Det där med gränser 2

Här är jag, 10 månader, i min lekhage i vår trädgård en sommardag på 1960-talet. Tittar man noga på bilden så ser man min mors arm, hon sitter med mig i hagen när bilden tas och stöttar mig. Men när jag var liten och tittade på den här bilden i mitt album tänkte jag: jag längtar efter C. C var min äldre kusin som brukade passa och leka med mig. Jag har däremot inget minne av att min mamma (eller, ännu mer absurt, min pappa) någonsin lekte med mig i lekhagen.

När jag var barn associerade jag bilden till ensamhet och längtan. Med stöd av bilden kan jag minnas hur det var att stå vid räcket och längta efter sällskap. Vaddtäcket på gräset. En korg med leksaker. Lakan eller kanske en filt för att ge skugga.

När C passade mig var det kul att vara i lekhagen, eftersom hon var där med mig. Och jag behövde inte vara i lekhagen på samma sätt, eftersom hon kunde se efter mig. Vi bodde på ett lantbruk och lekhagar sågs som ett praktiskt sätt för de vuxna att kunna sköta sina sysslor i fred, utan att jag tog mig ut på vägen, till gödselstaden eller någon annanstans där jag inte fick vara.

Som jag ser det nu var lekhagen en sak i en lång rad saker som ersätter mänsklig direktkontakt mellan småbarn och äldre barn och vuxna. En sak som sätter upp begränsningar som borde vara onödiga.