torsdag 19 november 2009

Om när barn får stryk

Gulla gick ut och satte sig i halltrappan. Hon kände sig matt i knäna och mådde illa. Hon visste inte riktigt vad det var med henne. Hon var van vid stryk, att få det själv och se andra ta emot det. Stryk var något obehagligt, visserligen, men något vanligt på samma gång, något som hörde samman med att vara barn och inte fullvuxen. Man fick stryk, när man gjort något dumt och illa, ibland fick man stryk när man var oskyldig också. Det var som det föll de vuxna in. Man fick uthärda det och tänka att det bra var skinnet det gällde. Det gick snart över och då fick man vara glad igen.

Men det, hon varit vittne till idag, upprörde henne så som varken Karlbergs däng med barnen där hemma på Kulla-torpet eller mjölnarens och Kalle Baddares övergrepp mot Johannis någonsin upprört henne. Då hade hon känt sig ond och uppbragt och handlat därefter, men nu kändes det som en smärta inom henne och hon visste inte vad hon skulle göra. När Johannis tog emot stryk gjorde han det på ett undergivet och ödmjukt sätt, och fastän han grät och var rädd kunde man trösta honom. Och aldrig, hur illa han än blivit behandlad, hade hon sett något sådant i hans ögon, som det hon i dag sett i drängpojken Mats'.

Hon satt länge och grubblade över de ögonen. Till slut visste hon: det var hat. Det fanns sådant hat, som den känner, som är förtvivlad och värnlös och dömd, men som varken förstår att med lugn finna sig som hon själv hade lärt, eller hade kraft att förlåta, som Johannis hade.

Ur Kulla-Gulla på herrgården av Martha Sandwall-Bergström

lördag 8 augusti 2009

Att våga berätta det hemska

På radion hör jag en krönika av en man som semestrat i New York tillsammans med sin nioåring och som, oförberedd, konfronteras med sonens frågor om vad Ground Zero är, och vad oms har hänt. Krönikan går ut på hur nioåringen konfronteras med världens ondska, hur han vill veta mer och mer och mer om vad som verkligen hände. När hans far inte vill berätta, fyller fantasin i.

Sensmoralen är att pappan/berättaren ångrar att han nånsin avslöjade vad det var han tittade på , där i New York där det inte syntes något särskilt alls. Hade han fått leva om den stunden i sitt liv hade han tigit om sanningen för sin son.

Med i köket sitter min egen nioåring.
- Hör du vad de pratar om? Vet du vad det är det handlar om?
Han nickar och vet mer än vad om sagts i radio:
- Var det inte där kaparna tog självmord?
Vad tror du om det pappan berättar?
Han gör en min och en omisskännlig gest med ett snurrande pekfinger mot tinningen.

Jag känner igen krönikörens situation, att behöva berätta om hemskheter som man helst ville att ens barn skulle slippa konfronteras med. För några år sedan hörde han som är nio år talas om Estonia. Om och om igen ville han höra om stormnatten, om svårigheterna med att få livbåtarna i sjön, om ytbärgarna och alla som dog. Att alla i Sverige kände någon som kände någon som var med på Estonia. Han lyssnar med vidöppna sinnen och tycker det är lite småläskigt att åka färja till Gotland sen.

Det var, kanske ironiskt, i samband med den 11 september 2001, som jag lärde mig den hårda vägen att jag måste berätta hemska saker för mina barn. Min nioåring har en storebror som då var tre år. På dagis deltog han, liksom alla andra, i tre tysta minuter till minnet av offren i World Trade Center. Jag hade verkligen inte berättat för honom vad som hade hänt. Efteråt var han rädd att det skulle flyga in ett flygplan i det fyravåningshus i en skånsk småstad där hans kusiner bodde. Jag tycker fortfarande det var idiotiskt att treåringar skulle delta i tre tysta minuter.

Så tunga nyheter bör, enligt min mening, föräldern berätta för barnet . Det är en tung uppgift i föräldraskapet, men nödvändig. Det är bättre att barnen hör det från oss, hör att vi vet vad som har hänt, kanske att vi är ledsna och att vi gör vårt bästa för att skydda barnet från ont. Det blir bara värre om barnet blir utelämnat åt medias, kompisars och sina egna fantasiers versioner.

lördag 1 augusti 2009

Stör ej - lek pågår

ssssssch på övervåningen sitter just nu två nioåringar och leker Star Wars (tror jag) med legogubbar. Det handlar om baser, missiler och avsprängda händer, men rösterna är ljusa och vänliga. Jag beundrar Birgitta Knutsdotter Olofsson för hennes iakttagelseförmåga och exakta beskrivning av hur lek ser ut och låter. De speciella röstlägena när nioåringarna är inne i sina roller i leken. Det avancerade språket, där de använder ord som de inte gör i dagligt tal, "förnedrad" hörde jag till exempel. Emellanåt bryts lekrösterna av av deras vanliga röster när de förklarar någon ny vändning i leklen för varandra.

Jag vet inte hur länge de har hållit på, minst en timme. Leksaksaffärerna lär inte rikta sig till barn på över åtta år, därefter ersätts tydligen leksakerna till stor del av sportartiklar och elektroniska tidsfördriv. Jag vill inte kolla min källa just nu för då måste jag gå förbi dem och riskerar trasa sönder lekstämningen, som alltid är skör. Men de här nioåringarna leker oavsett vad det står där. Jag tassar tyst härnere och gläds med dem.

söndag 12 juli 2009

Företag som går bananas

När bananjätten Dole stämmer Malmöfilmaren Fredrik Gertten inser man att de verkligen måste ha blivit upppretade av hans film. Dole vill inte bara förbjuda filmen utan också förbjuda Fredrik Gertten och filmens producent Margarete Jangård att prata om filmen.
Filmen handlar om att Dole ska ha använt förbjudna gifter i sina bananodlingar i Nicaragua vilket har skadat plantagearbetare.
Att jätteföretag i livsmedelsbranschen stämmer den som läger fram obekväma uppgifter om företaget har hänt förr. Men en rättegång kan ta andra vändningar än företaget räknar med.

1974 publicerades rapporten The Baby Killer i Storbritannien. Den blev en vändpunkt för medvetandet om sambandet mellan marknadsföring av bröstmjölksersättningar och undernäring av spädbarn i u-länder. En aktionsgrupp gav ut rapporten på tyska i Nestlés hemland Schweiz med rubriken Nestlé Tötet Babys, dvs Nestlé dödar bebisar. Nestlé stämde aktionsgruppen på flera punkter men innan rättegången kom igång drog företaget tillbaka den ena punkten efter den andra. Aktionsgruppen fälldes så småningom för rubriken. Domen slog emellertid också fast att Nestlé skulle ändra sin marknadsföring. Rättegången kom att ses som en framgång för aktionsgruppen och var en av de mest betydande milstolparna på vägen till bildandet av WHO:s internationella kod för marknadsföring av bröstmjölksersättning.

onsdag 8 juli 2009

Lek för livet - livsviktig lek

Treåringen och femåringen sitter i bilens baksäte och har fällt ner bordsskivorna från sätersryggarna framför sig. En av dem håller i spännet på en rem till en bilbarnstol, den andra smattrar med fingertopparna mot bordsskivan. Bägge tittar koncentrerat rakt framför sig.
– Vad gör ni?
– Vi leker spela data, förklarar femåringen utan att titta upp.
Det här blogginlägget är en hyllning till leken. Som jag har skrivit här är jag bekymrad över att leken utarmas. För tio år sedan skrev Birgitta Knutsdotter Olofsson boken I lekens värld där hon sammanfattar sin forskning om vad lek är, hur den fungerar och hur den hänger ihop med vuxenvärlden.

Jag har läst I lekens värld förr. Nu vid omläsningen slår det mig vilken nytta jag har haft av boken. Den satte ord på och bekräftade det jag egentligen redan visste, att leken behövs. Leken är något vi måste vara rädda om. Och den kunde förklara varför.

Birgitta Knutsdotter Olofsson nämner tre förutsättningar för att lek ska uppstå; trygghet, ostördhet och att ha lekens verktyg.
Trygg förankring i verkligheten behövs för att man ska våga lämna den och gå in i lekens värld. Man behöver en trygg bas att kunna återvända till när man har lekt färdigt. Gordon Neufeld nämner hur viktigt det är att barnets primära anknytning är till föräldrarna/vårdarna, och inte til jämnåriga för att man som barn ska våga vara sig själv, utforska sina djup och riskera tappa ansiktet. Inte bara barn med trygg anknytning leker, men barn som släpper anknytningen till föräldrarna och tyr sig till jämnåriga i stället kan kan få det svårare att ge sig hän i utvecklande låtsaslek.

Ostördhet är lika viktigt i låtasalek som vid ett förtroligt samtal. BirgittaKnutsdotter Olofsson beskriver hur man, när man leker, gärna säner blicken som för att skärma av den yttre verkligheten och bättre kunna se den inre, där rummet inte är det vanliga rummet utan en djungel, en operationssal eller en fattig stuga från förr. Kommer någon in och säger: Hej! Vad gör ni? trasas stämningen sönder på en sekund. På förskolor och fritidshem gäller det att dagarna inte minutplaneras utan att det finns gott om utrymme till lek.

Lekens verktyg är de kulturella koderna för lek. De är inte medfödda utan måste läras in. Att veta att ”Då var jag mamma och du var mitt lilla barn”, gärna i ett speciellt, ljust röstläge, betyder att vi ska leka att det är så. Att ett entonigt ”lag, lag, lag” betyder att den som leker lagar något. Att kunna spela roller. Att förstå sig på ömsesidighet, turtagande. Att klara att låtsas att bilbarnstolsremmen är en datamus och se tangenterna på bordsskivan. Såtillvida är lek någonting som man måste lära sig för att behärska.

Leken börjar redan under spädbarnsåret, med tittutlekar och klappramsor. Så snart barnet kan ta sig fram av egen kraft börjar man leka ”Nu kommer jag och tar dig”. Så småningom kommer leken med dockor eller andra saker, vilka som helst faktiskt, där de tar olika roller. När man själv kan gå in i olika roller i leken och samspela med andra inom leken har man kommit långt i sin lekutveckling. I leken kan barn (och vuxna) bearbeta intryck, göra det svåra hanterbart och bringa ordning i kaos. Här blir det tydligt att leken är nära besläktad med konstnärligt skapande.
Birgitta Knutsdotter Olofsson påpekar också att leken utvecklar språket. I leken har barn ett mer nyanserat och varierat språk än annars. I leken lär man sig berättandets grunder, spänning och dramatik, början mitt och slut. Och lek utvecklar social kompetens. Man måste ha social kompetens för att klara turtagning, ömsesidighet och att utveckla leken tillsammans med sina lekkamrater och sedna utvecklar leken dessa förmågor vidare. Birgitta Knutsdotter Olofsson tror t o m att vi hade haft en mindre konfliktfylld värld om vi hade haft en mer tillåtande attityd till leken.

Ändå känns det så torftigt att skriva om lek så här. Vi kanske kan leka i stället. Då var jag forskaren och ni åhörarna. Ni satt där. Det är pappret får vara min dator och när jag pekar med fingret är det min laserpekare ...

torsdag 18 juni 2009

Frihet och tillit

Det börjar bli gott om mobiler bland mina barns jämnåriga. Ett av mina barn har också en mobil. Den stod högst på önskelistan och används väl som en leksak mest. Fast en gång glömde jag att han slutade skolan en timme tidigare och hämtade honom inte som överenskommet så då ringde han och undrade var jag blev av. Så visst är det praktiskt och smidigt med mobiler ibland.

Men jag märker att mobilerna också används för att hålla koll på barnen. Man ringer på mobilen och säger när de ska hem och påminner om man tycker barnet stannar borta för länge. "Kvällen var så fin så vi ringde inte hem barnen förrän klockan tio" hörde min man någon säga på radion.

Bra använd är mobilen en livräddare, eller en behändig lösning i alla fall. Men mobilen kan också vara ett sätt att detaljstyra sina barn, och ta både inititiativförmåga och beslutsfattande ifrån dem. Jag kommer att tänka på en del fotbollspappor (och -tränare, vilket ofta sammanfaller) som man kan se om man ser på knattefotboll, de som vill regissera hela spelet från sidan av planen och exakt styra vilken spelare som ska springa vart.

I en bok jag läste om renskötande samer konstaterade en kvinna att när hennes man var borta med renarna kunde det dröja många dagar innan han kom hem igen. Fram tills nyligen fanns inga möjligheter att hålla kontakt under tiden. Man fick helt enkelt lita på att han kom hem igen. Det slå mig att ju fler och bättre tekniska hjälpmedel vi får att hålla oss nåbara, desto mindre får vi möjlighet att öva upp vår tillit. Desto mer ökar vår oro och kanske misstänksamhet. Kanske mobiler gör oss mer oroliga snarare än tryggare? När han nu kan ringa, varför gör han det inte?

Min nioåring cyklar ett ärende åt sin morfar. Rätt som det är ringer morfar: Han är här nu.
Eh, ja? Vad ska jag säga? Är vägen han har cyklat så förenad med livsfara att jag lättat ska pusta ut över att han tillryggalagt den utan en skråma? Nej. Han har cyklat på lugna småvägar och cykelvägar. Och vilka signaler skickar morfars samtal ut till nioåringen? Att det hans uppdrag egentligen är väldigt farligt? Eller att morfar har blivit lite sjåpig på äldre dar, jämfört med när jag själv var nio år? Jag hoppas det senare.

Jag tycker själv det är skönt att gå och cykla, gärna på okända vägar och gärna ensam i fred med mina tankar. Då vill jag inte bli störd av en pipande mobil. Och jag vill inte att mina barn ska ha ha ansvar för en dyrbar sak som kan tappas eller bli blöt - inte om de inte uttryckligen har bett om en i alla fall.

Jag tycker också det har ett egenvärde att lära sig att passa tider och att komma överens om saker. Därför säger jag Gå hem kvart i sex för klockan sex ska vi äta. Jag gör hellre det än lagar maten när det faller mig in och ringer när den börjar bli klar.

Dagens barn mår i regel bra, men är mer stressade än tidigare genrationer, brukar det stå i sammanfattningar. Låt dem få lite andrum nu när det är sommarlov. Tvinga inte dem att ha med mobilerna jämt för att du ska veta var de är. Våga ge dem förtroendet att klara sig själva och komma hem enligt vad ni har kommit överens om. Och försäkra dig om att de tycker att det är skönt att komma hem.

tisdag 9 juni 2009

En by för att uppfostra ett barn

"Det krävs en by för att uppfostra ett barn" är ett sånt där citat som man inte riktigt vet var det kommer ifrån . Jag har läst det och glömt det. Viktigare än vem som sa det är att det är väldigt sant. Gamla och unga i byn, män och kvinnor, kan bidra med olika erfarenheter och gemensamt har de att barnet är en av dem, en som de bryr sig om.

I sin bok Hold on to your kids påpekar Gordon Neufeld att många av oss som i dag är föräldrar hade en fungerande by omkring oss när vi var små. Det har jag aldrig tänkt på, kanske för att byn drastiskt avfolkades under mina sena tonår på 1980-talet. En by var det likafullt, med lite skiftande befolkning genom åren, bestående av släktingar, grannar och vänner till familjen.

De första åren var det vad vi i vanligt tal menar med by, en samling hus och bondgårdar med sina invånare, mer eller mindre samlade runt en kyrka. Hade man inget att göra en eftermiddag kunde man cykla hem till någon tant eller någons farmor och bli bjuden på saft och kakor. Sen satt man där och stoppade i sig av goda hembakade grejor medan någon lyssnade på vad man hade att säga. Bara sådär. En annan gång hjälpte samma tant mig att såga med den värdelösa sågen ur en snickarlåda från leksaksaffären och jag blev imponerad över att hon, som såg så skröplig ut, kunde såga.

I 1970-talets villasamhälle fanns också utrymme för en by kring mig, bestående av släktingar, grannar och kompisars föräldrar. Till skillnad från i byn var det en större övervikt av kvinnor bland villorna. I byn under mina första år var papporna lantbrukare, grannarna var lantbrukare och man följde med till smed, elektriker och andra småföretagare som servade lantbruket. Men vi gick ut och in i villorna och lärde oss mycket om andra människors vanor och ovanor.

Nu är det ju inte så att min uppväxt var en ren idyll. Våld, missbruk och mänsklig tragik fanns där också. Allt var inte bättre förr, men allt var inte heller sämre förr! Det är ingen slump att uttrycket om en by för att uppfostra ett barn uppstått nu på senare år för nu saknar många barn byar omkring sig. Man behöver inte formulera det som är självklart i en kultur, men när man upptäcker att det är borta saknar man det och undrar vad som har hänt.

Jag funderar över vilka byar det kan finnas runt mina barn. Det jag ser är att de har väl både släktingar, grannar och kompisars föräldrar, men att träfftillfällena blir glesare, tiden knappare. Dels för att folk, särskilt kvinnor, arbetar mer utanför hemmet. Men även vuxenstyrda aktiviteter stjäl av barns tid. Är då inte fotbollstränare, ridlärare och scoutledare den nya tidens by för ett barn? Kanske, kanske inte, skulle jag vilja säga. Det beror på vilken relation barnet har till ledaren, om det känns som om ledaren ser barnet för den det är. Eller om träffarna enbart går ut på att förkovra barnet i sport, eller vad det nu kan vara.

tisdag 5 maj 2009

Att fatta egna beslut

När jag väntade mitt första barn kom det ut en CD som jag köpte direkt - To the Faithful Departed med Cranberries. CD:n har gömt sig i hyllan i 13 långa år men nu hittar jag den. Free to Decide heter en av låtarna. Den var inte min älsklingslåt på skivan nånsin, men textraden I’m free to decide etsade sig ändå fast. Jag har friheten att bestämma själv. Jag kan bestämma hur jag vill ha förlossningen, hur jag vill ta hand om mitt barn, hur jag vill amma. Det är MITT beslut, inte mina kompisars, mina föräldrars, inte de som skriver alla dessa böcker och tidningar om barneri.
Jag dansar med min stora fina mage till låten i vardagsrummet.
Jag ligger på trädgårdssoffan och tittar ut mot den frodiga juligrönskan och upp mot det röda parasolltaket med min dotter på bröstkorgen.
Nu känner jag vilken styrka den där låtraden gav mig. Styrka och mod.
Mod att ligga och sova med min nyfödda och skita i hushållsarbete. Styrka att stå emot idiotiska råd som ”Skäm inte bort henne”. Styrka och mod som jag kunde ge vidare till henne, min dotter. Nu är hon en gänglig snart-13-åring med stark integritet.
När jag har satt in CD:n i spelaren blir jag nyfiken på texthäftet och drar ut det.
Det är inget häfte. Det har jag aldrig sett
Det är ett pappersark, vikt i nio delar och lite större än ett gammaldags LP-konvolut.
På ena sidan omslagsbilden i mitten.
I centrum på andra sidan ett naket spädbarn, omgivet av en krans av blommor.
I believe it is a human impossibility to obtain complete peace of mind in this dimension, såtr det bland annat.
Må så vara. Men då var jag i en annan dimension, slappande där under det röda parasollet med min nyfödda på bröstkorgen.

Vi är inte så svenniga som vi trodde!

Sydsvenskan publicerade i söndags en artikel om begreppet Svenne Banan, definierat som en helt vanlig svensk medborgare (mannen är normen även här ...). Jag och min man tycker själva att vi är otroligt svenniga och det kittlar ju alltid ens nyfikenhet att läsa om sig själv.

I artikeln finns också en lista över attribut som enligt tidningen hör till Svenne Banan-begreppet. Jag trodde det skulle komma bryggkaffe och limpmackor med ost och kaviar, men icke. Och kanske vi inte är så svenniga trots allt.

Här är listan:
Foppatofflor. Har vi inte.
Thailandssemestrar. Inte aktuellt.
Silikon. Menar de i fogarna i badrummet?
Skräpmat. Inte aktuellt.
Plasma-tv. Har vi inte.
Melodifestival. Mjo, 4/5 av familjen följer den noga (och jag håller ett öga på den för sällskaps skull).
Lådvin. Vi har fortfarande inte hunnit dricka ur en låda innan vinet har blivit dåligt. Vi har försökt tre gånger och nu har vi gett upp. Det blir flaskor hädanefter.
Groggar. En gång om året kanske ...
9-5-jobb. Neh.
Radhus. Har vi inte.
Lasse Åberg-tavlor. Har vi inte.

Så nej särskilt svenniga är vi inte enligt den definitionen. Men det som gör mig så ledsen är att Svenne-normen är så högt satt. Jag trodde svenne-attribut var något som en majoritet av befolknignen hade, men är det verkligen sååå vanligt med Thailandssemester och plasma-tv?

måndag 4 maj 2009

Ett språk utan orden "trotsålder" och "tonårsuppror"

Pratar med en kvinna som kommer från ett land vid Medelhavet. Hon tycker att föräldrar i Sverige väldigt ofta säger nej till sina barn i ett till tvåårsåldern.

Där hon kommer ifrån låter man små barn ta saker ifrån varandra utan att gripa in. Man delar inte upp saker i ett rum i såna som barnen får ha - leksaker på golvet - och såna som de vuxna ska ha - papper och pennor på bordet. Man har en mer tillåtande attityd och säger inte alls NEJ lika ofta, enligt henne.

Hon tror att det är alla dessa nej som kommer tillbaka i trotsåldern. Som en bumerang kommer alla nejen tillbaka till föräldern tror hon. Det är tänkvärt.

– Vi har inget ord för tonårsuppror heller, fortsätter hon. Flickor som kommer upp i tonåren är mest söta och trevliga. Och visserligen är det ett machosamhälle, men inte i form av att man gör uppror mot sina föräldrar.

Hon sa det som en utvikning, det var inget viktigt för henne. Själv får jag riktigt koncentrera mig på det andra hon säger i vårt samtal. Det är som om en stor hand har lyft upp mig och satt ner mig på ett nytt ställe och jag kan betrakta hela världen från en alldeles ny utgångspunkt.

söndag 3 maj 2009

Nu har vinden vänt

Idag. Det har blåst ostlig vind i ett par veckor, en torr, bitsk vid, varm på dagen och kyligare på natten. Det har varit vårvarmt, ja t o m sommarvarmt med 20° här nära kusten. Grönskan har exploderat. Men det har också varit torrt. Trädgården har behövt vattnas.
Så i morse var det dimma och vindstilla. Och nu har vinden vänt och det blåser en frisk , fläktande västanvind i stället. Det är inte högblå himmel längre utan mulet och ser ut som regnmoln i söder.
Hur skönt det än är med soligt och varmt så känns det välkommet. Vi behöver ett uppfriskande regn.

söndag 26 april 2009

Stå där du gräver


I femton års tid drömde jag om att "göra något av" mitt trädgårdsintresse, utan att komma på vad. Skulle jag odla ekologisk vitlök och sälja? Skulle jag ha nån slags matbutik? Guidade trädgårdsvisingar? Kafé, som barnen föreslog efter att vi besökt Peter Englanders medelhavsträdgård i  Simrishamn?

De som förverkligar sina drömmar får ofta göra alltihop. Mandelmanns på Österlen lyckas med detta. De jobbar massvis under hela odlingssäsongen även på barnens sommarlov.

Jag har gjort några tassande försök, jag har sålt basilika till en presentaffär, och jag har stått på höstmarknad och sålt lite av överflödet. Men nu är barnen större och strax på väg in i tonåren. De äter mer och överflödets tid är förbi.

Ingen kan göra allt. Om jag skulle satsa på produkter från svarta vinbär, hur skulle jag då hinna plocka och frysa in gröna bönor för egen del? Och om jag odlade gröna bönor professionellt - hur skulle jag då hinna göra svart vinbärssaft till familjen?

Och när skulle jag sitta i grönsaksraderna med rensjärn i hand och fundera på svåra saker, i sjaviga shorts och fläckigt linne, utan att bli avbruten av någon i en bil som vill titta lite? Utan att bli irriterad?

Så småningom insåg jag att det inte var min grej. Jag behöver inte imitera någon annan. Jag duger som jag är. Jag vill odla till mig själv, stå mitt i de trädgårdsland jag gräver om varje vår. Min trädgård ska inte vara öppen för visning. Mina grönsaker ska inte säljas. De ska ätas upp av oss själva. Vill någon ha hjälp att komma igång och odla själv hjälper jag gärna till, men jag behöver inte bevisa något. Jag kan odla min trädgård för mig och jobba med vanliga jobbsaker.

Kanske har jag blivit vuxen.

fredag 24 april 2009

Svalan är här

Så är det. I all lärksång och sädesärle-tjirrp så kom det: svalans pratiga kvitter eller vad man ska kalla det. först reagerade jag inte riktigt. Jaha.

Sen...

BOING! Men det var ju SVALAN! Den 24 april!!!

Så är det. 
Välkommen svala. 
Än så är det långt till sommaren. 

Tror jag.

söndag 5 april 2009

Växa upp som del i sin kultur

När jag var åtta år gjorde jag en form av resa. Den var inte lång, bara en knapp kilometer, men den påverkade för alltid min syn på mig själv, ja min identitet skulle jag vilja säga.
Det var inte en klassresa, det var en kulturresa och den gick från bondekulturen till en medelsvenssontillvaro som knappt ens har ett namn.

Mina allra första år bodde jag på ett fungerande lantbruk, i storfamilj med tre generationer, kor, grisar och traktorer. Jag hade en självklar plats i allt detta. Min första föreställande teckning visar en sugga med smågrisar (vi sa inte "griskulting", det var ett ord jag lärde mig i skolan). Jag visste hur man mjölkar, hässjar hö, gallrar betor och slaktar gris. Ja inte hur man slaktar kanske, men att man gör det. Jag minns kornas krumsprång när de släpptes ut på våren, den goda lukten av nyplöjd jord och lärksång så intensiv att den fyllde hela himlen. Och jag hade en uppgift - att springa med bud mellan de vuxna. "Spring och säg till den och den att ...". För det mesta vardagliga ting förstås, men det var jag som vid fem års ålder skickades med budet till min farbror att han hade blivit pappa.

Storfamiljen försvann först, sen lantbruket och sist själva boendemiljön. Vi flyttade till en nybyggd villa, en av många, många likadana, i ett nybyggt område där det några år tidigare hade varit öppet fält. Jag förundrades över hur jag kunde stå på övervåningen i vårt hus, se rakt igenom grannens övervåning och in i nästa hus igen. Det allra första mina föräldrar gjorde var f ö att sätta upp persienner i alla fönster.

Jag minns hur jag undrade hur man skulle benämna miljön jag hade hamnat i. Det var ju inte landet, för det visste jag hur det var. Det var inte stan. Det var ... ingenting.

Jag tror min far kände samma vilsenhet. Jag minns en sommar när han hade semester och var hemma i vardagen. Han pratade upprört med min mor om att jag och min bror bara gick och drog och aldrig hjälpte till med någonting. "Men vad ska de hjälpa till med?" undrade mor. Och nej – han blev ju svaret skyldig. Det fanns ju inget att hjälpa till med. I den här miljön fanns det ingen uppgift som var barnens.

Nu är jag tillbaka i bondekulturen igen, tack vare min man som är bonde. Till bådas vår förvåning har vi gift oss med någon "hemifrån" och det har den fördelen att vi i mångt och mycket delar en kultur med långa rötter och även då en syn på barnens plats i den. Vi lever lite på samma villkor som våra förfäder 1000 år tillbaka i tiden eller mer - det är en hisnande tanke.

När jag många år senare pratar med en samisk kvinna om barnens roll hos renskötande samer märker vi att vi har en del gemensamt. Inte minst uppfattningen om att man som barn hjälper till. Inte för att man hotas eller tvingas - man bara gör det. Hon är gammal nog att minnas när hennes familj bodde i kåta året runt. Om hur allt inomhusarbete gjordes på golvet, med barnen runt omkring. Även där sprang barnen med bud mellan de vuxna. 

Hon berättar om vuxna som hade tid.
– När barnen skulle lära sig hantera något fick de först redskapet i händerna utan att de vuxna sa nåot. Så fick de utforska det på sitt eget sätt. Efter ett tag kunde de vuxna börja visa hur det var tänkt att man skulle göra, berättar hon bland annat.

Jag träffar barn som vant kastar lasso och kan visa olika varianter på hur man håller lassorepet. Barn som inte bara hanterar vassa knivar i lågstadieålder utan också från nio-tio års ålder får märka sina egna kalvar, med knivsnitt i deras öron. Barn i mellanstadieålder som kör snöskoter utan att blinka (man ska vara 16 år och ha förarbevis). Jag ser barn ta ett betydligt större ansvar än vad vi är vana vid i medelsvenssonkulturen.

De vuxna pratar lyriskt om kalvmärkningen. Den börjar efter midsommar, man drar till fjälls med renarna. Man bor kanske i kåta men mer troligt i enkla stugor utan vatten och ström. Man lever utan klocka och vänder på dygnet och arbetar på natten, under midnattssolens sken. När de pratar om kalvmärkningen får de som ett skimmer över ansiktet. Alla är med. Protesterar inte tonåringarna då? Vill de inte hellre åka till Ibiza? undrar någon. Inte då. Det är ju deras renar också, deras liv.

Och nu är jag framme vid slutsatsen i det här inlägget. Vad ska jag skriva där då som inte blir för högtravande eller självsäkert? Jag tror det handlar om att inte vara rädd för att ta med barnen i sin egen vardag, där det är möjligt. Kanske inte vara så rädd för att låta dem pröva "farliga" saker, under uppsikt. Ge dem en egen trasa när man våttorkar golvet och stå ut med att det blir med vått än torkat. Ta med dem i matbutiken och visa dem hur man handlar mat. Låta dem tärna grönsaker med en tillräckligt vass kniv för att det ska vara möjligt. Visa dem hur det går till här i världen.

tisdag 24 mars 2009

Får man ge rabatt på tobak?

Egentligen ska man inte det. När det kommer erbjudanden om "5% på allt i butiken" står det alltid med liten stil "gäller ej spel och tobak". Därför blev jag förvånad när jag handlade cigaretter åt en släkting idag på Ica Maxi i Trelleborg. När jag drog betalkortet frågade kassörskan om jag hade Ica-kort. Jag kunde dra det, "som plåster på såren".
- Hur har de lyckats med det? undrade jag.

– Egentligen får man inte det, och jag tror inte alla gör det, men det blev ett sånt j-la liv på kunderna, upplyste mig kassörskan.

Reglerna kring marknadsföring av tobaksvaror är stränga i Sverige, och det ska de vara. Rökning ställer till med mycket skada i människors liv. Alla som har eller har haft anhöriga med KOL eller lungcancer vet att tobaksindustrin och handeln med tobak är mäktiga fiender till folkhälsan. Själv hatar jag tobak framför allt för att den var upphov till ständiga gräl om rökning och smygrökning i mitt föräldrahem.

Det är inskrivet i Tryckfrihetsförordningen att man inte får göra reklam för tobak och inte heller för  andra varor som har "varukännetecken som är i bruk för en tobaksvara". Därför ska det såvitt jag förstår inte finnas parasoller som det står Blend på eller jackor av märket Marlboro i Sverige längre.

Ett sätt att hejda ett missbruk, som tobaksberoende är, är att göra det som missbrukas svåråtkomligt. Och då går det plötsligt an att få 1% rabatt på en limpa cigaretter i en helt vanlig svensk ica-butik genom att dra sitt kort och få så kallade bonuspoäng! Som plåster på såren!
På mig river det upp sår. Att de inte skäms!

torsdag 19 mars 2009

"Små barn ser bara benen på de vuxna"

Jag hade nyligen förmånen att få samtala med en samisk kvinna om hur det var att vara barn på den tiden då samer fortfarande bodde i kåtor i Sverige.
- Nu för tiden ser barnen bara benen på föräldrarna, sa hon bland annat.
- När vi bodde i kåta levde vi nära golvet.

Jag har tänkt så mycket på det. I en e-postlista läste jag en gång om en familj som hade tagit bort stolarna ur sitt hem. Sympatiskt och säkert bra för kroppen tänkte jag. Men om man lever i kåta går man ett steg längre och har inga arbetsbänkar i stå-höjd heller. Hushållsarbete, matlagning, sömnad, umgänge, allt sker på golvet. I barns höjd.

Vad innebär det för små barn att de inte har denna nära kontakt med större barn och vuxnas mimik och kroppsspråk? I ABC nättidning läser jag om olika ansiktsuttryck och jag tänker på att ansiktet är så viktigt i mellanmänsklig kommunikation. Det är ju så viktigt för oss att stiliserade ansiktsuttryck t o m infogas på internetfora eller om det inte finns, formas av kolon, parenteser och andra tecken.

Men min fråga står kvar:
Hade vi varit annorlunda om vi varit mer på samma höjd som de vuxna under våra första år?

onsdag 18 mars 2009

Stå ut eller njuta?

 I gårdagens Sydsvenskan läser jag om föräldrautbildning i Staffanstorp enligt Komet, som programmet heter. Grannkommuner erbjuder utbildningar som heter Cope. Cope betyder att stå ut. Är det så vi vill se på föräldraskap och den intensiva tiden i livet då man är omgiven av uppväxande barn? Som en klok kvinna påpekade för mig för några år sedan, varför finns det ingen utbildning som heter NJUT?

Sydsvenskan har också intervjuat Jesper Juul. Jag hoppas många läser intervjun, trots att Juul uttrycker sig ganska omständligt. Hans slutsats är att det inte är utbildning föräldrar behöver, utan vägledning att utvecklas i sitt samspel med barnen. Och så är det ju.

Hela tanken med att uppfostra barn bygger på att den vuxne ska forma barnet till en god medborgare (eller vad man nu har för mål), med olika medel. En viktig aspekt som ofta inte nämns, är att alla möten med människor formar alla dem som medverkar i mötet. Den vuxne förblir inte statiskt densamma utan utvecklas också av mötet med barnet. Ser man barnet som en annan medmänniska, som man kan ha ett ömsesidigt utbyte med, så ser man hur orimligt det är att utsätta henne för en "metod" eller gå en "utbildning" för att kunna möta henne. Eller, för den delen, ge beröm för självklarheter.

tisdag 17 mars 2009

Vara äkta som förälder

I går hade P4 ett inslag om en relativt nystartad webbplats för föräldrar,  luradittbarn.se. Här kan föräldrar dela med sig av tips på hur man kan lura sina barn för att få dem att göra som man vill. Många av bidragen till sidan handlar också om hur man själv har blivit lurad.
Exempel från sidan: 
  • Säga att man har missat Bolibompa och det är dags att gå och lägga sig när man behöver ledig tid på kvällen. 
  • Säga att det bor igelkottar i alla lövhögar för att få barnen att sluta slänga sig i lövhögar.
  • Om du petar näsan blir den stor som en hästnäsa.
  • Säga att glassbilen tutar för att den har slut på glass.
Det står att det är "charmiga" tips och en "snäll" sida men jag håller inte med. Jag tycker inte det är snällt att luras. Både jag och min man (som hörde om sidan på P4 i går) minns tydligt hur vi som uppväxande barn eller ungdomar fick en plötslig insikt om att vuxna inte alltid har rätt, är ärliga eller ens snälla.

Jag har fått berättat för mig om hur jag förtvivlat försökte plocka undan mina saker för att de inte skulle sugas in i dammsugaren och tyckte inte det var ett dugg roligt. Det ÄR inte roligt att upptäcka att man blivit lurad. Det är obehagligt. Och värst av allt: Man tappar tilltron till den person som har lurat en. Och om den personen är ens förälder och på sätt och vis representerar hela vuxenvärlden, vilken vuxen ska man då lita på?

lördag 28 februari 2009

Trender motverkar långsiktig utveckling

Trend betyder enligt SAOL utveckling(sriktning), tendens, moderiktning.
Trender växlar. Det ligger i trenders natur att de så småningom blir otrendiga och passé och helt ute.

Det är lätt att bli entusiastisk när någonting man gillar blir en trend och blir inne. Plötsligt är det många som tycker om samma som en själv, idkar samma intresse, ändrar sin livsstil i en riktning som liknar ens egen. Men förr eller senare slår pendeln över på andra hållet. Håller man konsekvent samma stil så blir man inne var tionde eller tjugonde år typ.

Därför blir jag så orolig när viktiga företeelser utmålas som trender. Jag var på ett föredrag med kost- och hälsoexperten Sanna Ehdin nyligen. Glöm GI-mat, nu är det IFD-diet som gäller, basunerade hon ut där och då, och gör så även på sin hemsida.
För några år sedan skrev en föräldratidning att attachment parenting var den nya trenden, med en intervju med en trendig AP-förälder. Annat som har utmålats som trender är ekologisk mat och ekologiska kläder.  Som Vecko-Revyn så riktigt påpekar så handlar inte trenden om ekologiska kläder om att ha sina kläder tills de är utslitna utan att fortsätta att köpa nytt – men kläder i mer eller mindre ekologiska material med god avans för handeln. Fortsätt shoppa! lyder stridsropet. Det är alldeles självklart. En tidning som är beroende av annonser för sin överlevnad kan ju inte uppmana sina läsare att sluta shoppa. Då drar förstås annonsörerna öronen åt sig och vänder sig hellre till publikationer har ett mer passande budskap.

En stark trend är genusmedvetenhet i barnkläder. Det rosa och ljusblåa har fått maka på sig i barnbutikerna, till förmån för brunt, orange och ärtgrönt, gärna i stormönstrade 1970-talsrepliker. Barn formas av våra förväntningar på dem och kläderna de går i skickar starka signaler om samhällets förväntningar, på prinsesslika flickor som inte får smutsa ner sig, och tuffa pojkar som inte får visa känslor.

Jag tycker ju det är positivt också. Vi tittade på video från när barnen var små igår kväll och där var lillebror, 1,5 år, i ljuslila pyjamas med pingviner eller collegetröja i mörkblått, mörkgrönt och ceriserosa. Hans två år äldre bror hade klara uppfattningar om snygga kläder och höll sig ganska konsekvent till färgskalan gult-limegrönt-mörkgrönt.

Allt hade varit frid och fröjd om inte trendens mest betecknande egenskap är att den så småningom blir otrendig. Kommer vi att se genuspolariserade kläder i butikerna till småbarn om tio år, precis som på 80- och 90-talen efter 70-talets unisexmode?

Jag hukar. Den lila pyjamasen var ärvd, gud vet varifrån. Alla tre barnen har haft den och den är inte utsliten än. Jag tror jag gav den vidare till deras yngre kusin.

Gå inte på trender. Strunta i dem, även om de verkar aldrig så behjärtansvärda. Ta reda på fakta och gå din egen väg.

söndag 8 februari 2009

Sommarhälsning från hyllebusken


... eller fläder som den heter på rikssvenska.

– Få bort det där skräpet, sa min svärfar om en hyllebuske som växte lite nära ett träd som skulle sågas ner. Jag trodde inte mina öron - skräp? Men det verkar vara en vanlig uppfattning bland äldre bönder här om hyllen, att den är en sorts ogräsbuske. Och den växer ju friskt som annat ogräs så så långt stämmer det.

Låt mig alltså presentera den äkta flädern, Sambucus nigra. Den är släkt med druvflädern som är giftig och jag sätter min lit till den virtuella floran för att förklara skillnaderna mellan dem, se här. Men låt mig fortsätta kalla den hylle.

Hos oss blommar hyllen i andra halvan av juni. Då plockar jag av dem till te och saft. Till saft går det också åt en del citroner och ett helt 2 kilospaket socker om man vill att saften ska klara sig utan djupfrysning. Te är enklare att göra. Då torkar man bara blomklasarna och lägger i en tät burk. Sen slår man över hett vatten och låter dra några minuter för ett finfint förklylningste som ska driva fram svettning. Det vet jag ju inte om det gör så väldigt men det lindrar gott att dricka vid förkylning ändå.

När hylleblommorna sitter på busken luktar de gott men om man plockar in dem och sätter i vas eller torkar dem så luktar de faktiskt kattpiss. Jag torkade många i år och jag är glad att jag sov över borta första natten sen jag börjat torka dem, för fortfarande när vi kom hem ett dygn senare luktade det kattpiss ut från de stängda dörrarna till vinden, i hela huset!


Nu är det en sån där snuvig vintermorgon (skånsk vinter med dimma och fukt och absolut ingen snö) så nu ska det blir gott med en kopp hyllete. Kattpisslukten är borta för länge sedan.

lördag 7 februari 2009

Barnmisshandel ökar

Studio Ett gjorde ett bra inslag om det ökande antalet anmälningar av barnmisshandel i torsdags.
De intervjuade var bl a från Kriscentrum för våldsutsatta barn, samordnare för en föräldrakurs som importerats från Kanada, en forskare och Bris.

Det var en bra belysning av barns situation som dock gav lite väl stort utrymme åt mannen från föräldrakursen. Forskaren, som jag inte minns namnet på, sa intressanta saker som påminde mycket om det Lars H Gustafsson och Marie Köhler sa. Bland annat avfärdade också han skamvrån i dess olika förskönande omskrivningar som disciplinmetod.

Det framgick också att barnmisshandel var starkt kopplat till fylla.
Det är ju ingen hemlighet att impulskontrollen minskar när man dricker och jag kan tycka att det är för liten uppmärksamhet kring denna del av barns livssituation.

Men det som gjorde störst intryck på mig var avslutningen då de medverkande i programmet var och en fick ge ett gott råd till föräldrar. En efter en nämnde samtalet , med lite olika fokus, där någon (forskaren?) betonade lyssnandet och mannen från föräldrakursen uttryckte sig mest abstrakt om "dialog". Allra sista ordet fick kvinnan från Bris, som efter vad jag förstod själv tog emot samtal från barn. Till skillnad från de andras föräldraperspektiv hade hon ett barnperspektiv. Vad kan man som förälder göra? var alltså frågan. 

– Älska utan krav.
 

onsdag 4 februari 2009

Jippi - fritt från rent socker!

Grattis alla som går i skola och i barnomsorg i Trelleborgs kommun! Nu slipper ni blodsockersvajningar och kanske förbättras t o m er hälsa på sikt. Kostchefen har tagit ett modigt beslut att sluta servera rent socker i skolor, dagis och fritids, berättar Trelleborgs Allehanda. Reportern på TA verkar måttligt imponerad och skriver om "förbudet" och "sockerförbudet" flera gånger. Men att skolorna följer gällande näringsrekommendationer är knappast kontroversiellt.
Mina barn berättar också om stor sockerkonsumtion i skola och fritids.
– När vi hade fil med socker och kanel tog vissa så här mycket fil i glaset (han visar 1 cm) och så här mycket socker (3 cm), säger sonen.
Att människor påverkas av socker vet alla som har ordnat barnkalas. I takt med att läsk och tårta äts upp stiger ljudnivån och stimmigheten kring bordet. Ibland övergår det i konflikter t o m och sen när sockret lämnar kroppen kommer tröttheten, kanske lagom till man ska hämtas av föräldrarna, det ska handlas, lagas mat, göras läxor eller gås på aktiviteter.
Så nu är det rena sockret borta. Jag hoppas den nya menyn inte heller innehåller färdigköpta sötade krämer, nyponsoppor och fruktyoghurt med mer socker än frukt.
Keep up the good work Lise-Lotte Guldstrand, kostchef i Trelleborg!

tisdag 3 februari 2009

När samvaro med barn styrs av "metoder" II

Här kommer lite fler tankar kring Lars H Gustafssons och Marie Köhlers föreläsning igår om skamvråns återkomst.

Time out
Jag har aldrig sett ett endaste nannyprogram på teve. Det jag har hört andra berätta om det har inte lockat till tittning, jag tror bara jag skulle få svårt att sova då. Både i nannyprogram och i de föräldraskapskurser som erbjuds i svenska kommuner ingår time out som en metod att få barnet att göra som man vill. Funkar det inte att ignorera barnets beteende ignorerar man hela barnet och de försök till kontakt som barnet kommer att ta med föräldern, hjälper inte det heller så blir det time out vilket här betyder att barnet stängs in på sitt rum, bort från familjegemenskapen. I en artikel påpekar Lars H Gustafsson att föräldrabalken med förbudet mot barnaga också omfattar rumsarrest. Lars H Gustafsson nämner i sina böcker då och då ords ursprung och i vilka fler sammanhang t ex termer inom barnuppfostran används. Han påpekade att time out kan ha flera olika betydelser, men det gemensamma är att time out är något som man tar själv. Man kan inte ålägga någon annan time out. Och en treåring kan inte lugna ner sig på egen hand, tänka på vad hon/han har gjort och fundera ut en bättre strategi till nästa gång. Det funkar inte så. Som någon bland åhörarna sa så är metoderna först och främst till för föräldrarna, inte för barnen.

Att fråga varför
Enligt Gustafsson och Köhler går metoder ut på att det barnets beteende som ska korrigeras, och det snabbt. Köhler var en varm förespråkare för att se på barnfamiljers hela livssituation och kanske börja ändra på något i en helt annan ände än barnets beteende, (som kanske är en sund reaktion på situationen, vilket hon i och för sig inte sa). Lars Gustafsson hänvisade till barnkonventionen, som i en artikel tar upp barnets rätt att behandlas med värdighet. Och då måste barnet få ge sin syn på en viss sak och inte bara få ett helt godtyckligt straff utifrån vad den vuxne har uppfattat eller trott sig uppfatta.

Föräldrakurser =  valpkurser?
Positiv förstärkning är uttrycket på modet, och detta kan ske med hjälp av att dela ut guldstjärnor för önskat beteende. Jag är själv skeptisk mot det, jag tror att det barn lär sig av ett guldstjärnesystem är att förställa sig, att göra är viktigare än att vara och att ställa in sig hos auktoriteter är viktigare än att lyssna på sitt eget hjärta.
Hundar och deras vilda förfäder vargarna är precis som människor sociala djur och det finns stora likheter mellan hur en vargflock lever och ett band med jägare/samlare, vilket Bergljot Børresen har åskådliggjort i boken Husdjuren och deras människor. Men man kan inte jämföra valpkurser rakt av med föräldrakurser. Skillnaden är förstås att valpen uppfostrar man till att acceptera en som ledare livet igenom, medan barnen förhoppningsvis ska bli oberoende av föräldrarna och flytta hemifrån så småningom.

Vad ska man göra då?
Jesper Juul har sagt: Man kan få barn att göra vad som helst, bara man använder en tillräckligt hård metod. Men är det det vi vill? Vilka blir de långsiktiga konsekvenserna?
Vad gäller sovmetoder för spädbarn lyser dess verkliga effekt fram i föräldrafora: Det blir bakslag. En tids sjukdom eller andra avbräck från vardagen så är många tillbaka på ruta noll igen.
Om man inte ska använda maktmedel som skamvrån, timeouten och det andra, hur ska man då göra när det hettar till?
Ja si det ville föreläsarna inte riktigt svara på. Lars Gustafsson sa till slut att han trodde att där fick man diskutera sig fram till lösningar med den unika familjen i den unika situationen. Det är klokt tänkt - men å andra sidan riskerar det lämna en del i sticket, de som inte har någon att prata om föräldraskap med, som de känner förtroende för. Men en grundregel är i alla fall att förebygga konflikter, t ex så här:

  • Se till att både vuxna och barn är utsövda.
  • Försök hålla en jämn blodsockernivå (undvik snabba kolhydrater, som läsk, kakor, godis, vitt mjöl, ris och pasta).
  • Försök att komma ut varje dag, t ex genom att gå en runda eller gå till lekplatsen så att det inte kryllar i kroppen av oförlöst energi.
  • Maximera oxytocinet. Lugn och ro-hormonet oxytocin utsöndras vid all välkommen kroppskontakt. Kramas, sitt nära varandra, bär barnet.
  • Kärlekens matematik. En negativ händelse - konflikter, hårda ord, handgripligheter - vägs inte upp av en positiv händelse - en kram, uppskattande ord, ett varmt leende. Det behövs fem positiva händelser för att väga upp en negativ. Därför kan det vara bra att sätta in positiva händelser på sina banrs konton om utiall att - och att reparera efteråt, om skadan ändå är skedd.
  • Skaffa förebilder. Det kan vara mer erfarna föräldrar eller t ex någon på förskolan. Hur undviker hon eller han konflikter? Hur pratar han eller hon till barnet? Hur går konfliktlösningen till?
Men hur ska man göra när man väl står där? Ja, det är mycket olika från person till person hur väl man lyckas hantera sina impulser. Men är man på väg att slå, då är det dags att ta time out.
Och lämna rummet själv.




När samvaron med barn styrs av "metoder" I

I år är det 30 år sedan det svenska förbudet mot barnaga kom. Då var det långt före sin tid, opinionen hade inte riktigt hängt med i svängarna och förbudet fick mycket kritik. Sedan dess har opinionen svängt och nu är det bara 7 % som tycker det är OK med barnaga om man blir arg.
Det är 20 år sedan FN:s konvention om barnens rättigheter kom. Den handlar bland annat om att hänsyn ska tas till barns bästa i alla beslut.

Jubileerna uppmärksammades av Lars H Gustafsson på en föreläsning i Malmö i går. Tillsammans med barnläkarkollegan Marie Köhler pratade han om föräldrakurser och teves nannyprogram och deras bruk av kränkande metoder som skamvrå (fast det kallas förstås inte skamvrå där utan t ex "busmatta" fast innebörden för barnet blir densamma) som sanktioneras och sänker ribban för vilka straff som är okej att använda på barn. På tio år har antalet anmälningar om misshandel och grov misshandel av barn 0-6 år nästan fördubblats. Det kan leda till bestående skador, s k shaken baby syndrome.

Det var en omtumlande föreläsning, hoppingivande för att föreläsarna var så positiva men ändå ledsam eftersom det man kunde enas om var att det finns en stor okunskap om vad det det egentligen innebär att ha barn. Hur har det blivit så? Lars H Gustafsson menade att förr träffade uppväxande barn yngre barn hela tiden. Särskilt flickor var färdiga barnsköterskor den dag de själva fick barn. 

- Och idag träffar jag föräldrar som aldrig har hållit i ett spädbarn förrän de själva blir föräldrar, sa han och gjorde en van gest med händerna som om han höll i en bebis själv.
Jag tänkte, att det där gäller mig med. Jag hade yngre syskon, yngre släktingar, ännu yngre grannbarn, jag satt aldrig barnvakt men jag var barn- och ungdomsledare i idrottsklubbar, jag var au pair, barnflicka och lärarvikarie i alla klasser från ettan till nian innan jag fick barn. Jag har alltid haft en tydlig kompass för vad jag vill med mitt föräldraskap som jag inte har funderat närmare på. Men all denna barnvana (och djurvana från tidiga år på bondgård, ridlektioner och alltid katt) har säkert varit med och lagt grunden. Det är svårt att tänka bort den erfarenheten i alla fall.

Stress, okunskap och vanmakt är en bra marknad för snabba lösningar. Och då står metoderna där. Metoder som utvecklats i andra länder, ofta Nordamerika, och som visats ge effekt på små grupper barn med stora problem, men som används på en helt annan grupp barn. Metoder som ofta innebär att en auktoritet stöttar föräldrarna att döva sitt hjärtas röst, som säger åt dem att låta bli, sluta. I frågestunden på slutet nämndes det att Nazityskland kunde växa fram som en konsekvens av uppfostran inriktad på lydnad. Att lära sina medmänniskor att lyda order kan ha farliga konsekvenser.

Jag hinner inte skriva mer nu, men återkommer.

lördag 3 januari 2009

Kärlek och maktförhållanden

I artikeln Köttbullar och makt i Sydsvenskan beskriver Ann Heberlein upp en scen av längtan efer villkorslös kärlek:
”Tänk dig att jag skulle säga åt dig att jag skulle vilja äta jordgubbstårta. Och du skulle lägga allt annat åt sidan och rusa ut och köpa en åt mig. Sen kommer du tillbaka andfådd, faller på knä och håller fram den där jordgubbstårtan mot mig. Då säger jag att jag inte är sugen längre och kastar ut tårtan genom fönstret. Det är en kille som skulle kunna ställa upp på det som jag letar efter.”
Heberlein ser det snarare som ett uttryck för makt och utnyttjande än för kärlek. Jag är inte säker på det. Jag tror snarare det är ett uttryck för suveränitet i betydelsen frånvaro av maktlöshet. Citatet, från boken Norweigan Wood av Haruki Murakami, får mig snarare att tänka på en liten bebis med kolik, där föräldrarna bär, ger bröstet, vyssjar, sjunger i timme efter timme, dag efter dag och barnet  till synes "förkastar" den ena "gåvan" efter den andra. Som förälder drabbas man lätt av mindre ädla känslor som maktlöshet och en känsla av att vara försmådd.

En tremånaders bebis utövar inte makt. Han eller hon är fullständigt beroende av föräldrarnas vård. Ändå uttrycker sig föräldrar då och då i termer om makt, barnet ska inte få "vinna", dvs få sin vilja fram. Det  finns en djupt rotad föreställning om att spädbarn som jämt får sin vilja fram växer upp till små nyckfulla tyranner, som citatet här ovanför också sägs visa.

Men tänk om det är tvärt om? Om barn lär sig maktspråk av att föräldrarna brukar makt mot dem? Och tvärt om lär sig respekt och ödmjukhet av att få sin vilja fram? Det tror i alla fall Eva-Lotta Funkquist, tonårsmamma i Uppsala. I UNT berättar hon att Pippi Långstrump är hennes förebild i barnuppfostran. Hon tycker att barnen ska få hoppa i soffan om de vill det och att de ska få godis i affären om de vill ha det. På fotot som hör till artikeln sitter hon i köket och spelar Alfapet med sin 17-årige son och 13-åriga dotter. Scenen är ungefär så långt ifrån godtyckliga barndespoter man kan komma.

En vän berättar om ett teveprogram om en ursprungsbefolkning där en man berättar om hur det var när han var barn. "Mina föräldrar gjorde allt för mig. Det fanns inget som de inte skulle göra", säger han. Kan någon i vår kultur kan säga samma sak? Min vän beskriver den djupt kända tacksamheten och samhörigheten den här mannen känner för sina föräldrar. Till skillnad mot den köttbullestekande kvinnan (får man förmoda) längre ner i Heberleins text tror jag inte den här mannens föräldrar behöver prestera något här och nu för att "förtjäna" sitt vuxna barns kärlek och omsorg.

Man ska inte blunda för frågor om makt i relationer människor emellan. Men tar vi för givet att den som älskar är svag och den som är likgiltig är stark, då är det illa ute med oss.