Det där med gränser 1
För ett tag sedan var jag i ett samling yrkesmänniskor som alla jobbade med barn. Vi hade värderingsövningar och skulle ställa oss upp om vi höll med om ett påstående och förbli sittande om vi inte höll med.
Ett påstående var "Barn behöver gränser." Alla runt omkring mig ställde sig upp direkt som en man.
Jag tvekade. Till slut reste jag en liten bit från stolen, utan att sträcka upp mig helt.
Det är ordet och metaforen gränser jag har problem med. På ett sätt förstår jag alldeles. Det finns outtalade gränser för vad som är okej och vad som inte går för sig. Vanligt folkvett, helt enkelt. Alla har vi personliga gränser. Jag vill inte att någon klappar till mig i rumpan, varken en treåring eller en gubbe på 60+. Bägge sakerna har hänt. Bägge gångerna sa jag Stopp.
Har man barn sätter man också upp osynliga gränser för hur långt ifrån en själv man tycker det är okej att barnet avlägsnar sig. Vi bor öppet och fritt och jag minns hur ett av barnen, då två år, drog iväg på vår infartsväg på en Bobbycar en gång. Till slut syntes Bobbycaren bara som en liten röd prick medan barnets blåa overall och mössa flöt ihop med grönskan bakom. Fram till den punkten hade jag litat på att hen kom tillbaka av sig själv. Därefter var det som om hen passerade en osynlig gräns, min gräns för hur långt bort hen kunde vara. Det var som om mitt barn kommunicerade till mig: "Visa mig hur långt jag kan avlägsna mig innan du saknar mig." Jag hämtade barnet, och hen gjorde inte om det. (Hade vi bott i ett område som var mer trafikerat hade mitt barn förstås aldrig fått avlägsna sig så långt.)
Men just gränser är varken det största eller viktigaste behovet barn har. Mat, beskydd och omvårdnad är mycket högre prioriterat. Och barn som får sina grundläggande behov mötta tillräckligt väl efterhand som de uppstår och uttrycks, barn som får förmånen att vara nära några få vårdare - föräldrar - som älskar dem och inte vill hellre än att de mår bra, som sover med dem på nätterna, kramar dem och ler åt dem, de barnen utvecklar vad som på fackspråk kallas för trygg anknytning. De lär sig lita på sina föräldrar, håller sig intill dem och ser dem som läromästare. Och när det funkar så kommer kärleken och följaktligen folkvettet av sig själv, som Astrid Lindgren sa.
(Nu vet jag att det verkligen inte är så enkelt alla gånger. Det finns enorma förväntningar på föräldrar i vårt samhälle, ett informationsbrus av aldrig tidigare skådade proportioner - som detta inlägg också bidrar till - och gott om kartor som inte stämmer med verkligheten. Man får känna efter själv, försöka få kontakt med sitt eget inre barn och göra så gott man kan. Har inte ens barn en trygg anknytning så är det förstås inte kört för den skull. Men jag vill ändå skriva om det, för jag tycker det är så himla vettigt och bra att sträva mot.)
Men gränser kan också vara, och är ofta, negativt. Vi vill inte omgärdas av gränser, vi vill vara dem vi är och mötas med respekt. Vi vill känna oss fria att göra det vi vill och utvecklas på de sätt vi vill. Vi vill inte att andra begränsar oss. Vi vill att våra barn utvecklas till självständiga, kreativa människor, gärna de som ser möjligheter och lösningar snarare än begränsningar. Och då måste den sidan av oss bejakas medan vi växer upp!
I förskoleåldern har människan fler synapser, kopplingar i hjärnan, än någon annan gång i livet. Kanske är det därför förskolebarn har en så lysande förmåga att associera och tänka på ett sätt som, med en vuxens perspektiv, kallas utanför boxen. Sedan dör kopplingar som inte används, bort, och de som används förstärks, enligt principen "use it or lose it"eller "vinna eller försvinna". Är det inte den här förmågan att vara kreativ som vi gärna vill uppmuntra?
Ett påstående var "Barn behöver gränser." Alla runt omkring mig ställde sig upp direkt som en man.
Jag tvekade. Till slut reste jag en liten bit från stolen, utan att sträcka upp mig helt.
Det är ordet och metaforen gränser jag har problem med. På ett sätt förstår jag alldeles. Det finns outtalade gränser för vad som är okej och vad som inte går för sig. Vanligt folkvett, helt enkelt. Alla har vi personliga gränser. Jag vill inte att någon klappar till mig i rumpan, varken en treåring eller en gubbe på 60+. Bägge sakerna har hänt. Bägge gångerna sa jag Stopp.
Har man barn sätter man också upp osynliga gränser för hur långt ifrån en själv man tycker det är okej att barnet avlägsnar sig. Vi bor öppet och fritt och jag minns hur ett av barnen, då två år, drog iväg på vår infartsväg på en Bobbycar en gång. Till slut syntes Bobbycaren bara som en liten röd prick medan barnets blåa overall och mössa flöt ihop med grönskan bakom. Fram till den punkten hade jag litat på att hen kom tillbaka av sig själv. Därefter var det som om hen passerade en osynlig gräns, min gräns för hur långt bort hen kunde vara. Det var som om mitt barn kommunicerade till mig: "Visa mig hur långt jag kan avlägsna mig innan du saknar mig." Jag hämtade barnet, och hen gjorde inte om det. (Hade vi bott i ett område som var mer trafikerat hade mitt barn förstås aldrig fått avlägsna sig så långt.)
Men just gränser är varken det största eller viktigaste behovet barn har. Mat, beskydd och omvårdnad är mycket högre prioriterat. Och barn som får sina grundläggande behov mötta tillräckligt väl efterhand som de uppstår och uttrycks, barn som får förmånen att vara nära några få vårdare - föräldrar - som älskar dem och inte vill hellre än att de mår bra, som sover med dem på nätterna, kramar dem och ler åt dem, de barnen utvecklar vad som på fackspråk kallas för trygg anknytning. De lär sig lita på sina föräldrar, håller sig intill dem och ser dem som läromästare. Och när det funkar så kommer kärleken och följaktligen folkvettet av sig själv, som Astrid Lindgren sa.
(Nu vet jag att det verkligen inte är så enkelt alla gånger. Det finns enorma förväntningar på föräldrar i vårt samhälle, ett informationsbrus av aldrig tidigare skådade proportioner - som detta inlägg också bidrar till - och gott om kartor som inte stämmer med verkligheten. Man får känna efter själv, försöka få kontakt med sitt eget inre barn och göra så gott man kan. Har inte ens barn en trygg anknytning så är det förstås inte kört för den skull. Men jag vill ändå skriva om det, för jag tycker det är så himla vettigt och bra att sträva mot.)
Men gränser kan också vara, och är ofta, negativt. Vi vill inte omgärdas av gränser, vi vill vara dem vi är och mötas med respekt. Vi vill känna oss fria att göra det vi vill och utvecklas på de sätt vi vill. Vi vill inte att andra begränsar oss. Vi vill att våra barn utvecklas till självständiga, kreativa människor, gärna de som ser möjligheter och lösningar snarare än begränsningar. Och då måste den sidan av oss bejakas medan vi växer upp!
I förskoleåldern har människan fler synapser, kopplingar i hjärnan, än någon annan gång i livet. Kanske är det därför förskolebarn har en så lysande förmåga att associera och tänka på ett sätt som, med en vuxens perspektiv, kallas utanför boxen. Sedan dör kopplingar som inte används, bort, och de som används förstärks, enligt principen "use it or lose it"eller "vinna eller försvinna". Är det inte den här förmågan att vara kreativ som vi gärna vill uppmuntra?
Kommentarer