tisdag 3 mars 2015

Några tankar om Wonder weeks

När jag fick mitt första barn för snart 20 år sedan ville jag veta allt om hens utveckling, jag läste på och sög till mig kunskap ganska brett och urskillningslöst. Jag hade älskat appen - eller boken - Wonder Weeks. Här får föräldern en tidtabell som börjar vid befruktningen, om jag har förstått det rätt. Med denna tidtabell kan man inte bara känna igen sitt barns utvecklingssprång utan också förutsäga dem och vidta lämpliga åtgärder. En lång rad besvär kan förklaras med utvecklingssprång, enligt tillverkaren/försäljaren; dålig sömn,  dålig aptit, skrikighet, klängighet och kinkighet.

Att få barn är att kastas in i en helt ny värld, som de flesta av oss kan väldigt lite om på förhand. Och även om man har erfarenhet av spädbarn och småbarn är det ändå första gången man själv (tillsammans med sin partner) har det där totala ansvaret för en ny liten människa. Det kan kännas kaotiskt och det är helt i sin ordning. Man kan längta efter något som bringar ordning i kaoset, och det är också fult förståeligt. Vad kan då vara bättre än en tidtabell för när ens barn kan förväntas gå igenom olika perioder? En recension av Wonder weeks hyllar följdriktigt boken/appen för detta.

Wonder weeks lutar sig på 35 års internationell vetenskaplig forskning, om barns utveckling. Men även denna till synes massiva bevisning kan man ifrågasätta, och den som söker vidare kan säkert hitta svaren. Vilken forskning? På vilka barn? Västerländska barn som har separerats från sina föräldrar vid födseln och lagts i barnsal, som har matats enligt schema och fått sova i egen sägn i eget rum från låg ålder och så vidare? Eller även barn i andra kulturer, som fötts in i helt andra omständigheter med andra vanor och rutiner?

Människan skiljer sig från många andra däggdjur genom att hjärnan är så outvecklad vid födseln. Då väger hjärnan bara 25% av sin slutliga vikt, medan exempelvis gräsätares hjärnor väger 80% av sin slutliga vikt vid födelsen. Människans hjärna fortsätter att växa och utvecklas efter födelsen, i samspel med omgivningen. Det finns inga vattentäta skott mellan arv och miljö. De samverkar och samspelar hela tiden.

Samma dag som jag läser på lite om Wonder weeks-appen läser jag en artikel från American Psychological Association om vilka förödande konsekvenser vistelse på barnhem får för barn. Artikeln börjar med konstaterandet att det mest slående intrycket av att besöka ett barnhem i Rumänien var tystnaden - att barnen inte skrek, gnällde eller pockade på utan att de var tysta, uppgivna.

Barn som bor på barnhem utan få, nära vårdgivare utvecklas inte på samma sätt som som barn som föds in i familjer. Deras kognitiva och motoriska utveckling samt språk går långsammare. Barn, särskilt om de är under under två år, som placeras i fungerande, det vill säga varma och älskande fosterfamiljer, kan ta igen denna utveckling senare.

Det verkar med andra ord tveksamt om barnhemsbarns och andra försummade barns beteende går att förutsäga med hjälp av Wonder weeks-appen. Och det i sin tur stöder det jag skrev om att utveckling inte kommer inifrån på samma sätt som hos djur med mindre komplicerade hjärnor och mindre behov av att ingå i ett socialt sammanhang med artfränder.

Många verkar ändå uppskatta Wonder weeks och tycker att deras barn stämmer till punkt och pricka på beskrivningen. Men har vi inte en benägenhet att se samband och gör tolkningar utifrån vad vi tror på? När jag var ung var det vanligt att "tro" på astrologi - att man kände till i vilket stjärntecken man var född och drog slutsatser om sina egenskaper utifrån det och att man kunde förutsäga vad som skulle hända en utifrån hur astrologer tolkade himlakropparnas rörelser. Många identifierade sig verkligen som lejon, vattumän eller skorpioner och förklarade också andras beteenden utifrån det "Jaha, du är tvilling, det är därför du inte gillar att vara ensam, du letar hela tiden efter din tvillingsjäl" eller "det är klart att du gillar ordning och reda, du är ju jungfru". Utan jämförelser i övrigt känns denna benägenhet att tolka mänskliga egenskaper och beteenden efter en given mall bekant.

Vi behöver se system och göra tolkningar. Man kan inte leva helt förutsättningslöst. Men kanske ett tolkningsystem, som Wonder weeks, skjuter andra tolkningar i bakgrunden. Ett sådant tolkningssystem skulle kunna vara att ens egen vård om barnet spelar roll. Barn som får lyhörd vård och mycket kroppslig närhet gråter mycket mindre än barn som matas enligt schema och får ligga mycket för sig själva.

Jag vet inte vad appen föreslår att man gör åt dessa perioder/utvecklingssprång. Jag ser dock att råden föräldrar emellan ofta handlar om att härda ut så kommer sprången att gå över av sig själv. En annan möjlighet hade kunnat vara att reflektera över sig själv och sitt eget beteende: Kan jag göra något för att underlätta för mitt barn? Behöver jag omvärdera saker i min egen bakgrund, vad som hände mig som liten och hur mina föräldrar tog hand om mig?

Cecilia Moen skrev om fenomenet blinda fläckar i ABC nättidning - att man gör något (eller låter bli att göra något) för att man tror att det ska vara så, "men egentligen har man tappat kontakten med det som finns omkring en i nuet". Som att se på sitt barn och känna in med det i stället för på mobilskärmen (som du kanske läser även denna text på).

Wonder weeks-appen lutar sig mot en tung auktoritet - 35 års vetenskaplig forskning. Det kan vara svårt att hävda att man själv ser något annat inför denna massiva expertis. Kanske bidrar det till att de blinda fläckarna i ens föräldraskap förbli blinda.


1 kommentar:

Alex sa...

Intressant! Jag hade wonder weeks appen i mobilen, och de gånger det var extra tungt och jag tvivlade på mig själv som förälder och undrade om jag var extra usel, kom jag på att kolla där efter ett par tre dagar. Och jo, det var alltid en fas. Och för mig funkade det som så att jag som genom ett trollslag fick extra buffert tålamod och energi. Det var "normalt", väntat, bebisen hade en tuff period och det var liksom inte jag som helt plötsligt blivit sämsta morsan nånsin.

Lite som att amningen blev lättare, eller att hantera maratonamningen vår lilla ägnade sig åt när jag läste på bloggar om hur fler hade det så, och hur deras bebisar verkade må fint och utvecklas som de skulle. Det var alltså lika "friskt" för bebis att vilja ligga vid bröstet timmar i sträck, att somna där och vilja sova kvar där. Och då kunde jag helt plötsligt hantera det, för jag slappnade av och jag visste att hon ju mådde bra. (Jag fick nämligen en förflugen kommentar på BVC att en bebis som alltid somnar vid bröstet nog inte mår så bra, och att jag skulle klä av henne, kittla henne osv för att hålla henne vaken, vilket kändes gräsligt)