måndag 29 september 2008

Är leken utrotningshotad?

"Barn leker inte nuförtiden. De bara flashar med sina mobiler." Ungefär så uttryckte sig en person på ett internetforum  och det är en vitt spridd uppfattning. Det lustiga var att deltagarna på forumet själv bara var drygt 20 år och mindes sin barndoms lek som byte av pokémonkort och kulspel, något som vi som är 40+ eller ännu äldre kanske upplever som ganska torftigt. 

Två saker hade 20-åringarna gemensamt med de flesta andra vuxna när lek kommer på tal. 
De mindes sin egen lek i ett nostalgiskt skimmer.  Och de var oroade för att dagens barn inte lekte. Precis som min mor inte tyckte att jag och mina jämnåriga lekte när vi var små.

De vuxnas nostalgi över sin egen lek och oro för utarmningen av senare tiders barnlek kan ju vara ett utslag av att man saknar sin lekförmåga. Men det kan också betyda att barn faktiskt blir sämre och sämre på att leka. Övning ger ju färdighet och ägnar man sin fritid åt att sitta vid skärmar så blir det ju mindre tid över för leken. Och att barn sitter mer vid skärmar och att fler är överviktiga än för 20 eller 40 år sedan vet vi. Därför finns det på sina håll ett intresse för att hålla leken vid liv för att hålla barnen i rörelse och därmed deras BMI i schack som Svenska Dagbladet och dess samarbetspartner Growing People.

Andra framhåller lekens pedagogiska eller psykologiska värde. Det finns en del skrivet om lek i förskolan och i skolan i form av uppsatser från förskollärarutbildningen. Här och där påpekar barn vad som är kärnan i leken : Att den finns till för sin egen skull. Man leker för att ha roligt.

Jag tror själv att det verkligen leks mindre nu än en eller två generationer tillbaka i tiden. Och jag tror att skärmarna är en del av förklaringen, men att det också finns andra delförklaringar. Därför presenterar jag:

Mirandas lista över lekens fiender

  • För mycket pedagogik. På förskolor används inneleken ofta som ett sätt att forma barnen till goda vuxna, säger pedagogiklektorn Charlotte Tullgren. Jag tror hon är något viktigt på spåren. Precis som konsten måste leken få finnas till för sin egen skull. Leken måste få vara till synes "onyttig". Som människa måste man få finnas till bortom produktion och konsumtion.
  • För mycket stress. Från många håll påpekas att barn har det stressigare än någonsin och barnen dras också med i slaveriet under klockan. Redan i boken "Varför leker inte barnen?" utgiven 1991 konstaterade Birgitta Knutsdotter Olofsson att för uppstyckad tid gjorde att barnen inte kom igång med ordentlig lek.
  • Att sexårsverksamheten förlades till skolan. Det betydde att daghemmen, som det fortfarande hette då, blev av med en hel årskull. Ur leksynpunkt förlorade förstås sexåringarna själva på det, skolan är som miljö inte alls så lekvänlig som förskolan och verksamheten är mycket mer styrd. Men också de mindre barnen förlorade på att sexåringarna försvann, eftersom äldre barn kan utveckla leken mer och inspirera de yngre. Stämmer mitt antagande att allt fler ettåringar också börjar i barnomsorgen så bidrar det också till att dra ner medianåldern på dagis och därmed möjligheten.
  • Vuxnas rädsla för att utemiljön blivit farligare.
  • För lite lekvänlig miljö. Pedagogikprofessorn Pia Björklid påpekar i SvD att bilarna tar över i samhällsplaneringen. Förr fanns normer för stadsplaneringen att det skulle finnas lekplatser för yngre och äldre barn, men så är det inte längre säger hon.
  • För lite kontakt med vuxenvärlden för inspiration till lekar. Kanske drabbar det särskilt lekar som pojkar traditionellt lekt. Pedagoger märker att lantbrukarbarn kan dra  igång mycket lek, för de vet hur man leker verkstad, gräva dränering, byta däck, svetsa eller fylla på olja. Hur många föskollärare känner till den världen och kan utveckla den sortens lek?
  • Vuxnas strävan efter att ha tidigt utvecklade barn. Redan på BVC får föräldrarna beröm om barnen "växer bra" och många tror det är bättre att barnen ligger över medelkuvan på diagrammet än under. Det ses på en del håll som "finare" att ens barn leker med äldre än att de leker med yngre. Steget är inte långt till att det är "fint" att ha en nioåring som är mer haj på datorer än man själv och som tycker fantasilek är "barnsligt". 
  • Anknytning till jämnåriga  snarare än till föräldrarna. Gordon Neufeld påpekar i sin bok Hold On to Your Kids att det bara är när barnet verkligen i djupet av sitt hjärta känner att det är villkorslöst älskat av sina föräldrar som det vågar experimentera fritt  - och ge sig hän i leken. Alla föräldrar älskar sina barn. Men eftersom den västerländska kulturen i så hög grad är inriktad på att göra barn självständiga och det finns en så djupt rotad rädsla för att "binda barnen för hårt till sig" ligger det nära till hands att barn och ungdomar har jämnåriga kompisar som första anknytningsobjekt, snarare än föräldrar. Men det är en omogen, osäker anknytning där man måste ha rätt kläder, musiksmak, prylar och manér för att (kanske) bli accepterad. Och i den miljön får inte leken fritt spelrum.
  • Och så skärmar, skärmar, skärmar ... 

fredag 19 september 2008

Tillvarata egna äpplen


I trädgårdar och på ödetomter står äppelträd fulla med fina äpplen. Ändå domineras åtminstone min livsmedelsbutik av äpplen från Mellaneuropa, Sydafrika och Sydamerika. varför detta slöseri med transporter? Hörde en gång att det fanns en korrelation mellan BNP och antalet lastbilar på vägarna, men är det  verkligen ett självändamål? Är högre BNP överhuvudtaget ett självändamål?

Jag hittade en sorglig bild i akademiledamoten Peter Englunds blogg på en gräsmatta full med ruttnande äpplen. Inlägget är från september förra året, och bland kommentarerna får Peter tips på ett musteri som han kan lämna äpplena till. 

Håller tummarna för att han har fått till det i år, men jag vet att det är svårt att verkligen komma till skott med saker som är väldigt främmande i sitt liv.

Vi har också ett äppelträd på vår mark (dock inte i vår trädgård) som år efter år skänkt sin frukt direkt till nedbrytarna, utan att först ta vägen via människan. I ÅR har vi lyckats plocka flera kassar fulla med äpplen och i dag har min make lyckats förädla en del. Han har bakat två äppelpajer (vanliga smulpajer) och letat fram mors och svärmors gamla hushållsassistenter på vinden, pusslat ihop en komplett maskin och gjort äppelmos. Det är inte svårt, bara man kan finna ron och koncentrationen i sig själv att öppna sig för något nytt.

Jag tänker inte lämna några recept här, internet är fullt av recept på pajer och annat gott man kan göra av äpplen. Det är inte svårt att hitta sina egna favoriter.

Jag har förresten inte fått svar på min förfrågan till Livsmedelssverige. Jag ska påminna dem.
Men att det har gått betydligt längre tid sedan frukten i affärerna plockades råder det ingen tvekan om.

onsdag 17 september 2008

Vi behöver mer kärlek, inte mindre

Jämställdheten bor inte i den praktiska fördelningen av sysslorna utan i känslorna, konstaterar Malena Rydell i en artikel i Sydsvenskan. Hur jämställd man än trodde man var inser många förr eller senare, ofta i samband med att man får barn, att man inte är det. Malena Rydell hänvisar till en doktorsavhandling av Anna G Jonasdóttir, vars tes är just att ojämställdheten bor i känslorna - i kärleken. Rydell citerar också Unni Drougge: "det ideologiska förtrycket av moderna kvinnor går under täcknamnet Kärlek".

Jag tror de har rätt. Att känslan av ojämställdhet kan leva kvar även om man är aldrig så millimeterrättvis. Därmed inte sagt att det skulle vara bättre att mura in sig i förment traditionella könsroller. Men kanske har vi en överdriven tro på att ytliga förändringar, som arbetsfördelningen i hushållet eller på arbetsmarknaden eller könsneutrala kläder till småbarn (var hittar man könsneutrala kläder i stl 152 eller 164 cl???) ska förändra oss i grunden.
Vi lever i en tid där individualisering är eftersträvansvärt. Jag vet inte om Drougge m fl vill avskaffa kärleken helt. Jag hoppas inte det, för då tror jag vi går under.

Är det den västerländska rädslan för att "binda barnen för hårt till föräldrarna" som, parad med barncentrering, gör att vi några år senare går in i omöjliga parförhållanden med orimliga förväntningar på någon slags Nirvana där vi äntligen  ska leva lyckliga i alla våra dagar?

Jag tror att vi behöver MER kärlek. Fler hållbara, djupa, långvariga, kärleksfulla förhållanden. Då kanske belastningen och förväntningarna på parförhållandet inte blir så överväldigande - och kanske orealistiska.

Kärlek är som bekant nära släkt med frihet. Där tvång kommer in, går kärleken ut. Vi som har döttrar har en stor utmaning i att skänka dem en känsla av frihet – frihet att vara den man vill, göra vad man vill. Och att vi älskar dem precis så som de är.


onsdag 10 september 2008

Mirandas hushållsskola del 6

Var är den lokalproducerade frukten?

Inte i fruktdisken. Där är – som vanligt vid den här tiden på året – äpplen och päron från Frankrike, Holland, Sydafrika och Syamerika. Alla identiskt lika varandra, precis som under resten av året.

Men hallå det är ju skördetid för äpplen i vår del av världen nu. Var finns de svenska äpplena?

I min butik ligger de på tillfälligt uppsatta pallar mitt i en gång eller på en hörna där man har olika tillfälliga skyltningar. De är lite mer märkta av livet, de svenska äpplena. De är inte lika perfekt runda, utan det syns om de inte blivit tillräckligt pollinerade.
Men de smakar bättre. 
Och mer, framför allt.

Det känns också som ett sundhetstecken att de åldras. Äpplen SKA åldras, smaken ska gå från syrlig till söt och konsistensen från krispig till mjukare. Och så glömmer man ett äpple som plötsligt har blivit alldeles brunt och mögligt.

Hur de långväga importäpplena åldras vet jag egentligen inte. Jo de ruttnar kanske. Men de för med sig en overklighetskänsla - har de verkligen vuxit på träd nån gång? Är det säkert att de inte har framställts i en fabrik liksom.

Och hur gör de för att få äpplena att hålla sig så länge? Jag googlar på "äpplen" och "lagring" men får bara träffar om hur man tar tillvara sin egen äppelskörd. Hittar inget om hur den allra största delen av äpplen som säljs i Sverige lagras innan de säljs. Till slut hittar jag en organisation vid namn Livsmedelssverige, en sammanslutning av branscher, forskare och myndigheter.

Till dem skickar jag i detta nu ett mejl med följande frågor:
Jag har noterat att vissa äppelsorter säljs så gott som året runt i Sverige, t ex Jonagold från Holland. Hur kan de hålla sig snygga och fräscha så länge? Är de årets skörd eller förra årets?
Gäler det bara att hålla äpplena nerkylda och skydda dem mot uttorkning, eller finns det andra "knep" för att få dem att hålla sig länge?
Eftersom det är skördetid för äpplen här på norra halvklotet nu och det ändå finns gott om äpplen från t ex Sydafrika och Sydamerika i butikerna undrar jag när de plockades?
Hur länge är det vanligt att man lagrar äpplen, egentligen?
Hälsningar en vetgirig bloggare

På Livsmedelssverige.org hittar jag också uppgiften att lokalproducerade varor är och förblir en nischprodukt. Artikeln från Land Lantbruk bekräftar det jag misstänkte – att handeln har för stor makt att diktera villkoren vilket missgynnar både odlare/producenter och konsumenter.

Ett tidigare år frågade jag en personal på min stormarknad varför de svenska äpplena fick en så undanskymd plats i butiken. Hon ryckte på axlarna och sa att konsumenterna inte ville ha dem. De flesta ville ändå ha de utländska äpplena. Jaha men vad är hönan och ägget här nu då? Självklart säljs det mer av de varor som får bäst plats och mest utrymme.

För att återgå till frågan i rubriken - var finns den lokalproducerade frukten? 
Inte nödvändigtvis i din vanliga livsmedelsbutik.

På torget, kanske. Har du tillgång till Bondens egen marknad  så leta där.
Det finns också gott om trädgårdar med fina gamla äppelträd där ägarna inte hinner/orkar/prioriterar att ta hand om all frukt. Då kanske någon annan kan ta hand om frukten, istället för att den ligger och ruttnar eller göder mördarsniglar. På ett internetforum där jag är reggad skapar trädgårdsägare och äppelsugna kontakter.
En del äppel-överväldigare trädgårdsägare annonserar i lokalpressen eller t ex på blocket. Kolla där!
På en del ställen finns det ödetomter med massvis med äpplen. I tidningen Hemträdgården läser jag att det finns en hel park bestående av päronträd i Sollentuna. Det framgår dock inte vem som har tillgång till päronen men jag hoppas de boende får njuta av dem.

Jag återkommer när jag har fått svar på mitt mejl.


tisdag 9 september 2008

Varför odla själv?

Jag odlar grönsaker. Jag tycker det är roligare än att odla prydnadsväxter eftersom man kan äta upp resultatet. Jag blir fortfarande lika barnsligt förtjust när jag håller några frön i min hand och tänker på att de, med lite hjälp, ska bli rädisor, rödbetor, pumpor eller tomater.
Nu mognar tomaterna. Barnen äter tomater som aldrig annars, för de märker skillnaden i smak. andra omgången sockerärtor, sådda i början av juli där det stod potatis tidigare, är också i sitt flor just nu.

För de allra flesta av oss är odlandet en hobby, en fritidssysselsätting. Så frågan i rubriken - varför odla? får ju först och främst som svar "för att jag vill!" Men man kan förstås klä in sin lust i lite förnuftsargument. Här är mina.

  • Man får motion. Ja man måste helt enkelt vara någotsånär i form för att orka handgräva alla land på våren. Och hinna, i rimlig tid. Och när man har grävt klart kan man rensa och vattna. Det är också bra att kunna sitta på huk när man är i trädgården, så håller man smuts och väta under skosulorna.
  • Man kommer ut. Det kan vara ett litet motstånd men sen är det ju bara sååå skönt och man vill inte gå in igen. 
  • Flera sinnen får skönhetsupplevelser, som fågelsång och andra uteljud, lukten av jord och kompost och de svala, saftspända ärtskidorna i handen.
  • Det är kontemplativt att rensa ogräs. Man gör något med händerna och låter tankarna flöda fritt.
  • Man slipper köpa allting vilket i sin tur har flera fördelar. Det märks att matkostnaderna går ner de månader man kan förlita sig på egen potatis, lök, morötter och en massa annat. 
  • Maten är maximalt färsk. Lagring och väntan gör att de tappar näringsämnen och spänst, det slipper man om man skördar maten precis innan man ska tillaga den.
  • Det blir godare. Här nämns tomaterna ofta som exempel men i vår familj tycker vi att det är stor skillnad både på gröna bönor och broccoli. Att de är färska är en förklaring, att det är olika sorter en annan.
  • Minimalt med förpackningar.
  • Minimalt med transporter.
  • Man får tillgång till andra sorter och bidrar till den biologiska mångfalden. I kommersiell odling är det viktigt med hög och jämn avkastning, att alla morötter växer lika fort, når samma storlek och är lätta att lagra. I hemmaodling är helt andra egenskaper viktiga, som god smak, vacker form och att kunna skörda under längre tid. I hemmaodling kommer gamla sorters grönsaker till sin rätt, sorter som konkurrerats ut av moderna hybrider på den kommersiella marknaden. "Bevara mångfalden - odla den!" som trädgårdsmästaren Philip Plöninge brukar säga!
  • Man får utlopp för sin kreativitet medan man gör något "nyttigt".

måndag 8 september 2008

Använda fossila bränslen eller ta tåget?

Petter Hedberg, författare till boken "Förändringens vindar - en bok om vårt nya klimat" hörde av sig med en kommentar till mitt inlägg Vad används åkermark till - egentligen? Det handlar om diskussionen kring odling av mat gentemot biobränsle samt biobränsle gentemot fossila bränslen.
Tack för att du hörde av dig, Petter!

För några veckor sedan hörde jag Ulf Adelsohn, ordförande i SJ, skälla ut en miljöaktivist och bloggare i direktsänd radio. Bland annat kallade Ulf Adelsohn henne för "flickan". Hennes kritik var helt befogad, det är svårt att komma åt de billiga tågbiljetter som SJ marknadsför sig med. Dessutom dras SJ med problem med förseningar.

Jag tycker mycket om att åka tåg. Min tågluffning 1988 är ett minne för livet och jag drömmer om att kunna ta med man och barn på tågluffning. Jag vill verkligen att mina barn ska ha lika stor behållning som jag själv av att åka tåg. I helgen som gick var dottern och jag i Uppsala dit vi åkte tåg från Malmö. Ditresan gick mycket smidigt, men hemresan bliv det värre med. Vi hade inte ens kommit på station i Märsta mellan Uppsala och Stockholm när problemen började. I en hel timme stod tåget stilla och vi tittade ut på en buske på en äng norr om Märsta, medan anställda på Banverket kallades till plats för att lösa problemet med växeln som uppstått. När vi sen kom på ett X2000-tåg mot Malmö dit vi blivit ombokade, blev det signalfel mellan Tranås och Nässjö och även det tåget blev försenat.

- Har jag nånsin åkt tåg när det inte har blivit försenat, varken på ena eller andra hållet? undrade hon. 
Jag letade i minnet.
I våras åkte vi Malmö-Karlstad tur och retur. Då var det buss mellan Örebro och Hallsberg. Gången dessförinnan hon åkte tåg, två år tidigare när vi åkte ända upp till Boden, var det buss mellan Mjölby och Linköping och även förseningar på nattåget vilket dock inte SJ hade med att göra eftersom Connex körde det tåget. Jo, kom jag på, för fem år sedan åkte dottern tåg mellan Malmö och Södertälje och då gick hela resan enligt planerna.
Medan vi satt och väntade utanför Märsta läser jag i SJ:s kundtidning om en familj som åkt på interrail till Rivieran, två vuxna och två barn. Artikeln, som inte har någon rubrik typ "hela denna sida är en annons" är späckad med lovord om snälla tågvärdar och goda måltider i tågbistroer. Den enda faktainriktgade upplysning jag som ressugen förälder får är att man ska vara ute i god tid för att boka platser på vissa sträckor , framför allt de franska TGV-tågen. Ingenstans en så avgörande upplysning som vad det hela kostar.

I Expressen får Ulf Adelsohn bre ut sig om hur bra hans företag är, som om han inte tyckte det räckte med den nedriga kritik han gav sin debattmotståndare i radion. SJ måste ta till sig kritiken. Stämmer det att SJ:s uppdrag av staten först och främst är att gå med vinst så bör det ändras.

Jag VILL ju att mina barn ska välja tåget, men ni på SJ och Banverket får också hjälpa till, annars får tågresorna med mina barn motsatt effekt.


torsdag 4 september 2008

Lyssna på en tonåring!

Skolans föräldraförening ordnade ett möte med en expert för att gör föräldrarna medvetna om farorna för barn och ungdomar på Internet. Även elever ner till fjärde klass får veta hur de ska freda sig för snuskgubbar och vad de har för rättigheter.
Krasst och i snabbt tempo får föräldrar veta hur lätt det är att ta en falsk identitet, vips blir en 43-årig man "Emma, 13 år". Både barn och föräldrar får veta hur mycket gubbar (inte gummor, tydligen) med fula avsikter det finns därute på nätet.
Så långt allt gott och väl.
Det föreläsningen inte går in på alls är hur det kommer sig att barn sitter i timtal och hänger på nätet. Det ses som ett oåterkalleligt faktum. "Alla säger att barnen hänger mycket på nätet, men ingen frågar varför de är på nätet." Eller varför Jeppe på berget super.

Varför sätter man sig för sig själv på sitt rum med dator och webbkamera när man vill ha sällskap?

Eller som Stefan Sundström sjunger.
Alla söker sig till scenen
till slut står alla där
med 4-årings darr i benen
som att va ful och jävligt kär

Bris rapport visar tydligt att alltför många barn och ungdomar upplever att de inte har någon som lyssnar på dem. Förutom att det är en hemsk upplevelse i sig så lämnar det fältet öppet för dem som vill utnyttja ungdomar för sina egna syften, som "Alexandramannen". När Hiv-mannen avslöjades var det någon som sammanfattade hans strategi att nå sina mål:
Att lyssna, bjuda och aldrig ge sig. 
Det var en mening som i sin enkelhet etsade sig fast i mig.

Det sorgliga är att det finns ett så uppenbart underskott på människor med ärliga och goda avsikter som kan lyssna.
Så lyssna på en tonåring eller ett yngre barn i dag, eller till helgen. Det kan vara en granne, en släkting, någon du sitter bredvid på bussen eller ditt eget barn eller barnbarn. Hjälps vi åt kanske vi minskar marknaden för snuskgubbarna.

Här kommer några enkla regler för hur man blir en bättre lyssnare.

  • Människor är som faxar, antingen är vi i "sänd"läge, eller "mottagar"läge. Om man ska lyssna kan man inte tänka ut vad man ska säga därnäst, för då hör man inte vad den andre säger.
  • Ta dig tid. Man kan inte lyssna medan man sms:ar eller tittar in i datorskärmen själv.
  • Var fysiskt på samma nivå som den du lyssnar på. Sök inte ögonkontakt hela tiden. Tänk på att ögonkontakt kan vara makt. 
  • Ställ öppna frågor. Det är frågor som börjar med frågeord, som Hur? Vad? "Hur är det med ...? Vad tycker du om det? Undvik ja-/nej-frågor.
  • Spinn vidare på det som redan sagts. Använde gärna ordet "Berätta!"
  • Undvik att blanda in dig själv. Den som börjar på ett "Det var som när jag ..." har slutat lyssna, se översta punkten om sänd- och mottagarläge.
  • Undvik att moralisera och döma. Ha en tillåtande attityd. Säg eventuellt saker som "Det måste vara jobbigt för dig ..." vilket bekräftar känslan men inte tar ställning. Lyssnar du noga så kanske personen vågar öppna sig och säga vad hon eller han själv tycker om det som har berättats. Flickorna som utsattes för Alexandramannen saknade just detta. Få eller ingen orkade att lyssna på dem utan att själv ge utlopp för sin frustration.
  • Vänta med att lämna din åsikt tills du blir tillfrågad om vad du tycker.
  • Du måste inte komma med en färdig lösning. Många gånger har man lösningen inom sig själv. Har man någon som lyssnar på ett stödjande sätt är det lättare att reda ut sina egna tankar.
  • Du kan själv behöva tanka av om du har fått höra något magstarkt. Samtidigt har du vunnit ett förtroende som du inte kan bryta hur som helst. Till Bris vuxentelefon kan man vända sig anonymt för att prata om barn. 
Lyssnar du noga kan hända att du hör något som du känner att det här barnet behöver hjälp med för att klara av. Du behöver inte lösa det, men du kan tipsa och peppa personen att söka kontakt med någon som kan vara till hjälp - skolsköterska, lärare, kurator eller vad det nu kan vara. Vet du inte kan den unge eller du själv kontakta Bris.