lördag 12 april 2008

Om Tätt intill dagarna

Bäste Mustafa Can!

I dag har jag läst ut din bok Tätt intill dagarna, och jag skriver för att tacka dig för att du skrev den.

Jag är ungefär jämnårig med dig och växte upp med samma (svenska) mat, kläder, musik och sporthändelser. Som säkert många andra känner jag så väl igen det du skriver om utanförskap och känslan av att "alla andra" fick allting, och att "alla andra" hade så unga och poppiga föräldrar som förstod allting och delade så mycket av sina barns värld. Mina föräldrar hade inte migrerat men de hann bli växa upp innan den globaliserade tonårskulturen slog igenom, den  som 40-talisterna skulle bli de första att på bred front ta till sig.

Det du berättar om din mammas självklara ståndpunkt att klä sig som hon alltid gjort, laga mat och baka bröd på samma sätt som hon alltid gjort, i miljonprogramsköket såväl som över öppen eld i byn i Kurdistan imponerar på mig. Hon måste ha fört en kamp mot kulturell urvattning och uppluckring, en kamp som jag kopplar samman med det du beskriver som hennes jordnära liv, och det som ger boken dess titel, att leva tätt intill dagarna. Jamie Oliver skriver i boken Jamies Italien att han å ena sidan är imponerad av att varje by, varje hushåll, har sin egen variant av sitt recept, å andra sidan blir han irriterad över de italienska husmödrarnas ointresse för att lära sig nytt. Men kanske man måste vara ointresserad av "alla andra" för att kunna hävda sin egen kultur. Inte ointresserad av de andra människorna, men inte beredd att ta till sig deras sedvänjor, inte behöva dem.

Jag tar också till mig din familjs dilemma: frågan om det var rätt eller fel att flytta till Sverige. I ena vågskålen lägger du åsiktsfrihet, tillgång till sjukvård, mörker, ensamhet och kyla. I den andra lägger du förtryck, fattigdom, hetta, dofter och gemenskap. I den svenska vågskålen ligger också alienation, dels främlingskapet att alltid vara "invandrare" men också alienation i bemärkelsen brist på känsla av tillhörighet och närvaro i nuet. Där kultur är något man insuper i bio- och teatersalonger, på konsthallar och i bibliotek. Kanske det är i brist på en levande släkt- arbets- och bygemenskap som vi konsumerar kultur. Det är säkert därför vissa av oss bloggar.

Jag är fånge i den svenska ensamheten. Jag  behöver vara för mig själv för att må bra. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan privatliv, trots att privatlivet som vi upplever det verkar vara en social konstruktion, till största del. Det liv din mamma levde som ung och som hennes släktingar och väninnor levde, med att odla, sköta djur, umgås, laga mat fascinerar mig. Jag funderar ofta på hur det skulle kunna vara att leva hela sitt liv på en och samma plats och till synes inte sakna att resa eftersom det inte ligger inom det möjligas ram. Jag försöker också förstå den fruktansvärda fattigdom och förtryck som också rymdes där och då (och som väl är sig likt fortfarande på många sätt) men det är svårt. En massa OM BARA-fraser dyker upp i mitt huvud. Om människorna bara fått vara fria, så bra det hade kunnat vara. Det verkar också vara skönt att vara barn i den kulturen, om man fick ha hälsan alltså. Även om de vuxna inte var fria, så låter det som om små barn haft ett större mått av frihet än vad som är fallet här och nu. Barnen verkar ha lekt, ovetandes om de vuxnas bekymmer och vedermödor och i brist på dyra leksaker lekt med varandra och lagt grunden till den gemenskapskultur som de vuxna verkar höra till.

OM BARA man hade kunnat få ta med sig åsiktsfriheten och sjukvården.

Jag har också gjort resan från småbruk till miljonprogram, men inom Sverige och inte till en hyreslägenhet utan till en massproducerad 70-talsvilla, en i snörräta rutmönster av likadana villor med likadana måbärshäckar och betongplattor. Jag minns hur min far en nyårsdag på 1970-talet lovade att innan året var slut skulle vi vara ute ur huset. Jag behöver kanske inte påpeka att det inte blev så. Inte då och inte senare. 

I vuxen ålder har jag också gjort en klassresa, inte så lång som din men tillräckligt för att jag också ska känna mig halv i två världar och inte hel i någon. Jag minns också mina första år, på jordbruket, bland djuren, med knappa villkor, i en liten storfamilj, i ett sammanhang och jag minns det i barnets romantiska skimmer. 

När jag har vunnit läskunnighet och hela den moderna världens alla bekvämligheter, så har jag också gett upp saker. Jag har en ekonomisk frihet i bemärkelsen att jag inte behöver bekymra mig för pengar och jag har politisk frihet som gör att jag inte behöver vara rädd för hur jag uttrycker mig här. Ändå är det så många som är så olyckliga - oroliga, stressade, deprimerade. Är det bara för att vi har tid och energi över att oroa sig? Jag tror inte det.


tisdag 8 april 2008

allas och ingens

I påskas fick jag möjlighet att gå i gamla fotspår. Jag gick längs den strand där jag var på söndagspromenad med mina föräldrar som barn och där jag gick och ältade kärleks- och vänförhållanden tonåren igenom. Den var inte sig lik. Dels hade havet spolat bort strand, men det var inte i huvudsak det. 
Stranden hade blivit full med staket. Strandängen såg likadan ut, men en del var innanför staketet och en del var utanför. Den största delen var innanför, och bitvis var det en riktigt smal remsa att gå på mellan staket och vågor. Det var inte heller de vindpinade trästolpar med fårnät jag var van vid att se runt strandbetesmarkerna, nej det var höga metallstolpar, stadigt förankrade i marken med gjutna plintar med tätt tätt trådstaket. Väl ägnat för att inte kunna klättra över.
På andra sidan staketen hade moderna hus, med stora perspektivfönster mot horisonten, poppat upp. Husen var omgivna av diverse attribut som signalerar välstånd i vår kultur, dyra bilar, ridhästar, pool.
"Min" strand har levlat i status. En ganska bortglömd och enslig avkrok har bebyggts.
Stranden var en gång min i betydelsen allas och ingens. Jag kände varje krök på stigen, och visste var jag skulle hitta stor blåklocka, citrongula fibblor och mandelblom, nu var detta fråntaget mig. Allemansrätten ger mig kanske en formell rätt att fortsätta gå på mina, dvs allas, stigar trots att de numera går genom hästhagar – om nu staketens funktion är att stänga inne hästar – men det lockar inte. Kanske någon tillräckligt vig och atletisk skulle klara att svinga sig över, men jag gör det inte.
Däremot blir jag provocerad. Maktlösheten kommer krypande. Husägarna har säkert all rätt i världen att hägna in sin mark och stänga mig ute med mina frustrerade känslor: Hallå! Ni kan inte göra så mot mig! Jag var här först!
Dottern läser om Australien i skolan och jag berättar för henne om Australiens aboriginer,  som liksom så många andra ursprungsfolk blivit fråntagna mark som andra sett en ekonomisk nytta av och blivit inträngda i Northern Territorys öknar. När jag går där på min hemmastrand, längs med ytterligare en rad fastgjutna staketstolpar, slår mig att jag förstår aboriginerna har känt det, när främmande människor hägnat in deras mark och gjort till sin. Bestörtning, maktlöshet, ilska.
Brasklappen i denna blogg kommer här: Jag äger också jord.


söndag 6 april 2008

Nej, jag är INTE stresstålig!

I jobbannonser brukar det stå "vi söker dig som kan hålla många bollar i luften, är stresstålig ...". Och det vill man ju vara. För man vill vara den som hade kunnat få jobbet. Man vill vara den utvalda, den önskade - den älskade. Så det blir lätt så att man tänker ja ja, det där är jag, självklart är jag stresstålig!

Det är dags att komma ut ur garderoben nu. Jag är inte alls stresstålig. Jag har haft massor att göra på jobbet ett tag, vilket dels har varit självvalt men dels också har berott på att jag halkat efter och fått ta igen saker eftersom jag har måst ta ledighet p g a skadade barn och skadad far. Och så måste ett stort jobb bli färdigt innan jag åkte till Norge två dagar i veckan som gick och sen en dagstur till Stockholm i fredags.

Jag sover jättedåligt när jag ska ut och resa och vakna tidigt. Jag ska försöka skaffa en batteridriven väckarklocka så jag slipper ligga och oroa mig för att det ska bli strömavbrott och jag sak missa flyget för den skull. Men mot att jag sover jättedåligt natten innan jag ska hålla i en presentation hjälper inga saker. Jag kanske inte skulle sova gott ens om jag hade en sån klocka, förresten utan fortsätta att vakna till och ligga vaken och tänka och tänka och tänka.

Med som reselektyr hade jag boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt. Hon går igenom senare års forskning om hjärnans utveckling under foster- och spädbarnstiden och lutar sig tungt på bl a Allan Schores rön. Barn som får förmånen att födas hos och växa upp med fysiskt och känslomässigt närvarande föräldrar, som adekvat och lyhört svarar på barnets behov, har större chans att utveckla en förmåga att hantera motgångar och svårigheter. Redan under fostertiden påverkas barnets hjärna av hur mamman mår. Under de två första åren i livet formas nervbanor i hjärnan som sedan har stor påverkan på hur vi hanterar situationer och mår under resten av livet. Spädbarn som inte inte har en vuxens trygga stöd för att återgå till ett jämviktsläge. Barn som skrikande får ligga för sig själva "lär" sig inte att komma till ro själv. De försöker desperat att överleva i en situation som för barnet ter sig livshotande.

Sue Gerhardt använder ordet självreglering, dvs människans mer eller mindre fungerande förmåga att återgå till ett mentalt jämviktsläge. Jag inser att min självreglering kunde ha varit bättre. Som spädbarn betraktades jag som oerhört "snäll" och "lättskött", jag låg där tyst i sängen mellan "målen" var fjärde timme. von Rosenskenan för höftledsluxationen höll mig stel och rak och förhindrade effektivt min förmåga att smälta intill i en vuxens famn. För övrigt avvisade jag kroppskontakt, har min mor sorgset berättat. Jag ville inte vara nära och hon ville inte tvinga mig. Jag önskar att hon inte hade gett upp så lätt. Jag önskar att hon inte hade tagit så starkt intryck av Dr Spock och allt som sas till henne från vården.

Kanske är det den tomhetskänslan som ekar i mitt inre nu. När jag blir arg på mina barn för någon vanlig sak som barn kan göra, kanske är det en omedveten ilska mot mina föräldrar - som bara gjorde så som de blivit lärda och som "alla andra" gjorde - som kommer fram. När jag känner mig liten och maktlös i motgångar - kanske handlar det om något helt annat. Kanske min hjärna "lärde" sig maktlöshet och brist på kontroll under mina allra första månader och år.

Sue Gerhardt är f ö också mycket kritisk mot den strikta uppdelning mellan arbete och hem, som gör att mammor, och i vårt land även pappor, tvingas göra det omöjliga valet mellan mellan en gemenskap med andra vuxna (på arbetsplatsen) och att finnas till hands för sitt eget barn, men då i isolering.

Insikt är första steget till förändring. Så läs "Kärlekens roll" och våga ta in dess hemska sorgliga men ack så sanna budskap. Inte för att bli tillräckligt "stresstålig" för att bli en nyttig idiot på arbetsmarknaden, utan för att vi ska ha en chans att vända denna otäcka utveckling. 

"Om man inte inser precis hur fel det har gått så kan man inte heller på allvar börja arbeta för en förändring skriver Tomas Ljungberg ungefär i Människan, Kulturen och Evolutionen.