lördag 3 januari 2009

Kärlek och maktförhållanden

I artikeln Köttbullar och makt i Sydsvenskan beskriver Ann Heberlein upp en scen av längtan efer villkorslös kärlek:
”Tänk dig att jag skulle säga åt dig att jag skulle vilja äta jordgubbstårta. Och du skulle lägga allt annat åt sidan och rusa ut och köpa en åt mig. Sen kommer du tillbaka andfådd, faller på knä och håller fram den där jordgubbstårtan mot mig. Då säger jag att jag inte är sugen längre och kastar ut tårtan genom fönstret. Det är en kille som skulle kunna ställa upp på det som jag letar efter.”
Heberlein ser det snarare som ett uttryck för makt och utnyttjande än för kärlek. Jag är inte säker på det. Jag tror snarare det är ett uttryck för suveränitet i betydelsen frånvaro av maktlöshet. Citatet, från boken Norweigan Wood av Haruki Murakami, får mig snarare att tänka på en liten bebis med kolik, där föräldrarna bär, ger bröstet, vyssjar, sjunger i timme efter timme, dag efter dag och barnet  till synes "förkastar" den ena "gåvan" efter den andra. Som förälder drabbas man lätt av mindre ädla känslor som maktlöshet och en känsla av att vara försmådd.

En tremånaders bebis utövar inte makt. Han eller hon är fullständigt beroende av föräldrarnas vård. Ändå uttrycker sig föräldrar då och då i termer om makt, barnet ska inte få "vinna", dvs få sin vilja fram. Det  finns en djupt rotad föreställning om att spädbarn som jämt får sin vilja fram växer upp till små nyckfulla tyranner, som citatet här ovanför också sägs visa.

Men tänk om det är tvärt om? Om barn lär sig maktspråk av att föräldrarna brukar makt mot dem? Och tvärt om lär sig respekt och ödmjukhet av att få sin vilja fram? Det tror i alla fall Eva-Lotta Funkquist, tonårsmamma i Uppsala. I UNT berättar hon att Pippi Långstrump är hennes förebild i barnuppfostran. Hon tycker att barnen ska få hoppa i soffan om de vill det och att de ska få godis i affären om de vill ha det. På fotot som hör till artikeln sitter hon i köket och spelar Alfapet med sin 17-årige son och 13-åriga dotter. Scenen är ungefär så långt ifrån godtyckliga barndespoter man kan komma.

En vän berättar om ett teveprogram om en ursprungsbefolkning där en man berättar om hur det var när han var barn. "Mina föräldrar gjorde allt för mig. Det fanns inget som de inte skulle göra", säger han. Kan någon i vår kultur kan säga samma sak? Min vän beskriver den djupt kända tacksamheten och samhörigheten den här mannen känner för sina föräldrar. Till skillnad mot den köttbullestekande kvinnan (får man förmoda) längre ner i Heberleins text tror jag inte den här mannens föräldrar behöver prestera något här och nu för att "förtjäna" sitt vuxna barns kärlek och omsorg.

Man ska inte blunda för frågor om makt i relationer människor emellan. Men tar vi för givet att den som älskar är svag och den som är likgiltig är stark, då är det illa ute med oss.