den. Ja, vi sov! Intill varandra kände vi oss båda trygga. Jag lärde mig amma liggande och slapp stiga upp för att amma, kunde bara ligga kvar i sängen. Jag läste böcker. Det var fantastiskt. En revolution. Att sömnen funkade gjorde såklart också att jag var piggare på dagarna.

På den tiden, 90-talet, upplever jag att det var lite friare kring hur man gjorde med sina barn. Att barn skulle sova i egen säng fanns naturligtvis som norm, och det var ingen just som skrämde upp mig med farorna med samsovning. Det var inte så stort fokus på spädbarns- och småbarnsföräldrar som det är nuförtiden och i tystnaden fanns en frihet att göra lite som man ville, upplever jag.

På senare tycker jag det verkar som om man som förälder är mer styrd. Vad gäller sömn så ska barn sova i egen säng med napp i munnen, har det hetat. För samsovning är farligt, har man mullrat och hotat, både i USA och här i Sverige. Femminutersmetoder, som brutalt har skullat förmå barn att somna och sova ensamma i sin säng har varit en vanlig lösning inom banrhälsovården.

Nu sticker amningsforskaren Eva-Lotta Funkquist ut hakan i UNT och menar att femminutersmetoderna inte är i enlighet med FN:s barnkonvention. Metoderna sätter inte barnets bästa i första rummet, utan föräldrarnas. Det är föräldrarnas nattsömn och kvällsro som ska värnas med metoderna.

När barnet ändå vill ammas flera gånger per natt är det enklare att samsova, och göra det på ett säkert sätt. Liknande tankar har Sarah Kerringan i den här artikeln. Föräldrar har alltid samsovit och kommer alltid att göra det. Då borde föräldranra i stället informeras om hur samsovning kan ske på ett säkert sätt. Kerrigan gör en liknelse med sex.  Det håller inte att predika total avhållsamhet, ungdomar kommer att ha sex i alla fall. Då är det mer förnuftigt att informera om hur man kan ha säkert sex.

I själva verket kan säker samsovning minska risken för plötslig, oförklarlig spädbarnsdöd, jämfört med ensamsovning.

Eva-Lotta Funkquist har lett ett projekt som har tagit fram information om säker samsovning och sammanfattat den i en liten skrift, Sugen på sömn. Den finns att köpa hos Amningshjälpen.