tisdag 26 februari 2008

Elevråd = skendemokrati?

Det kom tre tjocka brev adresserade till målsmän för vart och ett av barnen. I breven ligger enkäter om skolan, flotta häften som nån konsult antagligen fått gott betalt för att framställa.  Jag bläddrar igenom ett av dem och det är flera sidor om barnens kunskapsinhämtning, om de trivs, skolans verksamhet osv.

Skolan är väl okej, det finns säkert både bättre och sämre, och personalen gör säkert så gott de kan utifrån givna förutsättningar. Det tuffar på liksom.

Barnen går på låg- och mellanstadium. Det de berättar om otrivsel handlar ofta om maktlöshet. De upplever att lärarna ofta är några minuter sena när det ringer in, minuter då vad som helst kan hända efter att rastvakterna gått in och innan lärarna kommit. Och när är det som det blir bus om inte i meningslös väntan. 

Under senhösten drog grävskopor och andra arbetsredskap in på skolgården och rabatterna planterades om. I likhet med andra vuxna välkomnade jag det, för de buskar och träd som fanns var gräsbevuxna , nersprungna och slitna.  Jag såg för min inre blick de nya, stora träden grönska och de fina räckena runt omkring alltihop. Äntligen skulle det bli lummigare!

Barnen var inte lika nöjda.
- De har tagit bort buskarna som vi tog blad ifrån när vi lekte affär, sa 9-åringen.
- Vi kommer inte åt vårt dunkträd längre för det står ett räcke där, sa 11-åringen.

Det visar sig att barnen inte har vetat om att utemiljön skulle göras om.
Plötsligt en dag var bara maskinerna där och sett från barnens synvinkel började de schakta bort barnens lekställen.
- Det kommer att bli jättefint när det är klart, sa lärarna hurtigt.

Elevrådet är det närmaste en facklig organisation skolbarn kommer. Det här är deras dagliga arbetsmiljö och eleverna är de på skolorna som tillbringar mest tid på skolgården. Såvitt vi kan förstå är det ingen som har frågat dem om deras synpunkt på utemiljön. Detta går stick i stäv mot alla stolta ord i gällande läroplan om de demokratiska principerna om att kunna påverka ska omfatta alla elever. De ska med stigande ålder ta ett allt större ansvar både för sitt skolarbete och för skolmiljön. Men hur ska de kunna göra det om de inte informeras om förändringar i miljön?
 11-åringen sitter med i elevrådsstyrelsen och jag frågar om de inte kan ta upp frågan med utemiljön där, och be att eleverna, via klasserna eller elevrådet, blir informerade nästa gång det planeras ändringar i t ex skolmiljön.
Hon har inte har en aning om hur man gör en dagordning.
- Jag ska bara fråga: Har 3-4 a något att ta upp? Har 3-4 b något att ta upp? och så vidare, säger hon. 
Jag går på om att demokrati och medbestämmande är viktigt. Barnen lyssnar tysta, kanske modfällda. Kanske påminner jag dem ytterligare om deras otillräcklighet.

Sen säger 11-åringen att hon inte är ett dugg intresserad av politik och sånt. Att utemiljön på skolan kan ha med demokrati att göra får hon inte ihop.

Enligt läroplanen ska eleverna också ha kunskap om demokratins principer och utveckla sin förmåga att arbeta i demokratiska former.

När man känner att man har kontroll över sin situation mår man bättre än när maktlösheten regerar en. 
I maktlöshetens skugga frodas destruktivitet, inre och yttre.

Hallå skolan, dags att gräva där ni står kanske och bjuda in eleverna till lite samarbete?
Var på enkäten ska jag skriva det?



måndag 11 februari 2008

Om att förtjäna att leda

Stefan Sundströms underbara låt Onda barn sätter fokus på frågan om människan föds god eller ond. Mycket av västerländsk barnuppfostran de senaste århundradena har tyckts utgå från att människan föds ond. En ond egoism som ska tas ur den lille genom att han eller hon ska "lära sig" hänsyn och turtagning. 
Ideerna om hur detta ska ske har skiftat genom tiderna. Nu anses stryk barbariskt och ute, men att strunta i barns behov kan vara alldeles rumsrent. Så ska barn förmås att äta när klockan visar det ena eller andra i ställer för när de är hungriga,  de ska förmås att äta upp det sin finns på tallriken, vare sig de tycker om det eller ej och de ska gå emot hela sin existens genom att som hjälplösa spädbarn finna sig i att bli övergivna i en säng i ett i övrigt folktomt rum. Föräldrar tubbas av utbildade experter att bortse från barnets ångest och sin egen ångest av att höra barnet skrika, till att bokstavligen slå dövörat till, och bara härda ut tills barnet övergår från protestfasen till förtvivlanfasen. Och det blir tyst.

Gränssättningskramarna klappade föräldrarna på huvudet och sa att de var duktiga. Föräldrarna hade gått igenom en pärs och vad det nu än är som styr det hela så blir många föräldrar benägna att frälsa andra till att göra likadant med sina barn.

Därför blir jag generad när jag får höra att jag "sätter gränser" för mina barn. Visst behövs det "gränser" i den bemärkelse att man som förälder tar på sig ledarrollen och visar  barnet hur det går till i den här världen. Alla föräldrar har nog sina egna hangups för vad som är viktigt, och för mig är det t ex att socker- och skärmkonsumtion är begränsad.

Men gränssättningen fungerar inte på egen hand. Ledare som hotar eller griper till våld för att få makt blir inte bra ledare. Ett ledarskap blir bäst om det förtjänas, i familjen såväl som i andra grupper. Gränssättning under hot blir ett reglemente som väcker tvärs-emot-känslor. Det blir en sport att bryta. Gränssättningen måste gå hand i hand med ett äkta, levande kärleksfullt förhållande mellan barnet/ungdomen och den vuxne. Bara barn som känner sig sedda och villkorslöst älskade av vuxna erkänner vuxna som ledare. Bara då får gränserna en mening och ett innehåll.

Så gott som alla föräldrar älskar sina barn. Men ibland når kärleken inte fram. Både Barnombudsmannen och Bris vittnar om att många barn känner sig ensamma, och saknar vuxna att tala med. BO blev utskälld i media för att hon påpekade att många små banr i Sverige saknar en trygg anknytning till sina föräldrar (och andra vuxna).

Visst behövs det modiga vuxna som inte går undan för gatuvåld, som inte ser mellan fingrarna med mobbning och som vågar ingripa på andra sätt. Men vi får inte glömma att bygga upp ett förtroende, att stanna upp, lyssna aktivt och att vi som föräldrar och ledare har mer att lära barn och ungdomar om hur det går till i världen än vad deras jämnåriga kompisar kan. Och vi vuxna har också en del att lära av de yngre - att förlåta, inte minst.