Om barns behov av faror och vuxnas rädsla
Här sitter två av mina barn, då 2,5 respektive 4 år, och tärnar squash med vassa knivar (ber om ursäkt för blänket, återkommer eventuellt med en scannad bild).
De ville vara med och laga mat, så de fick sitta vid bordet på var sin barnstol, de fick varsin liten skärbräda och liten kniv och jag förklarade att de skulle skära ner mot skärbrädan.
Men jag sa inte "TÄNK på att knivar är FARLIGA" eller "AKTA er nu så ni inte SKÄR er". Jag tror verkligen att ordet "inte" riskerar försvinna och att man uppfattar det som en uppmaning att upptäcka vad det är att skära sig om man får en sådan uppmaning.
Och jag lät dem inte försöka skära med plastknivar. Det här är the real thing, samma knivar som jag själv använde. De var koncentrerade och gjorde ett bra jobb.
Jag är övertygad om att barn behöver prova på och göra potentiellt farliga saker. Inte där det finns en reell fara för liv och lem, förstås. De fick inte springa hur de ville på exempelvis parkeringsplatser eller längs trafikerade vägar. Där tog jag deras händer eller lyfte upp dem på höften eller i vagnen. Som Cecilia Moen skrev i sin bok Trygga barn, trygga föräldrar (ungefär, har inte boken framför mig nu) ger det att bli upplyft i verkligt farliga situationer en signal till barnet att just den här situationen är så farlig att det är upp till den vuxne att avgöra hur man ska bete sig.
I närheten av öppet vatten, alltifrån pooler av olika slag till sjöar, diken, dammar och stora vattenpölar gäller maximal vaksamhet från de vuxnas sida. Kan man inte ha det, om man exempelvis behöver använda telefonen, så håller man barnet intill sig den stunden. Eller går därifrån.
Med få undantag lever vi dock i en ganska skyddad värld där man inte svävar i livsfara. Visst kan barn fortfarande skada sig, men det kanske det kan vara värt ibland för att lära sig något nytt, bejaka deras utforskarlusta, kreativitet och känsla av att världen är en fri och härlig plats! Barndomen är den tid man har för att lära sig hur världen fungerar, och en viktig del i det är att lära sig hantera faror. Jag tror att man som människa har ett behov av att konfronteras med faror, verkliga eller fiktiva, under en trygg vuxens närvaro eller beskydd. Tänk bara på hur Ronja Rövardotter aktar sig för stup och forsar.
Det är schysst att visa noga hur man gör, exempelvis att man skär mot en skärbräda och inte mot tummen. Olyckor händer ändå trots allt ibland, och det kanske ändå är värt det så länge det handlar om omplåstring, eller kanske till och med något enstaka stygn eller en gipsskena. För när jag visar barnen förtroende för att de klarar av något, växer deras självförtroende och tilltro till sin egen förmåga. Och omvänt, om jag låter min rädsla skina igenom förstärker jag barnets osäkerhet och berövar det chansen att lära sig behärska något. Jesper Juul har skrivit bra om oro och rädsla, länk här, med det förbehållet att jag inte delar hans könsrollscementerade uppfattning att kvinnor generellt oroar sig mer än män.
Barn har, som alla människor, både självbevarelsedrift och utforskarlust som behöver näring för att utvecklas. Man kan se dem som två motstående drivkrafter, som det gäller att finna en balans mellan. I väntrummet på en röntgenavdelning där jag satt med ett av mina barn träffade vi en flicka som till synes oberört berättade att hon var en olycksfågel och ofta råkade ut för skador. Vissa barn behöver övertygas om att de är värdefulla, och att de inte ska behöva ha ont eller skada sig. Andra behöver uppmuntran i att klättra upp på den nedersta grenen i trädet.
Som förälder gäller det att lita på sitt barn, men också att vara så tillgänglig att barnet kan lita på att du finns där när det behöver - att du är fysiskt och känslomässigt närvarande. När ditt barn ramlar pladask kan du stå kvar på håll och avvakta hur allvarligt det egentligen var. Har det inte skett en mycket allvarlig olycka kan barn resa sig upp själva, och det är inte farligt att få några sekunder på sig att känna efter hur rädd man blev, eller hur ont det egentligen gör. Kanske barnet bara reser sig upp, borstar av sig och springer vidare om man inte själv rusar fram och börjar oja sig och blåsa och sätta plåster. Men blev barnet å andra sidan riktigt ledset finns man där och tröstar och bekräftar. Och förstås, tvättar och sätter plåster om det behövs. Är det en riktigt allvarlig olycka står man förstås inte kvar och väntar!
Lars H Gustafsson tar upp detta med vuxnas rädsla, och den förlamande inverkan den kan ha på barns lek i son bok Leka för livet (Norstedts 2013), som jag skrev om för ett tag sedan. Precis som Lars tycker jag mig ha träffart så många ängsliga vuxna, på nätet och i riktiga livet, som ser faror bakom varje krök. Lars tar i sin bok oron på allvar, med hela sin läkarauktoritet, men skriver han också: "Genom att utsätta sig för risk under kontrollerade former klär sig också barnen att handskas med riskerna på ett kompetent och omdömesgillt sätt." För så är det. Barn, som alla människor, lär sig mest av att lära med kroppen.
Mina tre barn som snart är vuxna allihop har totalt varit gipsade fem gånger och sydda tre gånger, om jag räknar rätt. De hade och har alltjämt utforskarlust och självbevarelsedrift i olika proportioner. De inser också att de har haft ganska stor rörelsefrihet under sin uppväxt, och uppskattar det.
De ville vara med och laga mat, så de fick sitta vid bordet på var sin barnstol, de fick varsin liten skärbräda och liten kniv och jag förklarade att de skulle skära ner mot skärbrädan.
Men jag sa inte "TÄNK på att knivar är FARLIGA" eller "AKTA er nu så ni inte SKÄR er". Jag tror verkligen att ordet "inte" riskerar försvinna och att man uppfattar det som en uppmaning att upptäcka vad det är att skära sig om man får en sådan uppmaning.
Och jag lät dem inte försöka skära med plastknivar. Det här är the real thing, samma knivar som jag själv använde. De var koncentrerade och gjorde ett bra jobb.
Jag är övertygad om att barn behöver prova på och göra potentiellt farliga saker. Inte där det finns en reell fara för liv och lem, förstås. De fick inte springa hur de ville på exempelvis parkeringsplatser eller längs trafikerade vägar. Där tog jag deras händer eller lyfte upp dem på höften eller i vagnen. Som Cecilia Moen skrev i sin bok Trygga barn, trygga föräldrar (ungefär, har inte boken framför mig nu) ger det att bli upplyft i verkligt farliga situationer en signal till barnet att just den här situationen är så farlig att det är upp till den vuxne att avgöra hur man ska bete sig.
I närheten av öppet vatten, alltifrån pooler av olika slag till sjöar, diken, dammar och stora vattenpölar gäller maximal vaksamhet från de vuxnas sida. Kan man inte ha det, om man exempelvis behöver använda telefonen, så håller man barnet intill sig den stunden. Eller går därifrån.
Med få undantag lever vi dock i en ganska skyddad värld där man inte svävar i livsfara. Visst kan barn fortfarande skada sig, men det kanske det kan vara värt ibland för att lära sig något nytt, bejaka deras utforskarlusta, kreativitet och känsla av att världen är en fri och härlig plats! Barndomen är den tid man har för att lära sig hur världen fungerar, och en viktig del i det är att lära sig hantera faror. Jag tror att man som människa har ett behov av att konfronteras med faror, verkliga eller fiktiva, under en trygg vuxens närvaro eller beskydd. Tänk bara på hur Ronja Rövardotter aktar sig för stup och forsar.
Det är schysst att visa noga hur man gör, exempelvis att man skär mot en skärbräda och inte mot tummen. Olyckor händer ändå trots allt ibland, och det kanske ändå är värt det så länge det handlar om omplåstring, eller kanske till och med något enstaka stygn eller en gipsskena. För när jag visar barnen förtroende för att de klarar av något, växer deras självförtroende och tilltro till sin egen förmåga. Och omvänt, om jag låter min rädsla skina igenom förstärker jag barnets osäkerhet och berövar det chansen att lära sig behärska något. Jesper Juul har skrivit bra om oro och rädsla, länk här, med det förbehållet att jag inte delar hans könsrollscementerade uppfattning att kvinnor generellt oroar sig mer än män.
Barn har, som alla människor, både självbevarelsedrift och utforskarlust som behöver näring för att utvecklas. Man kan se dem som två motstående drivkrafter, som det gäller att finna en balans mellan. I väntrummet på en röntgenavdelning där jag satt med ett av mina barn träffade vi en flicka som till synes oberört berättade att hon var en olycksfågel och ofta råkade ut för skador. Vissa barn behöver övertygas om att de är värdefulla, och att de inte ska behöva ha ont eller skada sig. Andra behöver uppmuntran i att klättra upp på den nedersta grenen i trädet.
Som förälder gäller det att lita på sitt barn, men också att vara så tillgänglig att barnet kan lita på att du finns där när det behöver - att du är fysiskt och känslomässigt närvarande. När ditt barn ramlar pladask kan du stå kvar på håll och avvakta hur allvarligt det egentligen var. Har det inte skett en mycket allvarlig olycka kan barn resa sig upp själva, och det är inte farligt att få några sekunder på sig att känna efter hur rädd man blev, eller hur ont det egentligen gör. Kanske barnet bara reser sig upp, borstar av sig och springer vidare om man inte själv rusar fram och börjar oja sig och blåsa och sätta plåster. Men blev barnet å andra sidan riktigt ledset finns man där och tröstar och bekräftar. Och förstås, tvättar och sätter plåster om det behövs. Är det en riktigt allvarlig olycka står man förstås inte kvar och väntar!
Lars H Gustafsson tar upp detta med vuxnas rädsla, och den förlamande inverkan den kan ha på barns lek i son bok Leka för livet (Norstedts 2013), som jag skrev om för ett tag sedan. Precis som Lars tycker jag mig ha träffart så många ängsliga vuxna, på nätet och i riktiga livet, som ser faror bakom varje krök. Lars tar i sin bok oron på allvar, med hela sin läkarauktoritet, men skriver han också: "Genom att utsätta sig för risk under kontrollerade former klär sig också barnen att handskas med riskerna på ett kompetent och omdömesgillt sätt." För så är det. Barn, som alla människor, lär sig mest av att lära med kroppen.
Mina tre barn som snart är vuxna allihop har totalt varit gipsade fem gånger och sydda tre gånger, om jag räknar rätt. De hade och har alltjämt utforskarlust och självbevarelsedrift i olika proportioner. De inser också att de har haft ganska stor rörelsefrihet under sin uppväxt, och uppskattar det.
Kommentarer